Man är väl två om att göra barn?

Jag har ju tidigare skrivit om att jag köpt ägglossningsstickor, vilket förhoppningsvis betyder att jag kommer att få stenkoll på ägglossningen. (Jag hoppas verkligen att den uteblivna ägglossningen förra månaden var ett engångstillfälle.) Det skapar dock ytterligare ett ”problem”, som vi i och för sig redan har stött på (eftersom man ju kan räkna ut när jag borde ha ägglossning även om jag inte fått det bekräftat med stickor).

Det är alltså att jag vet ungefär när vi behöver idka äktenskaplig samvaro för att något ska kunna hända och planerar efter det, men han vet det inte och planerar sin fritid därefter. Vilket då kan skapa intressekonflikter i stilen att mannen bokar upp sig på annat just när jag tror att det är dags och att jag går och gnisslar tänder av frustration. Det rådet jag verkar se lite överallt är dock att man absolut INTE ska prata med sin partner om det här, istället ska man bara se till att förföra honom lite snyggt när det är dags. För tänk om han skulle veta att man vill ha sex för att bli gravid, då kan han ju bli avtänd och ointresserad! Och visst, det är inte så upphetsande med ett ”kom nu älskling, jag har ägglossning” (och nej, riktigt så skulle jag väl inte säga), men jag har ingen lust att gå längre med den här endometriosen obehandlad än nödvändigt, och kanske behöva gå så långt som till ivf, bara för att vi inte varit tillräckligt aktiva på rätt dagar. Att köra på som vanligt och hoppas på det bästa funkar väl kanske för en del, men inte om man som vi känner att tiden är utmätt. Plus att jag vet ju om att vi ”måste” ha sex just för att det är rätt tidpunkt, var ligger i jämställdheten i det?