Häromdagen var jag på loppis med min mamma. De hade jättemycket barnkläder till vrakpriser, och förutom att jag höll på att gå under av längtan efter att få gå runt och shoppa till en egen liten krabat, så såg jag hur min mor kände precis samma sak. När jag shoppade till gravida vännen och makens syskonbarn hejade hon ivrigt på och jag vet att hon funderade vem hon skulle kunna köpa något till. Usch, även nu när jag skriver det här så börjar jag nästan gråta när jag tänker på hur mycket jag längtar efter att kunna berätta för min mamma att hon ska få ett barnbarn. Hur underbart det vore att få gå och handla till pyret tillsammans. Jag märker ju hur mycket hon längtar, och min pappa likaså, utan att säga något. De hade själva svårt att bli gravida, och har berättat hur svårt det var när alla vännerna skaffade barn och det inte blev något för dem. De vet hur det känns och därför skulle de aldrig fråga efter barnbarn.
När jag och maken gifte oss hörde jag hur min svärmor sa till min far att nu kanske det blir barnbarn och det är så himla roligt (makens syskon har alla barn). Jag kunde inte höra min pappas hela svar, men han sade i alla fall att ”vi har ju katten (vår katt som de brukar vara kattvakt åt) och den är lite som ett barnbarn”. Herregud vad det kändes i hjärtat, lite skärande men framför allt en fruktansvärd kärlek och respekt för min pappa. Det kändes som att han verkligen stod upp för oss på något sätt.
Ibland har jag velat berätta för mina föräldrar att vi försöker, liksom för att få dem att veta att ”vi är på gång, ni ska inte behöva vänta så länge till”, men det känns fortfarande för tidigt. Jag hoppas istället fortfarande på att få komma med ett överraskande glatt besked. Jag kan heller inte låta bli att tänka att tänk om det skulle hända något till jul – vilken julklapp det skulle vara! (Men i hemlighet förbereder jag mig egentligen på hur det kommer vara att berätta för dem att vi måste göra ivf för att bli gravida.)
6 år sedan
4 kommentarer:
Återigen känns det som om jag själv kunnat skriva detta ! FY så hemskt, man vill ju inget hellre än att ge sina föräldrar barnbarn. killens föräldrar börjar bli gamla nu oxå.. hans pappa är redan 70 år, så paniken börjar ju komma. Man vill ju gärna hinna ge dom barnbarn innan de blir för gamla eller till och med går bort! Så det känns som om man inte har flera år på sig! Önskar oxå verkligen att man kunde få ge en sådan fin julklapp. Hade betytt så himla mycket!
Kram på dig vännen // M
http://ledsenihemlighet.blogg.se
Samma här, känner igen mig så himla mycket! Nu vet mina föräldrar om hur vi kämpar, känns bra att kunna prata med mamma om det även om inte de hade svårt med vare sig mig eller min lillasyster.
Att få beräta för dem är något av det jag ser mest fram emot när vi lyckas, att få se hennes blick, jag vet ju att de så gärna vill! En annan sak som jag också skulle vilja är att bli gravid när mormor fortfarande är i livet. Min mormor och morfar är 79 resp. 83 år gamla. Pigga och glada och bor hemma. Det skulle vara så kul att få se mormor med vårt lilla barn, hon har gjort så mycket för mig i mitt liv att jag så gärna skulle vilja att hon får uppleva det tillsammans med oss. Men med denna fart som det tar ska man väl inte räkna med för mycket ...
Kramar!!
Åååh, jag t´längtar också så himla mycket efter att få ge mamma och svärföräldrarna ett litet barnbarn. Känner mig jättestressad nu när fler omkring mig och dessutom inom familjen börjat försöka. Det är ju vår tur... :(
Mamma och svärföräldrarna vet redan att vi kämpar, vi berättade när det var dags för första ivf:en iom att det är en så pass tung och krävande behandling.
Kram till er alla tjejer!!! Hoppas det blir en liten bebisjulklapp i år. =)
Kram på er allihopa. Hoppas att vi alla skulle kunna få en sådan fin julklapp!
Skicka en kommentar