Blandade känslor

Just nu drivs jag av väldigt motstridiga känslor. Å ena sidan vill jag inte vänta med att glädjas, men å andra sidan är jag väldigt rädd för att någonting ska gå fel. Trots att jag är väldigt nyfiken på vad som händer där inne är jag alldeles för nervös för att anmäla mig på något sånt där graviditetsutskick på nån site, och att börja sticka på något litet känns väldigt lockande men också alldeles för läskigt. Att skaffa någon sådan där gravidräknare på bloggen vågar jag nog inte göra förrän om många veckor. Jag vet att det inte spelar någon roll för utgången, men det jag får ändå en rädsla i magen när jag tänker för långt fram.

Samma sak gäller symptomen, jag är väldigt kluven. Ena stunden känns det som att allt är borta och rädslan kommer i magen, men sen får jag nån obehagskänsla och så är allt bra igen. Det där vaga illamåendet var väldigt påtagligt imorse, det var inte långt från att det var något som kom upp. Det trodde jag att det var lite tidigt för?

En sak har jag dock gjort, och det är att försöka räkna ut det här med veckorna. Mensens första dag var 27 april, och som jag har förstått det är det då dag 5+0 imorgon - har jag räknat rätt då? Och att jag alltså på samma gång går in i vecka sex?

Lägesrapport

Nu har jag tillbringat flera timmar med supergullig bebis på magen, inte helt fel. Känns dock väldigt svindlande att vi faktiskt skulle kunna få en egen sådan. Kan det verkligen gå vägen?

Symptom jag har så här långt är att håret och hyn är rätt fettig, det molar i magen då och då, och jag har liksom ett dovt illamående som gör att jag känner mig lite olustig och inte direkt sugen på mat. Jag känner mig också extra törstig.

Imorrn ska jag ta sista crinongelen. Det känns lite läskigt. Jag vet att de inte skulle ha 15 dagar som standard om det inte fungerade med denna tidpunkt, men just nu känns det lite som att släppa på en livlina. Samtidigt ska det ju inte bli helt fel att slippa allt kladd.

Tack!

Tack för alla fina hejarop och grattis. Ett särskilt tack till er som nyligen fått minus men ändå tar er tiden och kraften att skriva till mig, jag blir helt rörd. Jag vill så gärna att det ska gå bra för oss allihopa.

Idag ska jag åka och hälsa på en fem dagar gammal bebis. Det är den gravida vän som varit mitt stora stöd som till slut har fött en fin flicka. Visst är det lite extra skönt att ha sett det där plusset nu när jag ska dit, men samtidigt är det faktiskt den enda vän vars graviditet och förlossning inte vållat den minsta ångest hos mig. Avundsjuka, ja visst, men inte på det sätt att jag tyckt det varit jobbigt att se hennes mage på bild eller att läsa hennes statusuppdatering på facebook. Jag har funderat på varför det är så, och kanske är det just hennes stora stöd som gjort det. Att hon låtit vår vänskap vara helt på mina villkor och inte pratat på om graviditeten om jag inte frågat. Känns ju lite intressant att jag har en vän som jag inte ens har förmått mig att kunna skriva grattis till, men när jag fick sms:t om att den här lilla flickan fötts så kastade jag mig på telefonen. Jaja, jag kanske inte ska grubbla utan bara vara tacksam för min fina vän och att vår relation fortfarande är lika bra, trots att hon gått igenom två graviditeter under tiden jag längtat.

Ruvardag 13 - testat

Trots alla fina ord om att hålla ut och kanske tom lyckas med att vänta med att testa tills på torsdag så föll jag ändå till föga imorse. Det var en natt med mardrömmar om blod och åter blod som gjorde det tror jag. Jag rådgjorde med maken och han sa att jag skulle nog behöva de här två dagarna att deppa ihop på om det skulle visa sig vara negativt. Men se - det var det inte. Det var POSITIVT!!!!


Gissa om jag är överlycklig just nu! Det är dessutom två avgörande skillnader mot förra gången: 1, plusset är mycket starkare och 2, jag har inte sett något blod över huvud taget. Just nu vågar jag faktiskt tro att det här kan fungera. Och jag ska försöka att tänka att nu väntar jag faktiskt barn, inte missfall. Och märkte ni - jag skrev "jag väntar barn". Jag blir skakis bara jag tänker på det.

En sak jag nu ska göra annorlunda mot förra gången - jag ska inte testa igen för att grubbla på om plusset blir starkare eller inte. Blir det missfall så kommer jag att märka det, tills vidare ska jag vara lyckligt gravid.

Tack alla ni fina som har hållt era tummar - det hjälpte!

Nyss hemkommen från festen

Nej, jag är inte någon nattuggla om någon trodde det. Har nog aldrig varit en riktig festprisse, mina riktigt sena kvällar brukar mer bero på att jag fastnat framför datorn eller inte kan sluta läsa eller kolla på ett avnitt till av någon tv-serie.

I alla fall var festen trevlig, och jag kunde faktiskt släppa funderingarna så mycket som det nu går i den här karusellen. Det var bara en lite jobbig dipp när svägerskan berättade att de planerade sitt nästa barn till slutet av nästa sommar. Visst var det lite skönt att höra att de inte försökte just nu, som jag trodde, men bara det där att vissa faktiskt kan planera sina barn, och att det faktiskt funkar att barnen kommer på utsatt tid. Medan vi får kämpa och kämpa för att få till ett barn överhuvudtaget. Visst är livet rättvist?

Ruvardag 12 - inte testat än

Tack för era kommentarer på test-inlägget. Jag testade inte, så än vet jag inte hur det ligger till därinne. Men hoppas, det gör jag så det räcker och blir över.

Nu börjar jag också vela kring hur jag ska göra med testadet generellt. Å ena sidan känner jag mig så duktig att jag lika gärna kan hålla på till torsdag som är min riktiga testdag. Å andra sidan är det ju skönt att testa på helgen och få gott om tid att smälta resultatet. På torsdag måste jag dessutom vara på jobbet kl åtta, så då kommer det ju verkligen inte finnas någon tid alls att tänka efter, oavsett vad det blir. Tänk vad enkelt det hade varit om dag 18 hade infallit på helgen...

Ett tillägg: Skönt med att testa på helgen är att jag får ett litet "heads up" istället för att kanske överraskas av blodet när jag är mitt uppe i nåt viktigt på jobbet.

Symptomuppdatering dag 11

Det händer inte så mycket på symptomfronten. De ömmande brösten är nu helt borta och övriga symptom är det dåligt med. De ömmande brösten är helt borta sedan ett par dagar och jag tycker också att svullnaden runt magen har avtagit och det känns som ett ganska dåligt tecken. Visst molar det lite i magen då och då, och jag har också haft en stickande känsla precis under naveln, men det är svårt att veta om det är positivt eller negativt. Jag tycker mig också känna av ett underliggande illamående, men det kan lika väl vara av nervositet. Det där upprepande rapandet som jag upplevde förra gången har jag inte upplevt och det känns inte helt bra.

En sak som jag inte skrivit om tidigare är att jag i princip under hela tiden sedan ET har haft ömma fotsulor, känns lite konstigt.

Jag är också mer matt och trött. Idag promenerade jag hem från jobbet, och fy vad jag var slut när jag kom hem. Dessutom gjorde jag misstaget att gå över en ponton över vattnet på ett ställe där de bygger i gatan. Sedan gungande det hela vägen hem och ca två timmar till.

Ruvardag 11 - testa eller inte

Dagarna går trots allt. Å ena sidan känns det ganska bra jobbat att ha tagit sig till dag elva, å andra sidan känns det som att det fortfarande är väldigt tidigt och att jag inte kan ropa hej än. Jag har dock inte kunnat hålla mig helt från att kolla på pappret, och hittills har det inte varit någonting färgat utan det där lilla crinonegojset jag såg tidigare. :-) Kan ju inte låta bli att tänka tillbaka på förra gången när jag såg blod på dag 10.

Nu börjar dock köpslagningen om när det är dags att testa. Jag har ju min riktiga testdag på dag 18, men ni kan ju gissa att jag inte kommer att klara av att hålla mig så länge. Min tanke var nog att testa på dag 14, självaste mors dag, men nu vet jag inte längre. Anledningen är att vi är bjudna på en fest imorgon och det skulle vara skönt att veta hur det har gått. Eller snarare, om det har gått bra, för blir resultatet negativt blir jag nog så nedslagen att det bara är att skippa festen. Samtidigt känner jag att jag inte vet om jag kommer att ha roligt om jag går dit och är nojig över hur det ska gå, så kanske blir jag hemma deppig ändå. Självklar funderar jag ju på att testa för att chansen finns att det kan vara positivt och jag får gå på festen sprudlande glad, men jag kan ju inte bara tänka så för det kan ju likväl bli negativt. Åh, det är så svårt. Hur skulle ni andra ha gjort?

Ruvardag 10 - hyfsat duktig

Efter att jag kom hem helt ledsen och uppgiven igår bara för att jag sett liiite liiite brunt har jag bestämt mig för att sluta titta på pappret vid toalettbesöken. Det går ganska bra, det gäller bara att blunda och slänga. Det är inte värt att bli nedslagen bara för att ha analyserat ett papper till minsta beståndsdel och då menar jag verkligen analyserat. Det räcker med något så litet att det knappt är synligt för blotta ögat, är det av en avvikande färg så slås jag ner i skoskaften. Sån liten mängd kan jag inte tänka mig någon roll för utgången, och kommer mensen så kommer jag att märka det ändå utan att ha oroat mig i flera dagar innan.

Man skulle ju kunna tro att detta gjort mig mer positiv, men just nu känns det ändå som att det är kört. Jag känner verkligen ingenting! Så klart hoppas jag ändå, men något inom mig säger att det är något som inte är rätt...

Tröstätande

Jag tröståt just en halv påse chips som låg i skafferiet, det var gott. (Änglamarks ekologiska, kan rekommenderas vid behov...)

Ruvardag 9 - Rädd

Nu är det verkligen inte roligt längre, jag är så nervös så jag inte vet var jag ska ta vägen. Ena stunden känner jag någonting som jag tolkar som ett symptom och tänker "kanske ändå", men nästa stund känner jag ingenting och tänker att "det är kört". Just nu känns det som att det inte spelar någon roll vilka symptom jag har eller inte har, jag vet inte om de är verkliga eller inbillade ändå.

En sak som känns lite oroande att den här härliga gelen som kommer ut då och då var brunaktig idag. Även om sköterskan sa att det kan vara så, så kan jag inte se hur det inte kan vara negativt. Idag tar jag nog ut förlusten i förskott...

Den dåliga vännen...

Idag skrev min gravida vän* för första gången om graviditeten på sin blogg, vilket gör det än mer officiellt även om jag vet att det pratades om den redan på hennes födelsedagsfest (som jag inte gick på eftersom jag just tagit ett svagare graviditetstest). Vi har nog inte setts på den här sidan av nyåret, och hörts av väldigt sporadiskt, men ändå känner jag starkt att jag borde höra av mig och gratta. Eller kanske just därför. Men det tar emot, jag känner att jag kan bara inte göra det. Jag borde vara en bättre vän och svälja min bitterhet och bara skicka det där sms:t, men jag gör det helt enkelt inte. Nu kan jag säga att det känns bra skönt att jag skickade henne ett mail vid hennes födelsedag där jag berättade allt om varför jag inte kom på hennes fest och varför jag dragit mig undan den senaste tiden. Kanske kan det förklara lite i alla fall.



*Det är sjukt svårt med alla gravida vänner hit och dit. Det här är i alla fall inte den höggravida vännen som är mitt stora stöd och bollplank utan den andra som jag fått höra på omvägar är gravid och som jag gissar ska föda någon gång i början av hösten.

Ruvardag 7 - symptomcheck

En vecka avklarad! Nu går vi alltså snart in i den riktigt nerviga perioden, när det faktiskt blir riktigt läskigt att besöka toaletten och alla eventuella symtom granskas än mer. Jag ska försöka att vara noggrannare än förra gången med att skriva ner allt jag känner, för jag känner nu att jag har ett stort behov av att gå tillbaka och jämföra med hur jag kände då och blir fruktansvärt frusterad när jag inte minns.

På ruvardag sex förra gången skrev jag i alla fall att jag inte kände någonting mer än att håret var flottigt. Nu har jag inte ens flottigt hår! Vet inte om jag inbillar mig att håret och huden är något fetare, bara för att jag så gärna vill känna igen symptom, men hur som helst är det inte som förra gången. Något som också verkar vara annorlunda än förra gången är att jag fortfarande är öm i bröstvårtorna, även om önheten avtagit från hur det var kring ÄP.

Dessutom börjar jag känna mig förkyld och det är rätt intressant att det gjorde jag också förra gången runt den här tiden. Kanske är det inte alls en vanlig förkylning utan någon typ av symptom? Täppt i näsan, trött och lite vimsig i huvudet.

För övrigt kan jag berätta att på festen igår så smakade jag även vanligt vin från makens glas, och fy vad äckligt det var. Det kändes som att dricka ren sprit. Trodde först att det var extra starkt vin, men när en vän senare sa "smaka på mitt vin, det är jättegott" så var det samma sak. Funderar på om det kan vara kontrasten mot mitt alkoholfria vin som gjorde det, eller om det är något som kroppen vill säga mig? Jag hoppas på det senare...

För övrigt har jag bestämt mig för att tjuvtesta nästa helg, antingen på dag 13 eller dag 14. Jag kan inte vänta till dag 18 och vill dessutom gärna testa på en helgdag så att jag får tid att smälta resultatet. Förra gången testade jag ju positivt på dag 13 så jag tänker att det borde ju inte ta längre tid för hormonhalterna den här gången, om det nu finns något där. Så nu är det alltså max en vecka tills jag vet. Det känns både skönt och fruktansvärt läskigt.

Varför kan det aldrig bara få vara roligt?

Nyss hemkommen från festen som till största delen var trevlig, men så är det självklart den där sista delen som ligger där och skaver. Jag känner mig som världens tråkigaste människa helt enkelt. Jag vet helt enkelt inte vad jag ska prata med folk om längre. Fick frågan "och livet leker?" och vad skulle jag svara "nej, hela våren har varit skit för att vi aldrig blir gravida"?. Den här gången drack jag dessutom alkoholfritt och det blir man inte roligare av kan jag berätta.

Som om det inte vore nog med att känna sig trist, det är alltid något extra som händer. Den här gången var det beskedet att mitt ex ska bli pappa som nådde mina öron. Jag visste visserligen att de försökte, eftersom mitt ex berättade det på vårt gängs julfest, men nu hade det alltså funkat för dem och de bör vara i ca 12 veckan eftersom det är då "vanliga" par berättar. Jag fick inte reda på det av honom direkt, trots att han också var på festen, utan av en gemensam vän som skvallrade så jag vet inget mer än bara att de ska få barn. Det känns för övrigt som ett mönster det där, att folk blir gravida ungefär i samma veva som jag får veta att de försöker. Nu ska alltså båda mina ex bli föräldrar i år. Jättekul, verkligen...

Ruvardag 6 - alkohol?

Ikväll har en av mina bästa vänner 30-årsfest. Även om jag ser fram emot kvällen så har det varit med blandade känslor. Jag har frågat mig hur många gravida som kommer att dyka upp, och sedan har jag funderat på hur jag ska göra med drickat. Vissa kliniker har jag förstått råder en att leva som gravid under ruvarperioden, men vår läkare sa att vi skulle leva som vanligt. Ändå tycker jag att det känns svårt, det tar lite emot med alkohol för jag tänker ändå "tänk om". Så nu har jag varit på systembolaget och inskaffat alkholfritt rosé, och känner mig bara för det ogravidare än nånsin...

Ruvardag 5 - äntligen fredag!

Åh vad det är skönt att det är fredag! Jag väntar nu bara på att maken ska komma hem, sen ska vi göra pizza och kolla på "In treatment" som vi sträckser just nu. Skrev jag tidigare att maken glömde mobilen på kliniken vid ET? Och eftersom vi går på CvL men bor i Sthlm så är det inte bara att svänga förbi och hämta dem. Så därför sitter jag snällt och väntar istället för att ringa och kolla om han är så nära att jag kan börja kavla deg. :-)

Av någon anledning inbillar jag mig att jag har klarat av en veckas ruvande bara för att det är fredag, men det är ju bara dag 5 idag. Jag nästan skäms för att skriva att jag redan kollar på pappret när jag går på toaletten, det går bara inte att låta bli!

En dröm

I natt drömde jag att jag var gravid. Det var inte den "vanliga" typen av dröm där jag har stor mage, utan det var bara känslan att jag visste att jag var gravid och att det skulle gå bra. Att jag var lugn och lycklig. Hoppas så att det kan vara en sanndröm.

Man kommer inte undan

Ha blockerat newsfeedsinfon från vissa gravida och småbarnsältande människor på facebook för att slippa uppdateraringar om diverse gravidkrämpor, magbilder och bebisframsteg. Idag möttes jag av "grattis xxx till en lyckad förlossning!" skrivet av en annan bekant. Och det var inte den enda. Man kommer helt enkelt inte undan oavsett vad man gör.

Ruvardag 4 - bästa vännen

Vad bra det är med vänner som säger precis det man vill höra i en sån här situation. Igår när jag skrev om mina symptom så oroade jag mig lite för att det var ett symptom som saknades - förra behandlingen fick jag jättefett hår nästan direkt när jag började med progesteronet men nåt sånt har jag inte märkt av den här gången. Och givetvis var oron där. Men fina fina vännen (som är höggravid med sitt andra barn) sa att det hade inte varit helt lika symptommässigt mellan hennes graviditeter. Och sedan sa hon att de gånger hon har fått missfall (två gånger) så hade hon faktiskt fått starkare symptom och så kunde det tydligen vara, så hon sa att jag inte skulle oroa mig över utblivna symptom. Hon är så bra min vän, och det bästa är att jag kan lyssna på henne och bli lugn istället för att tänka "tror hon ja" eller "lätt för henne att säga". Och dessutom säger hon att jag får gnälla och älta så mycket jag vill och hon lyssnar ändå när jag behöver :-).

Symptom så här långt

Jag vet att det är alldeles för tidigt för att kunna känna några "riktiga" graviditetssymptom, men det är ju klart att kroppen har vissa saker för sig och att det är lätt att känna efter lite extra både här och där.

Jämför jag med vad jag skrivit på dag 3 förra gången så är det rätt lika. Jag skrev då att ömheten i brösten och magen höll på att gå över, att jag var svullen om magen och att jag var trött. I morse tyckte jag inte att jag var särskilt svullen alls, men under dagen är det liksom som att magen växer och när jag kommer hem är det skönt att knäppa upp byxknappen. Jag har för mig att det var samma sak förra gången. Jag har också köpt nya jeans som är lite lägre i midjan och de är också lite lösare, känns bra nu måste jag säga. :-) Den här gången tycker jag mig också ha känt mig lite illamående nästan ända sen ÄP.

IVF istället för sex i framtiden?

Jag försöker att läsa det mesta om IVF, även om det mesta som skrivs i den vanliga pressen är rena barnleksinfon för en rutinerade IVF:are. Ofta blir man inte bara oöverraskad utan också besviken. Som den här artikeln, som talar om "par som har skjutit upp barnafödandet för att istället satsa på karriärerna" och personer som väljer att satsa på ivf för att det är "effektivare".

Forskaren (och veterinären!) säger att chanserna med IVF bör vara hundraprocentiga inom tio år, det vore ju onekligen trevligt om han hade rätt, även om läkaren från Sophiahemmet kändes lite mer seriös.

Ruvardag 3

Det går upp och ner som sagt... Ena stunden tänker jag "varför skulle det fungera nu, när jag varit ogravid hela livet", medan några minuter senare kan det vara "men varför inte?". Jag tror mest att det är en sån overklighetskänsla, skulle JAG kunna bli gravid?

I måndags när jag kom tillbaka från en skön långhelg med ÄP och ET så släppte chefen något av bomb på jobbet. Vi har ett stort projekt som ska vara klart om två veckor, och det kommer att bli mycket övertid och stressigt på jobbet den närmsta tiden. Precis vad jag behöver...eller inte riktigt. Jag försöker att upprepa mantrat "stress ska inte spela någon roll", och jag tänker att så länge jag inte "galetstressar" så blir jag inte lättare gravid om jag skulle ligga hemma på soffan. Fast ibland smyger sig dåliga tankar på att "tänk om det spelar roll ändå", men jag försöker att ignorera dem. Samma sak gällande motion, jag försöker att tänka att det bara är bra och mota bort alla andra tankar.

Forts om oron

Ett tillägg ang den ökade oron:

Jag tror också att jag känner mig lite bevsiken och att det bygger på oron. Att jag hade så stort hopp till det nya läkemedlet och de åtta äggen och att vi skulle få ett bättre resultat än förra gången. Då var liksom varje steg vi fick ta ett positivt steg och när vi fick beskedet att vi fick till frysen kändes det som en lottovinst. Samtidigt försöker jag att tänka att vi har ju faktiskt inte sett resultatet för den här behandlingen än. Visst kan man säga att det såg "bättre" ut förra gången om man ser på kvantitet, men det är ju faktiskt kvalitet som räknas, och vi kanske får den riktiga högvinsten den här gången.

Ruvardag 1 - redan nervös

Så var det dags för den här karusellen igen då... eller en bergochdalbana mellan hopp och förtvivlan kanske är mer rätt ord.

Känner mig nervös redan nu, och jag tänkte idag att "men så här nervös var jag inte förra gången". Efter att ha gått tillbaka och läst lite (bra med blogg :-) ) så har jag konstaterat att visst var jag nervös, men inte så här tidigt. Framför allt tror jag att det beror på att då var det så mycket nytt och bara att ha blivit ruvare kändes fantastiskt (för jag var ju väldigt orolig innan ET), men också att jag gick in med inställningen att det inte var så mycket jag kunde göra själv för att påverka resultatet (även om jag sedan gjorde min beskärda del av googlande).

Nu har jag faktiskt varit med om det hela en gång tidigare, och framför allt - jag har fått se ett plus och jag tror att det skapar en helt ny nervositet. Något funkade ju uppenbarligen och det tär lite på mig att inte veta vad jag borde försöka göra likadant den här gången och vad jag borde ändra eftersom det inte gick hela vägen. Sedan kvarstår ju faktum att det kanske inte är någonting som jag själv kan göra, men jag har ändå funderat en hel del på vad det var som gjorde att det fäste men inte funkade. Kan det vara någonting som har med min dåliga blodcirkulation att göra? Kan det vara endometriosen? Jag läste en kommentar hos Plusresan om en kvinna som blev gravid efter att först ha fått behandlats extra för sin endo (och vars sjukdomsbeskrivning stämmer väldigt väl in på min endo) och det sätter ju självklart frågetecken i huvudet på mig. Kan det ha varit något annat som påverkat embryot eller miljön i livmodern negativt? Eller var det kanske bara ren och skär otur?

Välkommen till 18 dagars ältandet och oroande! Något säger mig att det kommer att krävas en hel del viljestyrka för att tänka positivt den här ruvarperioden.

Ruvare!

Nu är jag tillbaka och på vägen hem från landet blev jag ruvare! Tack för alla era tummar och hejarop.

Äggplocket i fredags gick väldigt bra, precis som förra gången hade jag inte ont och var pigg efteråt. Vi trodde ju på ett bättre resultat än förra gången eftersom jag hade fler äggblåsor, och vi fick nu ut åtta ägg mot fem förra behandlingen. Tack vare detta fick jag en skön och lugn helg på landet (om man nu kan kalla det lugnt när man har travat två staplar ved och planerat morötter, sallad och rädisor). Jag kände mig faktiskt så lugn att jag avstod från att ringa kliniken dagen efter och fråga hur det gått. Det var tur kan jag berätta, för väl på kliniken fick vi veta att hela sex ägg varit omogna! Av de två andra så var det bara ett ägg som hade utvecklats och det fick vi tillbaka. Ingenting till frysen med andra ord, och jag skulle ljuga om jag sa att vi inte var det minsta besvikna. Förra gången hade vi fem ägg och fick ett tillbaka och ett till frysen, och nu hade vi åtta men fick bara ett embryo. Och jag kan inte låta bli att fundera över hur det hade gått om jag fått spruta en eller två dagar till...

Samtidigt ska vi ju vara tacksamma för att åtminstone ett av de två mogna äggen blev bra nog för att sätta tillbaka. Kliniken försäkrade oss om att embryot såg jättefint ut, allt såg ut att vara topp. De menade också att vi hade goda chanser eftersom vi faktiskt fick till en graviditet förra gången, även om det inte gick hela vägen. Vi försöker att ta till oss det, och det behövs ju egentligen inga extra i frysen eftersom det är det här embryot som ska ta oss hela vägen! Positivt tänkande var det ju!

På väg!

Nu åker vi och plockar ut ägg! Jag är nervös som vanligt, inte så mycket för ingreppet som för resultatet. Det finns så många "tänk om" och det är tyvärr lättare att föreställa sig negativa scenarion än positiva. Det är ett dåligt drag hos mig själv; hur många som helst kan ha skrivit om hur bra det har gått men det räcker med att en person har skrivit "vi hade jättemånga äggblåsor men inga/väldigt få ägg" eller "alla ägg hade lossat i förtid" för att jag ska tänka "det kan hända mig". Hoppas så att det ska se bra ut, och gärna att det blir ett bättre resultat än förra gången. Givetvis är det guldägget som är målet, men tänk om vi dessutom skulle kunna få utöka vårt frysförråd.

Hur det har gått kommer jag dock inte att uppdatera om förrän på söndag, för jag har bestämt mig för att åka ut till landet ändå efter besöket på kliniken. Det blir visserligen ingen långhelg som först tänkt, men skönt ändå. Jag tror också att det är bra att göra något annat än att gå runt här hemma och oroa sig för resultatet.

Håll gärna tummarna!

Den hormonfria dagen...

...har börjat med en lång sovmorgon. Nu väntar frukost, lite yoga och sen överväger jag om jag ska försöka få tag på någon vän som vill promenera i det fina vädret. Känns liite hårt att inte befinna mig på lantstället när solen skiner så här, men jag ska ju faktiskt bli gravid och det är inte fy skam. För visst är det positivt tänkande som gäller?

Sista sprutan tagen!

Nu har jag tagit Ägglossningssprutan också, och sista puffen på Synarelan. Sovmorgon imorgon alltså! :-)

Fick lite panik för att jag först inte mindes om jag skulle ta Menopuren också, men sen tänkte jag att eftersom sköterskan instuerade mig att jag skulle ta sprayen även på kvällen så borde hon ju gjort detsamma med Menopuren om så skulle vara fallet. Via google hittade jag sedan ett enda blogginlägg där en person skrev att hon skulle inte skulle ta fler sprutor förutom Pregnylen.

Annars blir jag mest nervös över att jag inte är så nervös. Det är ungefär samma känsla som den där att ha glömt något (fast man oftast inte har det). Kanske är det så här det är att gå igenom behandlingen för andra gången, eller så är det bara att det känns som att det har gått väldigt snabbt på slutet eftersom det bara blev sju stimulationssprutor och att vi dessutom fick ta ägglossningssprutan på samma dag som vi fick beskedet. Nu känns det mest overkligt att jag ska bli plockad på ägg igen redan på fredag. Men jag måste erkänna att det känns en smula i magen, och brösten har också börjat ömma de senaste dagarna så nog är det nåt på gång. Hoppas bara att allt går bra.

Gravidkläder bortskänkes

Vi ska flytta på jobbet och håller på att rensa undan gamla saker, och på så sätt dök helt plötsligt en kasse med en kollegas gamla mammakläder upp på jobbet*. Planen var tydligen att de skulle slängas (!), men eftersom jag är lite allergisk mot sånt så sa jag att jag istället kunde ta hem dem och ge till en gravid vän. Jag tänkte då på den vän jag har som faktiskt är gravid (har två men den ena är beräknad om en vecka så det är kanske liiite sent), men sen kom jag på att det kanske är lite konstigt att höra av sig med ett "jag har kläder till dig" när hon inte ens berättat om sin graviditet för mig personligen utan jag har bara fått höra det på omvägar. Så jag tänkte istället att kanske kan jag glädje någon gravid IVF:are!

Kassen innehåller:
1 svart topp, v-ringad, strl M
1 par svarta shorts, strl M
1 par bruna korta "mjukisar" strl M
2 par svarta byxor strl 38 och 40
1 svart kjol strl M

Jag ska erkänna att det faktiskt fanns ett plagg i strl S i högen, och det lade jag undan till mig själv med en positiv tanke. Mitt första gravidplagg! Nu ska jag bara fixa magen. :-)

I alla fall, om det är någon som är peppad så får ni gärna maila mig på minadrommarsbarn@gmail.com. Min tanke var "först till kvarn" samtidigt vore det trevligt om det var någon från Stockholmstrakten som ville ha dem, för kassens vikt gör att det nog blir en slant att skicka via post (och då tänkte jag vara fräck nog att låta mottagaren betala).

Uppdatering: Nu är gravidkläderna uppbokade!

*Jag kan inte undgå att förvånas i den här rensningsprocessen över vad folk väljer att förvara på jobbet, och vad väljer att spara, men det är ett helt annat inlägg...

Äggplock redan fredag!

Fick samtalet från CvL idag och det blir inte ÄP på måndag som jag gissat - det blir redan på fredag! Inte direkt vad jag trodde när min hemmaläkare skrev ut extra Synarela och Menopur för om det skulle bli fler än fem dagars sprutande till. Kanske var pga långhelgen som hon var osäker på vad CvL skulle säga om datum för ÄP. Men nu blir det alltså ägglossningsprutan ikväll.

Det finns bara en nackdel med detta, och det är att jag får skippa min långhelg på landet, där jag tänkt samla kraft och bara vara. Men jag väljer att fokusera på det positiva! Vi tar oss ett steg närmare vår efterlängtade bebis, jag behöver bara ta en enda spruta till, och dessutom slipper jag att ljuga på jobbet eftersom både ÄP och ET sker på dagar då jag ändå är ledig. Woho!

Sprutdag 7 - bra läkarbesök

Tack alla som har hållit sina tummar för mig idag - det gick jättebra! Självklart sa inte läkaren något sånt utan var tyst på läkarsätt, men när vi räknade folliklarna så fanns där tio stycken! Förra behandlingen hade jag bara fem vid första vul. En var jättestor och en var liten, men annars verkade de vara rätt jämnstora. Nu har jag bara bra känningar inför ÄP, hoppas hoppas att det blir på måndag.

Sprutdag 6

Imorrn är det läkarbesök! Då får jag reda på om det är någon aktivitet där inne och om vi kan fortsätta hoppas på fler ägg än förra gången. Hoppas verkligen det, för så roligt är det faktiskt inte med Menopuren om man jämför med Puregonen. Tror att jag stack fel på något sätt första gången dessutom för vänstra sidan av magen är inte kul om man råkar peta på fel ställe. På den sidan svider det dessutom när jag sprutar in vätskan, medan på höger sida känns det ingenting, mycket märkligt.

Hoppas hoppas som sagt, men är det lika få som förra gången får jag väl upprepa mantrat att det är kvalitet som gäller och att det faktiskt bara behövs ett guldägg. Men det skulle vara skönt att slippa oroa sig över att överhuvudtaget få till ett ÄP och ET.

Sprutdag 5 - Jag tar tillbaka gårdagens inlägg...

...det där med att jag inte känner något alls stämmer nämligen inte. Idag promenerade jag och maken hem från ett födelsedagskalas och jag blev både ovanligt trött och kände av magen. Precis som jag kommer ihåg det från förra gången! Har haft som mensvärk till och från hela dagen. Håller nu tummarna för att det är en sjujäklars aktivitet som pågår där inne. Är lite nervös eftersom jag så gärna vill ha ett bättre resultat än förra gången. Hoppas hoppas...

Födelsedagskalaset vi besökte var för en ettåring. Jag hade känt lite olust inför det innan, men det visade sig vara väldigt trevligt (och inga vänner var med vilket betydde att inga av de gravida dök upp). Självklart kände jag mig lite nere några gånger, bland annat när föräldrarna pratade om hur fort det senaste året gått. För er ja, som har haft fullt upp med er lilla skrutt, tänkte jag, mitt år har inte gått fort. Jag kände också ett stygn av ledsamhet när svägerskan sa att "tänk när du var höggravid förra året och det var vi som hade en liten ettåring" (eftersom det är ett år mellan makens syskons barn), eftersom jag hade tänkt att vid den här födelsedagen skulle det vara jag som var höggravid. Jaja, jag är glad att vara nästan gravid! Nu ska jag bara få bli gravid på riktigt också.

Sprutdag 4 - känner inget!

Nu har jag tagit fyra sprutor och om jag jämför med förra gången så ser jag att jag skrivit att jag tyckte att det började mola i äggstockstrakten på dag fyra, men nu tycker jag inte att jag känner nånting. Fast kanske kände jag efter extra mycket förra gången, och nu när jag upplevt molandet precis innan ÄP och ruvar-molandet så är ju ett sprutdag fyra-molande kanske ingenting i jämförelse... Men eftersom hela den här behandlingen går ut på att oroa sig så är det väl lika bra att börja...

Snabbt boktips önskas

Nu ska jag snart iväg och testa zonterapi, mycket spännande. På vägen dit ska jag dock försöka köpa en bok till min bror som fyller år. Jag älskar att läsa och har försökt att pracka på honom både det ena och det andra i läsväg, så jag tyckte att det var jättekul att höra att han önskade sig böcker. Problemet att bara att vi absolut inte har samma boksmak så jag känner mig lite rådvill. Jag läser gärna klassisker, men också nyare böcker. Kan inte riktigt sätta fingret på vad det är som gör att jag fastnar för en bok, men ska jag ge exempel på böcker som jag verkligen älskat så kan jag nämna Never let me go, American Wife och Maken. När det gäller min bror har jag bara en bok som preferens och det är att han gillade Snabba Cash. Funderar på att sätta ihop ett bokpaket med pocketböcker så kanske nån av dem träffar rätt. Jag mottar väldigt gärna tips om det är nån som har sådana.

Sprutdag 3 - en bra dag!

Lite vimsig är jag ändå det här försöket. Eftersom jag tog första sprutan på dagen hos läkaren, men egentligen ska ta den på en normal kvällstid så måste jag skjuta på spruttiden varje dag. Idag fick jag nästan panik för att jag "glömt att ta sprutan", men sen visade det sig att jag i huvudet tänkte på gårdagens tid och att det var en timme kvar tills jag egentligen skulle ta den.

Idag har annars varit en förvånansvärt bra dag. Hade lite ångest över att gå till jobbet, men det var väldigt trevligt att träffa kollegorna. Dessutom hade jag ett väldigt bra samtal med nya chefen (fd chefen var inte på plats) och det visade sig att de hade en annan tjänst i åtanke åt mig! Vi ska prata om detaljerna nästa vecka, men det känns faktiskt riktigt bra. Även om jag inte hurrar riktigt innan allt är spikat och jag har det hela skriftligt. Dessutom känner jag mig fortfarande besviken på gamla chefen, det hade besparat mig mycket ångest att få höra att företaget hade andra planer för mig innan de gick ut med infon om chefstjänsten.

Sprutdag 2 - första sprutan hemma

Det gick bra att ta sprutan hemma också, förutom att jag blev sur på maken som inte gjorde sitt jobb som kattvakt för världens nyfiknaste katt. Det tar ju lite tid och pill med menopuren, inte bara att ta fram och sticka och det är ju klart att lilla katten måste undersöka vad det är för små pryttlar som ställs fram på bordet.

För övrigt kom jag på att jag inte har ringt ang min zonterapitid på lördag. Eller jag ringde en gång, men då var det inte telefontid, och sen har det kommit annat emellan. Men jag tänker att nu kommer jag ju bara att ha hunnit tagit tre sprutor, och inte vara nära äggplock som först var tänkt, så det känns ju som att det borde vara ok.

Försöker att känna efter i magen och inbillar mig faktiskt att det är något som känns där, efter bara två sprutor. Hoppas på att det börjar bli en riktigt stor verkstad där inne snart.

Hemma igen

Troligen är det på grund av att jag bara sov tre timmar igår natt och inte tog någon tupplur på dagen, men jag kom helt enkelt inte upp imorse! Men har jag varit hemma en dag så kan jag väl vara hemma två, tänkte jag och klev istället upp efter 12(!) timmars sömn. Så nu väntar ytterligare en hemmadag; jag tänker en lång promenad och sedan sätta igång med jobbsökandet. Känns skönt att samla lite kraft, men det känns mindre skönt att det här betyder att jag kommer att bli borta från jobbet två gånger den här månaden.

Sprutdag 1!

I allt jobbtänkande är det nästan som om ivf-behandlingen kommer lite i skymundan... men det har faktiskt hänt saker! Idag var jag hos läkaren och tog första sprutan menopur. Det var ju lite krångligt att blanda själv men det funkade bra (läkaren sa dessutom att jag var ovanligt duktig :-)). Visst kändes det lite mer än med puregonen, men själva sticket var inte värre i alla fall.

Idag gjorde inte läkaren någon undersökning. Hon frågade om blödningen tilltagit efter jag varit där sist och om jag "kände mig nedreglerad". Jag svarade att jag inte kände av någonting, men att jag inte gjort detta vid första behandlingen heller, och det verkade räcka för att vi skulle gå vidare till sprutan. Blev lite fundersam över detta i efterhand, men jag måste ju lita på att hon vet vad hon gör.

Är hur som helst väldigt glad över att vara ytterligare ett steg på vägen. Nu ska här byggas det perfekta ägget!

"Det märks att du inte har barn..."

Jag går på språkkurs en gång i veckan och där deltar även en kvinna som har dotter på snart ett år. Vi brukar ofta få börja lektionen med att alla berättar vad de har gjort under veckan som gång, och det är inte ovanligt att hon kommenterar vad jag har gjort (och ibland andras) med ett "det märks att du inte har barn". Vet inte om det är att hon i stort sett är ensamstående och att tid för henne är en bristvara, men ni kan ju förstå hur det känns i hjärtat att få sånt där slängt i ansiktet. Ska jag skriva något i "positiva Maj"-andan så är det att jag idag inte tog åt mig utan bara tänkte att det var tråkigt för henne som verkar sakna sin tid. Och eftersom det var sista gången så tänkte jag också att "får se om jag får den kommentaren när jag kommer med min mage nästa termin".

Mot en positiv månad

Läste igenom de inlägg jag skrivit den senaste tiden och slogs av avsaknaden av positiv stämning. Visst blev det jobbigt när mensen var sen och vi fick skjuta en vecka på sprutstart (så där som det bara kan bli när man pendlar på gränsen till ett svart hål hela tiden), men nu är det nya tag som gäller! Maj ska bli en positiv månad!

Om jag ska börja med att skriva något positivt så är det att helgen varit väldigt bra hittills. Jag har tagit tag i att planera om blommorna som jag har skjutit på ett tag nu. Jag satte även lite ätbara frön, så nu väntar jag med spänning på att se vad som kommer upp. Brunchen med vännerna var trevlig även om det är svårt att komma ifrån att jag känner mig rätt tråkig nu för tiden. Jag är dock nöjd med att jag över huvud taget var social. :-) Lördagskvällen avslutades med filmen om Coco Chanel och Igor Stravinskij och sen hade jag svårt att sova på grund av all inspiration kring heminredning och kläder. Filmen är värd att se bara för att få spana in Cocos hus!

Nu ska jag snart iväg på ett av födelsedagskalasen. Hoppas bara på att det inte blir för outhärdligt barnmässigt så att jag förlorar den lilla optimism jag nu försöker att ta tillvara på.

Misstänksam

Jag gillar som sagt inte hur det här med barnlösheten påverkar mig. Nu ringde en av makens vänner och frågade om vi ville träffa honom och hans tjej, och min första tanke är "undrar om de har något att berätta?". Tänk om man bara kunde stänga av den delen av hjärnan ett tag...