Dagens tacksamhet

Jag är så underbart glad och tacksam för mitt liv just nu.

- Först och främst är ju den lilla skrutten i magen en ständig källa till tacksamhet. Har flera gånger de senaste dagarna pratat en del IVF och då tänkt tillbaka på ruvartiden och all oro för att det inte skulle lyckas för oss, tänk att det gick så bra!

- Min underbara make och det faktum att vi jobbar så bra som ett team. Vilken tur jag haft som träffat just honom.

- Min fina kropp som faktiskt hanterar graviditeten fantastiskt bra. Träffade svägerskan idag, som är tio veckor efter oss och som redan har otroligt ont och fått restriktioner på vad hon får och inte får göra. Hoppas att jag får vara lika besvärsfri många veckor till.

v.27 (26+2)

Blir lika glad varje gång jag får skriva om en ny vecka. Vårdguiden skriver dessutom att nu är överlevnadschansen stor för barnet, hurra! En gravidbok som jag har dristar sig till och med att ge siffran 90%, det är ju toppen.

Barnet ska nu vara 30 cm enligt Vårdguiden, och 36 enligt Growingpeople. Bägge anger 1 kilo som barnets vikt. Tänk att det ligger ett helt litet mjölkpaket därinne! Vårdguiden skriver om hur barnet nu kan ta hårdare spjärn och att det kan börja känas tungt. Visst känns det att magen blivit tyngre, men ännu har jag inte fått några smärtsamma sparkar. Nu veckar det inte hända så mycket nytt i barnets utveckling, mer än att det blir större och jobbar på de färdigheter det redan har. Vårdguiden skriver dock att barnets ögon nu öppnas och att den kan vilja skydda ögonen vid ljus. Jag tycker att det märks att barnet reagerar när jag t ex tar av mig täcket eller drar upp tröjan för att maken bättre ska känna och se sparkarna, då är det som att den lilla blir stilla en stund innan den sätter igång igen. Precis som om den hade reagerat på att det blir ljusare därinne helt plötsligt.

Tänk att det faktiskt är en liten bebis som gömmer sig i magen, och att den faktiskt är så stor som på bilden nedan, det är verkligen häftigt att tänka.

Under 100 och gravidyoga

Äntligen helg efter en väldigt stressig vecka. Inte nog med att jag hade bokat upp mig till tusen efter jobbet, jobbveckan visade sig också bli totalt fullbokad så jag verkligen har fått slita mig från jobbet för att hinna med mina efter jobbet-aktiviteter.

Till och med hade jag missat att vi nu är under 100 dagar kvar till pluttens ankomst! Hurra! Jag som tyckte att tiden segade sig fram förra veckan när det vara hundra och några dagar kvar och riktigt längtade efter milstolpen 100 dagar, och så hängde jag inte ens med på själva dagen.

Veckan har varit trevlig i alla fall. På onsdagen var jag på mitt första gravidyogapass och jag har träningsvärk fortfarande... Det märks helt klart att jag inte tränat ordentligt på sex månader, och särskilt att jag inte har yogat för jag var verkligen stel som en pinne. Skönt var det i alla fall och nog bra inför förlossningen för det handlade en del redan om att andas sig igenom smärta och muskler som är bra att träna. Roligt också att vara så många gravida i ett och samma rum. Först var det bara en kvinna som var i v.32 som hade större mage än jag, men sedan kom några eftersläntrare så till slut var vi flera stycken som var kring v.25. Kursen är åtta veckor och det ska bli jätteroligt att följa allas magar.

PS. Jag går här, och även om den kursen jag går är fulltecknad så verkar det som att finns platser kvar på den som går på måndagar, och som börjar nu på måndag. Känns som att jag kan rekommendera den efter bara en gång...

Uppbokad vecka

Veckan som kommer är jag uppbokad varje dag, måndag till söndag. Roliga saker, men ändå. Känns lite tufft, men jag ska försöka att stjäla till mig lite lugna stunder här och var när jag kan. Kan nog redan på förhand säga att bloggen kommer att bli lidande, och tråkigast av allt - jag får nog svårt att hinna med att uppdatera mig på vad som händer er andra.

Så nu vet ni att det nog blir lite tyst här den här veckan, men sen kommer jag tillbaka!

BM-besök

Idag började jag och maken dagen med ett besök på Mvc. Nummer tre i ordningen om vi inte räknar när jag bara varit där för sköldkörtelboldprov. Det är sex veckor vi var där senast, och då pratade vi i princip bara amning men den här gången var det en massa saker som hände. Kändes inte helt ultimat att ha tid tidigt på morgon för det blev rätt stressigt att försöka ta sig dit i tid och jag funderar på om det är några prover som kan ha påverkats av det.

Bm började med att ta blodtrycket och jag minns inte vad det var (har för mig något med 120) och jag har ingen koll på vad det är som är "bra" men hon sa inget särskilt om det i alla fall så jag gissar på att det var godkänt. Blodsockret var också bra sa hon, det var 5.3. Järnvärdet var fortfarande ganska bra, 124, men i och med att det hade gått ner från 151 vid inskrivningen så tyckte hon att jag kunde börja ta någon järntablett i veckan. Jag hade hoppats på att slippa det, är inte så förtjust i tillskott, och till råga på allt så snubblade jag över den här artikeln om att det faktiskt skulle kunna vara farligt för barnet med högt järnvärde.Jag som var så nöjd över mitt järnvärde vid inskrivningen tycker helt plötsligt att den där nedgången kanske inte är så dålig trots allt. Visst är en järntablett i veckan inte särskilt mycket, men men...känns ju lite onödigt när jag har läst på att jag ändå ligger inom det som räknas som normalt värde.

Vidare mätte hon magen för första gången. Måttet blev 23 vilket var under median men fortfarande inom det "normala". Det känns inte så konstigt eftersom jag är ganska liten, hade var mer märkligt om jag hade haft värsta jättemagen. Ska bli intressant att se hur måttet utvecklar sig. Både jag och min bror misslyckades med att följa kurvan utan bedömdes ha tillväxtproblem. Mig plockade de ut i förtid då de hade svårt att se om det verkligen stämde, men när min bror låg i magen så hade ultraljudstekniken kommit till Sverige så då kollade de honom på det sättet och såg att han var helt lagom stor. Vilket jag också visade sig vara för v.35 när de tog ut mig. Min mamma tror att det beror på att vi låg väldigt lågt i magen, och jag funderar på om samma sak kan gälla för mitt pyre. Dels kommenterade ultraljudssköterskan något sådant när vi var där, sedan jag också fått kommentarer från kollegor att min mage är så väldigt låg och sen alla de här sparkarna i ljumskarna och mot blygdbenet. Ska hur som helst bli spännande att följa den där kurvan.

Sedan fick vi lyssna på hjärtat! Äntligen! Först tog hon tratten och jag tänkte "typiskt" men sen gick hon och hämtade en doppler också så att vi skulle få lyssna. Det var lite svårt att höra för att min mage gjorde så mycket ljud. "Nähä", sa maken och skrattade för det är ju precis det han har sagt. Vi fick i alla fall höra lite och barnmorskan sa att det kommer att bli tydligare ju större barnet blir. 148 mättes hjärtslagen upp till och hon sa att "barnets hjärta slår väldigt fort" vilket gjorde mig lite nojig, men sen förstod jag ju att hon menade jämfört med mitt.

Fick också väga mig och hade gått upp drygt 8 kg. Det känns helt ok även om jag inte jublar sådär. Men som sagt, det viktiga är att allt är bra med barnet, inte mina tjocka lår...

Ett sent uppkommet gravidtecken...

Gråtmild? Check, och en nyfunnen tåröppnare är när det föds barn på tv (och det är inte lite sånt på tv nu för tiden, nyss kollade jag på "Juno", igår bläddrade jag förbi "Nio månader" och för nån vecka sen var det den där "På smällen" och nån av tv-kanalerna såg jag körde både "Han/Hon snackar" för inte så länge sen). Inser att jag troligen kommer gråta som en tok när vårt lilla pyre ska komma till världen.

v.26 (25+1)

V.26! Häromdagen frågade min kollega vilken vecka jag var i och jag svarade då vecka 25, varpå hon sa "det var då min son föddes". Visserligen har de haft en lång resa med många skräckresor till sjukhuset och det var länge inte säkert hur det skulle gå, men idag är han en pigg tvååring även om han kanske aldrig blir någon maratonlöpare. Det är fantastiskt att tänka att barnet som ligger därinne nu faktiskt skulle kunna klara sig här ute.

Growingpeople anger att bebisen nu ska vara ca 35 cm i hellängd och väga ca 900 g. Jag förundras redan nu hur den får plats därinne, och större ska den ju bli. Growingpeople skriver att "Du blir mer och mer medveten om ditt barns personlighet. Är det en lugn och sömnig liten krabat du bär på eller är det en vilde?" Det är en liten vilde kan jag berätta! Det känns dessutom att sparkarna blir starkare och starkare och nu kan man även se utanpå magen hur den lilla flyttar sig från sida till sida. Helst ligger den på magens högra sida, och sparkar mig i vänstra ljumsken. Igår var det en liten fot (är jag ganska övertygad om) som var där och petade, och när jag och maken drog med fingrarna just där, så drog den undan foten för att sen ta tillbaka den och så där höll vi på en stund. Kanske är en liten kittlig bebis! (Vilket h*n i sådana fall har ärvt av maken för jag vet inget bättre än att bli "killad" under fötterna - så skönt!) Nu ska man även kunna uppfatta barnets hicka, men det tror jag inte att jag har känt än. (Å andra sidan är det svårt att veta hur det ska kännas.) Samma sak med sammandragningar, jag tror inte att jag upplevt några sådana. Man kan ju aldrig veta eftersom det är en helt ny upplevelse, men jag tänker att det borde man ju känna.

Både Vårdguiden och Growingpeople skriver nu om olika kroppsliga förändringar. Man kan få strimmor på magen, åderbråck, karpaltunnelsymptom och ont i ryggen som gör att det blir svårare att hitta en skön sovställning. Känns skönt att jag bara kan skriva under på det sista än så länge. Det blir många vändningar i sängen nu för tiden och om jag vaknar på natten tar det sin lilla tid att somna om (vilket också kan bero på att det är någon därinne som också verkar vara vaken och som sagt sparkar allt hårdare). Fast jag måste säga att det finns inget mysigare än det där sällskapet mitt i natten, att ligga vaken i mörkret och känna hur vårt barn lever om i magen. Jag blir överlycklig bara jag tänker på det.

Så här ser i alla fall magen ut nu för tiden:


v. 22, 24 och till sist 26. Det både känns och syns att den växer nu tycker jag!

Tjockis?

När jag var på fest i helgen pratade de andra två gravida om hur tjocka de kände sig. Jag kände inte alls igen mig, visst har jag gått upp 7,5 kilo men det sitter ju på magen (och brösten). Eller? Idag råkade jag titta på mina ben och fick en chock! Är det där verkligen mina lår? Mycket bredare än vanligt, med celluliter och att det liksom hänger ner tjockt ovanför knät? Var kom det ifrån och när? Det var INTE roligt, kan jag berätta. Brukar inte ha någon kroppsångest vanligtvis (är för lat för det tror jag) men fick ändå ett litet psykbryt inför maken som var underbar nog att trösta och säga att jag är fin ändå och att det kommer att försvinna när vi väl fått den lilla. När jag sen drog på min jeansen idag var det ett projekt bara det vilket också kändes lagom kul. Är nog en väldigt begränsad tid kvar som jag kan ha dem.

Gissar på att 25 veckor av icke-tränande har gjort sitt till så idag yogade jag, trots att förkylningen fortfarande inte gått över (är inne på sjätte veckan nu tror jag, ska komma ihåg att ta upp det med min bm). Fy vad stel jag var, men vilken skön känsla. Jag minns verkligen varför jag tidigare yogade flera gånger i veckan. Nu är jag jättepeppad på att hålla igång resten av graviditeten, bara inte förkylningen blir värre och sätter stopp för det hela.

Det här med försäkring...

Den var ett tag sedan jag började fundera på det här med gravid- och barnförsäkring, men fortfarande har jag inte tecknat någon. Jag hade hoppats att kunna få lite tips när DN igår hade delen om barnförsäkringar i sin försäkringsskoleserie, men tyvärr kändes det som om artikeln riktade sig till personer som funderar på om de ska försäkra sina barn över huvud taget. Jag som vill ha råd kring vilken typ av försäkring vi ska ha hade inte så mycket att hämta.

Kort så funderar jag framför allt på om det bästa är att teckna en sån där gratis gravidförsäkring och sedan försäkra barnet direkt när det är fött. Eller om det är bättre att ta en sådan gravidförsäkring som man betalar för och som gäller till barnet är sex månader, och då gå över till barnförsäkring. Sett till premiekostnad så verkar det mest fördelaktigt med det första alternativet, men det kanske är skönt att ha försäkringsbehovet löst för se första sex månaderna.

Någon som gått i samma funderingar som vill dela med sig av hur ni har resonerat?

Sedan uppkommer ju frågan kring vilken barnförsäkring man ska ha och på vilken nivå, men det blir ju en lite senare fråga. Jag tror dock att det kommer att bli barnförsäkring antingen via mitt fack eller hos Trygg Hansa eftersom vi har hemförsäkring därifrån. Känns lite hattigt att ha försäkringarna spridda på tre bolag, så det andra alternativet skulle vara att flytta hemförsäkringen och det vet jag faktiskt inte om jag orkar.

Dagen efter

Igår var jag på fest för första gången sedan jag blev gravid. (Eller rättare sagt, sedan jag vetat om att jag var gravid för jag var faktiskt på några fester under ruvartiden.) Idag känner jag mig nästan bakis, men det beror troligen på att grannarna också hade fest och att jag och maken blev väckta klockan halv fyra av en rejäl volymhöjning och att det sen var sjukt svårt att sova bra. Det här med sömnbrist är egentligen min största erfarenhet av fest-bakfylla, eftersom jag inte tycker att det är så kul med alkohol och extremt sällan dricker mer än ett par glas vin.

Jag har aldrig varit någon festprisse, men igår kändes det ännu mer tydligt. Jag hamnade ganska snabbt i soffan med de två andra gravida i kompisgänget och det var riktigt trevligt att få frossa i gravidsnack för en gångs skull. Däremot hade jag hellre gjort det i ett annat sammanhang än hög musik och röklukt som smet in genom den inte helt stängda balkongdörren. Jag tycker helt klart att fester är trevligare i teorin än i praktiken, och ju tidigare desto trevligare. Igår stannade jag lite för länge och kände mig riktigt sunkig när jag kom hem och märkte att jag faktiskt luktade rök i håret, fy. Roligt ändå var dock att träffa lite vänner som det var länge sen sist, och att de andra gravida sa att självklart måste vi ju ses när vi alla tre är föräldralediga! Väldigt trevligt!

Idag är alltså en seg dag med lätt huvudvärk och en smygande trötthet. Ska dock försöka att få lite städning gjort här hemma, sätter på nya Säkert-skivan så går det lite lättare. :-)

v.25 (24+1)

Ännu en vecka. Tycker alltid att det är lika fantastiskt att jag varit gravid en vecka till, det är helt underbart! En sak som inte känns lika underbart är att nu har jag faktiskt varit gravid längre utan pappa än vad jag fick vara med. Känns så fruktansvärt sorgligt att han aldrig fick se den stora magen, vara med om att den lilla sparkar eller ens att få gratulationer från vänner och kollegor (eftersom vi bara berättade för de nära innan kub-ultrat). Fy, vad jag saknar honom! Mamma berättade däremot att hon fått grattis både till höger och vänster på en konferens i veckan då det spridit sig på jobbets andra avdelningar att hon ska bli mormor. Känns väldigt roligt!

Men nu var det ju så att jag skulle skriva om den här veckan. Bebisen är nu ca 33 cm lång och väger ca 800 gram, enligt Growingpeople . De skriver även att nu kan mamman ha ont i ryggen och kramp i benen. Ont i ryggen har jag ju haft ett tag, och kramp i benen eller sendrag (vet inte exakt vad det är) har jag stött på några nätter och det känns som att det blir oftare nu. Ytterligare intressant är att jag har ont på en punkt precis ovanför magen till höger, på mitten av revbenet ungefär. Ibland känns det som att området bara domnar bort, ibland gör det ont som att det är någon/något som trycker just där. Gissar på att barnet trycker på något sätt som påverkar just den punkten.
Den lilla sparkar på för övrigt och är i full gång största delen av dagen. Jag väntar på att det ska komma någon spark som faktiskt gör ont, men hitills känns det mest lustigt när skrutten rumlar runt där inne. Inte heller har jag vaknat på natten av sparkar, däremot om jag vaknar av något annat så kan jag känna av att den lilla är vaken också och lever om.

Vårdguiden tipsar om att pappan ska lägga örat mot magen (eller lyssna genom en toalettrulle) och försöka höra den lillas hjärtljud. Har inte haft så mycket lycka med att försöka få maken att lyssna. Han har gjort ett par försök men menar att mitt magkurr låter alltför högt för att han ska kunna höra något annat. Är så nyfiken på hjärtljudet, hoppas att barnmorskan inte bara lyssnar med en tratt när vi ska dit om en och en halv vecka. Både Vårdguiden och Growingpeople skriver att i v.25 brukar det vara dags för BM-besök, men vi får vänta till v.26. Ska bli spännande att se vad hon säger nu.

I natt jag drömde

I natt drömde jag att vi fick vår lilla skrutt. Det visade sig vara en liten flicka som var såå söt (även om jag liksom inte kunde se hur hon såg ut). I drömmen var vi på väg till en festival och stannade liksom bara på ett sjukhus på vägen för förlossningen (som gick bra och lätt) och åkte sedan vidare. Jag hade lite panik för att det var så mycket vi inte skaffat, som blöjor och kläder (så vi fick gå omkring med henne naken i famnen), och för att vi inte bestämt vad hon skulle heta.

Undrar så vad drömmen symboliserar. Det här med att ha panik för att vi inte har skaffat något är ju snarare raka motsatsen mot verkligheten. Vi har både kläder och blöjor (vilket känns lite överkurs för att vara i v.25) och faktiskt nästan allt annat också som vi behöver. Däremot har vi fortfarande inte haft den seriösa namndiskussionen, så det kan väl möjligvis vara något som jag omedvetet är lite oroad över. Undrar också om själva festivalresan skulle kunna stå för något särskilt.

Finns det någon drömtydare bland läsarna?

Vänfika

Kom nyss hem från en jättetrevlig fika med en vän. Skönt bara att göra något trevligt på en veckodag, vanligen blir det bara middag-disk-lite tv-dator-sängen och sen hittar vi på saker på helgerna. Jag har flera vänner som bor ganska nära, så egentligen behöver det inte vara ett så stort projekt att göra något tillsammans men det blir lätt så när allas vardag bara flyter på.

Tyvärr upptäckte jag en lite tråkig sak med mig själv. Vännen frågade hur det går med graviditeten och hur jag mår och så där, men istället för att göra det jag egentligen vill och prata på om hur det känns så sa jag bara nåt kort och sen avslutade jag ämnet. När jag sen tänkte efter så har jag märkt att det där är en tendens jag har när folk frågar, ger komplimanger om magen etc. Jag tror det är lite av "men inte ska väl jag", kanske är det en kvarleva från att jag själv var så "ointresserad" (för att det var jobbigt) under barnlöshetstiden att jag inte tror att någon skulle kunna vara ärligt intresserad. Den enda jag verkligen pratar om graviditeten med är maken, och det är ju visserligen härligt men det vore ju trevligt att kunna dela med sig till sina vänner också så nu har jag bestämt mig för att försöka bryta mönstret! Får hoppas att nästa person som frågar verkligen är intresserad bara.

PS. Bebisen sparkade också hur mycket som helst när jag var där, och jag kom på mig själv med att tänka att jag kanske skulle fråga om hon ville känna men "vågade" inte. Fast jag vet att hade det varit hon som varit gravid så hade jag blivit jätteglad om hon frågat, det är ju ändå en av mina bästa vänner och att få känna en spark på magen är ju en skithäftig grej. Vad dum jag är egentligen...

En till award

Jag har fått en till award, av Pi vars blogg jag följer. Jag blir jätteglad när någon gillar min blogg, men med tanke på att jag fick en award för väldigt kort tid sen och hur svårt jag tyckte det var att komma på sju fakta till den, så hänvisar jag till det inlägget.

En fråga

Jag håller ju på med en (ständig?) rensning i lägenheten och hittade då min neccesär med alla sprutsaker - oanvända sprutor och kanyler till menopuren och pennkitet till Puregonen. Vad har ni andra gjort med de sakerna? Själva läkemedlen är det ju Apoteket som tar emot, men tar de emot "tillbehören" också? Jag har ju en stark motvilja mot att slänga användbara saker så jag skulle gärna se att det fanns någonstans där man kunde lämna även detta.

Award

Jag fick en award för ett tag sedan, från Väntan och Längtan och Livets underverk, men just då hade jag inte tid/ork att skriva och sen blev det bara liggande. Det tar ju sin lilla tid att komma på sju saker om sig själv, även om de inte uppfyller kravet på att vara intressanta... Jag är i alla fall jätteglad för att få beröm för min blogg, så det är klart att jag vill skriva. Bättre sent än aldrig!

Detta gäller för awarden:
Som Awardvinnare ska du kopiera in Awardbilden i din blogg, för att visa att du har fått den.
Tacka och länka tillbaka till den du fick Awarden av.
När man får den så ska man skriva 7 intressanta saker om sig själv.
Ge awarden till 7 andra bloggare. Skriv till dem att de fått award…

Sju saker om mig:

1. Jag står inte ut med att vara osams med någon, framför allt inte med maken. Detta har fördelen att vi nästan aldrig är arga på varandra någon längre tid, men nackdelen att det alltid är jag som "gör sams" även om det kanske var maken som "startade" grälet.

2. Jag kan stå hur länge i duschen som helst (och hur varmt som helst), men så fort jag lägger mig ner i ett bad så blir jag rastlös efter fem minuter.

3. Jag tackar gärna ja till saker utan att riktigt tänka mig för, vilket ofta leder till att jag plötsligt har fullt schema och blir stressad.

4. Ovanstående egenskap har t ex lett till att jag blev panelmedlem i ett pratprogram i radio, med medföljande ångest en gång i veckan.

5. Det finns inget som får mig att bli mer frustrerad och vansinnig än teknik som inte funkar som jag vill (framför allt datorn). Samtidigt tycker jag att det är sjukt roligt att hålla på och fixa egna tekniklösningar vilket såklart ger en hel del vansinnesutbrott.

6. Jag har svårt för att lära känna nya människor. Jag har ganska lätt för att vara social, t ex på fester och på jobbet, men att därifrån ta steget till att träffa någon på tu man hand är svårt. Jag har flera ytliga bekanta som jag vet ska vara föräldralediga samtidigt som jag, men är ändå rädd för att det enda jag kommer att göra är att sitta hemma i lägenheten med bebisen för att jag inte ska lyckas få till att träffa folk.

7. Jag önskar att jag kunde spela något instrument och har provat på både gitarr och fiol, men tyvärr har jag inte haft tålamodet att lära mig ordentligt.

När det gäller att ge awarden vidare har jag alldeles för svårt att välja ut sju bloggar, så jag tänkte helt enkelt ge den vidare till de som följer mig.

v.24 (23+1)

Ny vecka igen! Tycker att veckorna går framåt rätt snabbt nu. Känns skönt, eftersom varje dag och vecka som den lilla ligger därinne så ökar chanserna för att den ska klara sig om något skulle hända så att den måste komma ut. Kan inte riktigt förstå att vi redan kommit så långt att det faktiskt finns en chans att den lilla skulle kunna klara sig ute i världen.

På Growingpeople anges nu längden i helkropp och då ska vårt lilla pyre vara 32 cm och väga 700 g. Den ska kunna känna igen både min och makens röster och ha en uppfattning om vad som är upp och vad som är ner. Barnet blir ju starkare och starkare där inne och det märks, nu kan man se på utsidan av magen när den lilla lever om. Hur fascinerande som helst. Vem behöver tv när man har sin lilla bebis rörelser att titta på?

När det gäller mamman så skriver både Growingpeople och Vårdguiden om halsbränna och ryggont. Ryggontet har jag ju upplevt, men när det gäller halsbränna så har det stannat vid att jag får sura uppstötningar ibland när jag ligger eller när jag blir stressad. Så länge som det är så här är det helt klart överkomligt. Ryggontet har ju blivit bättre med stödbälte och jag ska bli bättre på att göra ryggövningar hemma så kanske det kan försvinna helt (man kan ju hoppas).

Idag vägde jag mig för första gången på några veckor, och nu stannade den på plus 7,5 kilo. Kan inte riktigt förstå var det har hamnat, för det känns inte som att något har blivit större förutom brösten och magen. Det spelar så klart ingen roll hur mycket jag går upp, men skönt om det inte blir för mycket med tanke på att jag är ganska liten. 7,5 kilo är ändå mer än 15% av min tidigare totala kroppsvikt.

Så här ser i alla fall magen ut nu:


Tycker inte att det ser ut som att den har växt något mellan v.22 och v.24 på jämförelsebilden nedan, men kanske är bilderna lite missvisande för jag har fått flera kommentarer den senaste veckan om att magen har blivit mycket större. Svårt som sagt när man fotar sig själv med självutlösaren...

Fina fredag

Fredagen utvecklades såklart till en riktig lyckodag. Jag använde mitt gravidbälte för första gången, och kom för första gången hem från jobbet utan ont i ryggen. Bara det är värt att jubla för! Att den lilla sen har hållit låda i magen hela kvällen är också skönt för ett oroligt mammahjärta (igår kväll var pyret lite väl lugnt vilket inte var så bra för nerverna, men troligen kan det ha berott på att jag själv var så uppe i varv). Många klappar på magen och tankar om hur lyckligt lottad jag faktiskt är. Idag fick jag dessutom en komplimang av en kollega att jag hade så fin mage! Den finaste komplimang man kan få! Det visade sig att just denna kollega råkat ut för upprepade missfall tråkigt nog, och när jag nämnde att vi gjort ivf så ledde det till att vi hade en lång disksussion där jag faktiskt kände mig som en riktig expert som kunde svara på alla frågor som hon hade kring ivf och barnlöshetstester. Jag blir alltid lika glad när jag kanske kan hjälpa någon annan barnlängtande att få lite svar och hopp.

Dagens enda nackdel är väl att vår internetkoppling har gått upp och ner, och att jag pga detta missade att buda på några blöjinlägg på Tradera, och den livsviktiga uppdateringen av allas bloggar har gått en smula trögare än vanligt. Min frustration inför att sakna internet har också förstått att jag är liiite mer internetberoende än vad jag kanske velat ge sken av...

Nu är det dags för en kvällsmacka, och sedan sängen. Hoppas ni har en fin helg allihopa!

Antingen eller

Det känns som att dagarna nu är antingen rena lyckodagar, där jag klappar på magen, sjunger medan jag lagar mat och är lyckligast i världen, eller skitdagar, när jag och maken grälar, blir väckta av grannarna och det är kaos och sura miner på jobbet. Idag är en sån skitdag. Som tur är så är lyckodagarna fler än skitdagarna och ännu fler ska de bli.

Sista arbetsdagen bestämd!

Idag fick jag min semester godkänd, och i och med det är det klart att min sista arbetsdag är 23 december! (Kan inte se att det skulle vara några som helst problem med föräldraledigheten.)

Känns jätteskönt, dels bara att ha det klart, dels att faktiskt vara ledig en längre tid innan förlossningen. De flesta jag har diskuterat med har också tyckt att det är väldigt klokt, det blir tyngre på slutet och man vet inte nu hur man kommer att må då. Jag tror dessutom hellre att jobbet "tar mig tillbaka" och låter mig jobba lite extra om jag ångrar mig, än att jag helt plötsligt vill ta ut semester och gå tidigare än jag sagt. Sedan vet man aldrig om jag kommer tillbaka efter föräldraledigheten heller, och gör jag det så kommer jag ändå hinna jobba och samla semester nio månader innan nästa sommar.

Dagens...

Minus:
Ryggontet! Det känns som att jag skulle gå av på mitten efter att först ha jobbat och sen suttit i en soffa och fikat.

Plus:
Jag har klickat hem ett stödbälte på Tradera, hoppas verkligen att det hjälper.

PS. Övriga ryggont-botemedeltips mottages gärna.

Nobelpriset till Robert Edwards

Är nog varken den första eller sista bloggaren som känner ett starkt behov av att uppmärksamma att "skaparen" av IVF får nobelpriset i medicin. Tänk, utan denna upptäckt hade jag inte suttit här just nu och klappat på min stora mage med en liten skrutt som sparkar därinne. Behövs nog inte sägas att jag är såå tacksam och tycker att det är forskning väl värd att belönas.

Det här med namn...

För en vecka sen fick en av mina vänner barn, och idag hade hon tillkännagivit barnets namn på Facebook. Nån som vill tippa på att det var ett namn som jag hade på min lista?

Som tur är det inga fler av mina närmare vänner som får barn innan oss. Har en del ytligare bekanta som har bf inom en månad innan oss, men de är inte så nära att jag skulle känna mig tvungen att byta namn om jag fick reda på att de tänkte samma som oss. Tycker dock att det är lite svårt det här med hur nära som är för nära. T ex har jag en kusin som har döpt ett av sina barn till ett släktnamn som jag tycker väldigt mycket om (och hade tankar på redan innan de döpte sitt barn). Vi har inte mer kontakt än att vi ses vid större händelser, som mormors födelsedag eller midsommarafton (då våra föräldrar har lantställe på samma ort), men jag är ändå tveksam till om det skulle vara ok. Däremot har jag nog bestämt mig för att skippa ett namn jag gillar mycket sen jag kom på att maken har ett ex med samma namn... Hur har ni andra tänkt kring bekantas barns namn? Gissar på att det är fler än vi som är "sist i gänget" och fått se namnen blir tagna ett efter ett.

Och icke att förglömma, jag och maken har inte haft stora namndiskussionen än, tydligen är vi ju två som ska tycka till om saken... Är lite nervig för att vi ska tycka totalt annorlunda.

En riktig skitdag

Efter en härlig lördag med vänfika, god middag och filmkväll med maken, hade jag sett fram emot en riktig pysselsöndag med syprojekt och bakning. Fy så fel jag hade. En riktig skitdag var vad jag fick istället.

Först försov jag mig rätt rejält (skyller på öronpropparna för jag har märkt att jag alltid har svårare att vakna med sådana i), och sedan grälade jag och maken för att han var stressad och jag morgongrinig. Efter frukosten började jag helt plötsligt att må riktigt dåligt, först fick jag yrsel så fort jag ställde mig upp som övergick till illamående och magont. Somnade på soffan och vaknade med riktigt ont i ryggen som fortfarande håller i sig. :-( Sov nog inte helt ergonomiskt riktigt. Till råga på allt så grälade jag och maken igen, för att jag var hungrig och han stressad. Jag började grina hysteriskt vilket nog fick maken att bli ganska förskräckt och grälet att komma av sig. Den där helt hystriska gråten har jag märkt måste vara hormonell, för den har jag inte upplevt tidigare även om det har hänt att jag börjat gråta när vi grälat.

Vet inte om det är några hormoner eller bara förkylningssjukaspöket som varit i farten, men det är först nu jag börjar känna mig som människa igen. Skönt är i alla fall att plutten har varit igång hela dagen, jag blir alltid lite nervig när jag själv mår dåligt att den lilla på nåt sätt ska känna av det men jag tror inte att så är fallet.

v.23 (22+2)

I informationen om denna vecka på Vårdguidens hemsida står de så efterlängtade orden: "Redan nu har bebisen en chans att överleva en eventuell för tidig födsel". Även om jag vet alltför väl att det inte finns några garantier oavsett i vilken vecka vi befinner oss i, så känns det skönt att veta att det finns en chans åtminstone. Varje dag som går nu blir plutten starkare och har större chanser att klara sig om den skulle vara tvungen att komma ut tidigare. Jag hoppas dock att vår lilla skrutt väljer att stanna därinne åtminstone till efter årsskiftet och sedan kommer till oss frisk och skrikande.

På Vårdguiden står det också om stress och att man ska ta hand om sig. Jag känner mig faktiskt mindre stressad än bara för en månad sedan och jag prioriterar sömn och vila på ett helt annat sätt. Det är som att ett helt annat lugn har kommit över mig. Jag tror att det kan göra med att den lilla buffar och puffar och hela tiden påminner mig om att det finns en person därinne som jag ska ta hand om. Ytterligare en anledning kan vara att vi börjat att fixa till hemmet lite mer, och att jag ser att genom att ta en sak i taget och bara göra något litet då och då, så blir skillnaden väldigt stor. Så nu ligger jag med gott samvete på soffan på kvällarna och kan faktiskt se bortom allt som behöver göras här hemma.

En sak som däremot inte är så rolig just nu är att jag börjat fått ont i ryggen. Gissar på att månaderna utan träning börjar ta ut sin rätt i kombination med att magen blir tyngre. Eftersom förkylningen tyvärr håller i sig känns inte regelrätt träning som något alternativ, men jag ska försöka att göra några yogaryggövningar varje kväll. Dessutom ska jag försöka att inte sitta så länge i taget. Det har jag redan märkt hjälper, och särskilt att lägga sig ner får det onda att försvinna. Vi har faktiskt ett vilorum på jobbet, och jag ska verkligen försöka se till att smita dit en liten stund varje dag.

Den där härliga fredagen...

...slutade inte lika härligt när vi märkte att grannarna hade fest igen. Till att börja med var volymen låg och jag kunde till och med gå och lägga mig och somna skönt (dock med öronproppar). Vid halv tolv blev jag väckt av en rejäl volymhöjning. Vilken chock! Jag var inte den enda som vaknade kan jag säga, för skrutten protesterade vilt genom att sparka åt alla håll. Var en riktig häftig känsla att den lilla därinne faktiskt reagerade på ljudet, samtidigt som det väckte tigermamman i mig. Att väcka och störa mig är en sak - men en ofödd bebis! Maken tog också på sig tigerpappa-rollen och gick och sa till på skarpen vilket faktiskt fick dem att stänga av helt otroligt nog. Sedan sov jag resten av natten , men med oroliga drömmar om att något hände plutten.

Fredag!

Känns hur skönt som helst. Dagen började väldigt bra också med att jag tog långfrukost och läste tidningen och ikapp på en del bloggar. Sen var väl inte arbetsdagen så rolig, men jag tog en lång promenad hem och mötte helt otippat en vän på vägen vilket var trevligt. Nu står maken i köket och lagar mat (och sjunger) medan jag får sitta vid dator innan maten serveras. En perfekt fredag än så länge!