Välkommen 2010!

Äntligen nytt år. Jag ser verkligen fram emot att lämna skitåret 2009 bakom mig och se framåt istället. Den enda ljusglimten under det gångna året var mitt och makens bröllop. Det var verkligen fint och planeringen av det gjorde att jag orkade med våren trots all barnlängtan. Sedan kom hösten och då fanns det inget som kunde hålla tankarna borta, plus att då fick vi ju också beskedet om att det var kört för vår del att köra vidare på det "naturliga" sättet. Jag hade hoppats så mycket på att 2009 var året som vi både kunde bli gifta och gravida, men så blev det ju inte...

Nu hoppas jag på 2010 istället. Det SKA bli mitt år! Nästa år vid den här tiden ska jag hålla på och rota i garderoben för att se vilka finkläder jag kan få plats i med en stor mage och fundera på vad jag ska dricka istället för champagne. :-) Och jag hoppas på att det är fler bloggerskor som ska få göra detsamma.

Gott nytt år allihopa!

Otålig

Funderar på hur snabbt man kan se effekt av det där levaxinet. Jag har nu ätit tabletterna en vecka och två dagar och jag kan verkligen inte vänta på att få sätta igång med ivf, eller åtminstone få ett datum när vi kan sätta igång med ivf.

Jag kan berätta att jag har väldigt dåligt tålamod även i vanliga fall, men nu är det värre än någonsin. Jag är också mycket medveten om att jag tjatar, men jag kan inte låta bli. Jag är ju såå otålig...

Ett försök att vara social igen

Loggade in på Facebook på första gången på en månad. Kände att jag kanske skulle ge det en ny chans, det är ju trots allt ett rätt bra sätt att hålla kontakten med folk man inte hinner träffa irl.
Antal statusuppdateringar på första sidan som handlade om graviditeter: 5. Det är kul att vara social...

Rean

Idag har jag varit ute en sväng på rean. Tyvärr kunde jag inte undgå att det inte var rea bara på vuxenkläder. Massa små bodysar, sparkdräkter och pyjamasar som bara skrek "köp mig"... Tänk om jag bara visste att det här skulle gå vägen, och tänk vad underbart att kunna gå runt med en stor mage och köpa gulliga kläder. Nu försökte jag bara vända bort blicken och snabbt gå vidare till vuxenavdelningen.

Kan dessutom berätta att det inte blev något köpt alls, vilket nog var lika bra. Jag har dessutom svårt med klädinköpen just nu. Kikar liiite för ofta på kläder med tanken "den här funkar ju även med en växande mage" och undviker att köpa nya jeans för att jag tänker tanken att "snart kanske jag ändå inte kommer i dem". Känns lite som om jag är ute på hal is...

Julen, del 2

Nu har vi firat både del 2 och del 3 av julen och därmed är faktiskt vårt officiella julfirande slut. Mycket skönt kan berättas.

Jag har sjunkit ner i någon slags juldepp, vilket kan bero på flera saker. Det första är ju så klart det här med att vara barnlös på en sån barnens högtid. Det känns i kroppen, det gör det. Dessutom har det under de här dagarna märkts att makens syskonbarn börjar bli så pass stora att de får glädje av varandra. Det känns verkligen hemskt att säga att det är svårt för mig att se. Just för att det binder ihop makens två syskon och gör vårt utanförskap än lite mer tydligt. Plus att det blir så tydligt att vårt barn kommer att halka efter de där två.

Ytterligare en sak som känns tung är ovissheten just nu, jag hade på något sätt hoppats att vi antingen skulle ha kommit igång redan eller åtminstone haft ett datum att gå på. Nu vet jag inte när vi kan komma igång, eller ens om vi kan komma igång över huvud taget... Jag är så fruktansvärt nervös för att de ska säga att det inte ens är någon idé att vi försöker med ivf. En sak som har spätt på den oron att senast jag var på besök hos min vanliga läkare (inte ivf-kliniken alltså) så såg hon cystan lite dåligt och remitterade mig vidare till en specialist på samma mottagning, och jag fick en tid redan 4 januari. Tyvärr säger mig min magkänsla att sånt här händer bara om det är något som är fel... Jag hoppas dock på att det är så att min läkare har dåligt samvete för det här att labbet slarvade bort våra hiv-prover och därmed vill snabba på det hela lite, men det hela gör mig ju nervös. Jag vill ju bara få ett datum när vi kan sätta igång! Det känns som att vi bara går runt och trampar och det är lite tungt just nu.

Men så här är det ju, det går upp och ner. Vissa dagar är jag hoppfull och känner att snart får vi sätta igång med ivf:n och så får vi vårt efterlängtade barn. Andra dagar är jag rådeppig och oroar mig till tusen för att vi aldrig ska få bli föräldrar. Idag är en sådan "andra dagar"-dag. Jag hoppas på att det vänder snart...

Julen, del 1

Nu har vi första delen av julfirande klart, själva julafton med makens mamma och syskon. Det var väldigt trevligt, men också lite som jag befarade; att det skulle kännas lite extra jobbigt med julen när båda makens syskon har barn och inte vi. Det var många tillfällen under kvällen då det kändes lite extra i hjärtat tyvärr. Ett av tillfällena var när jag och svägerskorna satt och tittade på Kalle Anka. De hade varsitt barn i knät och mitt knä kändes som att det verkligen gapade tomt. Som tur är har jag en underbar katt som vet när hon behövs, så hon kom till min undersättning för att fylla ut knäet. Ibland vet jag faktiskt inte vad jag hade gjort utan den där underbara kattdamen, hon har räddat mig många gånger och hindrat ett litet stygn i hjärtan från att övergå till riktig ledsamhet.

Idag väntar andra delen av julfirandet när vi ska till mina föräldrar. Det är lite lättare, för ingen av de medfirande har småbarn.

God Jul!

God jul på er alla läsare! Hoppas att detta är den sista barnlösa julen för oss allihop. Jag inser att det är lite tight för mig att hinna få fram ett barn till nästa jul, men ligger det en liten en i magen när jag går runt och pyntar nästa år så räcker det så bra så. ;-)

Ser fram emot julafton i morgon även om jag är lite nervös också för hur "barnlös" jag ska känna mig när vi firar med makens syskonbarn för första gången. Jag har bland annat förstått att de ska få massvis av paket. Det är inte så att jag är avundsjuk på själva paketen, men det är klart att det kommer att kännas lite när deras föräldrar öppnar paket på paket på sina barns vägnar (barnen är för små för att öppna själva).

Sista gnället innan jul

Hör jag en människa till som säger "julen är ju barnens högtid" så kräks jag!

En smula optismism

Vi har en barnvagnsaffär ganska nära oss, och nu när vi bar hem granen så gick vi den vägen. Jag har länge haft svårt för att gå förbi utan att snegla in, och nu märkte jag att även makens ögon hade öppnats. "Kanske ska vi fråga brorsan om vi kan få köpa deras barnvagn..?" var hans tanke. Jag vågar inte riktigt tänka så långt (inte högt i alla fall), men åh vad jag glad jag är för att han gör det. Ibland är det så himla härligt med en smula optimism.

Vilken dag...

Idag är inte en av mina favoritdagar...

Det började med ett läkarbesök på privatkliniken där maken skulle lämna lite extra prov pga sitt avvikande resultat. Jag var inbokad att följa med, egentligen skulle det inte vara något mer än att jag skulle få levaxin utskrivet. MEN det visade sig att kliniken inte hade fått in våra prover på HIV mm, de hade kontaktat sjukhuset, men där hävdade de att det inte fanns någonting. Så det var bara att knalla till provtagningen igen, för att ta ett prov som vi faktiskt redan har tagit. Det skulle väl inte vara så farligt om det inte var så att jag är extremt svårstucken. Nu fick sköterskan sticka tre gånger för att över huvud taget få ut något och usch vad jag tycker illa om det. Jag blev så yr i huvudet så att jag fick ligga på en brits när de skulle sticka tredje gången. Och som om det inte var nog med det, så ramlade jag i en stor snödriva när vi skulle skynda oss till bussen på väg därifrån.

På grund av provtagningen över huvud taget och på grund av att det var lite problematiskt i synnerhet, så blev jag sen till jobbet. Väl där väntade nästa överraskning. Min kollega, som bland annat avlastar mig väldigt mycket, har blivit sjukskriven för utbrändhet. Väldigt jobbigt för henne givetvis, men också för mig eftersom min möjlighet till avlastning försvinner. Nu ska jag bara akta mig så jag inte går samma väg som kollegan, vilket skulle vara lätt hänt som min arbetsbelastning ser ut just nu. Att det har gått ihop över huvud taget har berott på den snälla och avlastande kollegan som nu alltså har gått in i väggen. Det här känns ju inte särskilt roligt alls, och särskilt inte med tanke på behandlingen. Känns som att det är viktigt att jag har möjlighet att ta det lungt och inte stressa för att öka våra chanser när vi väl börjar. De säger ju att stress inte ska påverka, men då menar de väl "stressen och oron över barnlösheten" och inte stress i bemärkelsen "jag håller på att jobba ihjäl mig".

Sedan var det på eftermiddagen dags för nästa läkarbesök, på sjukhuset. Även min läkare där var väldigt förbryllade över att våra prover inte kommit fram. Hon fick ringa ett antal samtal innan det visade sig att proverna faktiskt fanns, men de hade hamnat fel och inte i datorn. Vi hade alltså kunnat slippa att ta om proverna om de bara hamnat rätt från början. Då hade dessutom remissen redan varit på gång. Nu måste min läkare få provresultatet på sitt bord innan hon kan skicka remissen. Känns som att allting går vår väg just nu...inte riktigt...

För att avsluta med något positivt kan jag berätta att vi har köpt gran. Jag kände mig så himla glad när vi bar hem den och förhoppningsvis kan jag snart lämna jobbet bakom mig för en skön julledighet.

Julkänslor

20 december och bara fyra dagar kvar till julafton. Vi har plockat ner jullådan och förberett för granen och allt börjat kännas lite mer juligt. Det känns jättehärligt eftersom jag älskar julen, men samtidigt är det en dubbel känsla. Barnlösheten känns helt enkelt lite mer än vanligt när vi inte har en liten en att dela detta med. Pulkaåkning, pepparkakshus, gulliga små saker som kläs in i julpapper som ska öppnas av tindrande barnögon på julafton. Jag ser hur vännerna med barn förbereder sig och det skär i hjärtat. Jag vill ju så gärna också.

Julkorten

Nu börjar de droppa in, de "jättegulliga" julkorten på andras barn i tomteluvor. Behöver jag säga att det inte är helt uppskattat hemma hos mig...

Update: Plus vet ni vad det värsta är? Att jag så gärna skulle vilja skicka ett sånt där julkort själv...trots att jag vet hur jobbigt det kan vara att få.

Arg

Ju mer jag tänker på det jag skrev i nedanstående inlägg, desto mer surnar jag till. Tänk om vi hade kunnat få reda på detta med makens simmare redan i våras! Jag har ju ventilerat min oro med min läkare tidigare, men hela tiden blivit avvisad. Jag förstår att man inte gör utredning på gemene man som "oroar sig", men när man har ett par där kvinnan har en sjukdom som ogärna ska vara obehandlad och dessutom cystor som man vet växer så fort de inte är under behandling, så hade sjukvården väl kunnat kosta på sig ett par enkla prover! Inte nog med att vi hade sparat tiden vi försökt själva, och alla tårar vid våra misslyckade försök, jag hade med största sannolikhet inte haft den här cystan som ju inte är positivt inför en behandling.

Jaja, egentligen är det ju dumt att gräma sig över det här. Jag kan ju inte vrida tiden tillbaka, så nu gäller väl det bara att se framåt.

Fler tråkiga besked

Idag pratade med läkaren igen, och det var inte roligt. Inte nog med att mitt prov fortfarande visade på högt sköldskörtelvärde, svaren från makens spermaprov hade också kommit och de var enligt läkarens uttryck "ganska avvikande". Inte nog med att det är fel på mig, nu har vi ytterligare ett problem...

Jag försöker att tänka positivt; läkaren sa att det inte var så illa att det inte skulle gå att göra ivf. Plus att det här är ju ytterligare ett svar på varför det inte har fungerat när vi har försökt på egen hand och det betyder kanske alltså att det inte bara beror på mitt tillstånd. Det är väl ändå lättare om det är mannen som det hänger på, så kanske skulle det räcka för oss att få ett ägg befruktat och sedan kanske min kropp klarar av att göra resten!

Nu ska jag bara hålla kvar den här positiva attityden, det är ju inte så lätt alla gånger. Vi har fått en ny läkartid på måndag då maken ska få göra ett nytt prov och jag ska få levaxin. Hoppas att vi då kan få något besked om hur vi ska gå vidare. Någon annan som fått levaxin - fanns det möjlighet att börja nedreglera samtidigt eller måste man vänta tills sköldkörtelvärdet gått ner?

Svinissprutan, del 2

Lagom till att jag började bli lätt frustrerad över att sprutan mot svinis aldrig blev taget så kom ett trevligt besked - i morgon kommer vår företagshälsovård och vaccinerar alla. Verkligen skönt att få det gjort och att slippa tänka på det. Nu ska jag bara oroa mig för min spruträdsla... men det kanske å andra sidan är bra övning inför ivf.

Hur många barn

I helgen var jag och maken på middag hos ett par vänner till oss som har tre barn, den äldsta är fem år. Det var minst sagt livligt, och när vi var på väg hem sa maken "vi börjar med en va?".

Vi har diskuterat det här med antal barn. Jag har redan storhetsvansinne säger att jag vill ha tre stycken om jag får välja, gärna i rätt snabb takt. Maken är mer realist och säger att vi ska ju vara tacksamma om vi får ett. Jag vet ju att han har rätt, men jag har drömt om en stor familj och har också svårt att inte tänka ett steg längre och att se bilden av min lilla familj framför sig. Men en sak i taget, nu fokuserar vi på att få ett barn över huvud taget.

För övrigt hoppas jag verkligen att läkaren återkommer med provsvaret kring mitt sköldkörtelvärde redan i veckan. Om det nu är så att jag måste medicinera ner det, vilket jag tror, så hopppas att jag att det skulle kunna göras samtidigt som nedregleringen. Om den nu ska vara så pass lång som jag tror så skulle det vara skönt att få komma igång så fort som möjligt.

Och den där jävla sprutan...

...kan jag bara få den nu! Hur skeptisk jag än har varit (och fortfarande är en smula) så vill jag bara ta den. Innan vi går in i behandlingar och förhoppningsvis graviditet. Men allt det här med vem som får och inte får ta sprutan gör mig bara förvirrad, tycker att man hela tiden får höra "inte än, fortfarande bara riskgrupper och barn", men ändå får folk vaccinet hela tiden.

Gravidfrågor på jobbet

Med anledning av att jag har varit iväg mycket på läkarbesök den senaste tiden så är det två av mina kollegor som har frågat om jag är gravid. Jag måste ju erkänna att det vore skönt att berätta varför jag egentligen är borta, men jag har dragit slutsatsen att det inte är särskilt bra att börja prata om barn när man vill byta tjänst. Jag har ju några kollegor som jag står lite närmare, men jag vågar nog inte berätta för någon om jag inte är redo att berätta för alla. Hur har ni andra gjort, är det någon som har valt medelvägen att berätta för någon/några utvalda (förutom chefen)?

Om att tycka till om andras barnskapande

Jag känner mig en smula skeptiskt till det här inlägget om att fotbollsfrun Malin Wollin tycker att modellen Mini ska bli gravid. Visst blir jag sur på folk som tror att de kan "planera barn" efter när det passar i livet, men det här känns mer i klass med kommentarerna på jobbet om att "nu är det väl ändå dags för er!". Tycker dock att det är positivt att så många kommenterar att "vad vet vi om deras situation, de kanske har försökt hur länge som helst men kanske inte vill gå ut med det". Ingen kommenterar dock att man är två som skaffar barn och oavsett vad Mini säger eller tycker så är det faktiskt inte enbart hennes beslut att "Bli-med-barn"...

Rapport

Tack för era synpunkter kring läkarbesöket. Det blev dock inte så mycket frågande, för det visade sig att mitt sköldkörtelvärde inte var så bra... Visserligen låg det i alla fall inom gränsen för det normala sa läkaren, men vid en behandling vill man ändå ha ner det så att man har optimala förutsättningar. Till att börja med ska jag dit imorrn och ta ett nytt prov så får vi se. Jag hoppas verkligen att det höga värdet kan ha varit något tillfälligt så att jag inte behöver behandlas mot det också!

I alla fall så tappade jag lite fokus på de frågor jag förberett. Jag vill ju ha svar på dem innan på vi börjar med en behandling, men det kommer ju att bli minst ett möte till. Svaren känns också inte heller särskilt avgörande för om vi ska göra behandlingen eller inte, det handlar mer om att vi vill veta vad vi kan förvänta oss.

Ska jag vara ärlig känner jag mig en smula nere efter besöket, känns som om vi har tagit ett kliv tillbaka och fått ytterligare ett hinder som vi måste över. Plus att jag känner mig väldigt orolig över våra chanser att lyckas. Maken känner sig dock optimistisk, till den grad att han tror att vi kommer att lyckas på första försöket. Det känns uppmuntrande i alla fall. Och jag försöker att tänka så här, att vi måste ju ha en chans, annars skulle de ju ha avrått oss.

Tips

Imorgon är det dags för det efterlängtande besöket hos kliniken. Jag hoppas verkligen att vi kan få sätta igång så fort som möjligt. Mitt "mål" är att hinna fullfölja en behandling innan sommaren - tänk om jag skulle kunna tillbringa sommaren gravid (*drömmer*).

Ni som har koll - vad är bra att tänka på så här i förväg? Vad är bra att fråga om? Det enda jag kan komma på just nu är frågorna nedan:

• Vad räknar kliniken som en behandling? Om vi inte får tillbaka något ägg t ex, räknas denna gång ändå från det tre-pack vi planerar köpa.

• Hur fungerar det om det blir så att vi inte lyckas vid första försöket, men ändå har fått embryon över i frysen. Kan vi göra en till fullbehandling eller måste vi ta av frysen först?

Fyll gärna på med frågor jag borde ställa...

Tillägg

Nu när jag läste Toncis inlägg om trötthet, kände jag att jag var tvungen att göra ett tillägg till det jag skrev inatt om dopet och festen. Jag hade trevligt också, stundvis, men det som för mig är en den övergripande känslan just nu är att jag hela tiden måste kämpa för det. Jag vet inte vad jag ska prata om längre när jag träffar vänner som inte är bland de allra närmaste. Jag vet inte vad jag ska svara när de frågar hur det är, eller vad som händer i mitt liv just nu. Jag är livrädd för att folk ska börja prata om barn, för jag vill inte höra hur de resonerar kring syskon eller första barnet, och jag vill absolut inte att det ska dyka upp några frågor hur vi tänker. Samtidigt är mitt liv så pass inskränkt just nu, så jag har egentligen inget annat att prata om (inget intressant i alla fall). De som vet och som jag kan prata om min situation med är jag rädd att tråka ut med mitt gnäll och ältande. Ska jag vara ärlig så känner jag mig som världens tråkigaste människa.

Och nästa ex...

Gårdagen förlöpte bra. Det var dock inte utan att jag kände mig en smula utanför på dopet bland alla föräldrar, särskilt när jag och en bekant som satt och pratade om resor fick sällskap av ytterligare en småbarnsförälder och genast slog samtalet om till att bara handla om barn. Sånt är så himla trist. Men det fanns ju lite andra barnlösa där också, och alla föräldrar ville dessutom inte bara prata om sina barn... Det var dessutom ingen som frågade mig om våra barnplaner, jätteskönt. Däremot fick maken frågan fick jag höra efteråt, och han hade berättat bara. Tycker att det är skönt att han har den inställningen att det inte är en så himla stor grej.

Festen var trevlig dessutom. Ett av mina ex var där (inte samma som jag skrev om tidigare), det är inget ovanligt för vi umgås fortfarande i samma bekantskapskrets så vi ses då och då. Tyvärr berättade han för mig att han och hans tjej försöker få barn. INTE vad jag ville höra. Visserligen bättre än att få höra att de redan var gravida, och han sa dessutom "men det är ju inte så lätt", men ändå. Som det ser ut för oss så kommer de säkert också hinna före! Dessutom sade mig min gravidradar att det är en annan i bekantskapskretsen som är gravid. Det var framför allt en känsla jag fick bara, men sådana brukar stämma skrämmande väl nu för tiden.

Wish me luck

Idag ska jag på två event: Makens brorsdottter ska döpas, och på kvällen ska vi på middag/fest hos en par vänner. Roliga grejer, visst, men det kommer även att krylla av småbarn där (särskilt på dopet) och säkerligen kommer någon att visa sig vara gravid som jag inte visste om. Om någon visar sig vara gravid går jag hem! Många av vännerna har jag inte sett sen mitt och makens bröllops i somras, kan tänka mig att det är en hel del som kommer att kasta blickar på min mage dessutom. Jag får väl se till att ta ordentligt av vinet för att undvika eventuella frågor... ;-)

För att tankarna på annat...

...gör jag det här formuläret som jag sett hos många bloggerskor jag läser:

1. Hur gammal är du om fem år? 34, med mindre än tre månader kvar till 35…

2. Vem var den senaste du träffade? Maken sitter i samma rum, annars var det en kollega som jag hade sällskap med på tunnelbanan

3. Hur lång är du? 160

4. Vilken var den senaste film du såg? Tror att det var Transformers som gick på tv förra helgen.

5. Vem ringde du senast? Ringer en hel del på jobbet, tror att det var till vår ekonomiavdelning som jag ville skulle justera lite saker.

6. Hur löd ditt senaste sms och till vem? Igår till mannen där jag bad om ursäkt för att jag varit sur tidigare på dagen.

7. Vad är dagens planer? Soffan och tv. Nya "På spåret" kan jag ju inte missa! (Ja, jag är en tant.)

8. Föredrar du att ringa eller skicka sms? Absolut ringa. Sms brukar ofta leda till långa konversationen kring något som kunde klarat av på tre minuter på telefon.

9. Är dina föräldrar gifta, sambos eller skilda? Gifta.

10. När såg du senast din mamma? Förra helgen när vi var på ikea tillsammans.

11. Vilken ögonfärg har du? Blå.

12. När vaknade du idag? Klockan ringde 07.00, men jag snoozade till halv åtta.

13. Har du någon gång hittat en katt? Nej. Tycker dessutom oftare att katter brukar hitta en, min mormor har fått katter två gånger som stått på trappen och bestämt sig för flytta in.

14. Vilken är din favoritplats? Åh, vad svårt. Hemmet ligger ju bra till, sommarstället likaså. Och Paris.

15. Vilken plats föredrar du minst? Jag är inte så förtjust i hissar…

16. Var tror du att du befinner dig om tio år? Jag vill gärna bo kvar i Stockholm, vilken stadsdel får vi se. Maken har sett ut en särskild skola till våra framtida barn, och jag vill ju gärna slippa sätta dem på tunnelbanan på morgonen...

17. Vad skrämde dig som barn? Jag hade, och har forttfarande om än i en mildare form, cellsträck. Plus att jag sen jag lärde mig läsa tidningen var väldigt rädd för krig.

18. Vem fick dig att skratta senast? Det var ganska roligt på jobbet idag, en kollega beskrev hur hon, 29 år, hade nekats att köpa lättvinsglögg på Konsum.

19. Är du för ung för att äga vinylskivor? Nej. Däremot har vi ingen förstärkare till spelaren, så skivorna befinner sig för tillfället på vinden.

20. Har du stationär eller bärbar dator? Bärbar dator.

21. Sover du med eller utan kläder på dig? Alltid utan.

22. Hur många kuddar har du i sängen? En, sen har maken en också.

23. Har du någon gång spytt på fyllan? Många gånger, men det var åratal sen nu.

24. Föredrar du skor, strumpor eller barfota? Jag gillar barfota egentligen. Tyvärr är jag oftast för frusen, men sköna sommardagar så…

25. Är du social? Det varierar. Jag har förstått att jag är mer social än vad jag tror faktiskt. Sen jag för första gången flyttade ihop med någon (två kompisar i tidiga 20-åren) har jag, som hade ett extremt stor ensamhetsbehov i tonåren, märkt att jag har lite svårt för att vara ensam.

26. Vilken är din favoritglass? Choklad, riktigt mörk ska den vara.

27. Vad skulle du göra om du vann en miljon? Köpa den där tomten som vi håller på att vela om, betala av studielånet.

28. Tycker du om kinamat? Jo, den som kan ätas på Ho’s i Hornstull. Inte det som serveras på random svensk kinakrog.

29. Tycker du om kaffe? Nej, har aldrig kunnat smaka mer än en tesked ungefär.

30. Vad dricker du till frukost? Te, varm choklad eller juice.

31. Sover du på någon särskild sida? Jag växlar friskt. Menar man sängsida sover jag däremot på höger, både i vår säng hemma och på landet. (Och på semester när jag tänker efter.)

32. Kan du spela poker? Jepp, det kunde jag redan som liten när jag spelade om tioöringar med mormor och morfars vänner.

33. Tycker du om att mysa? Det beror väl lite på vad man räknar som att mysa. Att ligga i soffan med ett glas vin och en katt i knät och en make vid sidan är mys för mig, och det tycker jag om.

34. Är du en beroendemänniska? Ja, det tror jag nog.

35. Känner du någon med samma födelsedag som din? Jag har jobbat med två personer födda på samma dag. (Varav en född samma år och på samma sjukhus…) Plus att en annan kollegas dotter föddes samma dag.

36. Vill du ha barn? Ja, hemskt gärna.

37. Kan du några andra språk än svenska? Engelska och Franska. Sen har jag faktiskt börjat påstå att jag kan lite norska och danska, är svårt att undvika i mitt jobb.

38. Har du någonsin åkt ambulans? Ja, när man precis upptäckt min första cysta vred den sig så att jag ramlade ihop på golvet. De trodde att den kunde ha spruckit och så blev det ambulans.

39. Föredrar du havet eller en pool? Havet, alla gånger.

40. Vad spenderar du helst pengar på? Böcker och mat.

41. Äger du dyra smycken? Nej. Jag har några diamanter, men de är av det blygsamma slaget, och vigselringen är slät.

42. Vad var det senaste du stoppade i munnen? Vin.

43. Vem är den roligaste människan du känner? Svårt val, kan nog inte svara.

44. Välj ett ärr på din kropp? Jag har ärren från min titthålsoperation, de skulle jag helst vara utan.

45. Vad har du för ringsignal? En som låter ring-ring.

46. Har du kvar klädesplagg sen du var liten? Det finns rätt mycket, jag hoppas verkligen att jag ska få användning av dem någon gång (och gärna snart).

47. Flirtar du mycket? Inte så mycket, men det händer.

48. Vart togs din profilbild för din blogg? Har ingen.

49. Kan du byta olja på bilen? Jag har inte gjort det, men det borde väl inte svara så svårt.

50. Har du fått fortkörningsböter? Nej.

51. Vilken var den senaste bok du läste? Man kan inte hindra ett litet hjärta från att älska – Claire Castillion (rekommenderas).

52. Läser du dagstidningen? Varje dag.

53. Prenumererar du på någon veckotidning? Nej, men jag har drömmar om inredningstidningar.

54. Dansar du i bilen? Åker väldigt sällan bil.

55. Vilken radiostation lyssnade du på senast? Lyssnar väldigt sällan på radio. Vi har en som står på på jobbet, men jag vet inte vilken kanal.

56. Vad var det senaste du krafsade ner på ett papper? De sista delarna som skulle göras i ett projekt på jobbet.

57. När var du i kyrkan senast? I våras när makens systerdotter döptes.

58. Vad ska du göra nu? Spela lite tv-spel, sen lägga mig.

Journalen

Idag fick jag hem det utdrag ur min journal som vi ska ha med oss till privatkliniken. Usch, det var inte roligt. För det första för att det inte står något om våra prover och jag är både orolig för att det ska vara något fel, och tycker att det är jobbigt att det också kan vara så att makens prov inte är klart. För det andra stod det en massa i journalen som jag inte förstod och som jag tolkar som dåligt. "hö ovarium är litet" och "Liten uterus" kan ju inte vara bra, "litet" måste ju vara dåligt...

Jag tror jag är inne i någon slags oros-flow just nu. Den här veckan har varit jobbig helt enkelt och jag har dels oroat mig för att vi inte ska lyckas alls, även med hjälp av ivf. Dels har jag gått runt och känt "varför just vi" och att det är så himla orättvist att alla runt oss verkar få barn lite hur som helst medan vi bara trampar och trampar. Jag vill bara krypa ner under täcket och komma fram när allting blivit lite lättare.

Och exet också...

Idag fick jag ett besked som jag tror att ingen barnlös vill ha - min förra kille ska ha barn! Det känns hemskt att inte kunna vara glad för någon annans skull, men samtidigt tycker jag att det är lite extra känsligt när det just gäller ett ex. Jag är inte överraskad egentligen, han pratade om barn redan när vi var ihop, men jag hade liksom hoppas att jag skulle hinna före. Usch, det känns snart som jag är den enda barnlösa kvar...