6 år sedan
söndag 6 december 2009
Tillägg
Nu när jag läste Toncis inlägg om trötthet, kände jag att jag var tvungen att göra ett tillägg till det jag skrev inatt om dopet och festen. Jag hade trevligt också, stundvis, men det som för mig är en den övergripande känslan just nu är att jag hela tiden måste kämpa för det. Jag vet inte vad jag ska prata om längre när jag träffar vänner som inte är bland de allra närmaste. Jag vet inte vad jag ska svara när de frågar hur det är, eller vad som händer i mitt liv just nu. Jag är livrädd för att folk ska börja prata om barn, för jag vill inte höra hur de resonerar kring syskon eller första barnet, och jag vill absolut inte att det ska dyka upp några frågor hur vi tänker. Samtidigt är mitt liv så pass inskränkt just nu, så jag har egentligen inget annat att prata om (inget intressant i alla fall). De som vet och som jag kan prata om min situation med är jag rädd att tråka ut med mitt gnäll och ältande. Ska jag vara ärlig så känner jag mig som världens tråkigaste människa.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Du är inte ensam som känner sig världens tråkigaste människa, jag lovar. Jag är den andra. Vi får hålla ihop och hoppas på att känslan att må bra, ha trevligt kommer snart naturligt utan att vi behöver kämpa för det.
Kram
Usch, jobbigt. Men känner igen det där. Jag känner mig också väldigt tråkig och osocial för tillfället. Vet inte när jag träffade min kompiskrets senast... Har tackat nej till fester och tillställningar på sistone för att jag helt enkelt inte orkat vara social. Känner mig helkass.
Kram, kram
Ja, jag vet inte vad som är värst egentligen; att dyka upp och känna sig trist och må dåligt för det, eller uggla hemma och må dåligt för det. Jag försöker ta varje dag som den kommer och välja det bästa just den dagen.
En sak som är positiv i alla fall är ni andra bloggisar! Tack för att ni finns! Hoppas att vi alla kan bli glada snart. Många kramar.
Ja hu vad jag känner igen mig i det där. Det är så svårt att vara så fokuserad på något och så inte vilja/kunna/orka prata om det. Och så känns det som om alla de där fertilitetsgrejorna kommer rinnande ur munnen varje gång man öppnar den... Tur ni finns, alla bloggisar, säger jag också.
Skicka en kommentar