onsdag 13 oktober 2010

Vänfika

Kom nyss hem från en jättetrevlig fika med en vän. Skönt bara att göra något trevligt på en veckodag, vanligen blir det bara middag-disk-lite tv-dator-sängen och sen hittar vi på saker på helgerna. Jag har flera vänner som bor ganska nära, så egentligen behöver det inte vara ett så stort projekt att göra något tillsammans men det blir lätt så när allas vardag bara flyter på.

Tyvärr upptäckte jag en lite tråkig sak med mig själv. Vännen frågade hur det går med graviditeten och hur jag mår och så där, men istället för att göra det jag egentligen vill och prata på om hur det känns så sa jag bara nåt kort och sen avslutade jag ämnet. När jag sen tänkte efter så har jag märkt att det där är en tendens jag har när folk frågar, ger komplimanger om magen etc. Jag tror det är lite av "men inte ska väl jag", kanske är det en kvarleva från att jag själv var så "ointresserad" (för att det var jobbigt) under barnlöshetstiden att jag inte tror att någon skulle kunna vara ärligt intresserad. Den enda jag verkligen pratar om graviditeten med är maken, och det är ju visserligen härligt men det vore ju trevligt att kunna dela med sig till sina vänner också så nu har jag bestämt mig för att försöka bryta mönstret! Får hoppas att nästa person som frågar verkligen är intresserad bara.

PS. Bebisen sparkade också hur mycket som helst när jag var där, och jag kom på mig själv med att tänka att jag kanske skulle fråga om hon ville känna men "vågade" inte. Fast jag vet att hade det varit hon som varit gravid så hade jag blivit jätteglad om hon frågat, det är ju ändå en av mina bästa vänner och att få känna en spark på magen är ju en skithäftig grej. Vad dum jag är egentligen...

8 kommentarer:

loba sa...

Dum eller bara försiktig?

Jag tror att om man känt på barnlöshet och fått kämpa länge för sin graviditet, är man oxå väldigt medveten om hur ont en väns graviditet kan göra. Nu vet ju inte jag hur din väns situation ser ut, men jag kan tänka mig att jag skulle agerat lite som du. Så var inte för hård mot dig själv.
Kram.

Anna sa...

Tänker lite som Loba, har man haft problem blir det inte samma sak som att få ett + och sen är allt solsken. Jag kan ha en väldig integritet utåt och undrar om det ibland fortfarande är ett försvar därför att jag har svårt att förstå att det här är verklighet.

Kram

MDB sa...

Tack för era fina kommentarer - Jo, jag tror också att det har med barnlösheten att göra, men det känns så tråkigt att inte dela med sig när folk faktikst frågar. Att jag inte kan lita på att folk frågar för att de vill veta utan mer av artighet eller nåt. Jag vill ju också kunna sprudla så där som jag sett andra gravida göra!

Mikaela sa...

Kom ihåg att även du har rätt att sprudla nu då det är din tur =) Glöm inte det! Många kramar =)

Anonym sa...

Följer din blogg varje dag, tror det är första gången jag lämnar en kommentar. Men jag kände bara igen mig så mycket i ditt inlägg. Var/är precis lika dan men har faktiskt börjat prata lite mer och delat med mig det känns bra.
vi är beräknade till 8 feb och lyckades på icis nr2-
Humlan

MDB sa...

Mikaela - Tack så mycket! Kram!

Humlan - Alltid roligt med nya kommentarer. Roligt att ni är beräknade till samma tidpunkt och vad härligt att du börjar prata mer om det!

Turbolina sa...

Känner också så väl igen mig själv under min graviditet. Dels tror jag att det berodde på min egen oro för bebisarna och dels på att jag var så väl medveten om hur man kunde uppleva "gulligullandet". Samtidigt tycker jag att du verkligen ska passa på att babbla och klappa dig på magen. Frågar bästa vännen hur du mår tror jag absolut att hon gör det av omtanke. Tycker absolut att du ska fråga om hon vill klappa magen nästa gång. Kram och njut av dina bebbe-sparkar! Lisa

toksnippa sa...

Prata på när du får frågor! NJUT och passa på!! :-D Det är jättekonstigt till en början, nu sitter man där själv o FÅR prata också. ha ha!

Ja, samma här gällande fotograferingen. Det är väl jag o maken som har det brinnande fotointresset utav vänskapskretsen - funderade en kort stund om man skulle försöka fota själva med utlösare osv och kanske ha en vän som är assistent. Vill ju ha med maken på korten också ;-)

Man ska känna sig bekväm, men som du också skriver.. Fotograf kostar massa pengar och de är något man gärna vill hålla lite på när man snart går hem med FP.