En månad!

Igår var det exakt en månad kvar av min arbetstid. Hurra! Jag har även räknat ner hur många faktiska arbetsdagar som är kvar - 22. Nästan så att jag funderade på att skaffa en adventskalender för att räkna ner dagarna, men det kanske är lite väl överdrivet...särskilt att sätta upp den på jobbet.

Ibland överväger jag mitt beslut att ta ut semestern och vara hemma fem veckor innan bf (bl a när jag tänker att jag säkert går över tiden), samtidigt så tror jag att jag gör helt rätt. Jag är trött, jag har ont i ryggen och jag känner att jag inte har tid att boa och fixa som jag vill här hemma när jag jobbar hela dagarna. Och det kommer inte att bli mindre slitsamt sista månaden, är min gissning.

Jag tror att det som får mig att känna mig tveksam dels är vissas kommentarer, dels frågan om jag gör det här för mitt och barnets bästa, eller om det är för att jag bara vill bort från jobbet. För jag ska inte sticka under stolen med att jag är fruktansvärt less. Less på att ha en chef som inte har tid eller vilja att ens diskutera min överlämning, på kollegor som bara går på lunch utan att fråga om man vill följa med, på att inte få tillräcklig cred för det jag faktiskt styr upp och på att slå huvudet i väggen gång på gång kring saker som behövs göras (och sen få höra från högsta chefen att han "kommit på en sak som vi skulle kunna ta tag i").

Jag tror att jag kommer att vela lite fram och tillbaka kring hur det känns helt enkelt, det är svårt att säga om det är rätt tror jag för att jag inte vet hur det blir. Jag vet inte om jag går över tiden, jag vet inte om jag lyckas fixa nytt jobb under föräldraledigheten, jag vet inte om jag kommer att tycka att det känns tyngre och jobbigare i vecka 35. Men just nu känns det skönt att kunna räkna ner och veta att det bara är en månad kvar!

(Och efter det är det bara lite mer än en månad kvar till bf - tänk vad galet!)