Nu har vi firat både del 2 och del 3 av julen och därmed är faktiskt vårt officiella julfirande slut. Mycket skönt kan berättas.
Jag har sjunkit ner i någon slags juldepp, vilket kan bero på flera saker. Det första är ju så klart det här med att vara barnlös på en sån barnens högtid. Det känns i kroppen, det gör det. Dessutom har det under de här dagarna märkts att makens syskonbarn börjar bli så pass stora att de får glädje av varandra. Det känns verkligen hemskt att säga att det är svårt för mig att se. Just för att det binder ihop makens två syskon och gör vårt utanförskap än lite mer tydligt. Plus att det blir så tydligt att vårt barn kommer att halka efter de där två.
Ytterligare en sak som känns tung är ovissheten just nu, jag hade på något sätt hoppats att vi antingen skulle ha kommit igång redan eller åtminstone haft ett datum att gå på. Nu vet jag inte när vi kan komma igång, eller ens om vi kan komma igång över huvud taget... Jag är så fruktansvärt nervös för att de ska säga att det inte ens är någon idé att vi försöker med ivf. En sak som har spätt på den oron att senast jag var på besök hos min vanliga läkare (inte ivf-kliniken alltså) så såg hon cystan lite dåligt och remitterade mig vidare till en specialist på samma mottagning, och jag fick en tid redan 4 januari. Tyvärr säger mig min magkänsla att sånt här händer bara om det är något som är fel... Jag hoppas dock på att det är så att min läkare har dåligt samvete för det här att labbet slarvade bort våra hiv-prover och därmed vill snabba på det hela lite, men det hela gör mig ju nervös. Jag vill ju bara få ett datum när vi kan sätta igång! Det känns som att vi bara går runt och trampar och det är lite tungt just nu.
Men så här är det ju, det går upp och ner. Vissa dagar är jag hoppfull och känner att snart får vi sätta igång med ivf:n och så får vi vårt efterlängtade barn. Andra dagar är jag rådeppig och oroar mig till tusen för att vi aldrig ska få bli föräldrar. Idag är en sådan "andra dagar"-dag. Jag hoppas på att det vänder snart...
6 år sedan
4 kommentarer:
Kämpa på! Tror på er! /Lillsnörpa
Jag väljer också att tro på er förmåga att få barn.
Kram
Hoppet är det som man får hålla fast vid, även om det också är så jobbigt. Hoppas ni får sätta igång snart.
Tack för era kommentarer, känns skönt att höra att någon annan tror på en när tron hos en själv är lite svag...
Kommer nog att bli lättare, bara vi kan få komma igång snart.
Skicka en kommentar