Sitter och väntar på att maken ska vakna till liv, men det tar nog ett tag med tanke på att hela sovrummet stinker av spritångor... När han gör det ska vi i alla fall ta oss ut till landstället för en veckas semester. Tyvärr väntar begravningen den här veckan och fy som jag inte ser fram emot det, men vi ska försöka att ha det lite skönt också, njuta av att vara lediga och att spara kraft inför hösten. Nu blir det ingen mer semester i år är det tänkt, utan de semesterdagar jag har sparade (två veckor) har jag en tanke om att ta ut i samband med början av föräldraledigheten så att jag kan gå från jobbet ännu lite tidigare. Jag har visserligen också en tanke om att ta ut dem kring jul för att undvika julstressen och sedan jobba lite igen innan själva föräldraledigheten. Kommer nog att klura på det där lite mer under hösten och se vad som känns bäst... Rent spontant är det ju lockande att gå tidigare, men jag vet hur det brukar vara innan jul både på jobbet och privat.
Nog om stickspåret, nu drar vi alltså till landet och tar det lungt. Hoppas att ni får en skön vecka allihopa!
6 år sedan
5 kommentarer:
Jag tänker på dig denna vecka. Begravningar är otroligt jobbiga, men det brukar finnas glimtar där man kan känna frid, småle åt minnen (även om man gråter samtidigt), känna ett lugn i att helt få ge sig hän till den man mist och känna både sorg och viss lättnad att det omedelbart oroliga är över.
Ert barn och din pappa fick aldrig träffas i vad man kallar vanlig bemärkelse. Men din pappa hann få veta att han blivit morfar, för DET blev han ju i samma ögonblick som ni blev gravida! Det är stort att han fått uppleva den känslan, att få veta att hans dotter ska bli mamma, om ödet velat annorlunda så hade han kanske bara sett er kamp.
Ert barn kommer också att veta att morfar gladdes och även om det är en mycket klen tröst så får barnet vara med på morfars begravning.
Att jag skriver så här beror på att jag gärna skulle velat att min morfar fått veta om mig, han skulle blivit så glad tror min mamma. Att han vetat att hans gener och arv skulle finnas och leva vidare (även om jag själv inte kan föra det vidare i min tur).
Krama magen lite extra den dagen, och tänk på att ni har ett band gemensamt, den lill*, du och din pappa, och det kommer finnas där för alltid.
Kram!
Jag ska också tänka på dig nästa vecka. Begravningen blir inte lätt, men du ska känna någon sort lättnad efteråt. Det var så med mig i alla fall.
Jag håller med Pi, försök få kraft av tanken att din pappa fick veta att ni väntar ett barn. Han gick bort med den tanken och glädjen i sitt hjärta att du har en liten bebis i magen.
Ta hand om dig, din mamma och framför allt din lilla bebis!
Kramar
Kommer tänka på dig nästa vecka, ha det så skönt på landet nu och försök samla lite krafter!
Många kramar!
Bara att instämma med ovanstående. Kommer tänka på dig och hoppas att ni får det lugnt och skönt på landet!
Varma kramar
Jag håller med. Det är aldrig roligt med begravningar, men ta det lugnt och ta hand om varandra! Kramar!
Skicka en kommentar