Ett år i efterskott

I början av sommaren tänkte jag att "nu är det snart ett år sedan jag startade den här bloggen, jag måste hålla koll på exakt när det var". Planen var att skriva ett fint "ett år senare" inlägg. Gissa om jag är för sent ute? Tio dagar för att vara exakt.

Bloggen startade jag för att jag kände ett stort behov av att skriva/"prata" av mig, och eftersom jag läst ivf-bloggar redan innan vi ens började försöka så var steget inte särskilt långt till att starta en egen. Det var något av det bästa jag gjort i den här resan. Så många fina människor, så mycket pepp, stöd och råd jag har fått. Det är fint att tänka att det ändå finns något positivt med den här annars så fruktansvärda barnlösheten.

Om jag ska summera det gångna året kan det väl bli nåt sånt här (obs, bered er på ett långt inlägg):

Förra sommaren var härlig. Jag och maken gifte oss och var på en underbar bröllopsresa. Vi hade inte försökt så länge, men rädslan för om det skulle fungera eller inte låg redan tung. Det kändes som inte för inte som läkaren nämnde IVF redan när hon gav mig endometriosdiagnosen ett par år tidigare. Vi var redan nästan sist i bekantskapskretsen utan barn, och jag som redan längtat barn i ett par år innan maken kände sig redo kände mig stressad redan från första början.

Hösten blev jobbig Jag räknade ner veckorna till jul för så länge hade jag räknat ut att vi skulle få försöka på egen hand (beräknat på hur snabbt endometrioscystorna växt under ett tidigare p-pilleruppehåll). Under tiden ökades antalet gravida i bekantskapskretsen och jag och min gravida vän blev ovänner då hon uttalat sig negativt om våra chanser med ivf. I slutet av oktober beslutade jag och min läkare tillsammans att det var dags att remitteras till ivf och jag fick börja med p-piller i väntan på att få börja behandlingen. Eftersom jag kollat upp att kötiden i Stockholm var 1,5 år hade min man och jag redan diskuterat att vända oss privat. I bästa fall skulle vi få bli gravida kanske ett år innan vi ens skulle vara framme i den kommunala kön, i värsta fall skulle vi få veta tidigare att ivf inte var för oss och spara ett år i adoptionskö. Vi hade många bakslag i utredningen med borttappade prover etc, men i december var vi på vårt första besök på privatkliniken. Tyvärr stötte vi på en del motgångar även där när flera värden visade sig vara dåliga och vi inte fick köpa vårt planerade tre-pack. Det var med ett tungt hjärta vi avslutade året, men hoppet inför 2010 fanns ändå där någonstans.

1 februari var det dags att starta vår första ivf-behandling. Optimismen var hög samtidigt som nervositeten. I början av mars fyllde jag 30 som jag haft så mycket ångest för, men den känslan lättade ungefär samtidigt som jag fick börja behandlingen. 30 kändes mycket för att vara barnlös, men nu skulle jag ju bli gravid! Jag hade 30-årsfest och tänkte att nu blir det sista gången jag dricker alkohol på nio månader. ET ägde rum på min själva födelsedag och jag tänkte att det måste ju bara var ett gott tecken. Nu när jag läser om alla som går igenom sitt första (eller andra, tredje eller femte) så tänker jag tillbaka på den här tiden. På hur jag låg där inne i rummet på CvL innan äggplock och var både pirrig både av nervositet och hoppfullhet, kanske skulle det lyckas! Kanske är det hormonerna, men jag blir alldeles tårögd bara av tanken. Teknikens under! Testperioden var dock rena rama bergochdalbanan mellan hopp och förtvivlan som ni flesta redan vet. Inte blev det bättre av att jag fick småblödningar när testdagen närmade sig, men när jag tjuvtestade på rd 13 så visade det sig vara positivt! Vilken lycka. Jag vågade dock inte ta ut något i förskott, och tyvärr fick min pessimistiska sida rätt. Bara dagar efter det positiva testet började testerna (som jag tog om och om igen) att bli svagare och sen kom blödningen.

Det vara bara att ta nya tag även om det var tufft. Vi hade ett ägg i frysen men av rädsla för att det inte skulle klara upptiningen och vi få vänta till efter sommaren så valde vi att köra igång med en helt ny behandling. Denna var både lättare och svårare än den andra. Jag visste vad vi gick igenom och vi visste ju att vi kunde bli gravida, men samtidigt var oron stor att missfallet var det närmaste vi skulle komma. Hoppet blev inte direkt större av beskedet av att sex av våra åtta ägg varit omogna. Det fanns ett fint ägg kvar och vi hoppades så att detta skulle vara guldägget vi väntat på. Det var det! 29 maj tjuvtestade jag (återigen på dag 13) och det visade positivt utan några oroväckande blödningar! I efterhand har jag läst journalen och där stod att vid vårt första försök hade embryot poäng 10 och chansen för graviditet var 45-55%, och vid andra försöket poäng 8,7 och graviditetschansen var 15-125%. Väldigt skönt att inte ha sett detta innan, och väldigt intressant att statistiken kan säga en sak och verkligheten en annan.

Nu var det som att ett nytt liv började. Ett liv av lycka, men också med en stor nervositet för att något skulle gå fel. Ändå kändes det som livet låg framför oss, och den känslan finns fortfarande kvar nu i vecka 18. I och med pappas död blev 2010 inte helt det lyckans år jag hade hoppats på, men lyckan i magen finns fortfarande kvar. Vilket omtumlande år det varit, det här bloggåret. Tänk om jag vetat när jag startade bloggen att jag skulle sitta här ett år senare och vara gravid, det är faktiskt helt otroligt!

Nu är frågan om jag bloggar här om ytterligare ett år. Bloggen startade jag för att ventilera mina tankar kring barnlösheten, och som gravid har det gett mig mycket i form av stöd och uppmuntran, men jag vet inte om jag kommer att ha samma behov när vi väl fått vår lilla. Jag kan inte riktigt se mig själv skriva om vad vårt pyre gjort under dagen, men visst kommer det finnas vissa områden inom föräldraskapet som jag kommer känna behov av att skriva om (som att gnälla över hur mycket barnsaker som innehåller gifter och hur stort sopberg det blir av engångsblöjor). Sanningen är att jag även har en annan blogg där jag inte är anonym (och som bland annat handlar om mitt stora eko-intresse), och det är möjligt att jag kommer att tycka att den räcker. Det återstår att se helt enkelt, det är fortfarande många bloggmånader kvar och jag återkommer nog med mina funderingar kring detta.

Till sist vill jag avsluta med ett stort tack. Jag vet inte om jag hade bloggat ens ett halvår om jag det inte hade varit för alla kommenterande läsare och ni andra som bloggar. Stor kram på er allihopa!