tisdag 24 augusti 2010

Dags att shoppa på riktigt

Hela tiden när jag köpt saker har jag haft lite dåligt samvete över överkonsumtion eftersom vi räknat med att få det mesta, i alla fall i klädväg. Nu ser det ut som att det inte blir så. Den ena vännen som jag trodde att vi skulle få saker av har troligen gett bort det mesta till en annan vän som får barn nu under hösten, den andra verkar ha glömt bort att hon sagt att vi ska få saker, och framför allt har vi fått reda på min svägerska är gravid igen! Oplanerat, lite tidigare än vad de hade tänkt egentligen...

De kommer alltså att få sitt andra barn ungefär två månader efter att vi får vår första. Jag borde tycka att det är jätteroligt. För det första kommer svägerskan alltså att vara föräldraledig samtidigt som jag, och sen blir det ju jätteroligt för vårt barn att få en kusin i exakt samma ålder. Jag har tidigare tyckt det varit tråkigt att makens syskons barn är så nära varandra i ålder, och att vårat barn kommer att bli utanför, och det här är ju precis lösningen på det. Men ni kan kanske gissa vad jag känner? Inte riktigt någon sprudlande glädje...

Det handlar inte framför allt om sakerna, även om det känns lite surt att trots att det till största delen inte är "deras" kläder utan arv från makens andra syskons barn så kommer de ju att behålla dessa (eftersom de ligger på deras vind efter att ha använts av deras första barn) och vi få köpa allting. Samma sak med gravidkläderna som hon fick ärva av andra svägerskan och som jag hade förhoppningar om att få ta del av. Jag tror snarare att grunden till mina bittra känslor handlar om att det gått så lätt för dem. Första barnet blev till på första försöket, och nu kommer nästa helt oplanerat! Jag kan inte riktigt släppa den här avundsjukan över att vissa inte ens behöver försöka, medan vi var tvugna att lägga ner både massor av tid och pengar, blod, svett och tårar. Sedan påverkar nog det faktum att vi dessutom har ett missfall i bagaget och att jag fortfarande oroar mig och inte tar något för givet, medan de i alla fall förra gången pratade i vecka sju som om allt var klappat och klart. Jag är helt enkelt avundsjuk på deras självklarhet.

Dessutom tror jag att jag helt enkelt känner mig lite besviken. Bägge svägerskorna har fått väldigt mycket uppmärksamhet när de varit gravida (vilket de blev precis efter varandra, dvs den enda blev gravid precis när den andra fött) och jag känner mig nog lite "snuvad på konfekten" av att få vara den som står i centrum och stolt får visa upp magen och får frågor om graviditeten. Eftersom jag är ganska tillbakadragen som person och svägerskan ganska framåt så har jag en känsla av att nu kommer allt att handla om hennes graviditet och jag kommer att stå i skymundan.

Jag hoppas och tror att de här känslorna är en övergående fas, att jag snart kommer att vara jätteglad för deras skull. Att det ska bli roligt att få sitta med våra magar tillsammans och prata graviditet, och ännu roligare att kunna ses med de små. Tills vidare nöjer jag mig dock med att tänka att min mage kommer att vara finare än hennes, och att vårt barn kommer att bli så mycket gulligare! Barnsligt, ja visst, men skönt ändå.

9 kommentarer:

Yevonde sa...

hmm.. känner igen det där litegrann. När min syster fick barn för 6 år sen, när jag inte alls var redo så förrsvann det mesta av våra gemensamma gamla leksaker till henne. Jag har haft problem med det seanre, men nu tror jag det ordnat sig..

När de där känslorna kommer över dig så dra några djupa andetag och tänk på något som ger dig positiv effekt istället.. Ibland funkar det :)

Anonym sa...

Men nu tycker jag nog att du blev lite gnällig... gläds åt det du har, saker är inte så viktigt, du har gott om tid att skaffa och kanske få grejer. Och centrum för dig är väl din mage med en liten bebis i, så är det ingen annan som bryr sig (vilket jag inte tror) så har ni ju ändå ert eget lilla mirakel.
Hoppas du inte tar mina ord för hårt, det är inte min mening. kram

TeachMom sa...

Jag känner igen det där med att vara avundsjuk på andras självklara barnskaffande. Men nu har ni ju lyckats! Passa nu på att njuta så mycket som möjligt!

toksnippa sa...

Så trist när det blir sådär... två månader emellan, då kan ni ju ändå få kläderna och du ger tillbaka de urväxta - blir ju så lagomt till när deras lill* kommer till världen ju.. Men de kanske inte vill det heller...?

Vissa glider nästan för lätt på bananskal!

Fru M sa...

Till skillnad från "Anonym" tycker jag verkligen inte att du är gnällig! Den personen har nog aldrig upplevt det hela själv... Jag vet precis, exakt, hur det känns.

För att tänka lite positivt, :), så kan ni ju tänka att er lill* får ha nya fina saker som ni själva har valt :D

*KRAM*

Maja Gräddnos sa...

Klart att du känner som du känner. Och "lyckats" har man ju egentligen inte gjort förrän barnet är ute, först då börjar föräldralivet på riktigt. Innan dess är allting rätt overkligt och ofta fyllt av oro.

Vad gäller saker och pinaler så brukar man få massor i present av folk som kommer och hälsar på. Det finns dessutom hur mycket som helst att köpa begagnat om man vill det. Reor är också bra. Saker och kläder brukar faktiskt vara det minsta problemet, när jag tänker efter. Större problem är var man ska stoppa alla grejer som plötsligt vandrar in i ens hem...

Kanske känns det jobbigt nu, med era graviditeter så nära inpå varandra. Samtidigt blir jag nästan lite avundsjuk när jag läser om det. Att ha någon att dela den första mammaledigheten med är riktig lyx faktiskt. Att kunna diskutera saker man oroar sig för och som just då och där är så stora. Att kunna jämföra och veta att andra har samma kaos som man har själv, att även andra ammar dygnet runt, har bebisar som kräks tio liter åt gången och inte får ungen att ta en enda tugga potatispuré. Före och efter bebisperioden kanske man inte har så mycket gemensamt med någon, men under bebisperioden delar man ett stort gemensamt intresse och det är guld värt att kunna göra det. Så tro mig, du kommer att bli glad åt hur det blev. Oroa dig inte och tillåt dig att vara avundsjuk fram tills dess.

Godsfrun sa...

Har precis själv gått in i v.21 och igår fick jag reda på att ytterligare 2 kompisar väntar barn (jag har tappat räkningen, det är en sån baby boom överallt just nu). Fick igen ett sting av avundsjuka att det går så lätt för alla och vi är de enda som fått traggla i 2 år. Hatar den sidan av misunsamhet hos mig. Kämpar med mig själv varje gång ytterligare en tjej väntar barn samma vecka som vi, det förminskar vår prestation på nåt sätt.

Sen försökte jag vända på det och tänka att visst de 2 åren av tragglande var tuffa men vi gjorde en massa saker, kom varandra nära, tog oss igenom den krisen, blivit starkare i oss och i oss själva. OCH först och främst så uppskattar vi verkligen det mirakel som denna bebis blir. Det är inte alla andra som har vett att förstå det. Min kompis som fick 2 barn på momangen har nu kris i förhållandet och sa att det var en sån shock efter som de aldrig tidigare haft motgångar, hon menade på att min man och jag är nu lite mer erfarna och mognare i vårt förhållande än de.

Oroa dig inte du och bebisen kommer att få massa uppmärksamhet det är jag säker på. Och ni är starkare, mognare och har mer livserfarenhet i bagaget.

Mikaela sa...

Trots att jag inte blivit gravid ännu så tror jag att jag kommer att känna på samma sätt sen när jag väl blir det. Man har ju ändå fått genomgå en lång behandling och betala dyra summor för att bli gravid medan vissa bara ser mot sovrummet och vips så går de med magen i vädret.
Man vill ju vara glad, men om man inte känner det så gör man det inte. Du har all rätt att känna precis som du gör!!!Kram!

Evelina sa...

Hej! Det här är första gången jag läser din blogg och jag gläds verkligen åt er graviditet! Jag ska börja med att säga att jag inte ens försökt börja med familjebildning ännu, jag kanske är en av dem som blir gravid på första försöket, kanske inte. Men det jag vill säga är att jag känner igen avundsjukan.

Min svägerska fick en jättefin dotter i mars. Vet du vad min första reaktion var? "NEJ! En dotter! Då kommer jag inte få en dotter, hon fick dottern jag vill ha". HELT SJUKT egentligen. Vad tusan spelar det för roll? Dessutom har jag funderat på hur det kommer kännas om inte jag kan få barn. Och naturligtvis har jag funderat på det faktum att deras lilla dotter alltid kommer vara mina svärföräldrars första barnbarn! Det är bilder på henne överallt i deras hus och det pratas konstant om henne. Vilket är helt naturligt förstås. Men ändå blir jag avundsjuk.

De knäppa grejer jag försöker trösta mig med är att jag säkert kommer få finare mage (hmmpf), jag kommer klara av förlossningen galant (hon fick snittas) och bla bla. Vilket elak människa jag verkar vara! Men jag är bara avundsjuk. Så det jag vill säga till dig att du knappast kan vara ensam med sådana lite förbjudna känslor. Du är inte gnällig. Och viktigast av allt, ni ska få ett barn och bilda er egen viktigaste familj! Kram