ÄL-test som graviditetstest?

Testsugen som jag är på grund av det tidigare svaga testet kom jag på att jag hade ett äl-test över och jag hade hört att det skulle kunna fungera som graviditetstest, så jag tänkte att "jag testar!".

Det andra stecket kom upp direkt (till vänster på bilden), och var verkligen superstarkt, undrar om det ens kan vara starkare. Så nog var det ett positivt "äl-test". :-) Även om det inte känns lika säkert som ett graviditetstest så är jag ändå lugnare efter att ha testat på det här sättet. Jag gjorde nämligen samma sak i samband med det positiva graviditetstestet och då visade det inte "äl-utslag". Tydligen kan inte "testa tidigt" med äl-test har jag läst i efterhand, men en jämförelse visar ju i alla fall att hormonerna är helt klart starkare nu än för fem dagar sedan.

Tänkte passa på att också visa mina äl-tester från omgången inför FET:en. Dag 14 och 15 fick jag glad gubbe på Clearblues test också.

Jämför man med testet jag tog idag så verkar ju testen helt klart ge samma utslag på ägglossning som graviditet.

Vul ombokat!

Ringde idag och bokade om vul:et. Det var samma sköterska som tog emot samtalet och hon sa att "det är ju inte försent att göra det 9+0, men visst kan vi boka om det". Höll på att börja skratta när hon alltså trodde att jag var orolig för att det skulle vara för sent för ett vul. Trodde ändå att de skulle förstå att man vill ha en så tidig tid som möjligt, men den här kliniken har även vanlig gynmottagning så alla som jobbar där är inte så insatta i ivf. Just den här sköterskan var dessutom tvungen att gå och fråga en kollega hur det fungerade med att boka vul efter ivf.

Nu fick vi istället en tid i 8+0. Hon tittade även på veckan innan, men då var läkaren ledig så det gick inte. Men en vecka tidigare i alla fall, skönt!

Våghalsig som jag är just nu och vågar tro att det ska gå bra så ringde jag även till mvc. Jag ville vara ute i god tid för att vara säker på att inte "min" barnmorska skulle bli uppbokad. Även om det inte var någon "klicka-upplevelse" mellan oss så funkade vi bra ihop och framför allt gick det bra när hon tog mina blodprov. Eftersom jag både är väldigt stickrädd och svårstucken så är det nästan det viktigaste att den biten funkar.

Kan annars berätta att jag är sjukt lockad av att testa igen, bara för att få se ett starkare plus. Hade jag haft fler tester hemma hade jag nog gjort det, men att köpa nya tror jag inte att jag gör. Jag får väl hålla mig till tåls till vul helt enkelt.

Vul bokat!

Just nu unnar jag mig att vara positiv och tro att det här faktiskt går vägen. För varje dag som går sedan jag senast såg blod så ökar hoppet. Fem dagar nu, det känns ganska bra. Vad jag minns det som så var det inget uppehåll när jag fick missfall, eventuellt bara någon halvdag-dag. Jag tittar fortfarande på pappret och det är helt vitt hela tiden. :-)

Jag går annars mest runt och tror inte att det är sant. Kan vi verkligen ha sån här tur? Tänker en del på de i mina bloggkretsar som fått försöka många många gånger innan de lyckats, eller att de fortfarande försöker, och då känns det som vi glidit in på en räkmacka och att det är orättvist att vi ska vinna högsta vinster två gånger när andra får nitlott på nitlott. Fast egentligen är det ju inte vi som glider på en räkmacka utan alla de blir på smällen på första försöket och planerar barn efter årstider.

Ringde kliniken idag och bokade tid för vul. Tror dock att sköterskan tänkte lite fel. Vi fick nämligen tid först 28 maj, när jag kommer att vara i v. 9+0. Är inte det lite sent? När vi vul:ade förra gången var vi där 6+4 men då vet jag att läkaren tyckte att de bokat lite tidigt. Eventuellt ringer jag och bokar om tiden, vet inte om jag kan vänta så länge...

Har för övrigt räknat ut via Pregnology att jag idag är i v.4+3 och att den lilla är beräknad att komma 31 december. Känns fantastiskt bara att skriva! Hurra!

Hur ska jag tänka?

Tack för era fina grattis och att ni håller tummarna för oss!

Jag växlar mellan att tänka positivt och negativt.

När jag tänker negativt tänker jag:
- Jag har ju haft blödningar, det är aldrig positivt
- Strecket var ju himla svagt

På den positiva sidan:
- Jag har inte haft några blödningar sedan i lördags, borde det inte tilltagit om det skulle vara ett missfall istället för att avstanna? Plus att det var inte mycket. Jag använder menskopp (vilket jag förbannat mig själv om det påverkat att jag använt nu när jag trodde att det var mensen) och det var max ett kryddmått blod per dag.
- Ett streck är ju ett streck! Och det kan ju vara svårt att jämföra en naturlig cykel mot ett hormonförsök.
- Jag har vissa symptom som jag känner igen: Kissnödig hela hela tiden, lättare yrslig (t ex av hissen på jobbet), molvärk, stickande känsla under naveln, mer känslig för lukter (t ex när min bordsgranne "tagit luft" på gården) och trög i magen

På det jobbigt positiva sidan tänker jag att går det inte hela vägen så gör det här resultatet att vi borde ha bra utsikter inför ett nytt försök och att det kanske i sådana fall är menopur som gör skillnaden mellan ett missfall och ett barn. Vi har ju faktiskt en bra statistik med tre försök och tre graviditeter. Min kropp vill faktiskt bli gravid!

Ruvardag 13 - en positiv dag

Sitter något darrhänt och försöker få till ett morgoninlägg för en gångs skull. Maken ligger kvar i sovrummet med dottern, men jag har precis hört att de vaknat. Ska gå in och väcka honom med en present tror jag:

Det är svagt, men något är där ju!!!

Nu är bara frågan om det är så svagt (svagare både än jag testade med dottern och med missfallet då jag både testade rd13) för att det är i egen cykel (kan det funka så?) eller om det är för att det inte kommer att stanna. Håll tummarna för att det är det första alternativet!

Kan berätta att den här veckan plötsligt blev klart mer positiv, i två bemärkelser. :-)

Ruvardag 12 - fortfarande förvirrad

Ett kort inlägg innan läggdags, bara för att rapportera att blodet har hållt sig borta idag också. Mycket mycket märkligt. Troligen dyker det upp med en fors mitt i natten. Jag tycker mig minnas att det här med att det tagit någon dag innan mensen kommit igång efter spottings har hänt förut så det kommer nog snart.

Tills dess roar jag mig med att känna efter om det inte känns någonting här eller där...man kan väl drömma lite så länge?

Ruvardag 11 - Förvirring och bitterhet

Så kom ruvardag 11, BIM-dagen, och bara för det så har det inte kommit en enda droppe blod på hela dagen, trots rejäl molvärk. Snacka om att göra en förvirrad!

Det väcker tankar såklart, att tänk om det inte är kört trots allt. Att det var för tidigt att testa på dag 10 (när jag ruvade på missfallet blev det negativt på rd9, men positivt på rd13), att spottingsen inte var förebud om mens utan något annat, att molvärken är växtvärk och inte mens/endometriosvärk.

Det känns inte bra, för allt allt allt pekar på att det är kört och då vill jag liksom inte få upp hoppet igen bara för att på nytt bli besviken.

Dessutom är jag bitter idag, jag som var så okej med det negativa resultatet igår. Bitter över att vissa kan planera när de vill ha ett syskon, säga att det ska vara x år mellan, att "inom sgi-gränsen", att det passar på sommaren för den som studerar, eller på vintern för att då kan lillasyskonet ärva även säsongskläderna - och inte bara planera, utan att det blir så också!

Jag tror jag känner mig extra bitter för att jag tänkte att vi också kunde planera - att vi satsar på ett försök på vårkanten för då blir det precis två år mellan barnen. Och att det när det inte funkade blev så tydligt att vi hör inte till dem som kan planera. Vilket jag visste egentligen, och därför försökte hitta en tid för första försöket som inte var för tidigt för det kunde ju funkat, men samtidigt inte för sent för det kunde ju ta tid (vilket det kanske gör).

Ett hoppsan-barn hade varit en annan sak, och då hade jag varit glad för mindre än två år mellan barnen, men nu blev det ju inte så heller trots att vi försökte pricka ägglossningen ett flertal gånger...

Jaja, en bättre dag imorrn kanske?

Ruvardag 10 - ett tjuvtest

Egentligen kändes det helt meningslöst, så mycket spottings som jag haft igår (även om inte mensen satt igång), men jag bestämde mig ändå för att tjuvtesta. Jag vet egentligen inte varför, kanske för att jag ställt in mig på att testa i helgen och för att jag ändå är på BIM-1 och det borde ge ett korrekt resultat.

Det var negativt, så klart.

Det känns inte riktigt lika jobbigt som jag trott, kanske för att jag förberett mig på resultatet flera dagar. Och framför allt för att jag ju har min fina lilla skrutt, som väntade på mig i vardagsrummet efter testandet.

Så, vi får helt enkelt hoppas på nästa försök.

När jag tänker positivt så tänker jag att detta embryo kom från vår första ivf, där vi använde puregon.  Den behandlingen har alltså resulterat i ett missfall och ett negativt resultat. Dottern kom till vid vår andra ivf, där vi använde menopur. Tyvärr plockades äggen ut för tidigt, så det blev bara två mogna ägg (av åtta) och inget till frysen. Min tanke är alltså att menopur var bättre för mig och producerade bättre ägg, och att förhoppningsvis ett nytt försök med menopur kan göra susen.

När jag tänker negativt så är det mest oron som spelar in. Tänk om vår lyckade ivf bara var ren och skär tur. En engångshändelse. Två år har dessutom gått, tänk om våra förutsättningar försämrats (även om jag fortfarande är "ung" i ivf-sammanhang).

Det värsta är att jag måste vänta fem månader för att få veta... Varför måste klinikerna stänga på sommaren?

Ruvardag 8 - andra färger

Efter rosa kom brunt, så rött. Även om det inte är några mängder utan mer som spottings, så tror jag att jag inser mig besegrad. Det är ju ändå CD26 idag så det är precis rätt timing för spottings. Suck... Kommer nog att tjuvtesta i helgen, bara för att. Mest för att se om den lilla gjort nån ansats att fästa alls.

Nästa försök var det ja. Känns plötsligt väldigt lång till augusti. Försöker att tänka på det positiva som trots allt kommer med att få ett senare syskon. Bättre ekonomi i och med att maken hinner byta plugg mot jobb, vi lättar på stressen att skaffa större lägenhet, jag kan ta ett glas vin till grillningen på lantstället, och så långt blir det ändå inte mellan syskonen bara för att vi väntar lite till. Kan berätta att jag sneglar lite på vinterresor ungefär i tiden där den lilla skulle kommit om den hade blivit. Skulle vara härligt att få resa i väg lite, jag, dottern, maken och förhoppningsvis en liten mage som ändå hinner dyka upp tills dess.

Samtidigt växer oron över om det verkligen ska lyckas då, när det inte lyckades nu?

Ruvardag 7 - vill testa nu!

Nu vill jag bara veta, kan inte dagarna bara gå lite snabbare! Hade jag fler test hemma skulle jag nog tagit ett redan nu, men nu har vi bara två stycken och jag har reserverat det ena för den riktiga testdagen och det andra för tjuvtestade (och bestämt att jag INTE får köpa fler). Och då känns RD7 lite väl tidigt för att vara enda tjuvtesten, risken är så stor att det inte visar något för att det är för tidigt ändå.

Annars är läget oförändrat. Mycket molvärk och ilningar i ljumsktrakten, inga andra symptom vad jag tycker mig känna, och att det är lite ljust ljust rosa på pappret då och då när jag går på toaletten. Även om jag vet att det inte behöver betyda något så känns det inte bra. Jag har bara haft en ruvarperiod med blödningar en gång (även om det visserligen var blod det handlade om då och inte "rosa") och det var ett missfall, och bara en graviditet och under den var det bara lite lite brunt på pappret en gång under ruvartiden och inget rosa alls.

Som det ser ut nu så har vi börjat prata om nästa ivf. Det känns bra att ställa in sig mentalt på att det nog blir en nästa gång också. I sådana fall hinner vi nog inte med en behandling innan sommaren eftersom vår klinik stänger, utan det blir när den öppnar igen. Känns inte så kul med vad ska man göra? Jag försöker tänka positivt att det kommer att vara bra för oss ekonomiskt att påbörja en föräldraledighet i maj istället för i januri, och att vi får lite mer tid på oss att hitta en större lägenhet. För ett syskon det ska det blir - det är en fråga om när, inte om. :-)

Ett beslut

Jag var tvungen att gå tillbaka till mina tidigare ruvarperioder och så här skrev jag förra gången på ruvardag 9:

"Efter att jag kom hem helt ledsen och uppgiven igår bara för att jag sett liiite liiite brunt har jag bestämt mig för att sluta titta på pappret vid toalettbesöken. Det går ganska bra, det gäller bara att blunda och slänga. Det är inte värt att bli nedslagen bara för att ha analyserat ett papper till minsta beståndsdel och då menar jag verkligen analyserat. Det räcker med något så litet att det knappt är synligt för blotta ögat, är det av en avvikande färg så slås jag ner i skoskaften. Sån liten mängd kan jag inte tänka mig någon roll för utgången, och kommer mensen så kommer jag att märka det ändå utan att ha oroat mig i flera dagar innan."

Så nu jag fattat samma beslut - det är bara att blunda och slänga pappret. Inte titta!

Ruvardag 5 - inte en bra dag

Idag är inte en bra dag. När jag gick på toaletten efter att ha anlänt till jobbet var det rosa (!) på pappret. :-( Visserligen ljust ljust ljust, men ändå.

Förmodligen är det kört och jag blev helt kallsvettig och såå ledsen. Det lilla halmstrå jag greppar efter är att jag cyklar till jobbet och vägen är verkligen guppig så att jag känner mig helt omskakad när jag kommer fram. Frågan är om det kan ha påverkat? Jag kollade noga på pappret hela dagen (helt klart tortyr), men det var först nu efter cykelfärden hem som det kunde anas lite lite på pappret igen. Kanske ska åka buss till jobbet imorrn istället?

Det är väl bara att vänta och se antar jag. Ruvardag 5 idag och CD 22. Jag tyckte att det var för tidigt för att få spottings (min cykel är vanligen ca 29 dagar), men det kanske det inte är? Molvärk har jag i alla fall så det räcker och blir över. Frågan är hur tidigt man kan testa? Min plan var ursprungligen att tjuvtesta i helgen, på RD 10 eller 11, men frågan är hur jag ska kunna ut tills dess efter det här...

Ruvardag 3 - dagarna går

45 min kvar av ruvardag tre, snart inne på fyra hurra! Dagarna går sakta men säkert.

Jag har kollat tillbaka på föregående ruvarperioder och upptäckt att jag faktiskt på ruvardag fyra fick ett första symptom - fett hår. Jag vet dock inte hur mycket jag ska jämföra med föregående gånger, för även om det skulle bli ett plus den här gången med så kan symptomen skilja sig åt. Säger i alla fall min vän flerbarnsmamman. Dessutom kör vi ju hormonfritt denna gång så reaktionerna kanske inte är lika kraftiga/tidiga som när man tillför progesteron. Någon som vet?

Ruvardag 1 - hur ska jag leva nu?

Så var det snart slut på ruvardag 1. Så snabbt har den ändå inte gått, men jag har inte tänkt på det hela tiden i alla fall utan mest när jag fått en liten paus på jobbet.

Något som jag däremot har tänkt på är hur jag ska göra nu under ruvarstadiet. Läkaren sa (som tidigare) att det handlar om embryot självt om det går eller inte, och att jag ska leva som vanligt. Till största delen kommer jag att göra det också.

När vi ska på släktmiddag imorgon kommer jag ta ett litet litet (halvt) glas vin, för så tidigt är det ju att embroyt inte ska påverkas. Däremot kommer jag inte ta av de goda ostarna som troligen kommer serveras efter maten, för listeria handlar ju inte om embryots näring utan är en infektion som kan framkalla missfall (om jag har förstått det rätt). Jag kommer också att överlåta kattlåderensandet till maken.

Vad jag däremot kommer att göra är att försöka boosta mig själv och leva nyttigt. Under vår första ivf så tog jag det superlugnt och det vet vi ju hur det gick... Inför nästa försök tränade jag som vanligt och jag fokuserade även lite extra på fertilitetshöjande yogaövningar och det tror jag att jag kommer att göra nu med. Dessutom försökte jag att äta extra mycket av livsmedel som innehåller vitamin E, som också ska vara bra för fertiliteten, och det är väl aldrig fel att få i sig vitaminer. :-)

Troligen spelar det ingen roll för hur det går med det här embryot, men det är ju inte fel att känna att jag gjort det jag kan.

Ruvardag 0 till ända

Tänkte bara uppdatera en snabbis innan läggdags och berätta att jag numera är ruvare!

Återföringen gick så bra så. Embryot hade klara upptiningen bra och till och med börjat dela sig, så det såg väldigt bra ut tyckte läkaren. Fem celler hade det vid införandet, det är lika många som E hade så det känns ju hoppfullt.

Det hela kändes för övrigt väldigt galet. Eftersom vi gått hos en samarbetsläkare för allt utom ÄP och ET så har jag inte varit på kliniken sen vi fick tillbaka E:s embryo och gissa om det var en märklig känsla att gå in genom de där dörrarna. Det som vi upplevt där...både hopp och hopplöshet. Numera är det ju också "stället där E blev till" och som vi alltid kommer att förknippa med stor stor tacksamhet.

När vi gick därifrån tittade jag och maken bara på varandra och skrattade. Tänk att jag kan vara gravid igen om två veckor! Det är faktiskt helt galet. Kan vi verkligen ha sån tur att lyckas på första FET:et? Hoppas hoppas hoppas.

Nu väntar alltså två ruvarveckor. Läkaren sa vi skulle testa på fredag om två veckor, men vi får se vilken veckodag det blir (har ju aldrig kunnat hålla mig från tjuvtestande tidigare). Ska bli spännande att se hur snabbt det går den här gången och hur mycket det kommer att uppta min tid. Det är ju full rulle här hemma vanligtvis så jag hoppas att det blir snabba veckor.

Klockan är 12 och ingen har ringt!

När jag pratade med kliniken i söndags sa de att hade inte embryot klarat upptiningen skulle de ringa mellan 11 och 12. Ingen har ringt!

Helt säker är jag dock inte förrän vi är där och ser embryot på skärmen. Men det känns som om förutsättningarna är bättre i alla fall. Gissa om jag har gått som på nålar nu under morgonen?! Även om det är ca 75% att embryot klarar sig, så har jag ändå tänkt att vi skulle vara bland de där ledsna 25%.

Nu en snabb lunch och sen sticker vi. Klockan 15 ska vi vara på plats, och vi har en bit att åka. Tyvärr måste vi ta med E för det sket sig med barnvakten. Jag ska inte sticka under stolen med att det känns lite roligt att få ta med henne där hon blev till, och visa upp henne för personalen, samtidigt som det känns jobbigt med tanke på alla som sitter där i väntrummet och helst av allt önskar sig det vi har.

Å andra sidan är det ju hoppfullt med alla IVF-barn. Jag minns när vi var där och fick tillbaka E:s embryo, då var där ett par som skulle försöka få syskon och där den lilla sprang runt runt i väntrummet med pappan tillsammans på att mamman skulle kvickna till efter ÄP. Jag minns att jag inte tyckte att det var jobbigt då, utan snarare - hoppas att det där är vi om ett par år. Och tänk att där är vi nu! :-)

Håll tummarna för en lyckad återföring!

...och igen

Det bidde en glad gubbe idag igen! Tror inte att det har hänt mig tidigare, men jag vet faktiskt inte om jag verkligen fortsatt att testa efter utslag. Jag vet att jag gjorde det förra månaden (eftersom jag har bildbevis) och då var det bara en dag och sedan blev strecket svagare. Kan det vara för att det var två ägg den här cykeln som ägglossningen är "starkare"?

Funderar på om jag och maken ska öka chanserna på egen hand. ;-) Tänker följande:
Blir det ingen återföring så har vi i alla fall inte "slösat bort" cykeln.
Fast det spelar troligen ingen som helst roll, vi har ju inte lyckats själva hittills så varför skulle vi göra det just nu.
Och tänk om det blir trillingar (2 ägg + ett embryo)!

Haha, vad galet hjärnan svänger om ibland...från noll till hundra...

Glad gubbe

Imorse dök den glada gubben upp, hurra!

Jag hade det på känn, inte bara för att det är CD14 idag, utan också för att jag haft vissa kroppsliga känningar.

Ovan dagens test. Dels det digitala utslaget, dels den tillhörande stickan som jag matat ut (och som väl är vad gubben utgår ifrån), och till sist testlagrets utslag. Känns ganska lika om man jämför teststickorna.

Så, nu är det bara att hålla tummarna. Första delmålet är självklart att det över huvud taget blir en återförning, sedan är det ett plus på graviditetstestet som gäller. Kommer vi så långt är det sen andra delmål som gäller. :-)

Nervig

Har jag sagt att jag är rätt nervig inför syskonförsket?

På ett sätt är jag väldigt självsäker och tänker "snart är jag gravid igen" och "vi har ju faktiskt lyckats förut, klart att det går bra". I min hjärna är det kritiska bara själva upptiningen, får jag bara tillbaka embryot så är det klart att jag testar positivt, eller...?

Det finns någonstans där inne att "tänk om det inte går", tänk om FET:en inte funkar, oavsett om det beror på tiningen eller något annat, och tänk om vi får försöka och försöka med nya ivf-försök och det inte går. Tänk om det inte blir en gravid sommar?

Å ena sidan tänker jag att jag ska nog vara inställd på att det inte funkar, å andra sidan tänker jag att det är ju bara bra att vara självsäker och tro att det funkar. Jag har oroat mig och varit ledset och tagit ut sorg i förskott tidigare, det är väl lika bra att vara glad nu när jag kan. Skiter det sig så gör det ju det oavsett.

Nej, nu bestämmer vi det. Det blir en gravid sommar. Tanken med att göra FET:en nu var framför allt att om det inte funkar så hinner borde vi hinna med ett försök innan sommaren. Och med två chanser så är det ju klappat och klart, eller hur?! :-)

Och PS. Ingen glad gubbe idag heller, kanske imorrn?

Testar, som sagt

Ja, här testas det friskt.

Av någon anledning har jag blivit rädd för att missa ägglossningen. Trots att jag varje månad jag någonsin testat har testat på morgonen och fått utslag alla månader utom en, så har jag nu testat även under kvällen för att helt vara på den säkra sidan. Dessutom kör jag dubbelt med både Testlagrets och Clearblues. Galet som sagt. Men jag ser det också lite som ett intressant test för att se hur starkt strecket kommer att vara på TL:s test när jag får glada gubben på CB.

Inget utslag än. Får se vad som händer imorgon. Hoppas i alla fall på utslag senast måndag så jag åtminstone har ett besked att lämna på jobbet kring vilken dag jag måste vara ledig.

Utslag måste jag väl få i alla fall, de sa ju på kliniken att det var två fina blåsor på gång...

Testing testing

Som sagt testar jag med ägglossningstickor sedan ett par dagar tillbaka. Inget utslag än dock, men jag testar på. Som sagt är gissningen att det blir på lördag, och då blir det ett besök på kliniken på tisdag. Förhoppningsvis måste jag säga, för allt beror ju på om embryot klarar upptiningen.

Jag tänkte bidra med en bild på förra månadens tester. Jag har testa ändå sedan jag fick tillbaka mensen, men inte tänkt på att fota förrän förra cykeln.


Här började jag testa lite sent, på dag 12 och på CD13 visade testet utslag. Dagen innan syntes inget alls, och dagen efter syns ett litet svagare streck.

Jag hittade för övrigt en superbra blogg om att testa med ägglossningsstickor:
http://teskedinfo.blogspot.se/2010/03/agglossningstester.html
Framför allt bra med en massa bilder på hur det kan se ut, det har verkligen varit till hjälp när jag kollat på stickorna och funderat på om strecken varit tillräckligt starka eller inte. Ett plus också för att hon har skrivit ut när hon har haft ÄL-känningar.

Ett lästips för alla som är intresserade av ÄL-tester alltså.

Läkarbesök

Eftersom läkarbesöket jag skulle haft förra veckan blev uppskjutet så var jag där idag istället.

Den främsta anledningen till att jag ville komma dit var för att jag haft ont i höger sida upprepade gånger den senaste månaden, och jag ville mest kolla hur stor cystan skulle vara och om den skulle sätta käppar i hjulet för vår kommande FET. Döm om min förvåning när det inte var något alls där! Det var skönt både för att jag faktiskt gått tre månader utan p-piller sedan jag fick tillbaka mensen och utan att en cysta uppenbarat sig. Kanske har endometriosen påverkats positivt av graviditeten ändå?

Annars såg allt bra ut och det var superskönt bara att få vara där och få en liten koll. Slemhinnan byggdes på fint och jag hade två äggblåsor på gång (vi har faktiskt anlag för tvillingar i min släkt). Vi räknade att det var CD9 idag, och hon sa utifrån slemhinna och äggblåsor att jag borde nog börja testa för ägglossning. De senaste cyklerna har jag faktiskt testat med Testlagretstickor som jag haft hemma och jag började för ett par dagar sedan att testa igen, för säkerhets skull, men efter besöket gick jag in på Apoteket och säkrade upp med ett digitalt test från Clearblue. Kanske lite överambitiöst för jag har tyckt att Testlagrets stickor funkat bra tidigare, men eftersom vi bara har ett FET-försök så vill jag inte lämna något till slumpen och behöva fundera på om strecken är tillräckligt starka.

Enligt mina beräkningar utifrån mina senaste cykler borde vi få en glad gubbe på Clearbluetestet på lördag eller söndag (CD13 eller 14), men kanske går det snabbare med tanke på vad hon sa om testandet. Innan graviditeten hade jag dels längre cykler, dels ofta ÄL på CD16-18, men kroppen kan ju vara annorlunda nu. Huvudsaken är att allt såg bra ut och verkar stämma överens med kroppen.