Så kom ruvardag 11, BIM-dagen, och bara för det så har det inte kommit en enda droppe blod på hela dagen, trots rejäl molvärk. Snacka om att göra en förvirrad!
Det väcker tankar såklart, att tänk om det inte är kört trots allt. Att det var för tidigt att testa på dag 10 (när jag ruvade på missfallet blev det negativt på rd9, men positivt på rd13), att spottingsen inte var förebud om mens utan något annat, att molvärken är växtvärk och inte mens/endometriosvärk.
Det känns inte bra, för allt allt allt pekar på att det är kört och då vill jag liksom inte få upp hoppet igen bara för att på nytt bli besviken.
Dessutom är jag bitter idag, jag som var så okej med det negativa resultatet igår. Bitter över att vissa kan planera när de vill ha ett syskon, säga att det ska vara x år mellan, att "inom sgi-gränsen", att det passar på sommaren för den som studerar, eller på vintern för att då kan lillasyskonet ärva även säsongskläderna - och inte bara planera, utan att det blir så också!
Jag tror jag känner mig extra bitter för att jag tänkte att vi också kunde planera - att vi satsar på ett försök på vårkanten för då blir det precis två år mellan barnen. Och att det när det inte funkade blev så tydligt att vi hör inte till dem som kan planera. Vilket jag visste egentligen, och därför försökte hitta en tid för första försöket som inte var för tidigt för det kunde ju funkat, men samtidigt inte för sent för det kunde ju ta tid (vilket det kanske gör).
Ett hoppsan-barn hade varit en annan sak, och då hade jag varit glad för mindre än två år mellan barnen, men nu blev det ju inte så heller trots att vi försökte pricka ägglossningen ett flertal gånger...
Jaja, en bättre dag imorrn kanske?
6 år sedan
2 kommentarer:
Åh gumman, vad jag önskar att du också kunde få ett hoppsan-barn! Jag känner igen det där med bitterheten att alla andra kan planera. Jag hade en kompis som sa att hennes man ville ha barn nummer två i februari, annars kunde det kvitta. Eh, va?!!! Snacka om hån mot oss som har svårt att bli gravida! Och tror du inte att det blev så också? Kvällen jag fick reda på det smällde jag i mig så mycket kladdkaka att jag fick så ont i magen att jag var tvungen att stanna hemma från jobbet dagen efter... Jag håller tummarna stenhårt för att ni lyckas snart! Tänker på dig! kram!
Tack för din fina kommentar, blev så glad av den. Kram!
Skicka en kommentar