Gjorde läkaren fel inför vår ivf?

Varje gång jag känner att jag börjar närmna mig att landa i vårt tvåbarnsliv och känna fördelarna med det istället för att sakna den icke-existerande trean, så händer något som sätter griller i huvudet på mig.

Idag var jag på årlig kontroll hos min endometriosläkare och vår ivf kom upp i vårt samtal. Min läkare tyckte att det var himla konstigt att läkaren tagit fertilitetsproverna medan jag fortfarande åt p-piller. Hon menade på att bl a fsh gav felaktigt låga värden vid p-piller. Hon är ju inte fertilitetsläkare så just amh var hon osäker på men eftersom flera av värderna rekommenderas att man håller uppe med p-piller en månad innan man tar så tyckte hon att det var väldigt märkligt ändå och att det inte var helt omöjligt att amh också skulle visa lägre värde vid p-piller.

Dessutom nämde jag att ivf-läkaren sagt att mina äggstockar var så små och då sa hon att det är ju inte konstigt för p-pillerna gör äggstockarna vilande. Endometriosläkaren gjorde också en undersökning och hon tyckte att äggstockarna såg helt normala ut, dessutom visade hon mig flera vilade äggblåsor i ena äggstocken. "Men de är små eftersom de inte är aktiva nu när du äter p-piller." Det känns också så märkligt eftersom ivf-läkaren inte såg några äggblåsor alls!

Min fundering är hur mycket det egentligen påverkade att jag gick in i en provtagning och ivf när jag ätit p-piller utan uppehåll i över ett år. Kanske visade proverna felaktigt sämre värden och kanske behövde kroppen mer tid för att starta upp efter så långt tid med p-piller (särskilt som jag också nu läst att man inte rekommenderar negrelering på låg-ahmare eftersom äggstockarna kan ha svårt att orka producera ägg efter det). Nu när jag var hos läkaren hade jag ätit p-piller mindre än en månad och hållt uppe mer än två så kanske hade kroppen då fått den tid den behövde för att komma igång men inte gått in i vilo-mode så mycket. Det hela känns extra olustigt eftersom ivf-läkaren faktiskt ju var ganska förvirrad när det gäller mina p-piller, och det var mycket "jo, men just ja, du åt ju p-piller" när hon frågade om cykler etc. Det kändes att jag inte var hennes "vanliga" patient som säkert försökt länge själva och där p-piller var långt borta. Ändå litade jag på att läkaren visste bäst.

Samtidigt är frågan vad jag ska göra med den här nya informationen? Höra av mig till ivf-kliniken och ifrågasätta deras provtagning och eventuellt att de lät mig starta behandlingen utan att hålla upp lite med p-pillerna innan? Be om att få ta om värdena och göra ny undersökning efter att ha hållt uppe med p-piller ett par månader?

Hur mycket jag än känner att jag inte är helt klar med bebisfabriken så har jag också en så stark längtan efter att kunna släppa detta ältande och bara gå vidare. Även om kliniken skulle säga ok, att gå några månader och vänta och hålla tummarna för att värdena blir bättre om jag tar om proven, det känns som rena tortyren det med. De månader som jag gått utan p-piller i somras var en riktig berg- och dalbana där hoppet tändes vid ägglossning (för ja, det hade jag ändå starka känningar av) och släcktes vid mens. För att inte tala om den psykiska och fysiska ansträngningen vid en ny ivf.

Det är samtidigt det som känns så bittert, att det var enda chans för oss och den sket sig. Gissa om jag ångrar mig att jag inte valde dhea-alternativet? För även om just dhea inte gett effekt för oss så hade det kanske gett effekt att hålla uppe med p-piller de månaderna och sedan ta om proverna... Att gå och undra om vi ändå hade kunnat haft en chans...det är nog det jobbigaste av allt just nu.

Det känns som att det inte finns något annat alternativ än att bara glömma och gå vidare, men alltså fy vad svårt det är. Varannan dag känner jag mig så nöjd med den familj jag har och ser de praktiska fördelarna med tvåbarnsfamiljen, varannan dag ser jag trebarnsfamiljer överallt och gråter inombords.

Ska ni skaffa fler barn?

Frågan har dykt upp några gånger sedan vi fick veta att det inte blir några fler barn för oss. Första gången blev jag och maken lite ställda, vi hade inte hunnit prata igenom hur ärliga vi ville vara. De senaste gångerna har vi helt sonika sagt att vi skulle gärna vilja, men vi kan inte.

Det jag tycker är jobbigast med frågan är att de ofta ställs av personer i samma livssituation som oss - föräldrar med två ganska små barn. Jag fattar att de ställer frågan för att de vill diskutera, att de själva funderar på ett barn till eller inte, och vill prata om för- och nackdelar med två respektive tre barn. Ungefär som att diskutera andra "småbarnsfrågor", som att jobba heltid eller deltid, eller bo i lägenhet eller villa. Och det är det som gör mig ledsen, för många andra är det bara ett av alla val att göra - vill vi ha två eller tre barn (eller ett eller fyra)?

Jag vet inte varför, men efter en period av att ha känt att jag har "gått vidare" så har känslan av ledsenhet och lite bitterhet letat sig tillbaka. Kanske är det för att mensen slutligen kom och med det p-pillerstart igen och därmed helt omöjligt med ett "mirakel". (Och btw den märkliga känslan att äta p-piller när jag är infertil och vill bli gravid.) Kanske är det att två av mina bästa vänner börjar närma sig BF för sina små i magen. Kanske är det att min närmasta kollega berättade för mig att hon är gravid, och jag insåg att våra graviditeter skulle följts åt om vi hade lyckats med vårt försök. Kanske är det att min massör frågade mig om jag var gravid när jag bytte om eftersom hon tyckte att min mage putade ovanligt mycket och att jag fått frågan flera gånger av barn i parken om jag har en bebis i magen.

Det är tur att vardagen är som terapi. Att jag inser att jag är otroligt lyckligt lottad som ändå har två små hemma. Igår när jag inte kunde sova låg jag och läste om försöket som blev lillebror, vårt eget lilla mirakel, och om den första gravidtiden. Istället för att vara ledsen för att jag inte får vara med om det igen så försöker jag att fokusera på det jag faktiskt fått vara med om, och det som jag är med om just nu.

Just nu tror jag ändå att jag är på gång att släppa ledsenheten över trebarnslivet, men att jag fortfarande är ledsen över att vi inte fick bestämma själva medan vår omgivning fortsätter att bli gravida gång på gång och säga att "det gick mycket snabbare än vi trodde".

Efteråt

Tanken var att föregående inlägg skulle vara det senaste men jag verkar inte kunna sluta att skriva... Kanske behöver jag skriva av mig helt enkelt.

Det känns som i en science fiction-film där huvudpersonen går genom ett hål till en annan dimension och kastas ut på andra sidan. Plötsligt befinner vi oss i "klar med bebistiden"-land. Vi tittar chockade på varandra och frågar oss "hur gick det här till?". Vi är i en ny verklighet nu.

Jag har börjat rensa i källaren och sälja våra bebisgrejer. Det var inte så tufft som jag hade trott, men samtidigt har jag börjat "bakifrån" och säljer nu det som lillebror nyss använde och det har inte lika starkt symbolvärde för mig som de där yttepytte nyföddkläderna. Det kändes lika bra att ta tag i det, det är ändå inte kul att ha de där lådorna stående i källaren när vi inte kommer att kunna använda dem.

Jag funderar fortfarande på "tänk om", samtidigt som jag vet att det är lönlöst. Hade läkaren trott att dhea (eller något annat) skulle fungera hade hon föreslagit det. Jag måste tänka så för annars grämer jag mig själv för att jag pushade på ett försök nu och inte kunde vänta över sommaren för att ge oss chansen med dhea. Tänk om det ändå hade kunnat ge någon effekt... Jag kan inte heller låta bli att fundera om det påverkat att jag ätit p-piller utan uppehåll så pass länge, om det kan påverka amh-värdet på något sätt och om det i så fall skulle kunna bli bättre igen. Och så funderar jag på när det här egentligen hände, på om det hade varit skillnad om vi gjort försöket för ett år sedan när endoläkaren tyckte att allts såg bra ut (å andra sidan var vi inte redo då).
Maken är mer pragmatisk, han tycker att det är trist men accepterar att det är så här det är. Jag önskar att jag kunde göra det och släppa de här tankarna. För även om det var så att dhea skulle ge en liten liten chans, eller om amhvärdet skulle kunna bli lite lite bättre av sig självt, skulle vi verkligen våga göra en ny ivf med så låga chanser? Jag vet ju hur jag har mått av att kastas mellan att hoppas och alla dåliga besked. Egentligen finns det bara en sak att göra och det är att acceptera att det är så här det är och inte älta eller fundera mer.

När vi stod inför det här syskonförsöket skrev jag att en trea är en bonus, att funkar det inte så kommer det inte bli någon livslång sorg. Men nu när vi är här så vet jag inte. Visst skulle det varit en bonus, inte tal om annat, men har svårt att tänka mig att jag inte kommer att känna något stygn av sorg i framtiden också. Inte en sån där stor överväldigande sorg, det ser nog våra två underverk till, men det finns en liten liten bit i hjärtat som saknas från och med nu.

Det är över

Läkarbesöket idag var lika nedslående som förra veckan: slemhinnan var tunn och inga äggblåsor. Läkaren räknade och kom fram till att jag sprutat 13 dagar, det borde gett något resultat. De tidigare gångerna har jag haft äggblåsor på g vid första kontrollen efter bara en vecka med sprutor.

Vi inväntar klinikens besked, men läkaren sa att allt tyder på att vi avbryter här. Och att när det ser ut så här finns inte mycket mer att göra. Jag frågade inte ens om dhea...

Lite är jag ledsen och bitter. Bitter över operationen som tog med sig mina ägg, bitter över att vi vid det senaste försöket fick 8 ägg men 6 var omogna, tänk om vi kunnat frysa ner några som vi haft att ta av nu. (Samtidigt som jag vet att då hade vi inte fått just de barn vi har idag.) Bitter över att våra defekter är sådana att vi inte ens kan försöka själva, har läst om flera som fått noll resultat på ivf men ändå lyckats få till ett mirakel på egen hand. Bitter över att jag inte kunde vara en av dem som valt att två barn är lagom.
Ledsen över att mitt Facebookflöde fylls med bekanta som visar upp sina små "treor" och stolta storasyskon. Ledsen över att bebislådorna som jag så noggrant packat i källaren nu ska packas upp för att säljas och inte användas av en till här hemma. Över att bästa kompisarna snart är föräldralediga och inte vi.

Samtidigt är det en lisa för själen att jag efter läkarbesöket åker hem för att vabba. Att jag skriver det här inlägget med en hand för att den andra håller hand med en liten som tycker att Laban-avsnittet är lite läskigt.

Och det är skönt på ett sätt att veta att det är så här nu. Inga mer "om" eller "kanske". Vi kan planera framtiden efter vad vi vet idag.

Det är både skönt och svårt att känslorna är tudelade. Lite känner jag att de jag berättat för att vi försöker men har dåliga odds svarat ungefär att "ja, det vore ju trist, men ni har ju två fina ungar". Och det är ju sant, men det är som att det gör att vår sorg över trean känns som ovesäntlig. Att den inte finns. Men det gör den ju, även om den till stor del överskuggas över att jag är så otroligt tacksam och lyckligt över mina barn.

Det var inte riktigt så här som jag har tänkt mig att bloggen skulle sluta. Men nu är det som det är. Om inte kliniken säger något av värde att skriva ner så blir det här mitt sista inlägg. Sedan går jag vidare med livet.

Besked imorgon

Läkarbesök imorgon. Nu får vi se om en veckas extra sprutande (med tillblandad och rumstempererad menopur) gett någon effekt.

Jag är dock skeptisk och ställer in mig på att morgondagen innebär att vi får besked om att läget fortfarande är noll och att det innebär att vi avbryter försöket.

I bästa fall kan jag tänka mig att kroppen lyckats producera någon enstaka äggblåsa, men det vet jag inte är tillräckligt för att köra på till äggplock. Jag vet att läkaren vid vår första ivf sa att de ville ha i alla fall fem äggblåsor för att kunna säkerställa att det fanns chanser att få något tillbaka.

Jag har funderat en del på det läkaren nämnde om dhea, om det skulle kunna ge någon effekt om jag fick det över sommaren och vi sedan gjorde ett nytt försök i höst. Frågan är dock om vi orkar. Att gå från att tro att vi faktiskt har helt ok chanser till att bli nedslagen i skoskaften har tagit på krafterna. Jag vet inte om jag vågar hoppas, jag vet inte om jag orkar med en hormonbehandling till med så ovisst resultat. Livet med våra två små är ganska fint som det är, oavsett hur extra fint det vore med en till.

Fortsättning följer...

Idag ringde kliniken. De vill att jag fortsätter med samma dos Menopur en vecka till och sedan kör vi en ny kontroll.

Den ena halvan av mig säger att de bara gör detta för att vara helt säkra på att det är kört, för att vi som kunder ska känna att de gjort allt för oss innan de ger oss domen. Den andra halvan börjar såklart få lite hopp... Tänk om... Jag griper efter halmstrån, som att jag igår när jag blandade till en ny flaska Menopur märkte att paketet stod mot kylelementet i kylskåpet, där väggen liksom är frusen och när jag tog ut de förfyllda sprutorna var de alldeles immiga. Tänk om den blivit lite fryst och det är därför den varit verkningslös? Ja, ni hör ju, halmstrån... Ska hämta ut ny medicin imorrn och funderar lite på att blanda till allt och ställa i garderoben istället för att slippa oroa mig. (Och slippa oroa mig över att någon ska komma hem och se hela vårt kylskåp fullt av medicin, eller att barnen ska få tag på nåt.) Hur har ni andra gjort? Förvarat i kylen eller blandat till och haft någon annanstans?

Hoppas på ett mirakel eller nåt den här veckan! Samtidigt som jag blir lite trött på mig själv. Jag skulle ju glädjas över det jag har nu och släppa det här med ett tredje barn...

Ledsen, lite bitter och ganska tacksam ändå

Läkarbesöket gick inte bra. Läkaren såg ingenting. Ingen aktivitet alls. Inga äggblåsor, äggstockarna var små och slemhinnan tunn. Ingenting!

Ikväll ska jag ändå ta sprutan som vanligt och imorrn kommer kliniken att ringa mig efter att de har sett vad blodprovet visar. Läkaren pratade om kanske höjd dos, men jag har onda aningar. Det känns som att det är dags att ställa in mig på att det inte blir fler barn.

Såklart känns det ledsamt. Ska jag vara infertil vid 35? Jag tänker på min mamma som fick min bror när hon var 37 så det känns ju inte som att det ligger i släkten. Och på kusinen som nyss fick sitt femte barn vid 39... Och när hände det här? Jag vet ju att jag har haft lågt amh-värde men som hon sa nu att äggstockarna var så små. Jag var på gynbesök för ett år sen för att följa upp endometriosen och då sa den läkaren att det såg så fint ut. Men kanske kollade hon bara efter cystor och inte på äggstockarna i övrigt. Jag har tidigare fått höra att mitt låga amh-värde troligen beror på att jag opererat bort en endometrioscysta och att de då brukar få med sig en del av äggreserven. Gissa om jag är bitter över detta! Då kändes det som enda utvägen och jag vet att en läkaren sa att endometrioscystor kan inte försvinna av sig själva, men samtidigt så försvann de cystor jag fick när vi försökte på egen hand när jag blev satt på p-piller inför första ivf:en. Jag önskar att jag varit lite mer påläst då och kunnat haft synpunkter på behandling och operation. Kanske hade jag haft helt ok amh-värde nu då. Å andra sidan är det ingen idé att vara bitter och älta detta, det går ju inte att vrida tiden tillbaka. (Fast det här med att låta saker rinna av en är inte min starka sida.)

Då är det en bättre känsla att bara vara tacksam över den tur vi faktiskt haft. Tänk om vi väntat ett par år med barn, hade vi ens kunnat få några alls då? Och jag tänker också den hisnande tanke om vi istället för att göra en ny ivf (som blev storasyster) efter vårt missfall tagit det nedfrysta embryot (som blev lillebror). Hade vi ens kunnat få ett syskon om vi behövt göra en ny ivf två år senare?

Det känns som att det rätta nu är att se alla fördelar med den familj som vi har idag. De logistiska fördelarna med två barn istället för tre, de ekonomiska i och med att vi klarar oss på mindre lägenhet och bara behöver bospara till två, att jag slipper gravidillamående och att alla kusinerna blir jämngamla istället att en blir "sladdis" i gänget. Samtidigt - vad hade alla dessa saker varit mot en liten gosig bebiskropp till!?

Dessa två känslor - tacksamhet över det jag har och sorgen över det jag inte kan få, de kommer nog att gå omlott ett tag framöver. Ikväll kramar jag nog barnen lite extra hårt med tårar i ögonen av glädje över att de finns.

Sprutdag 6

Idag är vi uppe i sex sprutor tagna. Hoppas så otroligt mycket att det växer något därinne. Tycker mig känna molvärk då och då men det är inte alls särskilt märkvärt. Imorgon är det kontroll hos läkaren, håll gärna en tumme eller två att det finns ett gäng äggblåsor i alla fall. Hoppas bara på tillräckligt många för att ha en chans till äggplock.

Sprutstart imorrn och det här med att träna...

Läkaren ringde idag med resultatet från blodprovet, och visst är jag nedreglerad. Så imorrn blir det sprutstart. :-) Då ska jag även sluta helt med sprayen, till skillnad från förra gången när jag fortsatte att spraya halv dos. Usch, lite nervös är jag, mest för att det inte ska bli några ägg alls. Hoppas på åtminstone några stycken så att vi kan få ett embryo att ruva på.

En annan sak jag funderar över just nu är det här med träning. Jag har nämligen råkat boka in mig på att springa ett lopp på en mil om lite mindre än två veckor, vilket enligt min beräkning borde bli i samma veva som ÄP. Jag tyckte jag var smart när jag föreslog att jag och svägerskan skulle springa ett lopp i början av maj istället för i september (när jag i mitt positiva tänkande kommer att vara gravid), men nu blev ju tajmingen lite annorlunda. Vid våra tidigare behandlingar vet jag att jag blivit tillsagd att leva som vanligt under ruvningen, men hur är det när jag bygger upp ett äggförråd? Finns det någon anledning att ta det lugnt med träning?

Kontroll imorgon

Imorgon blir det kontroll för att se att jag verkligen är nedreglerad. Egentligen har de ingen provtagning på fredagar, men undersköterskan som sitter i receptionen skulle visst kunna ta en paus i jobbet och sticka mig. (Hoppas hon är lika bra som den ordinarie.)

Som vanligt ringde läkaren mig när jag var på väg till förskolan, lite småstressad och jag sa bara att "jaja, visst kommer jag in imorrn vid 8 och tar ett prov", för att efter att vi lagt på komma på att "men attans, jag har ju lovat att lämna på förskolan imorrn eftersom maken har ett viktigt möte". Hjälp! Jag ringde tillbaka direkt men telefontiden slutar 15 så det var kört.

Så nu har vi att välja på att maken ställer in sitt möte (han var INTE sugen på det), eller att jag kommer till läkarmottagningen kl 9 och hoppas på det bästa. Vanligen har de provtagningstid mellan 8 och 9, men nu skulle jag ju bli stucken av receptionisten så då kan det väl inte spela någon roll egenligen om jag är där 8 eller 9. Hur skulle ni gjort?

Uppdatering: Jag gjorde så att jag åkte dit efter förskolan och var där ca kvart i nio. Det var inga problem alls och en jättegullig sköterska tog provet. Så nu bara vänta till på måndag och besked om jag är nedreglerad.

Inte sprutstart än

Det blir inte sprutstart idag. Läkaren ringde tillbaka och sa att kliniken hade för många inbokade v.18 så det var bättre om jag sprayade lite till. Helt ok för mig, jag har ingen brådska nu när vi är igång och jag har ju heller inga biverkningar av sprayen. Även om jag ser fram emot att komma vidare med skräckblandad spänning så är det lite skönt att vara i startfasen och fortfarande ha hopp kvar.

Läkaren frågade just om biverkningar, om jag börjat känna av svettningar/vallningar. Jag sa nej, det har jag inte, men det har jag inte gjort tidigare behandlingar heller. Hon sa då att "det kommer nog om du sprayar lite till" och jag sa att "nej, det gör det nog inte, på ivf 2 sprayade jag ju i 25 dagar innan sprutstart och inga vallningar". Då blev hon lite ställd och sa att kanske får vi boka in en kontroll av att jag är nedreglerad.

Det känns lite vimsigt ibland faktiskt, och jag som ändå minns hyfsat hur vi gjort tidigare har känt mig lite förvirrad då och då. Men idag kom jag att tänka på att visst var det så att läkaren inte jobbat med vår klinik tidigare, utan med en annan, och då kan jag ju förstå att det är ändringar i hennes rutiner också och att det är det som gör att hon först säger en sak och sedan blir det ett annat besked (som t ex nu med nedregleringskontrollen).

Läkaren sa hur som helst att hon måste kolla det här med kliniken och återkomma (igen) med besked om det blir kontroll. Det blir till att passa telefonen imorrn igen helt enkelt...

PS. Ang biverkningar så kom jag på att jag nog har fått en ny den här gången - huvudvärk! Har haft huvudvärk varje dag ganska många dagar nu...

Snabba puckar, sprutstart på gång!

Idag ringde jag läkaren för att meddela att mensen kommit i helgen (hade planer på att ringa igår men kom på det för sent på eftermiddagen). Jag tyckte att hon lät lite överraskad (har för mig att hon sa förra telefonsamtalet att "om" jag får mens så skulle jag ringa, "men det får du nog inte", men jag är inte helt hundra på om jag minns rätt...)

Hon började hur som helst genast räkna på sprutstart och kom fram till - imorgon! Alltså oj vad det är snabba puckar den här gången. Jag känner inte alls igen mig från tidigare behandlingar, då var det mer kontroller för att stämma av att jag verkligen var nedreglerad etc, nu bara kör vi på. Jag kollade mina tidigare behandlingar och då var det sprutstart spraydag 17 och spraydag 25 (men då kom blödningen på dag 17) och blir sprutstarten imorrn blir det på spraydag 13. Har rutinerna ändrats sedan vi gjorde senaste behandlingen? Eller är det helt enkelt så här den nya läkaren jobbar? Jag blir lite nervös för att läkaren tycker att "det är inte så noga, det kommer ändå inte funka oavsett" men samtidigt vet jag ju att så jobbar ju inte läkare (hoppas jag).

Det är för övrigt mer och mer jag inte känner igen mig i när det gäller den här behandlingen. Synarelan var ju densamma, men jag kikade i menopur-paketet idag och det såg inte alls ut som när jag sprutade senast. Då var det små flaskor med både lösning och pulver och jag blandade inför varje spruttillfälle, nu låg lösningen i färdigfyllda sprutor och det verkar som att jag ska blanda lösning för flera dagar på samma gång och spara i kylen. Jag som hade tänkt att "det här kan jag ju", men nu blir jag nervös. Jag har ingen aning om hur jag ska göra! Hittills har vi dragit mycket information över telefonen vilket har varit skönt för att slippa hitta anledningar att vara borta från jobbet, men just det här kan jag nog känna att jag vill ha ett besök för. Eller är det liten skillnad från tidigare, vet ni som kört menopur både nu och då?

Anledningen till att jag inte vet är att läkarens "nya" beräkning (tidigare hade nog sagt 27 april som ev sprutstart) gjorde att äggplock skulle bli v.18 istället för v.19 eller v.20, så hon skulle ringa till kliniken och återkomma. Jag satt och passade telefonen, men satt i fikarummet med massa kollegor och det var ganska sorligt så - jag missade samtalet! Såg bara när telefonen blinkade till att jag fått ett meddelande på telefonsvararen. Som så klart var läkaren som sa att hon skulle pröva att ringa mig imorgon igen. Så om det verkligen blir sprutstart imorgon får jag alltså veta...imorgon. Känns lite nervigt eftersom jag som sagt inte vet hur jag ska göra med sprutorna och frågan är om läkaren kan klämma in mig för ett besök imorrn, telefontiden när hon ringer upp brukar vara ganska sent på eftermiddagen.

Mens

Igår dök mensen upp. Känns skönt när saker går som planerat... :-)

Spraydag 6

Finns det något som går långsammare än en ivf-behandling (och de första oroliga kräkveckorna av en graviditet)? Tycker att tiden går sååå långsamt just nu, vill bara komma vidare till nästa steg i behandlingen.

Idag har jag sprayat sex dagar och det händer inte särskilt mycket. Jag minns att jag har haft torra slemhinnor de tidigare gångerna, men kan inte dra mig till minnes några andra biverkningar och kunde inte heller hitta några när jag läste tillbaka i bloggen om våra tidigare behandlingar. När jag läste tillbaka i bloggen upptäckte jag dessutom att spraydag 6 var sista p-pillerdagen första behandlingen. Jag som trott att jag skulle ta ett piller imorrn också eller ev även ta ett på fredag (hade skrivit den 17:e som sista pillerdag, men har för mig att hon sa att "fortsätt med p-pillerna en vecka" och att jag räknat 10:e-17:e som en vecka...) Lite förvirrande, men eftersom jag den här gången fick all info om behandlingsschemat via ett telefonsamtal på jobbet, när jag var sen iväg så litar jag nog mer på hur jag gjort på ivf 1 när jag var supernoga med att anteckna allt.

Så jag hoppar över p-pillret imorrn och då är det bara att vänta på mensen helt enkelt... 

Spraydag 1

Det här känns fortfarande väldigt overkligt, att vi faktiskt dragit igång med en behandling till. Jag som sa när vi fick lillebror att ivf:a för en trea, det gör jag bara inte. :-) Men det är ju något med barnlängtan som får en att göra det mesta. Det känns väldigt bra att ha tagit (och fått) chansen i alla fall, nu kan vi bara hoppas att det går vägen också.

En rolig grej i det hela är att jag läste tillbaka lite på våra tidigare behandlingar, och ivf 2, då storasyster blev till hade jag spraystart 11 april och äggplock runt kristi himmelfärd vilket planeras nu med. Hoppas att det bådar gott!

Den här veckan har verkligen varit full av känslor. Att tro att det inte skulle bli något och att sedan få starta direkt satte verkligen spinn på min hjärna. När jag ser mina fina barn vill jag bara gråta av glädje för att vi haft sån tur. Tänk att vi faktiskt lyckades två gånger! Jag kan inte ens föreställa mig hur jag skulle må idag om vi fortfarande försökte få vårt första barn. Och lillebror. Att vi fick honom känns bara som ren och skär tur. När jag tänker på det faktum att de flesta i storasysters förskolegrupp fått syskon under de två år vi haft honom, hur hade jag mått av att se deras magar och ständigt få besked om att "den och den ska få syskon".

Den längtan jag har nu, den är något helt annat. Det är verkligen en bonus. Funkar det inte så kommer jag nog ändå att kunna leva resten av livet utan en känsla av saknad. Den finns där just nu och visst kommer den att finnas där ett tag om det inte funkar, men det är inte den där livslånga sorgen vi pratar om. Hoppas jag i alla fall.

Flera av mina vänner är gravida, de flesta väntar sitt andra barn. Och jag är innerligt glad för deras skull, att se magar stör mig inte längre och de får ju dessutom något som vi redan har. Ändå skaver det lite att de flesta inte behövt kämpa eller vänta alls, de har blivit gravida precis när de velat. Några vänner har fått sitt tredje barn nyligen, flera av dem har storasyskon jämngamla med storasyster. Även för deras skull var jag mestadels glad. Men jag märker att beskedet att vi har så pass dåliga chanser har påverkat hur jag ser på dem som är gravida och har bebisar i bekantskapskretsen, särskilt hos dem som väntar/precis fått ett tredje barn.

Ibland önskar jag att jag kunde vara helt och fullt nöjd med två barn, och inte ha den minsta tillstymmelse till längtan efter fler. Tänk vad allt vore enkelt då. Och de flesta tror ju att vi är nöjda och förutsätter att nu är vi klara med bebisar. Jag har bara fått frågan om vi vill ha fler barn ett par gånger. Fler gånger har jag fått frågan hur det går att sälja av alla bebissaker, och om vi har x eller y till salu eftersom de är gravida och behöver saker. Inte helt lätt att svara att vi behåller sakerna utifall att... De flesta som jag känner som har eller planerar tre barn har varit väldigt öppna med det, men jag känner att det är svårt. För de flesta som lyckats bli gravida en gång är det ju mer en fråga om när (om de vill ha fler det vill säga), men för oss är det ju mer ett om...

Det blir ett försök!

Läkaren ringde upp och sa att Uppsala sagt ok. De tyckte att min låga ålder ändå var positiv plus att vi lyckats tidigare med lågt amh-värde. Jag som i princip ställt in mig på att det inte skulle bli något...

Och så sa hon - och du kan börja spraya IMORRN! Helt galet. Men eftersom jag ätit p-piller kontinuerligt (dvs utan mens) det senaste året så är startdatum inte beroende av min cykel utan jag kan starta lite när som, och varför vänta egentligen?

Så imorrn är planen att jag startar med två veckor Synarela. Det blev långa protokollet ändå. När jag läste på lite om lågt amh-värde så läste jag att ofta används korta protokollet till dessa kvinnor eftersom man vill påfresta äggstockarna så lite som möjligt. Men samtidigt har jag ju endometrios och jag vet att då förespråkas långa protokollet. Jaja, jag får väl lite på att läkarna i Uppsala vet bäst.

Efter Synarela blir det Menopur, 300 tror jag vi skulle starta på. Tidigare hade läkaren sagt Puregon, men nu hade läkaren i Uppsala tittat i min journal och tyckt att vi fått bättre resultat med Menopur. Det känns tryggt i alla fall, att de verkligen kollat på våra tidigare behandlingar för det är en sak jag känt varit jobbig med den här nya läkaren, att hon flera gånger frågat om saker som står i journalen och som vi dessutom berättat för henne bara en vecka innan. Samtidigt förstår jag ju att hon har många patienter, men det ger ju inte riktigt känslan att vi får en skräddarsydd behandling som är bäst för våra förutsättningar.


Jag kan inte riktigt fatta att vi är på gång nu! Enda problemet just nu är att jag inte haft möjlighet att hämta ut medicinen. När läkaren ringde jag var redan på väg för att hämta barnen på förskolan och jag passerade inget apotek på vägen hem. Förhoppningsvis hinner jag iväg den närmaste halvtimmen innan apoteket nära oss stänger, men annars kanske jag bara kan hämta ut Synarelan på vägen till jobbet imorrn och hämta resten senare. Ojojoj så läskigt och spännande på samma gång!

Dåligt besked hos läkaren

Idag hade jag tid hos läkaren igen för uppföljning av proverna. Jag har haft lite ont i magen av nervös väntan, jag har liksom känt på mig att något varit fel. Känslan var att "idag får jag domen", och ja, det stämde för direkt när jag kom in och satte mig hos läkaren såg jag det - noteringen av amh-värde på provlappen - 0,1!

Nej, det ser ju inte bra ut. Läkaren hade inte ännu fått tag på Uppsala för att diskutera vidare, men i dagsläget är det osäkert om vi inte ens får göra en behandling. Läkaren frågade dessutom mer än en gång om vi verkligen ville gå vidare med behandlingen under de här förutsättningarna, hon nämnde chanssiffror på 10-20%.

För att de skulle kunna ta ställning i Uppsala behövde de dessutom lite information från gyn-undersökningen. Som vi ju redan gjort, men läkaren hade glömt att anteckna (hon frågade mig dessutom: gjorde vi undersökning förra gången?) så vi fick göra om den. :-( Förra gången såg allt bra ut sa hon, men nu kunde hon plötsligt inte riktigt se äggstockarna trots att hon bökade runt i vad som kändes som en evighet.

Det som talar för vårt case och gör att de ändå överväger oss är att jag ändå är så pass ung - "bara" 35. Och att vi ju lyckats tidigare trots att amh-värdet var lågt redan då. Å andra sidan uttryckte hon sig som att "ni har haft tur som har fått två barn". Och hon sa att hade jag varit 40 hade de inte ens övervägt att låta oss göra ivf. Men att vi måste förvänta oss sämre resultat än förra gångerna. Jag fick intrycket att läkaren tyckte att vi var lite galna som redan har två barn men ändå vill genomgå en så osäker behandling för en trea. Jag vet ju att hon har rätt, vi är lyckligt lottade som fått våra två små. Men samtidigt är det en sorg att inte få bestämma själv om vi vill ha ett syskon till eller inte. Även om jag oroat mig så var det ändå en chock att det var så här dåligt - jag är ju ändå bara 35 och vi har haft så bra resultat tidigare.

En annan liten ljusning var att hon nämnde att hon också samarbetar med Falun och där använder de DHEA för att förbättra äggkvaliten just hos kvinnor med lågt amh-värde och att de kanske kunde vara aktuellt om uppsala tycker att det är ok. "Men då måste man ta det ett par månader så då är det ju inte aktuellt med en behandling innan sommaren, och det hade ni väl ställt in er på". "Ja, det hade vi ju." sa jag. Det känns knepigt att få ett besked och vara tvungen att ta ställning till förändringar så där rakt upp och ner. När jag satt där kände jag bara att nej, jag vill inte vänta till efter sommaren och frågan är om det har effekt ändå. Men sen när jag kom till jobbet stängde jag in mig i ett arbetsrum och googlade lite och det verkar ju ha gett effekt för många.

Det som gör mig fundersam när det gäller mitt amh-värde att jag vet ju att det är lågt för att jag opererats för en endomterioscysta (och åh vad jag ångrar att jag inte visste mer och ifrågasatte då, nu när jag läst på lite och vet mer om effekterna). Men jag förstår inte om det gör en försämring av "allt" så att jag kommer att komma i klimakteriet tidigare eller om det bara är så att jag har mindre äggreserv men de fortfarande kan vara helt ok kvalitet. Jag har liksom tänkt att det var det senare...och frågan är om DHEA har samma effekt oavsett vad det låga amh-värdet beror på. Det känns ju ändå som att det varit fin kvalitet på de ägg vi fått ut även om vi inte fått så många.

Nu väntar jag hur som helst på att läkaren ska ringa upp idag eller imorgon när hon har fått tag på Uppsala och berätta om vi får köra eller inte. Frågan är om jag ska fråga om det här med DHEA igen, oavsett om vi får ok för en behandling nu direkt eller inte. Det kanske är värt det om det ökar chanserna,  å andra sidan inbillar jag mig som sagt att mina ägg ändå ska vara bra fast de är få och jag vill så gärna få sätta igång. Åh, hur hade ni andra gjort?

PS. Till förra inlägget

Jag glömde skriva ett till plus med den nya hemläkarmottagningen - de hade en sköterska som var fullständigt fenomenal på att ta blodprov!

Jag har alltid fått höra att jag är svårstucken och ett flertal gånger på förra mottagningen fick de sticka mig fyra gånger för att sedan skicka mig till vårdcentralen i närheten med remissen i handen för att bli stucken en femte gång... Det är faktiskt det jag tyckt varit jobbigast med vårt ivfande (förutom den psykiska våndan om det ska lyckas eller inte) - det ständiga provtagandet. Helt klart jobbigare än både äggplock och alla sprutor i magen. Inför vår första ivf hade jag dessutom dåligt tsh-värde så då blev det ett flertal provtagningsvändor för att sätta rätt dos av levaxin.

Den här gången var det provtagning av amh, tsh och "ivf-proverna" (hiv, syfilis, hepatit b och c). vi behövde ta om våra prover eftersom det gått så lång tid sedan förra gången. Gränsen går vid två år sa läkaren och det är ju fem år sedan vi tog våra.


Inte nog med att den här sköterskan lyckades på första försöket, hon var dessutom så smidig så att det knappt kändes. Känns så himla skönt eftersom jag vet att det kommer bli en del stickande framöver.

Läkarbesöket!

Idag var det alltså dags - första läkarbesöket inför ivf nr 3.

Jag och maken har haft en ganska bra senaste vecka. Jag fick ändan ur och nämnde läkarbesöket och sedan dess har vi pratat om vår "trea" ett flertal gånger. Det känns väldigt bra att återigen känna att vi är på samma nivå.

Så läkarbesöket. Vi besökte alltså en ny mottagning eftersom vår gamla slutat vara hemläkare för vår ivfklinik och jag var lite övergripande nervös bara för det här med att få en ny läkare. I början kändes det ganska befogat; jag hade dragit stora delar av vår historia för den sköterska som bokade in oss, men inget av det verkade ha gått fram till läkaren. Hon inledde med att fråga med om vi ville börja med en utredning eller om vi redan hade gjort en sådan. "Ehh...alltså...vi har två barn som kommit till med hjälp av ivf så vi är redan utredda", var ungefär det jag sa.

Det blev bättre. I en snilleblixt hade jag tagit med mig vår journal och det var nog rätt bra. Hon skummade igenom den och sedan var hon ganska snabbt på banan. Det lät inte alls omöjligt att vi skulle få genomföra en behandling innan sommaren, och hon frågade till och med om vi hade några preferenser när det gällde behandlingen eller om de skulle bestämma det som verkade bäst utifrån våra förutsättningar. Tydligen är det vanligare nu med korta protokollet vilket är spännande eftersom vi kört med nedreglering bägge gångerna. Jag klagar inte om jag slipper spraya, bara det ger lika bra resultat som tidigare. Lite känns det läskigt om vi skulle byta behandlingsmetod, just eftersom det gått så bra förut, men samtidigt litar jag på att de vet bäst.

Det enda som verkade oroa henne lite var mitt låga amh-värde. Jag är egentligen inte särskilt oroad eftersom jag tidigare fått förklaringen att det kan bero på att jag opererat bort en endometioscysta och som sagt så har vi ju lyckats två gånger trots detta. Men samtidigt är jag fem år äldre nu... Å andra sidan känns det märkligt om mitt amh-värde skulle blivit så uselt att vi blir avrådda ivf. Får hoppas på att det ligger ungefär på samma helt enkelt.

Vad mer? Jo, hon gjorde en kontroll och allt såg bra ut i livmodern och på äggstockar/äggledare. Inga cystor! Det känns onekligen som att jag har en ganska "snäll" variant av endometrios som håller sig helt i schack med p-piller. Förutom det "elaka" att den tvingat oss till ivf då...

Blir det något?

Nu är det mindre än två veckor kvar till läkarbesöket och jag är fortfarande nervös för om vi verkligen ska komma dit.

Just nu har vi verkligen en kaosperiod här hemma. Stora barnets säger mest "det är JAG som bestämmer" och vill såklart bestämma tvärtemot det vi vill. Lilla barnet har också en ganska låg motgångströskel just nu och varje påklädning är en kamp. Det är helt enkelt väldigt mycket gråt och skrik här hemma. Vi har dessutom haft mycket annat som behövts styras upp, till exempel är bägge våra familjer på oss om att vi måste planera sommaren på respektive gemensamt lantställe. Just nu känner vi nog bägge mest för att stanna hemma i sommar för att slippa styra och fixa. Dessutom märkte jag imorse att stora barnet hade feber...igen. Vilket jag borde förstått efter natten som vi haft...

Jag märker på maken att han är sliten. Det är jag med. Men till skillnad från maken så ser jag nog mer tydligt att det här är en fas, den går över och så blir det lättare igen. Min önskan om ett barn till är större än att en kaosperiod ska sätta stopp för den (även om jag tvivlar på hela projektet ibland när jag inte fått sova). Maken däremot... Egentligen skulle jag vilja stämma av att han inte har ångrat sig, att vi ska göra försöket som vi planerat. Men jag vågar inte fråga. Jag är för rädd för att han faktiskt ska backa ur. Jag hoppas fortfarande att det ska hinna infinna sig en period av lugn innan läkarbesöket och att maken ska få hitta den där känslan av att vi faktiskt fixar ett barn till. Hoppas.

Nervositet, del 2

Så fort vi hade fattat ett gemensamt beslut kickade den in, nervositeten och det där pirret. IVF-pirret. Eller snarare en ångestklump i magen som får en att konstant tänka på IVF, bebisar och gravidmagar med stress i kroppen. Det är liksom den där välbekanta känslan av att kasta sig ut i någonting som en absolut inte har någon kontroll över. Jag minns känslan i kroppen från bägge tidigare försöksperioderna, och hur stressen liksom kickade igång direkt när jag fick tillbaka mensen efter storasyster och vi plötsligt hade möjlighet att försöka få ett syskon. Tankar om ifall det kommer funka eller inte, och när kan vi köra? Stressen att vilja sätta igång nu nu nu för tänk om det tar lång tid.

Nervositeten den här gången beror en del på att vi behöver byta läkare. Vår gamla läkare verkar ha slutat och hemortsmottagningen slutat med ivf-samarbetet. Tråkigt tycker jag eftersom vi tyckt att allt fungerat väldigt bra där och det hade känts mer tryggt att gå tillbaka dit. Nu känns det lite som att vi börjar på noll igen, vi måste ta om prover (fast det kanske mer beror på att det är fem år sen sist?) och en annan person ska ta ställning till vår historik. Det går säkert bra det med, men jag är lite nojjig för att det kommer att förlänga processen. Jag vill så himla gärna kunna göra ett försök innan kliniken sommarstänger.

För vi kör samma klinik i alla fall. Vi funderade på om vi skulle byta den med när vi ändå behövde byta hemortsläkare, kanske till en klinik som inte sommarstänger och som ligger på närmare avstånd, men tryggheten att få göra ÄP och återföringen på en hemtam plats väger upp. Plus att jag inte ska sticka under stol med att de 5000-8000 kr som skiljer i pris faktiskt också har betydelse.

Men viktigast är nog ändå att de har ju faktiskt gett oss väldigt bra resultat hittills och jag tänker att det är ju ändå kliniken som fattar de slutgiltiga besluten om själva behandlingen och inte hemortsläkaren.

Räknar ner dagarna till första besöket och hoppas på ett snabbt besked om när vi kan sätta igång.

Ett livstecken och kanske en bloggstart?

Nu är det ganska precis två år sedan jag skrev här. Då som ganska nybliven tvåbarnsmamma med allt som hör till. Idag har barnen hunnit bli 4 och 2 år och livet rullar på.

Förra inlägget var ett avslut och jag har flera gånger tänkt gå in och radera bloggen, men det har inte blivit av och kanske är det lika bra. Nu har nämligen en tanke väckts och vi har bokat in ett besök på kliniken för att diskutera ett försök till en trea!

När jag och maken började prata barn var det en dröm för mig med tre barn, men när det visade sig att vi behövde hjälp så började jag mer och mer tänka att bara vi får ett syskon så är jag nöjd. Eller - innan vi hade storasyskonet så tänkte jag att "bara vi får ett barn så kommer jag att vara lycklig". En tanke var att om vi skulle få embyron över efter syskonförsök så skulle det kunna bli en trea också via FET, men att göra ett helt nytt ivf-försök för att försöka få ett tredje barn. Nej, det kunde jag inte tänka mig då.

Vi hade också ett ganska tumultartat första tvåbarnsår. Mindre än två år mellan barnen var ganska tufft plus att vi hade en hel del omställningar i vardagen (maken bytte jobb, jag blev uppsagd, vi flyttade och vi förlorade en närstående släkting vilket förutom den känslomässiga förlusten innebär en väldigt stor dödsboröjning) vilket gjorde att vi kände att två barn är mer än nog. Vi började sälja av bebissaker och planerade för ett liv med två barn.

Ändå kunde jag inte helt släppa tanken och det här med att göra ivf igen kändes plötsligt inte lika långt borta. Jag hintade för maken lite då och då att jag nog ändå var sugen, och han kontrade med att säga "aldrig i livet!". Fast plötsligt hände något och maken började svara att "men hur ska vi bo?" eller "först måste barnen börja sova hela nätterna". Lite mer hoppfullt alltså. Till slut tog jag upp det i ett seriöst samtal och till min förvåning sa maken ok till allt, inklusive min tidplanering som jag trodde att han skulle tycka var alldes för snart. Vi har ett möte inbokat om ett par veckor och min förhoppning är att kunna göra en behandling innan kliniken sommarstänger.

Så där är vi just nu. Imorse fräste visserligen maken "vi avbokar det där jäkla mötet, jag orkar inte med flera år till av sånt här", efter en synnerligen kämpig morgon med två barn som inte alls ville samarbeta för att komma iväg till förskolan. Jag hoppas och tror att det bara var ett uttryck för frustration. Jag kan också tänka ibland att "vad ger vi oss in på", särskilt nu när vi haft en tuff period av sjukdomar och dåliga nätter och två barn känns mer än nog. Samtidigt - ett barn till! Vilken lycka! Och jag har redan börjat peppboosta. Tänker på en liten bebiskropp i en mjuk pyjamas, på den hisnande känslan av att se det där extra stecket komma fram, på en liten spark i magen... Så makens kommentar kändes som en spark i magen på ett annat sätt. Tur att vi har lite tid kvar till mötet och jag hoppas att det blir en lugnare period fram tills dess. Jag får väl agera lite smörjmedel här hemma och kompromissa lite mer om hushållsysslor, nattningar och projekt än jag vanligen tycker är ok.

Finns det någon kvar här som läser? Skulle det vara någon som skulle vilja läsa om vårt tredje försök (om inte nu maken sätter stopp)? Jag har flera bloggvänner som kämpar för att få ett syskon och jag kan känna att skriva att vi vill ha ett tredje barn när vi haft turen att redan få två blir liksom "skrytigt" eller hur jag nu ska säga. Samtidigt hjälper det ju inte dem att få sina efterlängtade barn om vi struntar i det. Och någonstans kommer jag att vilja skriva, om inte annat så för min egen skull. Det är ett tufft projekt att göra ivf och känslorna måste ju komma ut någonstans.

Kan avsluta med att skriva att jag redan är nervös. Vi har haft tur att lyckas bli gravida vid varje försök och två av tre har lett till fullgågna bebisar, tänk om jag är för kaxig och det inte går den här gången. Jag är ändå fem år äldre än när vi plockade ut ägg senast. Nu är jag dessutom himla nervös för att maken ska mena allvar med att ångra sig...