Det är fortfarande det här med att berätta på jobbet eller inte som upptar mina tankar mest när det gäller ivf:n. Det är verkligen inte ett lätt beslut. Som jag har skrivit i kommentarerna på förra inlägget så ser jag verkligen alla fördelar med att berätta och att det kan vara jätteskönt för många, men jag vet fortfarande inte om det är rätt för mig. Hade jag haft min gamla chef så hade det nog varit lättare att berätta, men med min nya chef vet jag inte riktigt. Vi kommer visserligen bra överens och sådär, men jag tror att min oro kan bottna i att jag inte känner henne tillräckligt för att ha en aning om hur hon kommer att reagera. Jag har en kollega som jag står lite närmare, och jag funderar faktiskt på att berätta om det här för henne för att kunna rådfråga om hur jag ska göra med chefen.
Det har ju varit mycket läkarbesök på senaste tiden och jag har då skyllt på cystan som jag faktiskt berättat om för chefen. När det gäller ÄP så är det ju dock minst en hel dags frånvaro, och jag känner också att jag vill vara förberedd på att jag kanske mår så dåligt att jag måste vara hemma hela tiden mellan ÄP och ET.
Som jag ser nu har jag fyra alternativ för frånvaron vid ÄP:
- Berätta sanningen.
- Skylla sjukfrånvaron på något annat, har ju redan sagt att läkarbesöken beror på cystan.
- Ringa och sjukanmäla mig samma dag och skylla på magsjuka eller nåt.
- Ta ut semester. (Är ju det enklaste, men känner lite att jag behöver min semester till just semester.)
Eftersom jag är som jag är så gör jag en lista med för och nackdelar.
Fördelar med att berätta/Nackdelar med att hålla tyst:
-Skönt att slippa ljuga när jag behöver vara borta
-Om jag blir gravid kommer jag nog att vilja vara väldigt öppen med att vi gjort ivf, och då känns det lite konstigt att ha "ljugit" om varför jag varit borta så mycket.
- Det kan bli rätt stressigt för mig på jobbet, och kanske är det bra att det finns en anledning för chefen att inte förvänta sig lika mycket av mig just nu.
Nackdelar med att berätta/Fördelar med att hålla tyst:
- Jobbigt att ha chefens undrande ögon på sig om hur det gått, särskilt om det inte går bra.
- Stressituationen på jobbet kanske inte förändras nämnvärt även om chefen vet, när inte kollegorna gör det.
- Sen är det ju det här med chefstjänsten... Här kanske det också bör nämnas att det sker väldigt mycket uppsägningar på mitt företag just nu, och i och med att jag har relativt kort anställningstid så har jag endast blivit kvar för att jag bedömts ha en "nyckelposition" som företaget behöver. Den här "nyckelpositionen" försvagas dock ständigt i och med att jag utbildar ut min kompetens. Jag känner därför att det är väldigt viktigt för mig att behålla min position som attraktiv för företaget. Inte bara för chefstjänsten, utan generellt.
Egentligen är det väl de två första punkterna på varje lista som är de avgörande, och det handlar ju helt om vad som "känns" bäst. Såå svårt som sagt.
6 år sedan
9 kommentarer:
Oerhört svårt det där! Men, om du nu har en cysta att "skylla på" så kanske du ska göra det om du känner dig osäker på om du vill berätta om IVF. Tror inte man ska berätta förrän man är redo. Förstår dina nedskrivna för- och nackdelar dock.
Jag har en odramatisk sjukdom som jag faktiskt skyllde på nu under IVF fyra. Tyckte att det var okej eftersom mina symptom blev värre av behandlingen.
Den här gången har jag till mina närmsta arbetskamrater bara sagt att jag ska vara ledig en vecka och till min chef har jag sagt varför. Jag kommer i och för sig inte vara ledig utan sjukskriven, men det har jag tänkt att ingen behöver veta.
Lycka till, och vad du än bestämmer dig för så är det ju helt okej saker att göra.
Det är så individuellt det där. Min goda vän upplevde det som en lättnad efter att hon berättat på jobbet, medan jag tycker det är befriande att inte ha berättat alls. Jag har tyckt att det är min privatsak hur våra barn blir till, men som sagt så är det så väldigt olika.
Lycka till!
Mycket intressant läsning. Jag har också funderat mycket över detta och mått dåligt över hur jag ska lösa all frånvaro framöver.
Vi är väldigt få personer på jobbet och det märks väldigt tydligt om en är borta. Så jag berättade för min chef i alla fall för att slippa ala lögner. Men jag tänker inte berätta för övriga kollegor. Till dem kommer jag bara säga att jag ska vara ledig eller något. Men usch, det är verkligen jobbigt det där...
Lyckokramar
Fia
Jag och sambon har inte kommit så långt som IVF (än iallafall), men då vi försökt i ca 1,5 år och väntade på att få påbörja våran utredning så började jag på nytt jobb. Redan på kickoffen med nya jobbarkompisarna+chefen berättade jag hur det låg till när frågan om civilstånd dök upp. Det har jag inte ångrat en sekund! Även om det är ett halvår sen och det inte hänt så mycket barnfronten sen dess så var det så skönt att få bort hemligstämpel och tyngden på axlarna som den ger.
Jag tror det har väldigt mycket att göra med hur man är som person. En del vill behålla det privat, en del vill som oss lägga korten på bordet. Inget är rätt eller fel, det är helt upp till en själv!
Vet era familjer och vänner om hur det ligger till eller vill ni hålla det privat även där?
Pi - Känner också lite så, att jag kanske inte ska berätta förrän jag känner mig redo för att göra det.
Pärla - Ja, det är ju självklart att det är olika, men det är ju det som gör det så svårt.
Fia - Ja, egentligen är väl det främsta skälet för att berätta att det bli enklare praktiskt.
Hanna - Vi har berättat för några få vänner och för mina föräldrar. Jag har reagerat så att jag vill berätta för de som jag vill ska få veta, medan maken är mer så att han berättar om samtalsämnet kommer upp.
Jag tänker att jag gärna vill skylla min osäkerhet på den struliga situationen på jobbet, med alla uppsägningar och oklarheten i vilken tjänst jag ska ha. Samtidigt så är det inte säkert att jag hade velat berätta ändå. Men det blir ju inte lättare direkt.
Kram på er alla som har kommenterat, det är väldigt intressant att få höra era tankar.
Det är inte lätt inte.
Förstår ditt dilemma. Det verkar som du har en kvinnlig chef, och det tror jag faktiskt underlättar. (Ursäkta min diskriminering.) Jag visste sen tidigare att min kvinnliga chef har en dotter som gjort ivf, så jag kände det som en självklarhet att berätta för henne innan vi satte igång. Jag visste att hon skulle vara förstående. Det visade sig sen att t o m två av hennes tre döttrar gjort ivf! Min chef är så himla gullig och frågar försiktigt hur det går och var i behandlingen vi är. När jag kom tillbaka efter det ET som inte blev av, fick hon tårar i ögonen och blev uppriktigt ledsen för vår skull. Fick t o m en blomma för att piggas upp lite. Hon förstår om jag är lite disträ, ledsen, svängig i humöret osv. Jag behöver inte ljuga om min frånvaro, vilket är otroligt skönt och en lättnad. Jag tror att du kommer att känna lättnad om du berättar för din chef. Vad säger din man om det här? Hur har han gjort? Han måste ju också vara borta från jobbet vid ÄP och ET.
Miss S - Åh, vad bra det låter med din chef. Förstår hur du resonerar med kvinnlig/manlig chef, men i det här fallet tror jag att jag hade haft det lättare med min tidigare chef som är man. Han är tvåbarnsfar och väldigt "barnvänlig". Uppmuntrar t ex föräldraledighet hos den manliga personalen, och verkar verkligen glad när han får höra att någon ska ha barn. Min nuvarande chef är några år äldre än mig, singel och verkligen lever för jobbet. Det betyder ju inte att hon inte kan förstå mig, men det känns som att hon har en annan inställning.
Min man är student så det blir ingen jobb-frånvaro för honom. Ev missar han någon föreläsning, men det kan han ta igen.
Jag säger - ljug ihop någonting. Eftersom du känner dig så tveksam så är det ju någonting som gör att du inte känner dig bekväm i situationen och då kanske du inte ska berätta?
/Anna
Skicka en kommentar