Chocken eftr cancerbeskedet börjar lägga sig och efter att ha besökt pappa två gånger på sjukhuset och sett att han är pigg och till synes vid gott mod, så börjar optimismen växa. Klart att han klarar det här! Vi väntar dock på svar efter undersökningar, så ännu vet vi inte hur illa det är, men vi hoppas på det bästa.
Det här har gjort att mina tankar och känlsor kring gravidtiteten pendlar väldigt. Å ena sidan känns det fel att oroa sig för missfall när det finns ett överhängande hot som är värre, å andra sidan är jag än mer rädd för missfall än tidigare. Jag vet inte om jag tror på ödet eller liknande, men på ett sätt kan jag känna att kanske fanns det en mening med att jag blev gravid just nu. Att vi ska gå få en liten är en glädje för hela familjen, och verkligen något att fokusera på när livet i övrigt kan kännas tufft. Kanske kan detta med att bli morfar också ge min pappa den extra kämparglöd som behövs för att besegra cancern. Så det är klart att den lilla måste stanna hos oss!
6 år sedan
9 kommentarer:
Någon av dom kommer överleva. Och man kan ju bara hoppas att båda överlever...
Men inte för att vara negativ, mina erfarenheter är att tyvärr attt livet och döden går hand i hand.
Varje gång det har fötts ett barn i släkten har någon fått offra sitt liv, inom ett år före eller efter födseln.
Men man kan ju hoppas att ni är undantaget.
Jag håller tummarna.
Det är självklart att din lilla bebis ger mycket glädje och syfte för din pappa att kämpa ännu mer med sjukdomen.
Tänk på dig och bebisen i första hand, för att du kan hjälpa mest för din pappa med att han vet ni två mår bra. Min mamma sa alltid när hon var sjuk och jag frågade henne hur jag kunde hjälpa mest, att om hon ser att jag mår bra och är glad hjälper mest för henne.
Kram
Jag tänker på dig vännen! Vet alltför väl hur det känns när en nära drabbas, men cancer är ju som du skrev i förra inlägget inte ett dödsbud.
Tillsammans kommer ni klara det!
Varma kramar i massor
Jag har varit lite frånkopplat, missade totalt ditt förra inlägg! Så fruktansvärt jobbigt! Men jag tror som Sara här ovanför, i dagsläget så behöver det iten vara ett dödsbud. Jag vet att det är fånigt sagt, men försök att itne oroa dig. kram!
Åh, vad ledsen jag blir när jag läser om din pappas cancer. Jag både känner och lider med dig, och kan tyvärr säga att jag förstår hur du känner. Min pappa gick bort i cancer för elva år sedan, och det går inte en dag utan att jag tänker på honom. Men det sker så mycket framsteg i medicinsk forskning och utveckling varje dag, så jag är helt övertygad om att både din pappa och din bebis kommer att överleva och kommer att få många lyckliga år tillsammans. Kom ihåg att njuta av livet och ta tillvara på de dagar som är bra!
Varm kram
H - Tråkigt att höra att det varit så i din släkt. Som tur är känner jag inte igen detta, och jag hoppas verkligen inte att vår bebis ska bli någon slags kompensation för att förlora pappa.
Det är så tråkigt att läsa om andra som också drabbats av sjukdom i familjen, är fruktansvärt att livet ska behöva vara så. Blir ändå glad av det ni skriver, att det ine behöver vara ett dödsbud och att utvecklingen inom sjukvården går snabbt framåt.
Kram på er!
Så oerhört lessamt att höra om din pappas cancer! Men som du skriver - kanske ödet? Att se fram emot en liten människa som skall födas - att ge din pappa extra styrka att bekämpa den jävla sjukdomen. För det är precis vad det är - en jävla sjukdom.
Spotta i nävarna nu och med allt stöd från er i familjen så ska det gå bra! Både med din pappa och att bebisen i magen bor kvar så länge som 7 månader till!
Får man lägga näsan i blöt och fråga vad det är för sorts cancer?
Kram o styrka ♥
IVF-Karusell - Vi vet tyvärr inte ännu vad det är för typ av cancer, de har nämligen endast hittat mesastaser (som som tur är är få och små), och de letar efter någon typ av huvudtumör. Så nu håller vi tummarna för att det de hittar är litet och lätt att ta bort!
Visst är du engagerad i kampen mot prostatacancer?
Vilket besked... För fem år sedan ganska precis fick mamma besked om bröstcancer och pappa prostatacancer, inom ett par veckor från varandra. Det var ingen rolig tid ska jag säga dig, jag grät och grät och grät. Och sen lite till.
Men efter operation, kemo och strålning så mår båda bra. Mammas femårsbesiktning var utan anmärkning och hon är "friskförklarad". Åtminstone i så mån man kan med cancer... Och pappas prostataC hade inte spridit sig, så bort med knölen = bort med kräftan.
Jag hoppas att du och din lilla får se samma besiktningsprotokoll!!
kramar
Skicka en kommentar