Woho! Räknaren till höger visar numera inte ett antal dagar på 200-någonting utan vi har numera mindre än 200 dagar kvar tills den lilla lyckan är beräknad. Nu har alltså 80 dagar gått av graviditetsräkningen och 67 dagar som jag faktiskt varit gravid med vårt lilla pyre! Det är skönt att ha den där räknaren ändå, för den visar att dagarna går framåt även om det känns segt. Sjäv räknar jag ner dagarna till fredag när vi ska få se den lilla. Den bara måste ligga därinne och sprattla så fint!
Igår var jag ute och promenerade med en vän och hennes barn och när hon började prata om andra gemensamma vänner som skulle ha barn så kändes det dumt att hålla inne med vår nyhet även om vi tänkt vänta med att berätta för andra än de allra närmaste tills vi sett den lilla på ultraljudet. Det känns fortfarande lika skumt att uttala orden "vi väntar barn" eller "jag är gravid" och jag får hjärtklappning bara av att tänka att nu ska jag berätta. Det känns fortfarande som jag är en stor bluff. Undrar när det kommer att gå över, om det gör det?
Vännen berättade dessutom att det inte bara är en vän (mitt ex och hans tjej) som ska ha ungefär samtidigt som oss, utan en vän till som väntar sitt andra barn. Även här har jag svårt att förstå att den första känslan som dyker upp fortfarande är avundsjuka. Jag tror att det handlar om att jag fortfarande är så nervös och att det känns som att för alla andra går det som på räls. De blir gravida direkt, de drabbas inte av missfall och tro inte att de mår illa eller får foglossning. Inte sant såklart, men det bryr sig min hjärna inte om. Den tänker bara "tänk vad jobbigt om det skiter sig för oss, och de andra går där med sina magar/sina bebisar". Trots att jag ju har bestämt att det ska gå bra för oss! Dumma hjärna!
6 år sedan
5 kommentarer:
Avundsjukan försvinner inte, tro mig. Vi har nu fått vår fina flicka men jag tror inte att det är så enkelt som att man bara är avundsjuk på andras graviditeter eller barn utan att man är avundsjuk för att det går så lätt för alla andra (tycks det som i alla fall). Men. Nu när ens egen har kommit bryr man (jag) sig inte lika mycket. Fast det är klart, så småningom vill man väl ha syskon också... Det är nog bara att acceptera att det är ens lott i livet att känna avundsjuka när andra är gravida. Det tristaste tycker jag är att man inte orkar/kan bli glad av en sådan positiv nyhet.
Visst är det underbart att vara under 200! Håller tummarna för att allt ser fint ut på fredag.
Anonym - Ja, jag tror också att det bara är att acceptera. Däremot så har jag ändå märkt skillnad sen vi plussade att det inte är lika jobbigt i alla fall.
Livets underverk - Tack för tumhållningen!
Klart man kommer reagera långt fram i framtiden, jag reagerar dock inte med avundsjuka utan mer att man duckar för man känner sig värdelösast i stan att aldrig lyckas komma till den punkten själv.
Visst känns de konstigt att bubbla ur sig orden till en början? Nu när jag gått in i v. 16 känns det emellanåt fortfarande konstigt när jag säger meningen, som om jag drar ett skämt eller så ;-) Ha ha!
Klart lillpyre kommer sprattla järnet! Du kommer få uppleva nå riktigt häftigt!
Toksnippa - Ja, jag kan tänka mig att det är riktigt häftigt på ul. Ser verkligen fram emot det!
Och du har rätt, det är kanske inte just ordet "avundsjuka" som är rätt, för jag är ju inte just avundsjuk, men någon slags olustig känsla är det.
Skicka en kommentar