Dags att shoppa på riktigt

Hela tiden när jag köpt saker har jag haft lite dåligt samvete över överkonsumtion eftersom vi räknat med att få det mesta, i alla fall i klädväg. Nu ser det ut som att det inte blir så. Den ena vännen som jag trodde att vi skulle få saker av har troligen gett bort det mesta till en annan vän som får barn nu under hösten, den andra verkar ha glömt bort att hon sagt att vi ska få saker, och framför allt har vi fått reda på min svägerska är gravid igen! Oplanerat, lite tidigare än vad de hade tänkt egentligen...

De kommer alltså att få sitt andra barn ungefär två månader efter att vi får vår första. Jag borde tycka att det är jätteroligt. För det första kommer svägerskan alltså att vara föräldraledig samtidigt som jag, och sen blir det ju jätteroligt för vårt barn att få en kusin i exakt samma ålder. Jag har tidigare tyckt det varit tråkigt att makens syskons barn är så nära varandra i ålder, och att vårat barn kommer att bli utanför, och det här är ju precis lösningen på det. Men ni kan kanske gissa vad jag känner? Inte riktigt någon sprudlande glädje...

Det handlar inte framför allt om sakerna, även om det känns lite surt att trots att det till största delen inte är "deras" kläder utan arv från makens andra syskons barn så kommer de ju att behålla dessa (eftersom de ligger på deras vind efter att ha använts av deras första barn) och vi få köpa allting. Samma sak med gravidkläderna som hon fick ärva av andra svägerskan och som jag hade förhoppningar om att få ta del av. Jag tror snarare att grunden till mina bittra känslor handlar om att det gått så lätt för dem. Första barnet blev till på första försöket, och nu kommer nästa helt oplanerat! Jag kan inte riktigt släppa den här avundsjukan över att vissa inte ens behöver försöka, medan vi var tvugna att lägga ner både massor av tid och pengar, blod, svett och tårar. Sedan påverkar nog det faktum att vi dessutom har ett missfall i bagaget och att jag fortfarande oroar mig och inte tar något för givet, medan de i alla fall förra gången pratade i vecka sju som om allt var klappat och klart. Jag är helt enkelt avundsjuk på deras självklarhet.

Dessutom tror jag att jag helt enkelt känner mig lite besviken. Bägge svägerskorna har fått väldigt mycket uppmärksamhet när de varit gravida (vilket de blev precis efter varandra, dvs den enda blev gravid precis när den andra fött) och jag känner mig nog lite "snuvad på konfekten" av att få vara den som står i centrum och stolt får visa upp magen och får frågor om graviditeten. Eftersom jag är ganska tillbakadragen som person och svägerskan ganska framåt så har jag en känsla av att nu kommer allt att handla om hennes graviditet och jag kommer att stå i skymundan.

Jag hoppas och tror att de här känslorna är en övergående fas, att jag snart kommer att vara jätteglad för deras skull. Att det ska bli roligt att få sitta med våra magar tillsammans och prata graviditet, och ännu roligare att kunna ses med de små. Tills vidare nöjer jag mig dock med att tänka att min mage kommer att vara finare än hennes, och att vårt barn kommer att bli så mycket gulligare! Barnsligt, ja visst, men skönt ändå.