Jag fick flera kommentarer på gårdagens inlägg, och eftersom jag tycker att det här är en väldigt känslig fråga för mig så vill jag skriva ett till inlägg som kommentar till dessa.
Visst är det så att jag tvekade både en och två gånger innan jag tryckte på publish. Jag känner mig, som Anonym skrev i en kommentar, gnällig och missunnsam nu när vi faktiskt ÄR gravida. Jag kan bara tänka mig hur jag hade mått om vi inte lyckats ännu. Samtidigt är det så som Maja Gräddnos skrev, att inget är klart förrän bebisen är ute och jag är fortfarande väldigt orolig. Det känns fortfarande så overkligt att det skulle kunna gå vägen, att VI skulle kunna få barn som längtat så. Flera dagar om dagen upprepar jag för mig själv att "när det gått så här långt så är det väldigt liten risk att något går fel", samtidigt som det ligger där i bakhuvudet att inget är hundra procent. Jag vet att det inte är logiskt att tänka att "för dem går det aldrig fel, det är klart att de kommer att få sitt barn" och samtidigt vara så orolig för vårt, men såna här känslor är sällan logiska tyvärr.
Även om jag inser att jag kanske trampar på många ömma tår när jag sitter och gnäller samtidigt som vi faktiskt har lyckats så här långt, så är det så att den barnlösa tiden faktiskt satt sina spår. Jag tror att jag alltid kommer att känna en tagg när någon pratar om hur lätt det gick att bli gravid eller att det var helt oplanerat. Att andra kan välja hur många barn de vill ha, och i många fall när, medan det för oss inte var en självklarthet ens att få ett och att om vi vill ha syskon så kommer vi med allra största sannolikhet att få kämpa för det med. Sedan är det ju faktiskt bara tre månader sedan vi inte visste om vi skulle kunna få ett barn överhuvudtaget (på söndag är det exakt tre månader sen vi tog testet), så det är kanske inte så konstigt att "magreaktionen" med avundsjuka som jag haft i flera år inte jobbats bort än...
Jag vill också poängtera att jag faktiskt också har en sida som tycker att det är roligt att svägerskan är gravid och att vårt barn ska få en jämngammal kusin, och jag tror att den kommer att ta över mer och mer. Jag vet ju att vårt barn är unikt och inte kommer att bli mindre älskat bara för att det kommer ett till. Det behövs bara lite tid att smälta den här nyheten tror jag innan jag helt ärligt kan säga "vad roooligt", men jag är faktiskt övertygad om att den dagen kommer.
Och PS, det där med sakerna som några har kommenterat. Det är väl egentligen det minsta bekymret för egentligen trivs jag med att få välja allt själv och i princip allt blir begagnat så kostnaden blir inte så himla stor. Men lägger man till att vi betalat 50 000 :- för att bli gravida och de inget så är det klart att det känns lite orättvist.
6 år sedan
12 kommentarer:
Vi fick en liten flicka genom ivf i juni och jag var så orolig hela graviditeten att det nästan förstörde hela upplevelsen. Det är ju så mycket som står på spel... Såhär i efterhand verkade det onödigt förstås och förutom lyckan över vår fina dotter så är den främsta känslan lättnad! Många föräldrar verkar oroa sig så mycket för sina barn men för mig är det inte så, kanske för att jag "oroat klart".
Och visst är det dyrt med bebisgrejor men vad behöver man egentligen? Det är ju smått hysteriskt vad alla köper och alla barnvagnar (iaf i innerstan) är antingen senaste modell eller trendigt retro. Men det gör ju inte bebisen lyckligare (och förmodligen inte föräldrarna heller). Ta en sak i taget.
Jag tycker att missunnsamheten har gett med sig lite nu när vi har vår dotter. Visst finns det en liten tagg där men jag är väldigt öppen med hur vi fått barn och det hjälper tycker jag. Sen kan man ju alltid undra varför folk har ett sånt starkt behov av att tala om att det gick på första försöket...
Skönt att höra att både missunnsamhet och oron släppt nu. Min man skojar med mig om att jag kommer att bli en riktig hönsmamma med tanke på jag oroar mig nu, men jag tror att oron är förknippad just med graviditeten och att det blir bättre sen.
Och vi kommer verkligen inte att köpa allt möjligt som säljarna säger att man "behöver", men lite "extrasaker" blir det nog.
Hehe, var inte så säker på att du inte blir en hönsmamma... Jag trodde aldrig att JAG skulle bli det, men ack, så fel jag hade! ;) Men jag tycker numera att en mamma har rätt att få vara lite hönsig, barnet är ju något av det dyrbaraste man har!
När jag, i slutet på graviditeten med Bill, låg inlagd på BB för tillväxthämning kändes det fortfarande helt overkligt att vi skulle få barn. Jag kände mig som en gravid-bluff. Jag liksom gick och väntade på att IVF-kliniken skulle ringa och säga att "Det ser inte så bra ut, vi avbryter det här försöket och så får du börja spraya igen nästa månad..."
Och du, det är okej att gnälla. Man blir inte Jungfru Maria bara för att man är gravid. Det finns saker som är jobbiga ändå, och man har rätt att vara ledsen, må illa, vara trött och allt sådant. Och man får gnälla. Faktiskt.
Pärla - Ja, det här med hönsmammeriet återstår ju faktiskt att se. Du har ju rätt i att barnet är det bästa man har.
Maja - Det är så himla skönt med människor som säger att man FÅR gnälla. Det är så lätt att lyssna på de som säger att man är otacksam och missunnsam... Gulle dej.
Gnäll hur mycket du vill, det är ju din blogg. Jag tror ingen kan ha missat att du är superlycklig över graviditeten men du har faktiskt haft ett jä-a år. Och sen när du äntligen har uppnått den efterlängtade graviditeten då kommer svägerskan och kapar åt sig rampljuset på ett bananskal. ORÄTTVIST! MEn jag tycker i a f att det är skönt med någon som är ärlig med sina känslor, det får mig och mina känslor att kännas lite normalare;)
Gnällig och gnällig, herregud! Man måste ju få ventilera sig och man är bra känslig som gravid med och även småsaker blir stora saker har jag märkt att det blir ;-)
Får också den reaktionen från andra att jag inte njuter och är glad för mitt tillstånd, givetvis! Men för man äntligen lyckas så får man inte gnälla öht? Nej då trampar man folk på tårna tyvärr.. svår balansgång! Har dock själv aldrig reagerat på sådana som lyckats och "klagat" på ditt o datt - klart man har rätten till det oavsett vilket tillstånd man befinner sig i det!
Kram!!
Barnärlivet och Toksnippa - Vad fina ni är!
Jag förstår dig exakt i det här inlägget och känner igen mig i så mycket. Kram till dig!
Jag tror att det är så olika hur man bearbetar "barnlöshetsfasen" och att man lyckades "bara" genom ivf. Det går snabbare för vissa och kräver mer tid för andra. Du har ditt sätt och tiden som du behöver för bearbetning. Gnällandet tillhör hit också, och du får gnälla när det känns bra.
För mig visade "ivf-skuggan" sig mest inom oron, att jag var väldigt orolig i början, att tänk om något går fel, om jag får missfall, om det hela inte ens är sant. Men oron släppte sig mer och mer hur magen växte, hur jag kände barnets rörelser mer och mer, och hur vi fick mer och mer positiva besked om hans utveckling.
Men jag "glömde" ganska snabbt att han är en ivf-bebis. Ungefär efter v. 18-20 tänkte jag bara på att jag är gravid, jag väntar en bebis och det är viktigast, hur han blev spelar ingen roll. Även om de senaste åren var väldigt tuffa, nu känner jag att de var värda. Sedan dess störde mig inte längre om någon annan blev lätt gravid. I början hade jag lite avundsjuka i mig när jag såg stora magar eller hört om nyfödda bebisar. Då lätt tänkte jag om den kvinnan att hon ska säkert ha en bebis, men min graviditet kan fortfarande gå snett. Den här känslan gick också bort hur tiden gick framåt.
Jag tror att din oro och avundsjuka ska också minska hur tiden går, du får se.
Jag förstår dig även ang. svägerskan. Det är självklart att efter så mycket kämpande som ni gick igenom vill du ha uppmärksamheten helt för dig själv, det är helt normalt, men samtidigt blir det säkert kul (som någon annan skrev också) att kunna dela upplevelserna med någon som går igenom exakt samma sak.
Ta hand om dig och försök släppa det dåliga och njut din lilla i magen. H*n mår bra där inne, h*n är ert lilla mirakel.
kramar
Jag förstår dig till 100 procent om inte mer. Blir jag nånsin gravid kommer jag också vara orolig och helst av allt skulle jag nog vilja vara gravid själv. Kunna njuta av att det är min tid och inte ägna en tanke åt någon annans mage.
Du har all rätt att både gnälla och vara missunnsam och bitter. Om man måste kämpa för att bli gravid är det klart att man är trött på att få det upptryckt i ansiktet hur lätt det är för vissa. Oavsett om man själv är det eller inte. Jag tror inte att man nånsin kan komma ifrån den tanken och de känslorna när man varit i vår situation.
Och oavsett vad andra skriver så är saker också viktigt. Att köpa barnsaker och att 'boa' under graviditeten är ju en av de många saker man drömt om när man längtat om sitt plus. Det är ju en del av resan. Och har man pungat ut med ofantliga mängder pengar bara för att bli gravid är det klart att det är störigt när det blir som det blev för er nu. Inget konstigt alls.
Sen är det klart att jag själv som sitter här, fullständigt ogravid efter 6 ivf:er, är vansinnigt avundsjuk på dig ändå. Men det betyder ju inte att dina problem blir mindre för det. Allt är ju relativt, och när man väl lyckas bli gravid så försvinner just det problemet och istället lyfts andra fram i ljuset.
Stå på dig! =)
KRAM
Även om jag inte behövde IVF för att till slut lyckas (väntade 6 år), så hade vi ju bevisligen svårt för att få barn, och att nu få till syskon verkar vara hopplöst. Nu är väninnan gravid med sitt tredje barn (på första försöket förstås) och jag orkar snart inte höra talas om hennes mage. Jag trodde att när jag äntligen fått mitt barn skulle jag aldrig behöva känna samma känslor igen, men de kommer lätt tillbaka (om än lite svagare) när man hör om andra gravida som kan planera när de ska ha 2:a och 3:e barnet. Vi kommer att vara överlyckliga om vårt barn får ett syskon, och lyckliga även om det inte blir så, men taggen kommer alltid finnas kvar.
Skicka en kommentar