Livet fortsätter

Hur konstigt det än känns så går livet vidare. Är en väldigt konstig känsla att pappa är död, och ändå så går jag runt och handlar, äter middag och ser på tv på kvällen. Och bara det faktum att jag inte bara är ledsen känns märkligt, jag är tvärtom ofta riktigt glad. Det är svårt att låta bli att inte känna lycka när jag går förbi en spegel och ser hur magen putar ut, tittar på bebisgrejer på Tradera, och varje gång jag går till kylskåpet för att hämta något så sitter ultraljudsbilden där med vår fina fina unge. Egentligen är det kanske inte så konstigt att det som hänt med pappa inte har fått glädjen med vårt barn att försvinna, så efterlängtat som det är, och de gånger tankarna på dåligt samvete för att jag inte sörjer hela tiden dyker upp så försöker jag att skjuta bort dem direkt. Sorgen finns ju ändå där, och det är ingen som tjänar på att jag gräver ner mig till den grad att jag inte ens kan njuta av graviditeten.

Idag var jag tillbaka på jobbet. Jag var lite nervös innan även om jag visste att det var mina favoriter i gruppen som jobbade denna vecka, men det gick så bra. Kollegorna var väldigt förstående och sa att jag kunde komma och gå som jag ville, ta det lugnt och om jag behövde prata så fanns de där. De är så fina! Pratande blev det hel del av. Det visade sig att flera kollegor sagt upp sig under sommaren och skulle skulle gå på lite olika tidpunkter under hösten. Det, plus att det togs upp vilka som skulle ha semester i janauri/februari och vilka som skulle vara här, gjorde att jag inte kunde låta bli att berätta att jag inte heller skulle vara på plats. "Du ska vara mammaledig!" sa en av kollegorna direkt. Det visade sig att jag inte varit så hemlig som jag trott i mina lössittande tröjor och alkoholfria alternativ, och att de gått och spekulerat om hur läget var egentligen. En av kollegorna sa att hon hade anat det för att jag åt så mycket glass, för det gjorde hon under sin sista graviditet. Sedan kan jag ju berätta att det hade inte varit vidare osynligt att jag hade mammakjol på mig idag och inte jättelång tröja över...

Hur som helst blev alla jätteglada och grattade så mycket, och de ville verkligen veta allt. Så det slutade med att jag berättade både om provrörsbefruktningarna, vårt missfall och min stora oro. Det visade sig att en kollega som jag trott inte varit så intresserad av att få barn i själva verket haft två missfall och därefter inte blivit gravid igen. Vi har inte haft någon jättebra kontakt tidigare, men det slutade med att vi pratade jättelänge. Det är ju svårt att tyda hur jobbigt någon tycker att det är med barnlöshet, men jag tolkade det som att hon i alla fall inte var på den nivå jag var i vintras, när jag bara grät och grät, och hon ville verkligen veta massor om min graviditet så jag tror inte heller att hon är på det stadiet att det bara är jobbigt att höra att någon är gravid. Hoppas i alla fall att det funkar för dem till slut.