Äntligen något positivt

Veckan började med ytterligare ett läkarbesök. Mitt på dagen dessutom, känns som att mina läkare inte tror att jag behöver göra något annat än att springa hos dem... Jobb, vad är det? De kan dessutom aldrig vara i tid. Idag fick jag vänta 20 minuter efter utsatt tid och det hela var extra jobbigt eftersom "specialisten" jag blivit remitterad till visade sig jobba på sjukhusets MVC. Väntrummet var fullt med höggravida kvinnor som höll sig om magarna. Jag var den enda otjocka, plus den enda som inte hade partner med mig. Inte så kul. Jag försökte dock vända på det hela och se väntrummet fullt med gravida som min målbild - en dag ska jag faktiskt passa in här, med mage och allt! Det fungerade faktiskt lite, och jag kände mig inte fullt så deppig.

Men nu till det som är positivt på riktigt - cystan har nästan försvunnit! Det var alltså ingen hallucination förra gången när man läkare sa att hon inte kunde se något. För det finns inget att se! Den är inte borta helt, men är så liten att den inte kan kallas för en cysta och som jag har förstått så betyder det den storlek på mindre än en centimeter. Hurra! Det här känns ju jättepositivt inför vår behandling. Det var två läkare som undersökte, och de pratade lite med varandra och sa bara sånt som att det såg fint/bra/ok ut. Så det känns jätteskönt. Jag hade förberett mig på att kanske försöka fråga lite mer om våra utsikter vid en behandling, men jag blev så glatt överraskad att jag bara tappade målföret. Och vi SKA ju göra en behandling och då spelar det ju egentligen ingen roll vad de har sagt innan om våra chanser, vi kan bara hoppas på att det ska lyckas. Och idag är jag hoppfull så det räcker och blir över. Känns som att jag verkligen behövde en sån här positiv nyhet för att komma på fötter igen.