6 år sedan
fredag 22 januari 2010
Hur gick det till?
Jag funderar så bra när jag simmar och en stor del av mina tankar just nu handlar ju om ivf, graviditet och barn. Idag slog mig tanken att för fem år sedan hade ingen av mina vänner barn, hela gänget var barnlösa, men idag har nästan alla barn. Om jag inte räknar mina ytligare bekanta så är det bara en enda av mina vänner som inte har barn eller är gravid. (Och även om jag räknar in de ytligare bekanta så plussas siffran på rätt obetydligt.) Hur gick det till egentligen, att alla lyckades få barn så där på en gång? Utom vi... Min enda barnlösa vän (som är en av de som jag berättat för vår ivf om) har berättat att de planerar att börja försöka om cirka ett år. Det känns långt bort men ändå så kort. Jag önskar henne inte svårigheten att bli gravid, men jag önskar att det fungerat för oss när det gör det för dem. Jag orkar bara inte bli ensam kvar.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Ensamheten är verkligen hemsk. Men tänk när vi väl blir gravida då.. då har vi allt det där underbara framför oss.. Självklart tänker jag som du, att man inte vill bli den enda utan. Trevlig helg, Kram.
Det är samma sak för oss. För fem år sedan var vi på en fest, där nästan ingen hade barn, och för ett år sedan var alla där med barn förutom oss.
Det känns jobbigt, den här ensamheten, men en gång ska vi också stå på den sidan. Det måste vara så! Och tänk hur många barnkläder och barngrejer ska vi kunna ärva från de andra ;-)!
Kram
Jag vet också precis hur det känns... men man lär ju känna fler och fler som har gått igenom detta eller går igenom ivf/ utredning ju längre tiden går. Man är aldrig ensam...men visst är det jobbigt när alla de närmaste har barn nuförtiden.
Kram på er och lycka till!
Känner igen det där. Första bebisen i vår bekantskapskrets blir 5 år nu i maj. Nu finns det lika många barn som vuxna i det här gänget... Vi och ett annat par är barnlösa fortfarande. De fick missfall för 1½ år sen, så de försöker garanterat också nu. Känns som man "tävlar" mot dem, på nåt sätt. Vem ska bli först? Galet...
Avlängtan till dig - Ja, jag försöker att tänka så, att det underbara ju kommer och då spelar alla andra ingen roll, men det är såå svårt.
Tonci - Ja, det är ju praktiskt. Jag räknar faktiskt med att vi nästan inte kommer att behöva köpa någonting pga allt vi kommer att få ärva från makens syskons barn. De har redan hintat att det ligger och väntar på vinden... ;-)
Nina - Ja, jag vet inte vad jag skulle göra utan er medsystrar här. Ibland skulle ni dock behövas även irl.
Miss S - Förstår verkligen känslan, jobbigt. Jag har ju annan vän som också försöker, visserligen är det syskon som gäller men ändå. Tävlingsmomentet finns där oavsett.
Skicka en kommentar