Jag har länge under den här resans gång velat berätta om vad vi går igenom för min mamma och pappa. Vi står varandra väldigt nära, och jag vill helt enkelt berätta både för min egen skull och för deras, men det har helt enkelt inte blivit tillfälle. Dels har jag och mamma träffats mycket ute, t ex när vi julhandlat, och då har det inte känts rätt. Dels har det ofta varit andra familjemedlemmar med när jag träffat mina föräldrar, och jag vill ju berätta för dem, och inte för alla andra också. Nu när jag var hos dem i helgen för att rensa bland mina gamla saker i källaren (ja, jag är snart 30, men inte helt utflyttad...) så blev det äntligen av. Inte nog med att det inte var någon annan med, det perfekta tillfället uppenbarade sig dessutom när vi hittade lådan med mina gamla barnböcker.
Jag visste att de skulle ta det bra. I och med att jag vet att de hade svårt att få mig, så vet jag att de skulle förstå, och det var precis det de visade. De sa att det säkert skulle gå bra, att de hoppades för oss, och när jag kom in på hur alla andra runt omkring oss fick barn men inte vi, så sa min pappa att det där visste de hur det kändes. De ställde inte så många frågor om själva behandlingen, men det kommer kanske när vi väl kommer igång. Det känns i alla fall hur skönt som helst att ha berättat. Dessutom började jag inte gråta, som jag hade trott... Plus att jag hade tänkt någon fin början som "ni kanske har märkt att jag varit deppig under hösten...", men istället sa jag bara "Vi ska göra provrörsbefruktning!" som samtalsöppning.
6 år sedan
4 kommentarer:
Måste vara skönt att få berättat för dem. För mig dröjde det till inför vårt tredje försök innan jag hittade tillfälle, eller vågade skall jag väl säga... Men var en enorm lättnad efter att få känna deras stöd också!
Kram, kram
Så skönt att du fick dela det med dem! Lycka till när ni kommer igång med behandlingen, jag ser fram emot att få heja på er! Kram!
Ja, det är skönt att berätta. Vi väntade ett tag med att berätta, men när vi skulle gå föräldrautbildningen för adoption och göra IVF samtidigt och behövde en del hundvaktande så berättade vi för våra respektive föräldrar under en middag som vi bjudit dem till. K berättade och jag satt tyst med en katt i knät och tittade ner hela tiden, kunde inte se dem i ögonen för då hade jag börjat gråta. Dessutom kändes det faktiskt som jag var lite misslyckad konstigt nog, att det på något sätt var mitt fel att vi inte kan få barn. Inget av våra föräldrapar har haft problem med att få barn (vad vi vet i alla fall). Mysko känsla.
Bra att dina föräldrar tog det så bra, alltid skönt att de vet och kan ha förståelse för varför man inte alltid mår så bra.
Åh, så skönt att äntligen ha berättat. Vad starkt av dig tjejen!!
Och vad härligt att de tog det så bra.
Mamma berättade jag för när vi hade försökt ett halvår för då tjatade hon så mycket att jag inte orkade ljuga längre. Och för A's föräldrar berättade vi samma dag som jag skulle ta första sprutan vid första ivf:n. Alla tog det jättebra och jag är så glad att vi har berättat.
Skönt att ni är på gång nu! Jag håller tummarna för er!
KRAM
Skicka en kommentar