Första jobbdagen

Gissa om jag är slut nu på kvällen? Har varit en påfrestande dag helt enkelt.

Det började med att jag bestämt mig för att cykla till jobbet det här veckorna innan jag har semester igen. Hade sådana planer redan i början av våras, men först var det alla behandlingar, sedan första nervösa gravidtiden och tillslut illamåendet. Men nu är jag igång! En bättre start hade det kunnat vara eftersom jag ganska snabbt märkte att jag borde kollat luften i däcken innan avfärd. Jaja, det är snabbt avhjälpt på pumpstationen jag ändå åkte förbi, tänkte jag. Bara för att finna att pumpen inte var där idag! Gissa om det gick trögt att ta sig till jobbet! Dessutom råkade jag slå sönder lyset på cykeln när jag skulle parkera den...

Väl på jobbet säger min kollega "så du tog sovmorgon idag". Tydligen skulle jag ha börjat klockan 8, men eftersom schemat sattes efter att jag gått på semester och ingen hört av sig så var det ju lite svårt att veta... Jobbet i sig ska vi inte ens prata om. Kanske räcker med att säga att jag räknade ner timmarna tills jag kunde gå hem igen och att jag inte ser fram emot att gå dit imorrn igen. Glömde lunchlådan gjorde jag också.

Avslutningsvis ringer min mor (medan jag är på jobbet) och får det att låta som att pappa ligger på dödsbädden och skärrar upp mig totalt. Efter att (i ett försök till någon form av finkänslighet) ha påpekat att det är väldigt svårt för mig att veta hur det ligger till med pappa när jag får väldigt affektrad info från mamma, så vill hon nu boka in mig på ett möte med läkarna så att jag kan få infon direkt från dem. Fast problemet är nog snarare att läkarna i det här stadiet inte har någon riktig information, och att det min mamma ger mig är hur hon tolkar att det ligger till utifrån pappas dagsform.

Ikväll blir det sängen tidigt, och så hoppas jag på en bättre dag imorgon.