Kämpartag

Igår när jag var hos pappa på sjukhuset hade jag med vår bild från första ultraljudet och visade honom. Den är ju nu 2,5 vecka gammal, eftersom vi har haft fullt upp med semesterförberedelser och sedan varit ute på landet, så hade varken mamma eller pappa sett den. Och faktiskt så ser man ju ingenting annat än en obestämbar utbuktning i ena hörnet, men jag tänkte att kanske kan det göra det hela mer verkligt för honom. Så jag visade bilden, och han verkade tycka att det var roligt, men inte så mycket mer med det. Men idag när jag pratade med min mamma berättade hon att pappa hade pratat mycket om den där bilden, och varit såå glad att jag haft med den. Anledningen till att han inte sagt så mycket just när jag visade den, var att han blivit så himla rörd. "Nu har jag verkligen något att kämpa för", hade han sagt till mamma. Åh, vad jag ser fram emot att få visa bilder från nästa ultraljud, när man faktiskt kommer att kunna se kroppsformen på den lilla!