Det som inte fick hända

Min mammas intuition är alltid rätt, det borde jag vetat vid det här laget. Pappa var mycket sämre än vad jag hade förstått (och det kom fram att det fanns faktorer som min mamma helt enkelt inte hade berättat plus att det faktiskt kom som en överraskning även för sjukhuspersonalen att hans tillstånd försämrades så snabbt), och under natten blev tillståndet kritiskt och det gick helt enkelt inte längre. När vi kom fram till sjukhuset bara en kvart efter att de hade ringt så hade pappa redan avlidit. Det finns inget annat att säga än usch och fy. Jag vill bara inte att det ska vara sant. Min underbara och fina pappa, som var så glad att få bli morfar. Å ena sidan tänker jag att det är tur att vi har den lilla nu, så att vi har något att se fram emot och som får oss att tänka glada tankar också. Å andra sidan är det så oändligt sorgligt att pappa inte får vara med om detta stora.

Hela dagen igår har jag gråtit och gråtit och tårarna tar aldrig slut. Nu kommer jag att ta en paus och koncentrera mig på att ta mig vidare, och på att hjälpa mamma så mycket som möjligt. Det blir inte lätt, men på något sätt måste det ju gå.