Det blev aldrig att jag sade något på picknicken. Av någon anledning avhandlades inte graviditet eller bebisar så mycket trots att det var en väldigt synligt gravid och en ganska nybliven mamma med. En av tjejerna var ganska intresserad av att prata om den andras graviditet (hon är också den enda som inte vet om våra ivf-försök) men ingen av de andra hakade liksom på. Vi ska ses igen om två veckor, och då har vi ju varit hos läkaren och förhoppningsvis hört ett litet hjärta, så då kanske det är mer läge. Det känns som att det skulle vara skönt om alla vännerna hade samma info. Av de fyra i detta tjejgäng är det en som inte vet något, en som vet om att vi håller på med ivf men inte resultatet, och två som vet om att vi har plussat. Och ingen av dem som vet vad de andra vet...
Några som vi däremot berättat för är våra föräldrar. Eller rättare sagt, mina föräldrar och makens mamma (han har inte lika bra kontakt med sin pappa). Vi förväntade oss att de skulle bli glada, och det blev de. Mina föräldrar är dock ganska försiktiga, och kände nog av stämningen att jag var rätt orolig för hur det skulle gå, så det blev liksom ingen översvallande reaktion. Men jag vet ju att de längtat efter barnbarn jättelänge och att de verkligen hållt tummarna för oss under den här tiden. Maken mamma har inte alls vetat om våra ivf-försök, men hon sa att hon hade misstänkt att det var något. Sen förmanade hon maken att han skulle ta hand om mig, inte låta mig bära tungt och jag fick inte springa till bussen utan hellre vänta på nästa... :-)
Visst är det läskigt att berätta så här tidigt, samtidigt har de flesta som får veta nu redan vetat om att vi försökt. Ändå finns det något som säger att man inte "ska" berätta så här tidigt, och de där "jinx-tankarna" dyker upp igen. Självklart vet jag att det inte finns något samband mellan hur många som vet om vårt plus, och hur det kommer att gå, men lite läskigt är det. Jag vågar inte ens tänka tanken att behöva säga "det gick inte ändå" till de vi har berättat för. Men det ska jag ju inte behöva, efter som det här SKA gå.
6 år sedan
6 kommentarer:
Jag berättade tidigt för de flesta i vår närhet. Jag tänkte att om det skiter sig så får de ju veta det ändå för då kommer vi att vara så ledsna. Det kommer inte gå fel för att du berättar, det finns ju ingen sån logik:)
Vid min förra graviditet var jag öppen med det från första dagen. Det var rätt skönt, fgaktiskt, när missfallet var ett faktum, att folk visste och jag kunde få vara ledsen "ifred", eftersom folk förstod. Nu kommer du ju inte behöva tänka så, eftersom den här lill* kommer att stanna :)
Det är lustigt när man väl fått det efterlängtade plusset så tar nästa orosmoment vid. Konstigt att vi inte är nervvrak hela högen! :-)Men jag e också övertygad om att du inte kommer behöva säga de orden ändå till folk, för denna gången kommer det gå vägen! Bara34-35 veckor kvar tills ni håller ert mirakel! <3
Kram, kram
Jag tycker att du gör rätt i som berättar, i alla fall för föräldrarna. De vet ju som sagt redan om att ni försökt och då är det ju roligt att berätta att det lyckats! :)
Vad fina ni är! Klart att ni har rätt att vi ska få vårt mirakel nu. Kram!
Jag hoppas och tror att allt kommer gå vägen för er :) kram
Skicka en kommentar