Äntligen fredag!

Fy vad skönt det var att komma hem idag och ha två lediga dagar framför sig. Efter en god middag spelar nu maken tv-spel och jag passar på att kolla lite bloggar samtidigt som jag äter choklad. En skön fredagskväll helt enkelt.

Känner verkigen att jag behöver vila upp mig efter den här veckan vars största känsla är besvikelse. På jobbfronten är det inte helt bra just nu. Jag mår ju fortfarande bra och sådär, men är lite sliten efter dålig sömn och det börjar kännas att jag har en tyngre mage. Tycker att de på jobbet skulle kunna fråga hur det går med orken, men istället har jag fått höra att man vill dra upp tempot i det projekt jag driver och jag känner krav på att de tycker att jag ska vara tillgänglig mer eftersom jag samtidigt sitter som systemexpert. Ni kan kanske gissa att det är precis tvärtemot vad jag tycker, jag skulle vilja börja dra ner på tempot och att de borde förbereda sig mer på att jag faktiskt inte kommer att vara på arbetsplatsen alls. I morse var det så illa att jag nästan ville sätta mig och grina, och var på väg att stolpa in till chefen och kräva ett möte. Istället blev det så att jag ventilerade mig hos en kollega. Hoppas att nästa vecka blir bättre, annars får jag nog ta mötet med chefen ändå.

En del av saken handlar dock inte alls om min graviditet, utan om det faktum att det faktiskt bara var två månader sedan min pappa dog och det är som om alla runt omkring mig har glömt bort det (eller tror att det är glömt nu). Jag tycker inte två månader är någon vidare tid i sammanhanget och att det inte är så konstigt om jag fortfarande mår dåligt, sover dåligt etc. Läste en artikel i dagens DN om sorg och där stod det att 40% av de som har gått igenom en kris (t ex anhörigs död, skilsmässa etc) har kvar sorgesymptom efter ett år. Inte alls konstigt tycker jag, och jag känner stor besvikelse över att framför allt mina vänner inte ens frågar hur jag mår. Det känns tråkigt när de inte ens hör av sig utan förväntar sig att jag ska styra upp om vi ska ses (som vanligt). Har dock en vän som verkligen finns där, och vad jag är tacksam för henne! Hon ser till att vi hittar på saker, frågar hur jag mår och bara är en riktigt god vän helt enkelt. Enda tråkiga med det är ju att det märks så tydligt hur de andra beter sig.

Nu får det vara nog med negativa känslor. Jag ska ta det lugnt och bara ladda krafterna i helgen, så kanske nästa vecka blir bättre helt enkelt.