Efter att ha varit iväg hos min vän tvåbarnsmamman har jag insett en sak som jag nog redan vetat men inte velat tänka på - jag är stressad. Det är hemskt att säga när det är 21 veckor kvar till barnet ska komma, men jag är stressad över allt som behöver/bör göras. Saker ska köpas, göras iordning hemma, planeras och sen ska jag se till att träna och må bra vilket också blir ett stressmoment paradoxalt nog. Galet, jag vet. Det hela grundar sig i att jag är en riktig planeringsmänniska som hellre gör saker idag istället för att skjuta upp dem. Den sidan hos mig har tyvärr triggats sen jag blev ihop med motsatsen, en man med inställningen "varför göra det idag om du kan skjuta upp det till imorgon". Det har lett till att jag är ansvarig för i princip all planering i hemmet (inklusive all planering inför barnet) och att jag dessutom gärna vill göra saker ännu tidigare eftersom jag vet att min kära make kommer att förhala det hela så mycket han kan.
Jag vet att man inte behöver ha klart allt till barnet kommer, att det är väldigt lite som barnet egentligen behöver, och att vi i värsta fall kan åka till nån stor babyaffär och köpa allt i v.40 (även om det blir sjukt mycket dyrare). Ändå kommer jag inte ifrån den här stressen. Jag har till och med börjat tänka på julen med all julstress (dels med tanken att "där går fyra veckor bort till annan planering", dels med tanken "aahhh, stress plus stress") trots att jag vet att jag kan köpa presentkort eller böcker i julklappar och att jag kan köpa julgodis istället för att göra eget. Här sätter jag nog fingret på vad som även är ett punkt i min stress - jag tycker att det är kul att pyssla själv och att göra det där lilla extra. I och med detta sätter jag extra press på mig själv med sådant jag gärna vill göra.
Jag vill inget hellre än att slappna av och njuta av graviditeten. Jag vill verkligen inte stressa mig igenom en sån härlig tid i mitt liv. Jag vet bara inte vad jag ska göra för att komma ifrån de här tankarna som dessutom gör att jag blir stressad över att jag är stressad. Inser att jag borde prata med maken, men jag vet faktiskt inte om det hjälper. Vi har haft de här diskussionerna tidigare och det slutar med att han säger att han ska ta större ansvar och inte skjuta på saker, men det brukar hålla i sig någon vecka. Kanske jag borde tacka ja till den där kuratortiden i alla fall... Är det någon som känner igen sig och/eller har några tips tar jag väldigt tacksamt emot dem.
6 år sedan
7 kommentarer:
Jag tror att jag skulle känna på samma sätt som du och har tyvärr inga universalknep för att känna mindre stress. Jag tror att det är viktigt att ta det lugnt och även låta mannen göra vissa saker. Dela upp planeringen lite. Men jag vet, det är svårt att göra. Kram!
Jag känner mig definitivt igen i det som du beskriver. Vi har också haft den här perioden.
Trots att jag är en person som oftast skjuter upp saker, när det gäller barnet kände jag den här stressen som du beskriver ganska tidigt. Men sedan allt löste sig och kom på plats, jag behövde bara tjata till mannen några (många!) gånger ;-).
Nu är vi klara med allt, vi blev färdiga med allt i väldigt god tid vilket känns jätteskönt!Sedan några veckor tillbaka är jag inte i det fysiska tillståndet att jag skulle orka gå från affär till affär och köpa in saker eller montera ihop saker, möblera om lägeneheten...osv. Så jag kan rekomendera att göra allt klart i god tid, för att man vet aldrig hur man ska må på slutet av graviditeten och hur mycket man ska orka. Då vill man helst vila och förbereda sig för själva förlossningen.
Allt blir säkert på plats hos er också när bebisen kommer, du får se.
Kramar
Tack för era kommentarer! Det hjälper jättemycket att känna mig lite lugnare bara att jag vet att jag inte är ensam om att stressa för en del av stressen handlar ju om själva stressen och att jag får dåligt samvete för att barnet ska må dåligt. Men som min barnmorska sa när pappa dog, kvinnor föder friska barn i länder där det är svält och krig. Då är man nog lite mer stressad än vad jag är nu...
Men jag ska prata med maken ikväll (igår var han borta) så att vi delar lite mer.
Haha, när barnet väl är här sitter man bara och ammar och anpassar allt till den lilla, då går det inte att stressa - nyttigt men frustrerande...
Råden och kraven man har på sig själv att njuuuuuta är stressande i sig.
Du, hur tror du man löser det hela den gången man är gravid med syskon? Då springer man runt som en skållad råtta med en liten en runt benen. Man försöker klona sig själv för att ge heltid åt det barn man har, att hinna med, att förbereda, att fixa och man glömmer stundtals bort att man är gravid. Framför allt glömmer man bort sig själv. Vila är det inte tal om. Och vet du vad. Ut kommer det ett friskt litet fint barn ändå.
Graviditet är ingen ohämmad njutningstid. Dessutom tar man lättare åt sig av konflikter, man blir lättare ledsen och lättare stressad. Det bara är så.
Och, ännu en gång, graviditeten är inte målet och inte det du har kämpat för. Graviditeten är början. Det är efteråt som det verkligt roliga börjar!
Anonym - Gissar på att samma sak händer när magen börjar bli tillräckligt stor för att hämma rörelseförmågan.
Maja - Skrattade lite åt din målande beskrivning av syskongraviditet och inser hur rätt du har. Kram!
Har int eheller några specille knep eller tips, jag var likadan tills nu, nu orkar jag inte längre. Otymplig och tung och anfådd för minsta lilla =)
Men det jag gjorde när det var som värst var att skriva lista, hänga på kylen och sen bocka av. Mitt krav på mig själv var att ta tag i en sak / vecka. Ibland blev det 3 men det var bara bonus.
=)
Stor kram. Och du kurator är ingen dum idé jag gick till en psykolog ett tag under graviditeten vilket var underbart =)
Skicka en kommentar