Det börjar närma sig

Nu är det inte långt kvar till det är dags att starta nästa försök. Jag försöker att tänka optimistiskt, men det är svårt att låta bli att vara orolig.

Efter förra försöket vet vi ju ett embryo kan fästa och egentligen finns det ju ingenting som talar emot att det inte skulle ske igen. Samtidigt finns ju inga garantier och förhoppningarna inför nästa försök känns extra stora nu när det är andra gången. Första gången visste vi ju skulle vara lite mer av testomgång, så får vi inte bättre resultat den här gången så är det klart att jag blir besviken. Förra gången var vår frysis en fantastisk bonus, men nu känns det nästan som att jag förväntar mig att få till frysen också.

Jag kan dessutom inte låta bli att tänka ett steg längre, om jag inte blir gravid den här gången, vad säger att jag skulle bli det nästa eller nästa? Nu när vi fått se det där plusset en gång känns det på något sätt som att vi har målet inom räckhåll. Jag hoppas innerligen att maken har rätt när han säger att det bara är en tidsfråga, men jag är livrädd för hamna i en situation att vi bara försöker och försöker igen, oförmögna att sätta en gräns för att inse att det inte är lönt och att vi därför förlorat flera år för en adoption.

Dessutom är jag livrädd för att få ett plus men återigen se det bli svagare och svagare. Visst, jag har ju sett att ett embryo kan fästa, men tänk om jag är oförmögen att behålla det. Tänk om det här är det närmaste jag kommer att komma en graviditet?