Dagarna går visst inte snabbare bara för att det är andra försöket, däremot tycker jag faktiskt inte att jag tänker på det lika mycket den här gången. Förra gången var det mycket mer funderingar - gör jag rätt, kommer jag att få några biverkningar och i sådana fall när etc etc. Dessutom oroade jag mig redan från start hur det skulle gå. Missförstå mig inte, oron över resultatet finns där ändå, men det känns så långt kvar än. Oroa mig kan jag börja göra när det är sprutdags och det är dags att bygga ägg.
En tanke som däremot flugit genom mitt huvud är att vi ju faktiskt kunde valt ett FET istället för en hel full behandling. Framför allt dyker det upp när jag tänker på sättandet av den där venflon och läkarbesöken jag ska försöka mörka på jobbet. Samtidigt försöker jag tänka på hur vi resonerat - tänk om frysisen inte skulle överleva tiningen och så hade vi fått vänta ändå till hösten. Dessutom försöker jag att tänka att nu har vi chansen att bygga på syskonbanken. Kanske är det lika bra att göra ett fullt försök nu när jag "bara" är 30 för att få syskonembryona, så kan vi bara tina upp dem när jag är lite äldre. :-) Positivt tänkande var det ju!
6 år sedan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar