Idag är jag sur som en citron. Är såå less på alla som hör av sig och "undrar hur det går" och svarar man inte på sms eller ringer upp på missade samtal så tror de väl att vi är på bb... Har dessutom lovat att låna ut en grej till en kompis, men orkar bara inte svara på hennes förfrågningar om när hon kan komma förbi... Känner inte för att träffa någon just nu samtidigt som jag klättrar på väggarna här hemma.
Dessutom tjafsar jag med maken som såklart har skitmycket att göra i skolan just nu. En kurs som skulle vara rätt lite schemalagd tid och därmed möjliggöra för maken att vara hemma mycket i samband med barnets födelse har visat sig vara precis tvärtom. Visst har pappan tio dagar att ta ut, men det är ju inte lätt när man pluggar för de poängen han missar då måste han ju ta igen vilket kan bli svårt när det handlar om obligatoriska föreläsningar och seminarium. Så vi har helt enkelt hållit fast vid förhoppningen att maken skulle kunna vara hemma mycket ändå, utan att ta ut de tio dagarna, men nu ser det ju väldigt mörkt ut. Det gör maken stressad såklart och så försöker han få stöd och sympatier från mig kring hur han ska hinna med, vilket gör att jag blir jättestressad över att dels känna hela ansvaret för hemmet och stress kring hur det ska bli när vi dessutom får en liten bebis om jag måste vara hemma själv medan maken har långa dagar i skolan. Plus att det gör mig väldigt stressad inför förlossningen också, känslan av att det inte "passar in" för honom att få barn just nu. Även om jag såklart vet någonstans att när det väl är dags så kommer det att vara högsta prioritet för honom så känns det som att jag är rätt ensam om att ladda just nu och bara det gör mig lite stressad och ledsen. Inte rätt känsla jag vill ha inför förlossningen.
Till råga på allt ringde de från Trygg Hansa medan jag skrev det här inlägget för att de hade en anteckning om att vi skulle fått barn nu. Inget konstigt med det, men att behöva säga igen att vi fortfarande väntar får det att ryka ur öronen på mig.
Usch vad jag känner på mig att jag kommer att sitta och grina och beklaga mig på övertidskontrollen imorrn. Eller så är det bara en "sån" dag idag och så blir det bättre imorrn. Kan inte den lilla bara komma ut nu?
6 år sedan
6 kommentarer:
Usch din stackare. Det låter verkligen inte lätt som du har det just nu. :( Vad stressigt...men du ska se att det löser sig på något sätt. Jag blir också frustrerad när jag får också förfrågningar om inte bebis kommit än och jag har inte ens gått över tiden! Man till och med undviker att ringa folk för det första de frågar om man ringer är om det är för att bebis är på väg/har kommit. :P
Håll ut! Du är tapper.
Kram,
S
En stor kram till dig!
Åh, fina du, hoppas att din bebis tycker det är dags att titta ut snart så du slipper vänta mer. Det kommer säkert att lösa sig på bästa sätt med din makes kurs och pappadagarna, men jag förstår att det måste kännas urjobbigt att behöva oroa sig över det just nu. Skickar massor av stora, varma kramar till dig!
Kram!
Stackare! Inte lätt.
Det är drygt med folk som tjatar & ännu drygare blir det. Ett tips stäng av mobilen, det gjorde maken & jag tillslut. Inte för att jag gick över utan folk ringde & tjatade & var oroliga & nyfikna & & & ja alla & i världen när det tog 3 dygn för våran älskade Lucas att äntliken titta ut. Folk vet inte bättre. Sen så bryr dom sig, men just i stundens hetta skiter man som blivande mamma i vilket man vill bara vara i fred.
Sänder dig en bamse kram!!
Jag gick över 16 dagar, och klarade faktiskt av det utan att bli galen en enda gång! Trixet var att boka in mig precis hela tiden! Jag bokade klipptid, gick på konsert, fikade både på stan och hemma hos folk. Och så var jag visst på krogen på BF +8 också, men då gick jag faktiskt hem redan kl 21:30 :-D
Fysiskt var det verkligen skitjobbigt. Vägde 109 kg, hade foglossning och sammandragningar. Men. Jag slapp tänka på vad som pågick, och eftersom jag var på vift hela tiden slapp jag jobbiga frågor!
Skicka en kommentar