måndag 21 februari 2011

Förlossningen, del 2

Första delen kan läsas här.

När jag nu fått mig lite att äta, passade jag på att vila medan epiduralen verkade. Maken försökte göra detsamma, men det var inte helt lätt för honom som bara fått en hård fåtölj att sitta på... Jag får en knapp att trycka på för att själv kunna "extradosera" smärtstillande och barnmorskan säger åt mig att trycka så fort jag får det minsta ont för att undvika att igen hamna i det panikläge jag befann mig i när jag fick epiduralen . Jag är fortfarande skeptisk till att förloppet ska kunna stanna av, så jag är rätt försiktig med tryckandet ändå även om jag tar möjligheten lite då och då när jag får värkar som är lite kraftigare och som är svåra att andas igenom. Efter en stunds vila och mat börjar jag att känna mig piggare, och försöker försiktigt fråga om det inte vore bra att gå upp lite, men det örat känns det inte riktigt som om barnmorskan vill höra på. Istället blir jag liggande och vilar lite mer.

En timme efter att jag fått epiduralen görs en ny undersökning, och då visade det sig att det varit helt rätt beslut att tacka ja till denna, för nu hade jag öppnat mig till sex centimeter! Tre centimeter på bara den senaste timmen alltså. Vilken glädjekänsla att det gått framåt! Ytterligare tre timmar senare, vid sjutiden, kollas det igen, och då är det 8-9 cm som är budet.

På samma gång är det barnmorskebyte och vi får återigen två helt underbara kvinnor som tar hand om oss; en barnmorska och en student. De är väldigt peppande, och nu får jag stort gehör för min vilja att komma upp vilket ger mig en ny energi. Det hämtas in både gåstol och boll (som jag får sitta på och äta frukost) och förhoppningarna är höga om att den där sista centimetern snart ska vara väck. Tyvärr visar sig det gå lite segare än förväntat, så efter en och en halv timme i oförändrat läge kopplas det på ett värkstimulerande dropp.

Klockan tio visar det sig att vi nått målet med tio centimeter - hurra! Det enda är att den lilla måste ner lite till, men nu säger barnmorskorna att snart snart, och jag är verkligen tokpeppad. Tänk att vi snart ska få träffa vår lilla plutt!

"Snart, snart" verkar dock vara lite väl optimistiskt - tiden går och bebisen vill helt enkelt inte ner. Det värkstimulerande ökas ytterligare samtidigt som epiduralens flöde minskas, och nu börjar det bli jobbigt att hantera värkarna. Jag får prova olika ställningar; sitta på förlossningspallen, på en hink, på knä i sängen och på sidan med benet i en gynmojäng - men det hjälper inte. I det här läget blir det barnmorskebyte igen och jag blir lite irriterad, för jag tolkar det som att det är en bit kvar. Jag börjar misströsta och säger till maken att snart orkar jag inte mer, nu är klockan nästan tre och de har sagt att det är på gång hur många timmar som helst men inget händer ju. Han försöker att peppa och säger att jag orkar visst, och egentligen vet jag att han har rätt fast just då är det fruktansvärt jobbigt.

Den nya barnmorskan är hur som helst jättegullig och hon låter mig börja "provkrysta", när jag börjar få svårt att andas igenom värkarna. Äntligen händer det något! Tyvärr ger krystningarna inte särskilt mycket effekt, inte ens när det börjar bli dags för det mer aktiva krystandet händer det tillräckligt mycket även om barnmorskan försäkrar att jag gör helt rätt och är jätteduktig. Nu kallas ytterligare en barnmorska in som trycker på magen samtidigt som jag krystar, och när inte det heller hjälper kommer läkaren med en sugklocka. Inte så kul, men i det här läget börjar jag ändå känna att nu är det faktiskt dags, och det räcker med att läkaren drar lite i klockan för att få fram barnet, sedan får jag den där extra energin att trycka på hela vägen. Jag vet att det inte är något fel att få hjälp med sugklocka eller liknande, men jag känner ändå lite extra stolhet när jag läser i journalen att "klockan släpps och mamman krystar själv ut barnet".

Klockan 15.44 kommer hon alltså till slut ut. Hon har navelsträngen runt kroppen, men skriker direkt och bajsar. Hur maken lät just i det här ögonblicket glömmer jag aldrig, även om jag inte minns orden. Själv är jag frktansvärt trött och har nästan svårt att förstå vad som händer när hon läggs upp på mitt bröst. Har vi verkligen blivit föräldrar? Det är nästan för ofattbart och helt fantastiskt! Tror att det är barnmorskan som ställer frågan om vi vet vad det är, och först då tittar vi under filten och ser att vi fått en dotter!

Efter fem minuter ungefär får jag en eftervärk, och då åker moderkakan ut när läkaren drar lite lätt i navelsträngen. Känns väldigt skönt att ha eliminerat ytterligare ett problemmoment, hart hört om kvinnor som fått opereras för att den inte släppt. Samma sak när barnmorskan känner på magen och konstaterar att livmodern drar ihop sig bra. Sys måste jag dock, men när läkaren hunnit ungefär halvvägs piper något akut iväg henne och jag får ligga där med benen i vädret och vänta tills hon kommer tillbaka. Jättekul, särskilt som maken flänger runt för att fixa lite grejer och får passera "katastrofområdet" flera gånger. Först efter läkaren sytt klart kan jag komma upp i något sånär ställning för att amma, trots att den lilla visade ganska direkt att hon minsann var redo. Efter det får vi fika och skålar i cider för vår lilla älskling, och sedan åker vi upp på BB. Nu är vi helt plötsligt föräldrar, helt underbart!

8 kommentarer:

mrsjanuary sa...

Grattis till lillflickan:) Ni har en mysig tid framför er nu.
KRAM

Single Mother By Choice sa...

Stort grattis igen! :)

Marre sa...

Grattis igen=)
Vad skönt att du slapp hjälp av sugklockan helt.

Anonym sa...

Så roligt att få läsa din förlossningsberättelse. Allt är fortfarande så färskt i minnet hos mig från min egen förlossning samma dag att alla känslor kommer tillbaka.
Och du skriver så bra.

Det är verkligen helt fantastiskt att föda barn!

Grattis återigen.

Maja Gräddnos sa...

Så fantastiskt!!!

Jeane Quidote sa...

Å så fint!
Mys allt ni orkar!
Allt gott!

Livets underverk sa...

Åh, det där med långt utdrivningsskede är inget vidare. Men vilken kämpe du är som krystade ut henne själv!
Blir alldeles tårögd när jag läser om när du fick upp henne på bröstet, så underbart! Stort grattis igen till er fina lilla tjej!

mamma-wannabe sa...

Grattis!!

Ler fånigt och är alldeles tårögd - det finns mirakel :)

KRAM