Problemlösning på hög nivå

Efter många vändor av uppsägningar på mitt jobb börjar de sista kollegorna trilla ifrån, och nu är det inte bara de där avlägsna som jag känner igen ansiktet på men inte vet vad de heter som slutar utan även mina fina lunchvänner och de som jag kollat läget med varje dag. Alla säger "vi ses på Facebook" vilket har skapat problem för mig eftersom jag undviker FB pga alla gravida bekanta. Tills igår när en vän berättade för mig att man faktiskt kan blockera vilka statusuppdateringar man vill se. Hurra säger jag. Darra, alla gravida, nu kommer jag med mitt bortklickarfinger...

Som om det inte var illa nog

Inte nog med att endometriosen tvingar mig att genomgå IVF med allt vad det innebär, nu ska jag oroa mig för cancer också.

Fina kollegorna

Idag var det en på jobbet som bröt ihop efter ett jobbigt besked i privatlivet. Alla kollegor var genast framme med tröst och den ledsna kollegan blev pushad att åka hem till familjen och att inte sitta kvar och jobba på. En tanke som slog mig när hon hade gått var att kanske skulle jag berättat om missfallet på jobbet istället för att upprepat smita till toaletten när tårarna rann över. Det var några kollegor som ändå såg och undrade hur det var, men jag viftade bara bort det. Jag tror att min inställning i frågan att berätta på jobbet börjar gå från "bara ev för chefen, men inte alla kollegor", till "skulle vara skönt om man kunde berätta för kollegorna men inte för chefen".

Ändrade planer...igen

Läkarbesöket i dag blev inte riktigt som förväntat, eller så kanske det blev det eftersom jag alltid förväntar mig nåt oväntat på den negativa skalan...

Eftersom mensen kom så sent så ville läkaren att vi skulle göra en undersökning och den visade tyvärr att slemhinnan fortfarande var lite tjock. Så det blir att skjuta upp sprutstarten och spraya en vecka till. Äggplocket som jag nu gick tillbaka till att tro att det skulle bli av v.19, blir därmed förskjutet till v.20. Lite trist känns det ju, men behövs en extra vecka för att bygga det perfekta ägget så får det väl bli så.

Minns inte!

Varje gång jag har pratat med läkaren så blir det något annat av samtalet än det jag först trodde, vilket gör att jag tappar bort mig. Nu kom jag på att jag har glömt om jag ska ta en spraydos även på morgonen, eller om jag ska ta två och sedan växla till en efter att jag sprutat första gången. Någon annan med minnet i behåll som kan upplysa mig?

Till slut...

Kroppen kan vara lustig ibland. Den måste känt av att det var deadline idag, för imorse när jag vaknade var mensen helt plötsligt där! Tänk att man kan bli så glad av något som annars kan göra en så ledsen, bara för att den den här gången representerade en start och inte ett slut. Roligare skulle det dessutom bli, för när jag pratade med läkaren sa hon att jag skulle börja med sprutorna redan imorgon! Det var verkligen oväntat, för förra gången gick det nio dagar mellan mens och sprutstart och jag visste inte att man kunde få börja spruta i samband med mens. Samtidigt blir det ju sprutstart på spraydag 18 precis som förra gången. Jag ska lita på läkarna helt enkelt.

Bara att få mensen fick mig glad, och att sedan få höra att vi får komma vidare i behandlingen så snart var ju rena lyckopillret. Nu ska här börja byggas perfekta ägg!

Spraydag 16...

...cykeldag 38, och fortfarande ingen mens. Jag har verkligen testat allt annat som brukar kunna, om inte sätta igång mensen, så uppmana lite spottings och förvarna om att mensen är på gång, men ingenting. Imorrn är det dags för samtalet med läkaren, får se om hon har någon förklaring och något att göra åt saken.

Det värsta är nästan att jag, trots att jag redan tagit ett test, trots att vi inte prickat ägglossningen, trots att jag inte ens tror att jag har haft ägglossning, trots att jag inte har några av de graviditssympton jag hade under ruvartiden, FORTFARANDE har det så noggrant inpräntat i kroppen att så länge mensen inte dykt upp så finns det hopp.

Ny vecka, samma gamla gnäll

Ny vecka och även om jag försöker att tänka positivt så känns det redan lite jobbigt. Orsaken stavas en vecka full av barn- och gravidsammankomster.

För det första är det barnkalas i helgen. Det är en nära släktings barn som fyller ett så jag borde verkligen gå, men jag förstår bara inte hur jag ska orka. Det kommer att vimla både av småbarn och gravida... Plus att det här var ytterligare en sån där punkt som jag tänkt "hoppas att jag är gravid" till, ytterligare en punkt där facit slog mig på händerna.

Sedan är det ytterligare en födelsedag där jag också vet att det kommer att bli samma sak fastän det handlar om en vuxen jubliar. Det är väl så när man är i den här åldern, ALLA har småbarn eller är gravida...

Dessutom fick jag igår inbjudan till att äta middag med mitt närmaste tjejgäng. Vilket såklart borde vara jättetrevligt, men nu när jag vet att en av dem är gravid i kombination med att en annan nyligen blivit mamma så vet jag hur det kommer att bli och var samtalsämnena kommer att ligga.

Och som om det inte vore nog med att gnälla över det här så måste jag dessutom gnälla över hur less jag är på att känna så här inför sammankomster som egentligen borde vara något att se fram emot. Och dessutom är jag väldigt less på att gnälla över hur less jag är...

Positiva tankar...not

Vet inte om det är "motgångarna" med mensen eller något annat, men jag min positiva inställning börjar dala. Tankarna dras ofta till min gravida vän, och det är inte glada tankar kan jag säga... :-( Det känns bara så trist att det i mitt lilla tjejgäng nästan alltid är någon som är gravid, och det är aldrig jag. Kommer väl att vara min vän som ska börja försöka efter nyår som är näst på tur att ta vid efter hon som är gravid nu. Dessutom tror jag att det känns lite extra med denna graviditet eftersom jag faktiskt hade kunnat vara gravid nu, jag med. När missfallet kom hade jag bestämt att träffa denna vän och när jag ställde in så bestämde jag mig för att vara öppen med varför och hela vår historia. Det kändes väldigt bra att även hon fick veta, men i efterhand så känns det lite extra hårt tror jag att hon faktiskt satt där och var gravid i ca tolfte veckan. Jag är såklart glad att hon valde att inte säga något då, men jag kan inte komma ifrån den här känslan av svikenhet.

Dessutom har jag börjat drömma om mitt ex och jag är hyfsat säker på att det är kopplat till att han ska bli pappa om en månad. Det verkar sitta som en tagg där någonstans, men jag vet inte riktigt varför eftersom jag aldrig var intresserad av barn när vi var tillsammans, men tydligen verkar det vara ett känsligt ämne ändå. Kanske är det så enkelt att jag bara önskat att få bli först...

Spraydag 15

Det här med att flyta med och gilla läget är inte det lättaste. Fortfarande skyndar jag mig in på toaletten på morgonen för att se om det åtminstone kanske skulle kunna skymtas någon rosa spottning, men icke. Blir nog ett läkarbesök nästa vecka, ungefär vid samma tidpunkt som när jag förra gången började med sprutorna. :-(. Försöker att tänka positivit igen med tanken att det kanske är bra för endometriosen att spraya lite längre, jag har nämligen varit lite orolig för om monsterblödningen vid missfallet påverkat cystan jag har på vänster sida. Hoppas inte.

I natt drömde jag för övrigt att jag hade ett barn på ungefär ett och ett halvt år. Det som stannade kvar när jag vaknade var inte bara den härliga känslan av att få vara mamma, utan att jag faktiskt i drömmen tänkte tanken "kan livet vara så här bra" när jag helt plötsligt var en del av den där gemenskapen jag längtat efter så länge.

Spraydag 14 - försök till positivt tänkande

Trots att jag tagit till alla knep jag fått tips om lyser fortfarande mensen med sin frånvaro. Det är inte roligt alls, och sämst av allt är att det stressar upp mig och får mig att fokusera på behandlingen på ett dåligt sätt. Jag tror att anledningen är att jag hade räknat ut att vi faktiskt skulle hinna med ett FET innan klinikens sommarstängning om det vore så att allt gick enligt planerna tidsmässigt men ändå inte lyckades. Om behandlingen nu förskjuts så blir det här helt definitivt sista chansen innan sommaren. Plus att om vi lyckades så skulle eventuella kontroller troligen ske i perfekt synk med vår semester och när jag väl var tillbaka på jobbet skulle det kunna vara läge att berätta. :-) Har jag nämnt att jag är något av en kontrollmänniska?

Jag försöker att tänka positivt - det ska ju inte behövas någon mer chans eftersom jag ska bli gravid nu på det här försöket! Och det spelar ju ingen roll om jag blir gravid vecka 19 eller någon vecka senare, glädjen kommer ändå att vara lika stor. Så nu ska jag försöka lägga ner det här stressandet och oroandet för hur det kommer att bli. Kommer mensen så kommer den, och kommer den inte så får jag väl se vad läkarna säger, om jag får något som sätter igång den eller om vi kan köra på med sprutorna ändå.

Spraydag 13 - väntar fortfarande!

En hemsk vecka är äntligen slut! Det har bara varit jobb jobb och jobb. Stressnivån har varit väldigt hög och inte har den blivit lägre av att jag tänker att jag måste ta det lugnt nu under behandlingen. Har dock ett vagt minne av att det var likadant förra veckan, men att jag lyckades fokusera när jag väl började med sprutorna och skala bort alla stressmoment.

Det finns ju dock ytterligare ett stressmoment - mensen som fortfarande inte dykt upp. Jag är nu alltså på spraydag 13 och totalt på cykeldag 36. Jag tycker ju att den borde kommit vid det här laget och nu börjar jag bli riktigt nervös för att det här ska påverka behandlingen, jag som var så himla nöjd över att ÄP skulle bli just i v. 19. Ringde läkaren idag som tyvärr verkade väldigt stressad och faktiskt sa "hej då" flera gånger fast jag inte pratat klart! Jag kunde inte riktigt få ur henne ett svar om detta kunde göra att ÄP blir senare, det enda hon sa som svar på det var att vi inte skulle behöva avbryta men det hade jag inte ens tänkt på. Hon menade att mensen säkert dyker upp under helgen, och att vi skulle höras på tisdag. Inte riktigt det jag ville höra. Är faktiskt rätt skeptisk till att mensen skulle dyka upp i helgen, brukar alltid få spottings någon eller några dagar innan men nu - inte ett skymt av ens nåt som liknar rosa.

Kan också berätta att det nästann känns skönt att jag är rätt övertygad om att jag inte haft ägglossning, och att vi inte försökt att tajma den, annars skulle jag väl springa och ta graviditetstest hela tiden. Nu tog jag ett innan jag ringde läkaren eftersom jag visste att hon skulle fråga, och ja, det visade såklart negativt. Nåt mirakel ska vi självklart inte ha här inte...

Rådfrågade för övrigt en kollega som gav mig tips på några kraftfulla yogaövningar som hade fått igång hennes mens när den var sen, plus att hon berättade att hon fått mens en vecka tidigare när hon ätit rosenrot. Så det blev en sväng förbi hälsokostaffären på väg hem (efter att först ha googlat på "rosenrot och synarela ivf" för att se om det kunde krocka)...

Fler zonterapifrågor

Jag gillar ju massage och ansiktsbehandlingar, och brukar då gå på elevbehandlingar. Det är väldigt prisvärt och jag har inte tyckt det varit sämre än när jag gått till ett proffs. Det var ett tag senare jag var där, så jag gick idag in för att boka någonting, och såg då att de hade satt upp zonterapi på sin lista. Det skulle ju vara ett sätt för mig att testa på om detta är något för mig, men saken är att de bara hade tider rätt nära inpå ÄP. Vad tror ni som är mer erfarna - är det helt fel att boka en sån tid? Gissar på att det mer är en generell genomgång än att de inriktar sig på ens problem, men det kan väl inte vara något fel med det?

Barndiskussion på lunchen

På min avdelning är det flera som fått barn väldigt tidigt, i 20-årsåldern ungefär, och idag lunchade jag med en av dem tillsammans med en annan kollega som också blev mamma i samma ålder. Typiskt nog gled samtalet in på alla fördelar som fanns med att vara ung förälder och hur äldre föräldrar var överbeskyddande, extra oroliga etc. Jättekul, verkligen tyckte den barnlösa 30-åringen som satt med vid bordet och i huvudet tänkte ut klyftiga motkommentarer. Det kändes dock lite bättre av att det var en kollega som också såg ut att skruva lite på sig (hon har visserligen två barn men var nog över 30 när hon fick dem).

Spraydag 10 - var är mensen?

Börjar bli lite nojig för att mensen inte har dykt upp än. Förra gången kom den på spraydag 9 och då hade jag lite förvarningar dagen innan dessutom. När jag kollar nu är det inte en tillstymmelse till rosa, trots att jag har haft typisk mensvärk flera dagar. Det är ju cykeldag 32 så jag tycker ju att den borde dyka upp snart.

Det har ju visserligen inte gått så lång tid, men jag oroar mig för att kroppen inte ska ha kommit igång ordentligt efter det tidiga missfallet. Dessutom är jag hyfsat säker på att jag inte hade ägglossning den här månaden. Jag testade visserligen inte med ÄL-stickor, men jag brukar ha känningar och det har jag inte haft den här cykeln. Fy så jobbigt att man ska behöva oroa sig konstant. Kanske borde jag ta ett graviditetstest för det brukar ju trigga mensen...

Någon som varit med om att mensen inte dykt upp eller dykt upp väldigt sent och som kan berätta vad som händer då behandlingsmässigt?

Avundsjuka

Läste idag "Insidan" på DN:s hemsida, där en man skrivit in som är fruktansvärt avundsjuk på sin brors framsteg i livet. Jag tänkte direkt på min relation till makens syskon (och deras barn), och jag tror nog att fler barnlängtande kan känna igen sig... Jag tycker att det var bra att psykologen skrev att avundsjuka inte är fel, men att vi måste lära oss att leva med den.

Hippie-owerload

Det ena leder till det andra brukar det heta... I mina banor kring att optimera mina chanser att bli gravid (och att må bättre generellt) har jag satt igång med yogan, sett över kosten, läst på om zonterapi och nu har jag börjat snubbla över ört-info. Senast idag läste jag att Rosenrot ska kunna verka positivt fertilitetsmässigt, och jag har hittat en mängd trådar om detta på olika gravid-forum.

Å ena sidan tycker jag att det här är fantastiskt intressant och jag tror att mycket faktiskt har sina effekter, å andra sidan har jag väldigt svårt att sålla bland infon. Mitt rationella jag inser att man inte bör kasta sig över allt (särskilt inte på samma gång), och att det dessutom troligen inte är att rekommendera mitt uppe i en ivf-behandling, men samtidigt finns det ett jag som säger "men tänk om". Jag skulle gärna lära mig mer om alternativ medicin och behandlingsmetoder, men kanske är det lite fel att försöka fördjupa mig i ämnet just nu mitt uppe i den här behandlingen. Risken finns att jag fastnar i fertilitetsspåret, får överdos av info och helt tappar sugen istället för att hitta saker som kanske skulle kunna vara bra för mig generellt. Jag är nämligen lite för bra på att gå in med hull och hår för saker...

Det här med alla andra...igen

Idag var jag och fikade med en vän, och fick då veta att en av våra gemensamma vänner är gravid (och har varit det ett bra tag). Det är inte helt oväntat eftersom jag har vetat ända sen oktober att de försökte, men det skar ändå i hjärtat när vännen sa orden "hon är gravid".

Det känns bara så himla tungt, att under den tiden som jag har längtat och väntat så har de flesta av mina vännner fått barn. När jag väl började längta efter barn på riktigt så var det bara ett fåtal som hade barn, och nu är i stort sett alla föräldrar eller på god väg att bli. Flera är dessutom inne på andra vändan och några har till och med tre barn. Jag kan säga det hur många gånger som helst - jag är sååå avundsjuk på alla andra som knappt hinner börja längta och så är de gravida. Den person som jag fick besked om idag blev gravid första gången trots p-piller, och nu andra gången fick de försöka ca ett halvår...
Jag vet inte om det känns bättre eller sämre när folk blir föräldrar för andra gången. Då är de ju redan på "andra sidan" liksom och kanske inte heller lika benägna att endast kunna prata om en sak. Samtidigt är det jobbigt när vännerna får sitt andra barn innan vi ens har hunnit till ett.

Hoppas så att vi också får bli gravida snart, då kanske det till och med kan vara roligt att ha en gravid vän!

Spraydag 8 - sprayfunderingar

Visst är ju nu en smula rutinerad i andra försöket, men har börjat fundera på en sak som också dök upp i tanken förra gången: När jag sprayar så upplever jag att det inte kommer lika mycket spray varje gång. Ibland känns det som en riktig dusch, men ibland känns det som att det inte kommer ut så mycket alls. Nu när jag sprayar två doser så känns det inte så viktigt, men jag minns att när jag övergick till en dos per gång så kändes det lite oroväckande. Någon som upplevt samma dag och kanske till och med frågat en läkare?

Boktips önskas

Känns som att jag inte har så mycket att blogga just nu. Intet nytt i behandlingen, nu är det ju bara samma gamla hjulspår, och vardagen flyter på i ganska trist takt.

En sak som jag kan skriva om är att jag nyupptäckt biblioteket! Var en väldigt flitig lånare under min studietid, men sedan byttes det mot en väldigt flitig köpare på pocketshopen. Nu håller jag på att genomföra en stor rensning hemma och har kommit fram till att jag kanske inte måste äga alla böcker och låta dem stå och samla damm i bokhyllan. Det går ju lika bra att låna och sen lämna tillbaka. Vilket det har blivit en hel del av den senaste tiden. Förutom att jag, som jag skrivit om, har botaniserat bland zonterapi- och yogaböckersutbudet har det blivit en del skönlitterärt. Saken är dock den att jag nu läst de flesta böcker som fanns på min "att läsa" lista, så jag tänker be er om tips. Vad ska jag låna härnäst?

Spraydag 7 - en vecka avklarad

Så har jag faktiskt sprayat i en vecka, det känns både som att det har gått snabbare och hur lång tid som helst. En generell känsla för hela ivf:en tror jag. Nu känns det som att det är dags att börja vänta på blödningen och på att få sprutstartdatum. Förra gången kom den på spraydag nio, men då slutade jag ju med p-piller på spraydag sex, så jag räknar med att få vänta några dagar extra den här gången även om jag hoppas på tidigare. Vill bara komma vidare till nästa steg så snabbt som möjligt!

Vi har ju fått planerat ÄP vecka 19 och det är verkligen perfekt eftersom jag bara jobbar tre och en halv dag pga Kristi himmelfärd. CvL har ju öppet på helgen så jag har kallt räknar med att de även har det röda dagar om det skulle bli aktuellt. Någon som vet säkert? Annars ska jag nog dubbelkolla med min läkare. Jag hoppas på att det skulle kunna bli äggplock på måndagen eller tisdagen för det skulle innebära att jag skulle kunna minimera ljugandet på jobbet till ett minimum eftersom ET då skulle äga rum antingen på en helgdag eller på min halvdag. Men jag har också funderingar på att kanske begära ledigt på fredagen för att täcka upp om det skulle behövas. Det är ju en klämdag dessutom så det skulle ju inte sitta fel med en långhelg även om ÄP och ET blir tidigare.

Det här är för övrigt en stor skillnad mot IVF 1, då var jag sååå nervös för att det inte skulle bli något ÄP eller ET och nu sitter jag här och planerar som att det är helt säkert...

Spraydag 6 - festligheter

Ikväll har jag varit på middag/fest hemma hos en vän. Det kändes skönt att för en gångs skull få gå hem till vad jag trodde skulle vara ett säkert kort när det gällde att slippa barn och barnsnack. Detta är nämligen en av mina allra barnfriaste vänner. Hon har väldigt många konstnärliga bollar i luften, och barn är inte alls bland dem. Vad jag upptäckte var givetvis att alla hennes vänner inte nödvändigtvis är likadana. Det var två småttingar där och halva rummet verkade vara konstant (åtminstone så fort jag råkade höra något) upptaget av barnsnack. Som tur var fanns det ju en halva till... Dessutom började jag med att ta ett glas vatten istället för vin och en av de nyblivna mammorna höjde på ögonbrynet och sa frågande "så du...?" och det kändes verkligen som att det låg i luften som att jag skulle säga "...är gravid.". Det är jobbigt det här med att det nästan känns som att man måste dricka alkohol oavsett om man är sugen eller ej bara för att slippa de där frågande minerna.

Innan festen var det lite after work på jobbet och då var det istället jag som hade ögonen öppna...vilken dubbelmoral. På min avdelning är vi tio stycken kvinnor, och av dem är vi tre som inte har barn och alla är i 30-årsåldern. Eftersom jag skulle tycka att det vore sjukt jobbigt om någon av de två andra skulle visa sig vara gravid, så ser jag självklart hela tiden tecken på att de skulle vara det. Men jag tror att min gravidradar är ur spel, för ingen av dem var sen att ta av det köpta bubblet. Jag känner mig rätt låg redan när jag skriver det här, det känns så fult att spana på något annan på ett sätt som man själv hatar, men är man bitter och avundsjuk så är man... Å andra sidan skulle jag aldrig ställa en fråga eller kommentera om någon av dem inte drack eller liknande.

En sista tanke innan läggdags...

...är varför jag envisas med att läsa artiklar om jämställt föräldraskap och uppfostran över könsgränserna. Inte för att artiklarna är dåliga utan för att jag blir mörkrädd av alla kommentarer. Är det så här det ska vara? Att en mamma som tycker att det är ok att ens pojke i dagisåldern får ha kjol på sig då och då, blir utskälld för att vara en dålig mamma eftersom sonen ska lära sig hur det är i samhället. Eller att ett samkönat par som är överlyckliga över sin dotter får frågan om hur många terapitimmar hon kommer att behöva eftersom hon kommer att sakna en pappa. Vet inte vad jag ska säga mer än att sucka och stänga datorn för kvällen...

Spraydag 4 - Glömde spraya!

Jag skrev igår att jag tänker på behandlingen mindre den här gången - uppenbarligen för lite, eftersom jag glömde spraya imorse. Sanningen att säga var det dock lite olyckliga omständigheter. Jag har ställt mobilen att ringa kl åtta varje dag, och imorse ringde den precis när jag var i trappan till jobbet. Jag höll mobilen i handen och tänkte att på så sätt kommer jag ihåg att ta spraydosen så fort jag kommer in på kontoret, MEN just då ringde en kollega som glömt sitt passerkort och ville att jag skulle släppa in henne. Glömsk som jag är tänkte nog hjärnan att jag tagit upp mobilen bara för att svara, så jag stoppade ner den i väskan och glömde helt enkelt bort sprayen. Tills jag skulle ta fram plånboken på lunchen och stötte på Synarela-förpackningen i väskan...

Hade det har varit mitt första försök hade jag varit i upplösningstillstånd, men nu har jag som tur är läst så många bloggar där folk missat en sprayning här eller där så jag känner mig inte så orolig. Det hann bara gå fyra timmar, och dessutom är det ju så tidigt i behandlingen. Någonstans (minns inte var) har jag läst att innan sprutorna är det inte nån fara att spraya lite sent egentligen. Sedan har sprayen som verkan att hindra ägglossning och då är det inte så bra att glömma bort den. Det vill jag ju inte ska hända, så från och med nu ska jag vara jättenoga med sprayen, och inte tänka "jag kommer ihåg att spraya när jag kommer in" utan ta dosen direkt och dessutom markera på förpackningen att jag gjort det.

Snabba vändningar

Jag skrev ju bara för lite över tre månader sedan att jag ville skaffa mig en räknare, och nu har jag äntligen gjort det. Men bättre sent än aldrig! Ungefär samma talesätt som jag försöker tänka när jag grämer mig över alla år jag kunde varit mamma om jag fått bestämma över barnskapandet själv...

Spraydag 3 - långt kvar...

Dagarna går visst inte snabbare bara för att det är andra försöket, däremot tycker jag faktiskt inte att jag tänker på det lika mycket den här gången. Förra gången var det mycket mer funderingar - gör jag rätt, kommer jag att få några biverkningar och i sådana fall när etc etc. Dessutom oroade jag mig redan från start hur det skulle gå. Missförstå mig inte, oron över resultatet finns där ändå, men det känns så långt kvar än. Oroa mig kan jag börja göra när det är sprutdags och det är dags att bygga ägg.

En tanke som däremot flugit genom mitt huvud är att vi ju faktiskt kunde valt ett FET istället för en hel full behandling. Framför allt dyker det upp när jag tänker på sättandet av den där venflon och läkarbesöken jag ska försöka mörka på jobbet. Samtidigt försöker jag tänka på hur vi resonerat - tänk om frysisen inte skulle överleva tiningen och så hade vi fått vänta ändå till hösten. Dessutom försöker jag att tänka att nu har vi chansen att bygga på syskonbanken. Kanske är det lika bra att göra ett fullt försök nu när jag "bara" är 30 för att få syskonembryona, så kan vi bara tina upp dem när jag är lite äldre. :-) Positivt tänkande var det ju!

Spraydag 1 - igång igen!

Imorse tog jag första spraydosen och så var vi helt plötsligt igång igen. Det känns mest väldigt märkligt, framför allt för att tiden har gått så fort och jag har lyckats ha humöret uppe hela tiden. Det är också en intressant känsla av att göra det hela igen, nu vet jag ju precis vad vi ska gå igenom till skillnad från förra gången där varje moment följdes av ett frågetecken. Visserligen har jag den nya sprutsorten att noja över, men det är en förhållandevis liten del av det hela. Nu ska jag bara försöka hålla kvar tanken att vi faktiskt ska lyckas på det här försöket, men jag gissar på att det kommer att gå lite och upp ner.

För att skriva något annat så väntar jag på att gravida vännen, eller mammavännen kanske jag borde skriva nu, ska komma hit och fika. En sak som är trevligt med henne är att hon har ett annat synsätt än mina andra vänner; hon frågar helt enkelt om det är ok att hon tar med sig bebisen. Det är en så liten sak, och självklart är det ok, men bara det att hon frågar värmer hjärtat hos mig. Både för att hon förstår att det kan vara känsligt för mig att träffa småbarn, men också för att hon har en annan syn på det här med barn än många av mina andra vänner. Har ett antal sådana som brukar bete sig som deras barn är en förlängd del av dem själva och alltid måste följa med "på köpet" när man bjudit in dem på något. Det känns ju helt ok när de är väldigt små, men när barnet är två-tre år och lika gärna kan vara hemma med sin pappa istället för att sitta med när vi tjejer ska ses och fika. Det brukar nämligen sluta med att mamman får ägna all tid åt barnet. Inte så jättekul när vi äntligen hittat ett tillfälle när det går att ses.

Förhoppningsfullt shoppande

För ett tag sen skrev jag ju om mina klädproblem i samband med förra ivf:en, och att jag funderade på att investera i nåt nytt som inte var så tight. Idag var jag på Stadsmissionen och skulle lämna lite grejer och kollade då runt på deras klädutbud. Det slutade med två tröjor som passade mitt nya behov perfekt, samtidigt som det var tröjor som passar min vanliga stil och som jag ändå skulle kunna köpt oavsett ivf. Men det slutade inte riktigt där, utan jag kunde inte låta bli att köpa en extra tröja. En som var lite väl "mammig" men som skulle vara perfekt både över en växande mage och för en amningsperiod. Nu hoppas jag att jag inte har investerat i onödan. Inte för att priset var något att gräma sig över (30 kr) men känslomässigt skulle det kännas hårt att sen inte få använda den.

Det börjar närma sig

Nu är det inte långt kvar till det är dags att starta nästa försök. Jag försöker att tänka optimistiskt, men det är svårt att låta bli att vara orolig.

Efter förra försöket vet vi ju ett embryo kan fästa och egentligen finns det ju ingenting som talar emot att det inte skulle ske igen. Samtidigt finns ju inga garantier och förhoppningarna inför nästa försök känns extra stora nu när det är andra gången. Första gången visste vi ju skulle vara lite mer av testomgång, så får vi inte bättre resultat den här gången så är det klart att jag blir besviken. Förra gången var vår frysis en fantastisk bonus, men nu känns det nästan som att jag förväntar mig att få till frysen också.

Jag kan dessutom inte låta bli att tänka ett steg längre, om jag inte blir gravid den här gången, vad säger att jag skulle bli det nästa eller nästa? Nu när vi fått se det där plusset en gång känns det på något sätt som att vi har målet inom räckhåll. Jag hoppas innerligen att maken har rätt när han säger att det bara är en tidsfråga, men jag är livrädd för hamna i en situation att vi bara försöker och försöker igen, oförmögna att sätta en gräns för att inse att det inte är lönt och att vi därför förlorat flera år för en adoption.

Dessutom är jag livrädd för att få ett plus men återigen se det bli svagare och svagare. Visst, jag har ju sett att ett embryo kan fästa, men tänk om jag är oförmögen att behålla det. Tänk om det här är det närmaste jag kommer att komma en graviditet?

Apropå mitt föregående inlägg om gravida...

...idag på Vi var till och med kassörskan gravid. Tur att jag vanligen brukar handla på Ica.

Alla andra...

Jag tror att jag ser minst fem-tio gravida VARJE dag. De är på tunnelbanan, på Ica, ute och promenerar på gatorna. Jättelätt att försöka tänka på annat än sin barnlöshet då, och verkligen jättelätt att inte drabbas av känslan av "alla andra men inte jag"...

Mer läsning

Jag har nu hunnit läsa lite i de zonterapiböcker jag lånat, och måste tyvärr säga att kommentaren "ju mer jag läser om zonterapi, ju mer peppad blir jag", endast gäller det jag läst på webben. Fy vilka trista böcker! Trots att alla är skrivna i mitten på nittiotalet och framåt så väljer de att använda ord som "ofruktsamhet" och i patientbeskrivningarna är urtypen en kvinna på 24 som försökt få barn sen hon var 21. Verkligen vanliga exempel som passar idag! Dessutom är jag lite skeptisk till den universalmetod som zonterapi framställs som i några av böckerna, det verkar inte finns någonting som inte kan botas med denna metod. Att sedan behandlingstiden för barnlöshet verkar skilja sig väldigt åt beroende på vilken bok man läser gör ju också sitt till. Trots min trist läsupplevelse kvarstår dock peppen att prova på riktigt, även om det som sagt känns för tight inför det här försöket. Och jag ska ju lyckas vid det här försöket, så det får väl bli vid ett senare tillfälle. :-)

Läsning

Idag var jag på bibblan och lånade några böcker om yoga och zonterapi. Jag måste säga att ju mer jag läser om zonterapi, ju mer peppad blir jag, till skillnad från när jag funderade på akupunktur som mer kändes som ett "nödvändigt ont". Jag är ganska övertygad om att zonterapi skulle fungera ganska avstressande för mig. Dock tror jag ändå inte att det blir något proffs-besök denna gång, det känns helt enkelt för stressigt att klämma in det också med alla läkarbesök och annat nu när det dessutom inte är så långt kvar till start.

Garderobsutbyte?

Jag tycker egentligen att jag har nog med kläder i min garderob, och har dessutom en tanke om att försöka leva mer miljömedvetet och inte köpa annat än det jag verkligen behöver. Under första ivf-behandlingen blev dock en sak uppenbar - min garderob är uppbyggd för en ganska smal person som gillar saker som sitter tight. Inte en bra kombo med en svullen mage med andra ord. Under ruvartiden tyckte jag att jag fick både en och två blickar på magen på jobbet vilket inte var så kul. Plus att de vanliga kläderna inte var så sköna att ha på sig.

I mina positiva stunder tänker jag att det är bra att uppdatera garderoben lite för magen kommer ju ändå att börja växa, och vill jag kunna dölja den lite så behöver jag klä mig annorlunda. Det pessimistiska jaget tycker dock att det är helt onödigt för tänk om jag sen står där utan mage och massa mag-anpassade kläder. Svårt val...

Vad kan JAG göra, del 2.

Det blir ingen akupunktur, i alla fall inte det här försöket. Jag har funderat och kollat runt lite och kommit fram till att jag varken har ekonomin, tiden eller lusten just nu. Men några saker av det som jag läst om akupunktur och ivf kommer jag ändå att ta till mig, bland annat tanken att det nog är bra att jobba på min blodcirkulation. Istället för akupunktur kommer jag dock att satsa på cirkulationshöjande yogaövningar. Jag yogar gärna vanligtvis, men inför förra behandlingen så rann det liksom ut i sanden och istället låg jag på soffan mest hela tiden. Nu har jag dock fått förnyad energi, och har sökt upp några yogaställningar som enligt infon ska hjälpa blodcirkulationen, och även några ställningar som sägs hjälpa mot infertilitet. Att yogan också tenderar att verka avstressade och stärkande är ju ett plus det med.

Påskmiddag

Idag var det påskmiddag med makens familj. Ska jag vara ärlig så hade jag inte sett fram emot det direkt. Det känns hemskt att säga så, och jag önskar innerligen att jag kunde vara glad för att makens syskon har så fina familjer, men avundsjukan sitter där den sitter. Jag kunde dessutom inte låta bli att tänka att det kunde varit annorlunda, att det här lika gärna kunde varit tillfället då vi fått berätta för dem att vi lyckats på första försöket. Istället fick jag känna mig tacksam att ingen av makens syskon hade en nyhet att berätta...

Vad kan JAG göra?

Äntligen är jag tillbaka känns det som. Maken har ominstallerat allt på datorn, och den är snabbare än någonsin. En ny ska det visserligen bli ändå (vissa delar går inte att laga), men nu har jag tid på mig istället för att känna att jag måste ha datorn nu. Lite skäms jag för att jag har låtit maken göra allt jobb, jag som vanligen håller rätt hårt på jämställdhet och att arbetsfördelningen i hemmet ska vara lika även gällande arbetsuppgifterna. Ändå fixar han min dator, och jag lappar hans byxor... Får väl bli en nystart med den nya datorn.

Idag ska jag gå och lämna in recepten på Apoteket. Läste hos Miss S att hon haft väldiga problem med sitt Menopur-recept, så det är lika bra att beställa i tid känner jag. Känns lite overkligt att vi snart är igång igen, bara åtta dagar tills jag ska börja spraya.

Jag har funderat lite om jag kan göra något för att hjälpa naturen på traven. Hade liknade tankar förra gången, men då kändes det som att första gången är ändå ett test så att det var lika bra att bara köra. Nu känns det lite annorlunda. En sak som jag funderat på är akupunktur. När jag träffade min mamma häromdagen hade hon med sig ett urklipp från Allers till mig där det handlade om akupunktur och IVF. Där beskrevs två solskenshistorier, samt att det hänvisades till studier som visat positiva resultat. Det som fick mig att fundera lite extra var att det stod att det var bra för kvinnor som hade dålig blodcirkulation, med kalla händer och fötter, då detta kunde betyda att livmodern också var "kall" och embryot får svårt att fastna. Det passar in på mig som går med vantar långt in på våren och ständigt lufsar i raggsockar här hemma... Samtidigt vet jag inte vad jag ska tro. Ägget lyckades ju ändå fästa förra gången. Dessutom är jag inte särskilt lockad av tanken med akupunktor, och inte kostnaden heller. Någon annan som har funderat i dessa banor?