Ny vecka och även om jag försöker att tänka positivt så känns det redan lite jobbigt. Orsaken stavas en vecka full av barn- och gravidsammankomster.
För det första är det barnkalas i helgen. Det är en nära släktings barn som fyller ett så jag borde verkligen gå, men jag förstår bara inte hur jag ska orka. Det kommer att vimla både av småbarn och gravida... Plus att det här var ytterligare en sån där punkt som jag tänkt "hoppas att jag är gravid" till, ytterligare en punkt där facit slog mig på händerna.
Sedan är det ytterligare en födelsedag där jag också vet att det kommer att bli samma sak fastän det handlar om en vuxen jubliar. Det är väl så när man är i den här åldern, ALLA har småbarn eller är gravida...
Dessutom fick jag igår inbjudan till att äta middag med mitt närmaste tjejgäng. Vilket såklart borde vara jättetrevligt, men nu när jag vet att en av dem är gravid i kombination med att en annan nyligen blivit mamma så vet jag hur det kommer att bli och var samtalsämnena kommer att ligga.
Och som om det inte vore nog med att gnälla över det här så måste jag dessutom gnälla över hur less jag är på att känna så här inför sammankomster som egentligen borde vara något att se fram emot. Och dessutom är jag väldigt less på att gnälla över hur less jag är...
6 år sedan
5 kommentarer:
Åh, jag känner igen de där tankarna och motståndet mot liknande träffar. Men du, "gnäll" så mycket du vill. Det är bra att ventilera sådant här och här bland bloggarna är vi många som förstår.
Kram.
Mitt tips är att berätta för era vänner om situationen. Alla jag känner (inklusive oss själva) som varit/är i den här situationen har haft enbart positiva upplevelser av att berätta. Folk tänker kanske på att inte bara prata graviditeter och barn då och har en helt annan förståelse. Dessutom får de förståelse för att du tackar nej till grejor som annars skulle känts roliga.
Skickar över lite styrkekramar.. hoppas veckan blir bra trots allt. Kram!
Loba - Då gnäller jag lite till då.. ;-)
Anonym - Bland de som vi berättat för så är det väldig skillnad på hur mycket de förstår. Ett par bad oss vara barnvakt två veckor efter att vi berättat om missfallet. Och även om flera varit väldigt förstående så har jag tolkat det som att det är svårt att "stå emot" den där prata bebis när ett gäng med en gravid träffas.
Avlängtantilldig - tack för kramen.
Vilket igenkännande jag fick, det blir ju en sån tråkig ond cirkel... håller med Loba... gnäll så mycket du orkar med oss. Vi är ju alla i samma skit (tråkigt uttryckt). Kram Kix
Skicka en kommentar