2010 - vilket år...

Sista dagen på 2010 och något ska man väl skriva... 2009 minns jag att jag kallade ett "skitår" i min summering. När väl 2010 stod för dörren var jag bara såå less på alla tråkiga besked kring vår fertilitet, ovisshet om när vi kunde få starta med IVF och om IVF överhuvudtaget skulle funka för oss. Samtidigt fanns där såklart ett litet hopp - kanske skulle 2010 bli "vårt år" - året då vi drog högsta vinsten och lyckades bli gravida. Tänk att det faktiskt blev så! Men samtidigt som 2010 blev året där jag fick uppleva den största av lyckor, så fick jag tyvärr också uppleva den svartaste av sorg när jag snabbt och ganska oväntat förlorade min älskade pappa. Tänk att ett år kan rymma så mycket lycka och sorg på samma gång. Det bästa och det värsta jag varit med om. Det känns nästan surrealistiskt att tänka tillbaka.

Våren, då vi äntligen kom igång med IVF-behandlingen, jag firade min 30-årsdag med en smula optimism (och en spruta puregon i sovrummet) och vi fick plus på stickan för att sedan gå igenom ett tidigt missfall.

Sommaren, som startade med ännu ett plus på stickan, starkare och utan blod den här gången, och vi fick både skriva in oss på mvc och se den lilla på ultraljud. Oron fanns där, men vi började även ta in att vi faktiskt väntade barn och skulle bli föräldrar. Nu skulle vårt positiva liv börja! Samtidigt fick vi bara veckor efter det stora glädjebeskedet veta att pappa drabbats av cancer och innan sommaren var över så var han bara borta. Det känns fortfarande lika ofattbart och tomt.

Hösten blev tung med sorgbearbetning och en massa skit på jobbet, samtidigt som jag gladdes så över det lilla livet som började att sparka i magen och en ljus framtid tillsammans som en liten familj. Vi fick flera gravidbesked bland familj och vänner, men nu började det bli lättare att glädjas för andra, när vi hade ett eget litet glädjeämne.

Och nu är vi mitt uppe i en vinter som bara flutit på och där mer och mer handlar om plutten med täta mvc-besök, föräldragruppsträffar och till och med föräldraledighet. Ändå har jag fortfarande svårt att förstå att snart ska vi vara föräldrar, det känns för fantastiskt på något sätt.

Så, 2010 har alltså bjudit på både stor sorg och stor lycka - nu hoppas jag att 2011 blir ett ännu bättre år! Första året med vår plutt kan väl inte bli annat än bra?! Vill också avsluta med ett stort tack till alla som läser och som lämnar så fina kommentarer. Är så himla glad att jag tog steget att börja blogga om barnlösheten. Hoppas att ni alla ska få era önskningar uppfyllda 2011.