Förlossningen, del 3 - lite efteråttankar

Generellt sett måste jag säga att jag är nöjd med förlossningen. Förutom den första barnmorskan kände jag stor tillit till personalen och deras kunnande, och jag kände också att jag fick hjälp när jag behövde det, och likaså pepp och stöd. Innan förlossningen hade jag känt viss oro för att något skulle kunna hända med mig eller barnet, men väl där kände jag aldrig oro ens vid de få tillfällen när hjärtljuden går ner på barnet. Kanske för att de gick upp igen direkt när jag vände mig, men jag tror också att det är för att personalen riktigt osade lugn och trygghet.

Det enda som var riktigt riktigt jobbigt, var de där sista timmarna när bebisen inte ville ner och jag faktiskt började misströsta kring att jag skulle klara av att föda ut barnet. Det var verkligen det jobbigaste jag gjort alla gånger, och jag tror att det var den där kombinationen av att ha så ont och inte vet hur lång tid det skulle ta ytterligare som tog knäcken på mig. När hon sedan kommit så var en av mina första tankar att "det här gör jag ALDRIG om", och paniken när jag insåg att jag faktiskt vill att skruttan ska få ett syskon om det nu går och att jag då skulle vara tvungen att föda igen...

På det där första samtalet efter förlossningen sa dock barnmorskan att något sådant kommer inte att hända igen. Nu har vår lilla skrutt "banat vägen" för nästa barn. Om det är helt sant vet jag inte, men jag väljer att tänka så för att orka med tanken att faktiskt gå igenom en förlossning igen. Barnmorskan sa också när vi kom in att "jag förstår att ni har haft det jobbigt; först att ha svårt att bli gravida och sedan nu på förlossningen". Just där och då kände jag att "så jobbigt var det väl kanske inte" samtidigt som det var skönt att bekräftat att man kan faktiskt ha haft det jobbigt utan att det varit "katastrofjobbigt".

Ytterligare en sak som var jobbig var den första tiden efter förlossningen. Jag önskar att vi hade pratat mer om den på föräldrautbildningen, nu blev det mest amning och förlossningsdepression... Jag hade ju förstått att det skulle vara ansträngande att klämma ut en bebis, men att jag skulle vara så totalt slut efteråt hade jag inte förstått. Jag kunde inte stå upprätt på två dagar, och när jag ville duscha av mig allt blod från förlossningen innan vi skulle gå och lägga oss så fick jag stå på alla fyra i badkaret och maken sköta duschandet. För att inte tala om hur underlivet kändes, det är först nu som svullnaden börjar gå ner och jag kan sitta på en vanlig stol. Nu har jag istället sjukt ont i svanskotan och i blygdbenet, framför allt när jag står eller går mer än ungefär en kvart. Känns inte alls kul att inte kunna gå och bära runt på vår lilla skrutt när hon är gnällig, och att vara så bunden till soffan som jag är just nu.

Nu blev det här ett väldigt gnälligt inlägg känner jag, så jag måste ändå skriva att trots allt det kroppsligt jobbiga så vägs det ju upp av våran underbara lilla plutt! Jag är så fruktansvärt tacksam för att få ha henne, det underbaraste som hänt!