Äntligen har jag läst ut boken "Adoptera - Ett sätt att bli förälder" som fina Fru Barnlös tipsade om för ett bra tag sen.
I början blev jag lite rädd rent ut sagt. Det var så mycket information att ta in, så många steg och delar i processen. Sedan är jag en sån typ som är väldigt bra på att oroa mig (gärna i onödan), och det hjälpte ju inte direkt att det poängterades i boken att det är höga krav för att få adoptera. Men när jag väl lugnat ner mig så tyckte jag att boken var ganska bra. Jag letade ju efter en bra översikt över adoptionsprocessen och det fick jag ändå här. Dock tyckte jag att det var lite intressant att de beskrev processen som att man först gör en utredning och sedan väljer en adoptionsorganisation. Min uppfattning är dock att det är vanligare att man gör tvärtom, eftersom jag har förstått det som att kötiden räknas från att man gått med i en organisation. Rätta mig gärna om jag har fel, ni som är mer insatta.
Eftersom det var mycket information att ta in, kan jag tänka mig att läsa om boken om vi bestämmer oss för att gå adoptionsvägen. Å andra sidan kan jag tänka mig att om vi kommer till det stadiet att vi börjar fundera på adoption mer på allvar så har jag säkert samlat på mig alla info på samma sätt som jag gjorde med ivf-faktan: bloggledes.
6 år sedan
4 kommentarer:
Jag har funderat på att läsa samma bok, men inte ännu kommit till skott. Det var bra att höra att du tyckte om den.
På Adoptionscentrum så får man en kölapp när man betalar in sökandeavgiften första gången. Den följer med hela sökandeperioden. Det är intressant att man i boken skriver att man först gör utredning. Det kanske finns flera aspekter man måste ta hänsyn om här.
Vilken ålder är sökanden? Ju äldre man är desto mer tid behöver man "tjäna" för att inte hinna bli för gammal. I vilken fas är paret i? Vilka faser har man gått igenom tidigare? Har man lust och ork att forstätta försöka. Är adoption ett alternativ? Hur länge har paret försökt bli gravida? Ju längre man försökt bli gravid desto mer förberedd är man. Dessutom ökar köerna för att få adoptera. Vissa länder är mer populära än andra också.
Själv ser jag kölappen som ett alternativ. Och vi behöver alternativen.
Förlåt att det blev en lång kommentar.
Kram Kix
Tack för en bra recension, den boken bör vi kanske läsa här hemma.
Kix - Jag tycker att det är trevligt med långa kommentarer. :-)
Loba - Ja, jag tycker att boken gav en bra överblick, den är absolut läsvärd.
Skulle vara kul att höra vad ni båda tyckte om boken sen om ni läser den. Jag lånade den på bibblan, och det verkade finnas rätt många ex.
Vi har läst flera böcker om adoption, och det känns som om man inte kan läsa för många. Alltid lär man sig något nytt.
Och visst är det så att man bör ställa sig i kö i en (eller flera) adoptionsorganisationer så fort som möjligt. Däremot så kan man sällan eller aldrig få svar på några specifika frågor från dem förrän man faktiskt har gjort sin utredning och fått sitt medgivande av socialnämnden. Detta kan vara lite frustrerande eftersom olika länder ställer olika krav och du kan behöva ha med lite specifikt beskrivet i er utredning hur ni uppfyller dessa krav. Fattar inte hur de tänkt sig detta faktiskt...
Som ett tips, försök involvera närmsta släkt (och/eller vänner?) som ni vet kommer att bli berörda för att förbereda dem på vad som komma skall. På adoptionscentrum finns t ex en skrift som heter "att bli mor- eller farföräldrar på Arlanda". De behöver också tid på sig för att fundera och tänka igenom allt. Särskilt bra så att de vet varför de inte bör hålla i barnet själva första tiden och sånt.
Läs så mycket ni kan och fundera så mycket ni kan i förväg, det h ar ni igen vid er utredning och vid er utbildning.
Att låta bli att skärra upp sig är nog ingen mening, det här är precis lika spännande och plågsamt som IVF - fast på ett helt annat sätt. När det gäller adoption så ska man ju fundera igenom hela barnet tid fram till de blir vuxna i princip, något man sällan gör som biologisk förälder innan barnet ens är fött eller kanske ens påtänkt.
Lycka till!
Skicka en kommentar