Idag träffade vi makens familj, och som vanligt när vi samlas så där många familjemedlemmar på en gång så blev det en hel del barnprat. (Makens syskon har alla barn.) Jag börjar vänja mig, och det är i alla fall bättre än gravidprat. Idag togs det dock upp en fråga som jag fasat lite för - nämligen syskondiskussionen. Makens yngre syskon har barn som är ett och två år gamla och då kom frågan upp (framför allt till det par som har tvååringen) om de börjat tänka på syskon. I makens släkt är det ganska vanligt med tätt mellan syskonen, och jag måste erkänna att jag tänkt tanken själv att det inte skulle vara oväntat om det var dags snart igen för någon av dem. Framför allt måste jag erkänna att tanken dykt upp för att jag själv skulle tycka det vore så fruktansvärt jobbigt om det inte var vi som blev gravida härnäst utan att makens syskon skulle hinna få två barn innan vi ens fått ett. De svarade dock att det var några saker de först ville ordna upp med boende och ekonomi (flytt och nytt jobb) men att det sen nog var läge för ett barn till. Jag vill inte tycka att det är så här jobbigt med andra som blir gravida, men att få den här infon känns som att få någon typ av deadline framför sig. En tidpunkt då jag verkligen hoppas att vi är gravida för att jag ska kunna ha möjlighet att glädjas åt deras graviditet. Troligen är de gravida redan till sommaren, så jag hoppas verkligen att vi lyckas nu på första försöket.
Ytterligare en sak som jag tänkte på i och med allt detta syskonprat var att det är så uppenbart att vi slutat få frågan om barn. När vi precis gift oss var frågan uppenbarligen högaktuell, liksom innan bröllopet, men nu är det som att frågan liksom runnit ut i sanden. Jag vet inte om de förstår att vi försöker och helt enkelt inte vågar fråga nu när det gått så "lång" tid sen bröllopet. Maken har i alla fall inte ännu berättat om vår ivf för någon i sin familj. Han har sagt att han har tänkt göra det, men jag förstår honom att det inte blivit av. Det finns liksom inget "rätt tillfälle". Att som när vi sitter nu hela familjen samlade säga "vi har något att berätta" klingar ju lite fel. Då hade det faktiskt varit enklare om vi faktiskt fått frågan om när/om vi vill ha barn, så hade ämnet kommit upp på ett lätt sätt.
6 år sedan
6 kommentarer:
Jag tror du skall jobba på din egen fokusering hellre än fokusera på andra. För att vara lite negativ så tror jag att man bara blir stressad av att vilja "hinna före". Men jag förstår dig helt och hållet och känner igen mig. Jag måste själv lära mig av mina egna ord ovan.
Kram och lycka till/Kix
När ni känner er mogna, bjud in föräldrarna på middag hos er och berätta. Så, gjorde vi. Jobbigaste middagen EVER, men faktiskt skönt när vi väl gjort det. Första IVFen och FETen höll vi för oss själva, men sen orkade v/ville vi inte hitta på lögner när vi var tvungna att be om djurvakt när vi skulle åka iväg på nästa IVF (vi har långt att åka och blir alltid borta flera dagar).
Familjemiddagar är verkligen jättejobbiga, med alla dessa barn som springer runt och gravida magar som putar från alla håll. Kommer nog aldrig att vänja mig.
Kix - Ja, jag vet ju att du har rätt, och jag försöker att tänka att det kommer att vara underbart när vi väl får vårt barn, oavsett om det är om ett eller om fem år. Men det är så svårt när en efter en omkring mig glädjestrålande berättar att de ska ha barn.
Pi - Det är en bra idé, får se hur vi gör. Min familj vet redan så det är ju makens kvar och där tycker jag lite att han får avgöra när vi ska berätta.
Vet exakt hur jobbigt det är. Min mans lillebror fick barn 2007, då hade jag och maken ganska precis träffats. I april-09 annonserade de att ett nytt underverk var på väg. Jag höll på att bryta ihop! Jag kan inte låta bli att tycka att det är orättvist att min make fick de dåliga spermierna...och det var enormt svårt att låtsas vara glad för deras graviditet och senare deras son. Någon skrev här ovan att man ska fokusera på sig själv men det är svårt när man blir påmind utifrån hela tiden att för vissa bara "händer det". Tur att man har en blogg där man får vräka ur sig avundsjukan!
Tyckte också det kändes fel att börja med "vi har nåt att berätta". Det gör liksom att de tror att man är gravid. Istället började sambon med "på tal om ingenting". Funkade hur bra som helst. :-) Han tyckte också det var väldigt skönt efteråt. Litet tips bara!
Kram
Barn är livet - Känner igen det där. Maken syskon blev gravida direkt, och sen är det vi, där båda har problem... Ibland känns det inte rättvist.
Miss S - Bra inledning! Tror dock att maken väntar lite på att det ska "komma på tal naturligt" men det blir nog svårt. Får se vad som händer, lämnar som sagt det där till honom.
Skicka en kommentar