Läkarbesök och datorproblem

I helgen krisade datorn, rätt väntat för en bärbar variant med sex år på nacken. Har varit på gång att köpa en ny rätt länge, men pga våra ivf-utgifter har jag velat hålla i pengarna istället. Dock fick jag bidrag till datorköpet när jag fyllde år, så det är väl egentligen bara att ta tag i det. Men det är svårt när jag egentligen ser vårt sparkonto som "bebispengar". Tills vidare har vi (läs maken, jag har tyvärr inte tålamodet för att klara av datorproblem) styrt upp de viktigaste funktionerna, men en sak som tyvärr inte kunde styras upp var min webbläsare så tills vidare kan jag inte läsa vissa bloggar och inte kommentera på någon blogg utom min egen. Vilket känns himla trist för det är många bloggar jag följer som går igenom stora saker just nu, både positiva och negativa. Jag tänker på er i alla fall.

Var på läkarbesök igår för att få recept utskrivna, måste säga att det känns lite gammalt att behöva åka dit för att få recepten på papper. Fick dock en liten läkemedelsgenomgång av hur det funkar med menopuren vilket ju kändes bra, men jag ska ändå dit igen för att ta första sprutan, så egentligen hade det ju kunnas tas då. Hade hoppats att det skulle vara mindre besök nu vid andra omgången för jag känner att min gräns för att säga "jag ska till läkaren...igen" egentligen redan är nådd på jobbet. Nån som har något förslag på lämpliga nödlögner?

Tack för era kommentarer om menopuren för övrigt, känns faktiskt lite lättare nu även om jag bävar för allt fixande och trixande, jag ska börja på 300 enheter så det blir fyra ampuller. Hoppas att det går snabbt att få in vanan.

Nu även i kö

Glömde att skriva att vi igår fick hem en bekräftelse på att vi nu står i landstingskön. Skönt bara det, men det bästa var att datumet på pappret var 10/2, dvs det datum remissen kom in till dem. Vi behövde alltså inte påverkas av att de har långa handläggningstider på fetrtilitetsenheten. Visst att vi egentligen borde stått i kön sen december, men vi väljer att vara glada över att ha hamnat där över huvud taget. Jag hoppas ju att vi både ska ha hunnit bli gravida och föräldrar innan vi skulle vara framme i den 1,5 år långa kön, men det är en bra back-up i och med att vi inte är gjorda av pengar.

Livet

Livet mellan de här två försöken och väntan på nästa gång känns helt annorlunda än när vi väntade på att få komma igång med första ivf:n. Visst känns det lite segt att vänta, men förra gången var det verkligen väntan med stort v. Nu försöker jag leva också, fokusera på andra saker som inte har med barn och graviditet att göra utan roliga saker för min egen skull. Visst finns det en liten oro för hur det ska gå nästa gång, men jag försöker att tänka att jag kan inte påverka hur det går så det är lika bra att låta bli att tänka på det just nu. Svårt, men det går ändå hyfsat bra. En effekt av det här är att jag inte är lika aktiv på nätet. Förut kunde jag känna att jag måste kolla allas bloggar varje kväll och helst skriva något själv också. Nu njuter jag nästan lite av att bara låta datorn stå och myser i soffan med maken istället.

För övrigt har jag nu tagit ett nytt test, det sista för den här vändan. Det blev, som väntat efter monsterblödningen, ett helt tydligt minus. Jag ville dock dubbelkolla inför det som ska intagas ikväll - ost och vin! Får jag inte vara gravid så måste jag ju få någon form av kompensation...

Nästa försök planlagt

Igår ringde läkaren upp och vi pratade om nästa försök. V 19 är vi inbokade för ÄP och på måndag ska jag till kliniken för att få nya recept. Kändes först hur lång tid som helst till vecka 19, men sen kom jag på att det är ju över fyra veckors förbehandling, vilket alltså innebär att vi startar behandlingen om ungefär tre veckor. Det hade ju inte kunnat gå snabbare om man räknar cykelmässigt. Över huvud taget är jag ju glad att det blir ett försök innan sommaren, kanske kan jag få tillbringa sommaren gravid ändå!

En sak som dock gör mig lite nervös är att de vill att jag ska spruta med menopur istället för puregon detta försök. Puregonen som var så smidig! Vi hade ju inte särskilt många äggblåsor förra gången, men vi fick ju ändå två fina ägg, så jag hade faktiskt förväntat mig att det bara skulle bli en justering av puregondosen. Jag ska väl lita på att läkarna gör det som är bäst för oss, och det är ju ändå bara ca tio dagar som jag ska spruta så då ska det väl inte vara några problem att blanda själv och spruta med en annan sorts spruta. Men eftersom jag är lite nervig får ni gärna kommentera med era erfarenheter av menopur. Är det något som är viktigt/bra att tänka på? Finns det något som jag bör fråga hos läkaren på måndag? Och ni som har gått från puregon till menopur - gav det bättre resultat? Får jag lite goda exempel kanske jag kan känna mig lite lugnare.

Orättvist?

Idag är jag bitter och tänker tankar om orättvisor. Hur kan det komma sig att vissa blir gravida på första försöket och får en fin unge nio månader senare, medan vi får kämpa för att bli gravida och sedan förlora drömmen? Jag vet att man inte ska tänka så, men det är svårt att inte göra det ibland ändå.

En annan sak som är riktigt jobbig är att under ruvartiden och den korta tiden när jag visste att jag var gravid så såg jag mitt liv vara på väg tillbaka. Det där livet där jag är en rolig, glad och ganska charmerande vän och fru. Tydligen ska jag nu tillbaka till mitt bittra och deppiga jag, det är INTE roligt. Ska verkligen försöka att tänka optimistiskt och hålla mitt glada jag vid liv, hoppas att det går bra.

IVF 1 - Symptom

Den här bloggen är ju framför allt för min egen skull, så även om det kanske är trist att läsa om så vill jag skriva en sammanfattning av de symptom jag haft under denna ivf. Bra att ha till hands inför nästa gång kanske. Blir ju lite annorlunda då när jag helt plötsligt har något att jämföra med.

Ser nu att jag bara haft fem symptom, varav jag tror att endast de tre senare var sådana som faktiskt var kopplade till graviditeten och inte det tillförda progesteronet. Har nedan angett vilken ruvardag de dök upp:

svullen mage - i princip hela ruvarperioden
fett hår (och i viss mån hy) - rd 3
klump i halsen med rapningar och lite illamående - rd 11
yrsel och svimningskänsla (har vääldigt lågt blodtryck) - rd 12
oerhörd törst - rd 14

Kan vara värt att nämna att jag inte hade ömma bröst, däremot var det som att det kliade på huden på brösten, minns dock inte vilka dagar det gällde. Plus att jag tyckte att det fyllde ut bh:n lite väl bra för att vara som vanligt...

Update: Haha, jag kommer på mer och mer saker... Kanske blir det mer påfyllning på listan vart efter som.

IVF 1 Överblick

Känns som att jag nu har kommit så långt att jag kan summera IVF-försök nummer ett. Känns bra både för mitt eget minnes skull, och för att jag själv tyckte att det var så intressant att läsa om denna typ av info hos andra när vi var i början av behandlingen.

Dag 1 - spraystart, synarela 2x2 (1 feb)
Dag 9 - blödning (9 feb)
Dag 18 - sprutstart puregon 200 IE (18 feb)
Dag 25 - kontroll på kliniken: vul och blodprov (25 feb)
Dag 26 - sänkning av puregondos till 150 IE. (26 feb)
Dag 27 - kontroll på kliniken: vul och blodprov (27 feb)
Dag 28 - sänkning av puregondos till 100 IE. (28 feb)
Dag 29 - ÄP - resultat: 5 ägg från 6 äggblåsor, 3 mogna, 2 befruktade med ICSI - ett till oss och ett till frysen. (2 mars)
Dag 31 - ET + Start Crinone 1x2 (4 mars)
Dag 44 - Positivt graviditetstest (RD 13) (17 mars)
Dag 48 - Blödning (RD 17)(21 mars)
Dag 49 - TD (RD 18) (22 mars)

Har också funderat på att gå tillbaka och märka upp alla inlägg med "ivf 1", men vi får se om jag orkar...och om det verkligen fyller någon funktion egentligen.

Tack igen

Nyss tackade jag för något mycket roligare, nämligen alla fina grattis till vår graviditet, men alla kramar och tankar som jag nu får betyder så himla mycket så jag ler ändå när jag skriver det här.

Idag känns det hela så overkligt, som om vi hela ivf:en och graviditeten varit en dröm. Känns framför allt bisarrt att prata om graviditet eller missfall, när det bara handlade om ett par dar. Men jag var ju faktiskt gravid, och åter igen tur att jag har bildbevis annars skulle jag nog börja fundera på om jag har inbillat mig.

Pratade med min läkare på "hemmakliniken" idag. Hon frågade hur vi resonerade kring att använda vår frysis eller att satsa på ett nytt försök, och när jag berättade hur vi tänkt och att vi gärna ville hinna göra ett försök innan sommaren, så lät det som att hon tyckte att det var vettigt. Hon skulle kolla med CvL och återkomma imorgon. Det handlar väl visserligen om hur kroppen återhämtar sig, men jag har också läst någonstans som jag inte minns var att man gärna låter par med endometrios komma igång så fort som möjligt så att den inte hinner sprida ut sig för mycket. Får helt enkelt se vad kliniken säger.

Blodet

Jag och maken stod och gjorde oss i ordning för att gå ut och köpa det där jäkla testet när jag kände att det var något på gång. In på toaletten och där kom det, blodet. Det är ingen fors, men det är klart och tydligt rött, några klumpar, och bara den mängd som dök upp nu var mer än vad det varit sammanlagt under hela veckan. Där försvann det lilla lilla hopp som ändå lyckats klamra sig kvar...

Fy vilken helg

Känns som den här helgen är en miljard dagar lång. Gissa om jag har grinat? Känns som minsta lilla sak får ögonen att svämma över.

Trots det jag skrev om att jag skulle låta bli att testa, så tog jag mitt sista test igår morse i förhoppningen att det trots allt skulle visa sig starkare. Och visserligen visade det sig starkare än fredagens test, men svagare än torsdagens. Då ställde jag in mig definitivt på att det nu är kört (även om en liiiten gnutta hopp kommer att finnas kvar tills det helt säkert är över). Idag blev det inget test, men jag och maken har kommit överens om att vi idag ska gå och köpa ett nytt test som jag ska ta imorgon innan jag ringer läkaren och frågar hur vi ska gå vidare. Maken är så klart också ledsen, men han har redan ställt om fokus till "nästa gång". Själv kommer jag nog att bli kvar i den här ledsenheten och bitterheten ett tag till. Har så svårt att släppa att lyckan blev så kortvarig och att det inte kommer att gå vägen nu när vi kom så himla långt. Man hinner tänka ganska mycket bara på två dagar och jag och maken hann prata om både föräldraledigheten och tankar kring hur barnet skulle se ut. Visst fanns det i bakhuvudet att det kanske inte skulle gå vägen, men vi var ju ändå gravida just då.

Jag är också en smula besviken på mig själv och att jag är ett sådant testfreak. Om jag inte hade envisats med att testa gång på gång efter vårt positiva test så hade jag inte suttit här och deppat nu. Visst, resultatet hade blivit detsamma, men kanske hade jag kunnat få några extra lyckliga dagar tills det visade sig att det hade skitit sig. Nu förstördes istället helgen som vi hade så många roliga planer inför. Å andra sidan kanske det är bättre det än att blodet helt plötsligt börjar forsa när man sitter på jobbet...

Nu får vi ta en dag i taget, får se om jag kommer att behöva skriva av mig mer här, eller om jag behöver pausa. Kan mycket väl bli en hel del ältande, hoppas att ni läsare orkar hålla ut. Hoppas också att ni förstår att jag för tillfället har svårt att engagera mig i era försök, och att det är för svårt att läsa inläggen hos er som just lyckats bli gravida. Jag önskar er all lycka, men det är för jobbigt med tankarna att jag också borde ha befunnit mig där.

Vet varken ut eller in

Det är inte kul det här. Känns ju ganska sannolikt att det är ett missfall på gång. Samtidigt är jag ändå på ett sätt glad för att jag tjuvtestade, för nu vet vi att ett embryo kan fästa och jag kan bli gravid.

Ringde kliniken i alla fall. Sköterskan som svarade sa efter beskrivning av de blödningar jag haft att det skulle inte var någon fara alls. Gällande om ett intensivt vätskeintag kunde ge ett svagare testutslag så sa hon att kanske.

Antar att det bara är att vänta och se. Kanske låta bli att testa några dagar, och sedan se om det blivit ett starkare streck eller om det är helt blank där strecket en gång var. Kanske måste jag ta en bloggpaus, tror att det kan vara bra att slippa tänka på saken ett tag.

Svagare...

Idag tog jag ett nytt test och hoppades på ett starkare resultat än föregående dagar. Men det var svagare... Blir så himla ledsen, tänk om vi ska förlora det vi längtat så hett efter.

MEN, jag har ett litet halmstrå som jag griper efter: Igår dök det nämligen upp ett nytt graviditetssymptom - en extremt törst. Jag dricker HELA tiden och känner ändå ett behova av att dricka mer. När jag vaknade imorse kändes det som att jag höll på att sprängas samtidigt som munnen kändes som efter en utekväll med vin utan varannan vatten. När jag kissade i min lilla kopp på var också kisset ovanligt ljust. Min fråga är nu om ni tror att detta kan påverka testet? Man testar ju gärna på morgonen efter som urinen ska vara mer koncentrerad då, och det sägs ju att testar man på dagen så ska man minska på vätskeintaget innan man tar provet. Kanske kan det då påverka att jag satte i mig över en liter vatten precis innan jag gick och lade mig (och sa till mannen tio minuter senare "jag är törstig...").

Kan nämnas att det inte dök upp några blodspår nu på morgonen, trots att jag faktiskt gjorde nummer två till och med. Känns ju ändå positivt.

Köpslår

Köpslår med mig själv huruvida jag ska ringa CvL imorgon. Testdag är ju testdag (dvs på måndag) men oro är ju oro. Det lutar åt att oron vinner, så slipper jag grubbla över helgen.

Snart kommer en vän hit för att äta middag och sen ska vi på bio, en riktig date vill säga. Funderar på om jag kommer skrika "Jag är på smällen, tänk va?!" direkt när hon kommer innanför dörren. Eller om hon helt enkelt kommer att fatta pga mitt överlyckliga flin. (Obs, detta är alltså en av de vänner som vet och som har följt och hejat på hela behandlingen.)

Ny dag - nytt test

Kunde inte låta bli att testa idag igen. Hade lite svårt att avgöra om strecket var starkare idag, men det var i alla fall inte svagare. Var sjukt nervös när jag doppade stickan och tänkte att "nej idag kommer det inte vara något, det är ju faktiskt för bra för att vara sant att JAG skulle kunna vara gravid", men sen dök det upp igen - det fina fina strecket.
Något som känns positivt var också att det inte dök upp någon morgonblödning. :-)

Gud vad svårt det var igår på jobbet att sitta och jobba på som vanligt, trots att jag just varit med om det bästa som hänt mig. Blev nog en del fånleende framför datorn. Imorrn har vi after-work... Brukar vara roligt, men jag tror att jag faktiskt borde undvika att vara med. Vet inte hur jag ska hantera det här med icke-drickandet ännu. Folk brukar ju tyvärr vara så nyfikna...

Är det sant?

Tack för alla fina grattis! Jag kan faktiskt inte tro att det är sant. Väldigt bra att jag fotade testet så att jag kan gå tillbaka och se att det inte var något jag inbillade mig. :-) Sedan kan man ju inte säga hur det ska gå, finns ju många hinder att ta sig över, men jag ska försöka att njuta här och nu istället för att tänka på det som kan hända. Jag och maken pratade om det i morse, och vi sa att oavsett hur det går så har vi ju nått ett nytt steg. Nu vet vi att jag faktiskt kan bli gravid också.

Jag har funderat lite på de här blödningarna. De har dykt upp på morgonen när jag gått på toaletten första gången för dagen, sedan har det följts av lite brunt, men lagom till lunch ungefär har det inte dykt upp något mer, tills nästa morgon. Samma sak i flera dagar. Kan det vara något som händer på natten som skapar det här blödningarna, något som varit med om samma sak? Funderar nästan på att ringa kliniken och berätta att jag tjuvtestat, bara för att få höra vad de säger.

För övrigt blev det inget text-test, för jag hade sällskap med en kollega hela vägen, men jag har ett litet lager av tester så jag kommer nog testa flitigt de närmaste dagarna för att se om strecket blir starkare.

Ruvardag 13 - hur starkt ska strecket vara?

Jag hade egentligen bestämt mig för att tidigast få tjuvtesta dag 14, men sen när jag var på toaletten och det var färgat IGEN, så kände jag att nej, nu får det vara nog. Kanske behöver jag se det saknade strecket på ett test för att förstå att det är mensen som är på gång och ge upp det fåfänga försöket att hoppas.

MEN när jag testade så var det inte helt tomt där det brukar vara det, jag kunde se strecket! Det är ju sjuuukt svagt, men de gånger jag testat tidigare (vilket har blivit både en och två gånger när mensen varit bara en dag sen, eller jag känt mig lite "konstig") så har det verkligen varit toktomt på den där platsen.

Vad tror ni, kan ett så här svagt streck betyda gravid och bara att jag testat väldigt tidigt (dvs 5 dagar innan testdag)? Jag hoppas så att det svaga inte betyder att de där blödningarna tänker ta över.


Efter jobbet idag kan ni gissa om det är jag som köper ett sånt där supertest som utlovar testmöjlighet upp till sju dagar innan BIM, eller ett sånt där med text så att man slipper analysera...

Berg- och dalbana

Senaste status på kroppsfronten: Har dykt upp rosa då och då under dagen, men väldigt lite och inte varje gång jag varit på toaletten (vilket har varit en hel del gånger kan jag berätta). Klumpen i halsen är kvar, men inte lika tydlig och jag rapar mindre. Försöker att tänka att så länge jag faktiskt inte har fått riktig mens så är det inte kört, men det är inte så lätt alla gånger.

Berg- och dalbanan de senaste dagarna har fått mig att resonera lite mer kring tjuvtestandet. Först kände jag att nej, jag vill nog ändå vänta, men sedan kände jag att om det finns en liten chans att stilla min oro så kanske det är dumt att inte ta den. Nu tänker jag att jag ska försöka ta en dag i taget.

Ruvardag 12 - dröm eller mardröm

I natt har jag inte sovit bra, har vaknat flera gånger och inte kunnat somna om för att tankarna maler runt i skallen. Tänk om vi faktiskt skulle kunna lyckas redan den här gången? Tänk om det ändå skiter sig, nu när jag har fått upp hoppet igen? Sen när jag äntligen lyckades somna om så drömde jag om ett litet spädbarn som jag skulle ta hand om, men bara till låns. Härligt och hemskt på samma gång och svårt att veta om det var en dröm eller en mardröm, ungefär som växlingarna under ruvartiden.

Sen när jag gick på toaletten på morgonen - rosa igen! Inte mycket, men tillräckligt för att paniken skulle dyka upp. En gång är ingen gång liksom, men nu när det är tillbaka... Jag som precis hade börjat få upp hoppet igen.

Ruvardag 11 - jag hänger kvar

Känns positivt bara att få skriva ruvardag 11, igår kändes det inte riktigt som att det skulle bli någon sådan. Men det har varit många nervösa stunder på toaletten idag, dock utan anledning. Inget rött eller rosa inget brunt heller! :-) Nu är oron dock väckt (i en annan fas än tidigare) så jag försöker att inte hoppas för mycket. Men lite hoppas jag såklart...

En annan positiv sak var att jag var på konsert igår! Kände mig ärligt talat inte på humör, men det var ju bestämt sen länge så jag ryckte upp mig och slöt upp med vännerna. Det var så roligt! Skönt att komma ut och tänka lite på annat (även om tankarna gick dit då och då). En sak som var lite jobbig under kvällen var att en av vännerna beställde en alkoholfri öl vilket så klart väckte en del idéer hos mig. Jag vill ju helst inte ha några fler graviditetsbesked innan vi får komma med vårt. Men man behöver inte alltid vilja dricka alkohol, det är jag själv ett bevis på.

Om man ska analysera kroppen lite mer kan jag berätta att jag de senaste dagarna har haft som en klump i halsen, har känts som att det kunnat ligga lite lätt illamående under klumpen, men idag har det visat sig att klumpen har bestått av rapar. Verkligen intressant med allt det här som kroppen gör.

En gnutta hopp?

Det har blivit många toabesök idag, men inget mer rosa eller rött, däremot brunt. Skulle så klart vara skönast om det inte var någon färg alls, men brunt är bättre än rött i alla fall. Och det kanske ska tilläggas att det inte kom någonting när jag gjorde nummer två, vilket brukar vara fallet när mensen är på gång...

Fast jag vet inte, är det så att det här faktiskt är början på mensen så kan jag väl lika gärna få det överstökat istället för att få en gnutta hopp som sedan ska släckas igen. Visst kan man blöda och ändå vara gravid, men jag har svårt att se att jag skulle vara ett av de undantagen, sån tur brukar jag inte ha.

Ruvardag 10 - är det kört?

Idag möttes jag av den syn ingen ruvare vill göra - det var rosa på toalettpappret. Jag använder ju dessutom crinonegel med en applikator och när jag tog ut den så var den röd, inte rosa, utan klart röd. Det känns ju verkligen som att det är kört nu, även om jag har försökt att gripa efter halmstrån genom att googla på solskenshistorier om folk som varit gravida trots blödning. Bland annat hittade jag lite info om saken här. Det skrivs ju dock att detta är ovanligt, och kanske gör jag mig själv en björntjänst genom att fortsätta att hoppas istället för att bara lägga ner och ställa in mig på backup-planen.

Är man inte pressad så blir man det

Som om det inte vore nog med press och stress inblandat i det här försöket, så är jag själv där och petar till lite extra. Det börjar planeras semestrar på jobbet och jag har börjat tänka tanken att om det här lyckas, så skulle vi kunna ta pengarna vi budgeterat för ivf nummer två och resa iväg på en semester istället för att bara vara på lantstället som vi egentligen planerat. En semester där jag skulle gå och klappa mig på magen och få tänka att nästa gång vi reser är vi tre. Det är farligt, jag vet, för på så sätt är det inte bara drömmen om ett barn som går i kras och jag kan inte bygga min sommar på att vi lyckas nu. Vad händer om det inte gör det?

Att försöka planera

Jag har svårt att tänka mig längre fram i tiden är en vecka, den vecka som är kvar tills jag antingen har fått en dröm uppfylld, eller mitt hjärta krossat. Det är svårt när resten av livet kräver att det ska planeras. Nästa helg fyller en vän till mig år, och osa:t till festen går ut idag. Jag vet inte vad jag ska göra. Har jag redan testat och fått ett plus, eller inte ännu testat men ingen mens, så skulle jag tycka att det var trevligt att gå. Kommer mensen i veckan har jag svårt att se att jag kommer att klara av att gå. Det är dessutom en barnvänlig tillställning så det kommer att vara mycket småbarn på plats. Det vore ju trevligt om barnlösheten inte påverkade det övriga livet, men så är det inte tyvärr...

Ruvardag 9 - en dröm

Jag drömde i natt att vi hade fått ett barn, det hade gått ett par år och ungen var där och ropade "maaaamma" och det var jag, det var jag som var mamman. Även i drömmen var jag hur glad som helst och jag tänkte "tänk att det gick till slut, tänk att jag blev mamma". Önskar så fruktansvärt mycket att drömmen skulle kunna bli sann.

Nu börjar jag dock bli nervös, vet inte om jag ska satsa på att tänka positivt och hoppas eller försöka ställa in mig på ett misslyckande för att minska fallet. Fy så jobbigt.

Mer testtankar

Ju mer jag känner mig orolig och negativt inställd till resultatet, ju mer funderar jag på det här med tjuvtestandet. Och idag är ingen rolig dag. Vet att många säger att de inte känt någonting innan de testade positivt, men ändå känns det lite läskigt att inte känna av någonting. Brösten känns nu helt normala och i äggstocks/livmodertrakten känns det knappt någonting heller, tror faktiskt att jag skulle kunna klämma ner mig i ett par jeans.

Jag har för mig att jag läste någonstans (men kan inte hitta det nu när jag googlar) att om man ska jämföra ivf-cykeln med en vanlig cykel så kan ET-dagen räknas som dag 14. När jag och maken försökte på egen hand förde jag ett strikt schema över mina cykler och när jag nu går tillbaka och kollar så ser jag att mina cykler rör sig mellan 28 och 32 dagar, och att mensen vanligen kommit 14-18 dagar efter ägglossning. Ska jag gå efter detta så ser det ut som att min testdag faktiskt ligger rätt ur BIM-synpunkt och att det kanske är dumt att tjuvtesta. Samtidigt känner jag mig själv och vet att jag kommer att ha sjukt svårt att låta bli. Jag säger väl som jag har sagt tidigare; vi får se hur länge jag kan hålla ut.

Update: Fick nu info om att det är ÄP som ska räknas som cykeldag 14 och inte ET. Då stämmer inte min uträkning lika väl. Testdagen på RD 18 skulle då motsvaras av cykeldag 34 - så lång cykel har jag nog aldrig haft. (Utom en gång när jag var med min familj i Grekland på semester då mensen höll sig borta i två veckor, det var innan sexdebuten så jag var bara överlycklig att slippa den just under semesterveckorna. Sen kom den samma dag som vi kom hem. Väldigt bra timat. :-))

Ruvardag 8 - oro

De senaste dagarna har innehållit flera negativa besked i bloggvärlden, bland annat flera minus där jag varit helt övertygad om att det skulle bli plus. Som jag känner med er nu, och hoppas att ni kan hitta styrkan att ta er vidare, men jag börjar också känna mig orolig för egen del. Snart är jag där, och även om alla tecken kan peka på plus, så kan det lika gärna bli ett minus. Det känns inte kul, jag växlar mellan "det är klart att det blir ett plus", "tänk när jag får ringa mamma och berätta att det gick vägen" och "det är klart att det inte kommer att fungera, vad tror jag egentligen". Möjligheten att få ett plus känns så fruktansvärt overklig, samtidigt som ett minus känns för hemskt att tänka på.

Ruvardag 7 - när tjuvtesta?

Tänk att nu är det en vecka sen vi fick vårt lilla embryo insatt, hoppas att det mår bra därinne fortfarande. Måste dock säga att veckan har gått väääldigt långsamt, trots att jag har haft en hel del inplanerat. Nästa vecka lär väl gå ännu långsammare...

Funderar redan nu på när det skulle kunna vara ok att tjuvtesta. Har egentligen testdag på RD 18, men vet redan att jag kommer att testa minst en dag innan. Eftersom vi egentligen har testdag på en måndag så vet jag att jag kommer att vilja testa på helgen. Oavsett hur det går skulle det ju vara skönt att få en ledig dag att smälta resultatet på, istället för att vara tvungen att hasta iväg till jobbet.

Frågan är dock om jag ens kommer att klara att hålla ut tills dess, även om jag tjuvtestar en eller två dagar tidigare så är det ändå nio-tio dagar kvar. Jag vet ju att det kan bli ett felaktigt minus om jag testar för tidigt, men chansen att det faktiskt blir ett plus som kan få den värsta oron att släppa känns väldigt lockande. Som jag har förstått det ska det bara vara risk att få ett felaktigt plus upp till tio dagar efter otrivellen, och det datumet är ju redan passerat. Oavsett så kommer jag inte att testa innan dag 10, men sen kan det nog bli svårt att låta bli...får se hur många dagar jag klarar.

Ruvardag 6 - förkyld

Nu börjar jag känna på riktigt att förkylningen är på gång. Jag känner ingen riktig oro för att det ska minska mina chanser för en graviditet, men imorrn blir det soffan ändå. Visserligen känns det lite "dumt" att bli sjuk, med tanke på att jag även var "sjuk" förra veckan, men jag känner att det är lika bra att stanna hemma och vila upp mig direkt så kanske jag hejdar förkylningen innan den blir en sån där monstervariant. Det är ju bara två dagar kvar till helg dessutom.

I övrigt känner jag ingenting. Igår kväll efter att jag skrivit lite om symptom så stack det lite på höger sida, men idag är det tillbaka till ingenting igen. Vore det inte för det galet flottiga håret, och det faktum att det även börjar dyka upp finnar lite här och var så skulle det här kunna vara vilken vanlig dag som helst. Ytterligare en sak är annorlunda, och det är att jag känner mig positiv. Träffade en vän till en kollega idag, och hon nämnde bara i förbifarten sådär att "jag är ju gravid, och ska snart berätta på jobbet". Hade det hänt för två månader sen så hade jag direkt känt mig olustig och deppig, och visst, mitt "grattis" var väl kanske liite stelt, men den övergripande känslan var bara lite lätt avundsjuka. Tänk att ha kommit så långt att det börjar bli dags att berätta på jobbet.

Backup-plan?

Jag försöker att förhålla mig optimistisk till det här försöket, tänka att det ska fungera, men jag och maken har ändå diskuterat hur vi ska gå tillväga om det inte gör det. Det känns tryggt att göra det nu, när det är många dagar kvar till ett eventuellt misslyckande, och det fortfarande känns som en backup-plan som kanske aldrig kommer att behöva användas.

Alternativen är att antingen använda den lilla eskimå vi har i frysen, eller att börja om från början med ett helt nytt försök. Fördelen med ett frysförsök är ju att det är enklare, vi slipper hela den långa behandlingen med allt vad det innebär. (Både fysiskt, psykiskt och ekonomiskt.) Nackdelen är att vi ju "bara" har en i frysen (det är ju inte så bara egentligen, men ni förstår kanske vad jag menar) och risken finns ju att den lilla inte överlever upptiningen. Då är det ändå ett helt nytt försök som gäller, och i och med att kliniken har sommarstängt så kommer då det inte att finnas tid till ett nytt försök förrän efter sommaren om vi lägger tid på att testa FET först. Vilket kanske kan tyckas som en småsak, men för mig känns ändå en väntetid på flera månader som en för lång väntan.

Ni kanske kan ana vilken väg vi tycker känns mest lockande? Givetvis ska vi, om det blir aktuellt, också diskutera vad kliniken tycker, men för oss skulle det kännas bäst att börja om på nytt. Hade vi haft två eller fler i frysen hade vi nog tänkt annorlunda, men nu när det bara är en... Eskimån finns ju kvar, och kanske kan den få sällskap som gör att det känns tryggare att satsa på en upptining i ett senare skede. Antingen om det skulle bli för ett syskonförsök, eller om IVF nummer 2 inte heller skulle gå vägen.

Självklart hoppas vi att vi inte ska få användning för vår backup-plan, att vi blir gravida redan nu, och att eskimån ska bli ett syskon i framtiden, men det känns bra att ha pratat igenom det här scenariot också. På så sätt blir fallet kanske inte lika hårt om det skulle komma, när vi redan har en bakväg utstakad. När vi båda två vet hur de andra tänker kanske det också blir en kortare startsträcka till att komma vidare.
Hur skulle ni andra resonerat? Någon annan som också haft en i frysen och funderat i samma banor?

Adoptionstankarna då? I början av behandlingen kände jag så starkt att "det här kommer aldrig att gå, när vi får besked om att det ser illa ut för oss så blir det adoptionskön", men nu blev ju resultatet ändå ganska bra. Visst, det var få äggblåsor, men det blev ändå ett toppägg till oss och ett till frysen. Tankarna på adoption har liksom hamnat i skymundan. Jag tror att, till skillnad från backup-ivf-planen, så kommer nog adoptionskö-tankarna att komma fram igen först om det visar sig att vi inte får ett plus på detta försök.

Kan också meddela att nu, efter det här inlägget och diskussionen som jag och maken har haft, så släpper jag tankarna på en backup-plan. Istället satsar jag allt mitt hopp på att det är det här försöket som gäller, det är nu vi ska lyckas!

Ruvardag 5 - symptomtankar

Knepigt det här med eventuella symptom, å ena sidan behöver man inte känna någonting, å andra sidan kan det vara så att om man känner något så kan det lika gärna vara en biverkning av progesteronet jag stoppar i mig. Skulle vara så skönt att känna något och helt säkert veta att det var just ett graviditetssymptom.

Däremot börjar jag så smått känna av förkylningssymptom, vilket gör mig en smula nervös. Är det väldigt illa för en ev graviditet att bli förkyld just nu? Dvs att embryot kan stötas bort om immunförsvaret börja jobba mot förkylningen?

Ruvardag 4 - första biverkningen

Jag har börjat förstå att jag har fått mitt första symptom, eller biverkning kanske det ska kallas för jag gissar att det är från progesterongelen - fett hår. Jag brukar tvätta håret var tredje dag för då säger luggen ifrån, men de senaste dagarna har håret blivit fett i princip dagen efter att jag tvättat det. Jag har funderat på vad det kunnat bero på, men det var först idag jag kom på tanken att koppla samman det med behandlingen, och en googling senare verkar jag alltså ha svaret...

När fäster ägget?

Någon som har svar på när ägget ungefär fäster vid en ivf? Har googlat och den info jag hittar gäller med det "vanliga" sättet, men vid ivf är det ju en del steg som man hoppar över så det bör ju rimligen vara lite annorlunda. Någon som vet?

Ruvardag 3

Tiden går ju inte fort... bara dag tre än så länge.

Känner ingenting jag jag berätta. Kring ÄP var jag väldigt öm och känslig i bröstvårtorna, men det börjar nu avta. Ömheten kring äggstockarna börjar också kännas mindre tycker jag. Så nu är i princip det enda att jag känner mig en smula svullen om magen, det är inte skönt att ha på sig jeansen så jag kör på kjolar, kjolar och åter kjolar.

Sedan är jag rätt så trött också, har "försovit" mig nu både lördag och söndag och fått ta min progesterondos (crinone) både en och två timmar senare än planerat. Hoppas att det inte har någon betydelse. Sköterskan sa bara "morgon och kväll" så jag har kört på samma 12-timmarsintervall som sprayen. Någon annan som också använder crinone och fått tydligare instruktioner?

30-årskrisen

Eftersom jag inte var på jobbet på min födelsedag pga "magsjuka" aka ET, så firades det inte förrän på fredagen när jag var tillbaka på jobbet. Gulliga kollegorna hade fixat tårta och present.

Givetvis kom ålderskriser på tal och en kollega yttrade då att hon trodde att 30-årskris, det får man om man inte har skaffat barn än. Jättekul sagt tyckte jag såklart, nyss fyllda 30 och barnlös. Jag försökte argumentera emot lite genom att säga att det där beror nog på vilka mål man har satt upp för sig själv, vare sig det är barn, utbildning, jobb, giftemål etc. Men i mitt fall har hon ju rätt, även om jag inte vills säga det till kollegorna.

För ett år sedan, när jag fyllde 29 var mitt stora hopp att jag skulle vara gravid när jag fick fira trettio. Det var mitt sista mål efter raden av "till syskonbarnets födelsedag", "till makens födelsedag", "till spa:t med gravida vännen" och "till jul". Jag fick lite kriskänningar under hösten när jag började inse att så inte skulle bli fallet och då kändes det verkligen inte kul att födelsedagen närmade sig. Det hela dämpades dock när vi fick information om att vi åtminstone skulle vara mitt uppe i en behandling, så nu känns det ganska bra det här med 30-året. Och tänk, kanske fick jag visst fira min 30-årsdag som gravid, jag vet bara inte om det än.

Ruvardag 2

Har kollat lite på olika bloggar och sett att både hur ÄP går till och råden efteråt skiljer sig en del åt. Lev som vanligt eller lev som om du vore gravid och undvik sex fram till TD. Vår läkare sa bara att så här tidigt vet ju ingen vanligen om att de är gravida och det är ju det som är skillnaden för er, men låt inte det påverka ert liv i övrigt.

Maken och jag pratade lite om det där och om jag t ex skulle kunna få ta ett glas vin. Jag resonerar som så att det är säkert ingen fara (just som läkaren sa att det är ju ingen som vanligtvis vet att de är gravida i det här läget) , men att jag inte har några problem med att avstå och sa "sen är det ju lite kul också". Just det där sista hade maken inte helt lätt att förstå, kul att avstå? Men för mig är det ju som så att allt som påminner om att jag kanske kanske är gravid känns roligt. I dagsläget är det ju inte så mycket, så det gäller ju att ta tillvara på de tillfällena som ges... :-)

Ikväll ska vi ut och äta på min favoritrestaurang och jag kommer att njuta när jag beställer något annat än vin.

Ruvardag 1

Jag är fortfarande kvar i gårdagens lyckorus tror jag, bara tanken på att jag nu är ruvare får mig att le stort. (Men fråga mig om en vecka så får vi se vad jag säger då...)

Under hela den här processen har jag tänkt på att det faktiskt är fantastiskt vad läkevetenskapen kan göra, och den känslan är extra förstärkt nu sedan vi fick se vårt fyrcelliga embryo på en monitor innan de stoppade in det. Tänk att något som är så fruktansvärt litet och bara är en ring med fyra bubblor i faktiskt kan bli ett helt barn. Tyvärr följde inte kameran med in i operationsrummet, så det blev inget foto, trots att jag hade den ambitionen inspirerad av IVF-karusell. Däremot så fick jag i alla fall en bild på mig och maken. Hoppas att kunna visa det i framtiden och kunna säga "här är mamma och pappa så glada för då hade vi precis fått tillbaka dig". :-)

Helt plötsligt tillåtet

Tänk, jag känner mig nästan lite gravid. :-) Inte fysiskt, men i sinnet. Tittade på Plus nyss, det handlade om amningsbehåar och jag lyssnade uppmärksamt på bh-expertens råd. Sånt har jag visserligen gjort tidigare också, men nu kändes det helt plötsligt liksom tillåtet och inte sådär pinsamt som att jag samlade info för någonting som kanske aldrig skulle hända. Visst, det finns inga garantier, men nu är jag ändå närmare än jag någonsin varit. Tänk, om ett antal månader kanske det är allra högsta grad aktuellt med amningsbehå-köp för mig.

Ruvare!!!

Tänka sig - jag blev ruvare! Världens bästa födelsedagspresent.

Kan avslöja att jag inte klarade av att hålla mig - vid halv tolv ringde jag kliniken och fick då besked om att det såg bra ut. CvL är verkligen toppen med sina långa telefontider och det är aldrig kö, så det känns helt ok att ringa och vara orolig. Massagen var dock toppen för att hålla tankarna på annat håll, och skönt var det också. :-)

Dessutom: M - du hade rätt - Det andra embryot var tillräckligt bra för frysen! Vilken bonus, jag har varit så fokuserad på bara att få tillbaka ett fint embryo så det här känns nästan som en lottovinst. Ska jag tänka hoppfullt så blir det ett syskon i framtiden, men det känns också skönt att ha om det inte skulle gå vägen den här gången.

Nu väntar bara testet om 18 dagar...

Världens längsta dag?

Jag har en känsla av att den här dagen mycket möjligt skulle kunna kvala in som världens längsta dag. Nu har jag i alla fall sett till att hålla mig uppbokad till tolvtiden, men jag vet inte om det kommer att hjälpa mot de här nerverna. Det går upp och ner mellan hopp och förtvivlan.

Jag försöker att upprepa mantrat "det ska gå bra", "idag ska jag bli gravid" etc. Hoppas hoppas hoppas att de där två små är fina nog idag - men det ska de som sagt vara. Och det räcker ju med en, ett guldägg.

Nej, nu ska jag iväg på massage, och sedan lunchdate.

Massage inbokad

Jag vill bara att den här dagen ska gå, så att det kan bli torsdag och jag kan bli ruvare... (För det ska jag bli!) Finns bättre sätt att tillbringa en ledig dag från jobbet.

För att slippa gå igenom samma sak i morgon har jag nu ringt och bokat in en ansiktsmassage på förmiddagen. Dels får det tiden att gå, dels kanske massagen fungerar rogivande för mitt oroliga hjärta. Frågan är bara hur jag ska kunna undvika att tänka på telefonen under tiden...

Och appropå telefonen - det är ju min födelsedag imorrn och jag tippar på att det är en hel del folk som kommer att höra av sig för att gratta, särskilt som det är jämn ålder och allt. Gissa om jag kommer att hoppa högt varje gång telefonen ringer!

Två ägg

Gissa om jag hängde på låset nu kl 13? Och gissa om tiden mellan 12 och 13 segade sig fram?

Svaret var att av de fem ägg vi fått ut var det tre som man kunde befrukta med ICSI. Av de tre var det två som verkligen hade befruktats och sköterskan i telefonen sa att det såg fint ut. Vad som helst kan ju hända, men jag frågade ändå om de trodde att vi skulle kunna komma imorgon och hon sa ja, men tillade ändå att vi får hålla tummarna.

Tyvärr måste jag säga att jag inte riktigt är lugnad. Två ägg... Hoppas hoppas att de utvecklar sig fint så jag kan bli ruvare imorgon.

Hemmadag

Eftersom de inte vet något om vår ivf på jobbet, och jag ringde och sjukskrev mig med magsjuka igår, så spelar det ingen roll att jag är oförskämt pigg idag - det blir inget jobb.

Dagen till ära har både min mobiltelefon och vårt internet lagt av (skriver detta genom att surfa på grannens trådlösa nätverk), så frågan är hur jag ska sysselsätta mig hela dagen. Särskilt fram till kl 13 då jag skulle ha möjlighet att ringa och få besked om hur befruktningen av äggen har gått. Vill att tiden ska gå fort! Hoppas också verkligen att det här inte är en händelse av typen "en olycka kommer sällan ensam" och att våra ägg just nu ligger och befruktar sig så fint så fint.

Update: Jag fick igång mobilen, det är uppenbarligen jag som försöker först, och kollar in instruktionshäftet sen... :-)

Horoskop

Eftersom vi var en timme (!) tidiga till äggplocket pga oro för trafiken, läste jag igenom i stort sett varenda tidning de hade medan vi väntade. I senaste numret av Elle (tror jag att det var) läste jag även mitt horoskop. Jag brukar inte tro på sånt, men när det står att "de här första månaderna på året kommer det att hända något som inte bara kommer att ha stor påverkan just nu, utan även för hela ditt decennium. Nu kan du faktiskt få allt du önskar." så måste jag ju överväga om de kanske har rätt. :-)

Nu är det gjort!

Så, nu har jag blivit plockad på ägg också. Ännu en upplevelse. Det gick faktiskt hur bra som helst, jag kände verkligen INGENTING. Jag såg ju den där stora sprutan som låg på bordet när jag kom in, men jag märkte aldrig ens när läkaren stack, och av äggutsugningen så kände jag ju att de var där och petade, men ingen smärta. Sköterskan frågade lite snällt om jag behövde mer smärtlindring, men det behövdes verkligen inte. Efteråt sa de att jag kunde ligga och sova lite, men jag var så pigg och exalterad så det gick inte alls. Maken sa dock att jag var en smula simmig på ögonen, så lite vila blev det i alla fall, och sedan fika.

Överlag är jag jättelättad. Alla var hur gulliga som helst, och allt gick rätt snabbt så jag behövde aldrig ligga och vänta och känna oron stiga. Efteråt visade den snälla labb-tjejen några av äggen på en skärm uppe vid taket. Såg ut som små grå prickar. Hoppas så att vi kan få komma tillbaka på torsdag och se ett litet embryo där istället.

Och resultatet? Läkaren kunde hitta sex äggblåsor (mot fem och sju tidigare...) och av dem blev det fem stycken ägg. Det är ett bra resultat har jag förstått, men jag är såklart lite nervig för nu ska ju äggen bli befruktade och dela sig fint också.

Tack för alla tummar ni har hållit! Ni får gärna behålla dem tills på torsdag så att det blir en insättning också. Kram till er alla!

Imorrn gäller det!

Behöver jag säga att jag är sjukt nervös? Jag har hittills hela resan oroat mig för om det ska bli ÄP eller inte, och liksom stannat där. Ett orosmoment i taget. Nu när vi är över den tröskeln och vet att det blir ÄP tar nästa oro vid: Kommer jag att få ut fina ägg, och huvudsaken - kommer vi att få något tillbaka? Jag hoppas och håller tummarna, ni får gärna vara med...