Fy vilken helg

Känns som den här helgen är en miljard dagar lång. Gissa om jag har grinat? Känns som minsta lilla sak får ögonen att svämma över.

Trots det jag skrev om att jag skulle låta bli att testa, så tog jag mitt sista test igår morse i förhoppningen att det trots allt skulle visa sig starkare. Och visserligen visade det sig starkare än fredagens test, men svagare än torsdagens. Då ställde jag in mig definitivt på att det nu är kört (även om en liiiten gnutta hopp kommer att finnas kvar tills det helt säkert är över). Idag blev det inget test, men jag och maken har kommit överens om att vi idag ska gå och köpa ett nytt test som jag ska ta imorgon innan jag ringer läkaren och frågar hur vi ska gå vidare. Maken är så klart också ledsen, men han har redan ställt om fokus till "nästa gång". Själv kommer jag nog att bli kvar i den här ledsenheten och bitterheten ett tag till. Har så svårt att släppa att lyckan blev så kortvarig och att det inte kommer att gå vägen nu när vi kom så himla långt. Man hinner tänka ganska mycket bara på två dagar och jag och maken hann prata om både föräldraledigheten och tankar kring hur barnet skulle se ut. Visst fanns det i bakhuvudet att det kanske inte skulle gå vägen, men vi var ju ändå gravida just då.

Jag är också en smula besviken på mig själv och att jag är ett sådant testfreak. Om jag inte hade envisats med att testa gång på gång efter vårt positiva test så hade jag inte suttit här och deppat nu. Visst, resultatet hade blivit detsamma, men kanske hade jag kunnat få några extra lyckliga dagar tills det visade sig att det hade skitit sig. Nu förstördes istället helgen som vi hade så många roliga planer inför. Å andra sidan kanske det är bättre det än att blodet helt plötsligt börjar forsa när man sitter på jobbet...

Nu får vi ta en dag i taget, får se om jag kommer att behöva skriva av mig mer här, eller om jag behöver pausa. Kan mycket väl bli en hel del ältande, hoppas att ni läsare orkar hålla ut. Hoppas också att ni förstår att jag för tillfället har svårt att engagera mig i era försök, och att det är för svårt att läsa inläggen hos er som just lyckats bli gravida. Jag önskar er all lycka, men det är för jobbigt med tankarna att jag också borde ha befunnit mig där.