6 år sedan
tisdag 17 maj 2011
Och bara ett till...
Ville bara avsluta med att säga att jag är jätteglad för alla er som hört av er om att fortsätta följa mig på min andra blogg. Jag har bara sett att jag fått kommentarer och att mail droppat in, men ska snart ta tag i att läsa dem och skicka ut adressen till er. Kram på er allihopa!
söndag 15 maj 2011
Ett årsjubileum och ett avslut
Idag är det ett år sen som vi besökte ivf-klinken och fick tillbaka vad som skulle visa sig vara vårt guldägg. Det blev bara ett embryo vid behandlingen trots åtta plockade ägg, men det var det embryo som blev till vår lilla guldklimp! Det är lika fantastiskt varje gång jag tänker på att ivf faktiskt fungerade för oss och att vi faktiskt är föräldrar nu. Jag är så tacksam för att vi fick möjligheten, och vill inte tänka tanken att hade vi bara fötts någon annanstans eller i en annan tid så skulle vi fortfarande vara barnlösa.
Och vilken dag skulle passa bättre att skriva sitt sista inlägg på än denna. Jag har nämligen bestämt mig – jag slutar blogga här nu. Jag orkar inte jonglera två bloggar längre och känna att jag inte hinner med någon av dem. Jag känner att jag måste välja, och eftersom den andra bloggen är bredare och öppnare så känns det bättre att bjuda med er dit än att göra tvärtom.
Och vilken dag skulle passa bättre att skriva sitt sista inlägg på än denna. Jag har nämligen bestämt mig – jag slutar blogga här nu. Jag orkar inte jonglera två bloggar längre och känna att jag inte hinner med någon av dem. Jag känner att jag måste välja, och eftersom den andra bloggen är bredare och öppnare så känns det bättre att bjuda med er dit än att göra tvärtom.
Eftersom jag är anonym här, men inte på den andra bloggen, så vill jag inte länka direkt dit. Den som vill fortsätta läsa kommer därför att behöva maila till mig (minadrommarsbarn @ gmail . com) för att få adressen. ALLA är välkomna, även ni som inte har en egen blogg eller som aldrig kommenterat - men då vore det trevligt om ni skrev någon rad om er själva i mailet, bara så att jag får lära känna er lite också.
Jag vill poängtera att det inte handlar om att vi inte är öppna med att vi gjort ivf och för er som läser här skulle jag gärna länka direkt, MEN jag vill inte att de som läser min vanliga blogg ska få tillgång till de utelämnande inläggen jag skrivit i min anonymitet här. Särskilt när det gäller de gnälliga inlägg jag skrivit om mitt jobb, och en del jag skrivit om diskussioner med vänner skulle kännas känsligt om de lästes av fel personer. Det är så stor risk att man läser in något annat och feltolkar saker jag skrivit i affekt. För att minska den risken kommer jag nog tyvärr också att radera en del av dessa inlägg. Hade önskat att det gick att lösenordskydda endast dessa så att de kunde finnas kvar, men tyvärr verkar inte blogspot ha den funktionen.
Det känns lite vemodigt måste jag säga, men jag känner som sagt att tiden inte riktigt räcker till för två bloggar. Just nu har jag knappt tid att läsa alla andra bloggares inlägg, än mindre kommentera på dessa och det känns inte heller så kul. Dessutom känner jag att eftersom vår skrutt tar upp mest av min tid och tankar just nu, så blir har inläggen här och på min andra blogg blivit mer och mer lika varandra, och då känns det bara dumt att skriva liknande saker på två ställen.
Hoppas såklart att så många som möjligt vill följa med till min andra blogg, det är ju fortfarande mitt liv det handlar om, om än med lite annat fokus.
torsdag 12 maj 2011
Mitt inlägg i vindebatten
Jag hade först tänkt att jag inte skulle ge mig in i den här debatten, men nu har jag kommenterat på så många bloggar att det känns dumt att inte skriva något själv. Alltså: Mamman som inte fick köpa vin på Rival.
Jag är kluven. Å ena sidan: Jag tycker att har man ansvar för ett barn ska man inte vara påverkad, och gränsen bör ligga så att barnet aldrig ska behöva känna obehag för att mamma eller pappa är annorlunda. Å andra sidan: Jag vet inte, men just det här med nolltolerans känns så...stelt. Jag har själv inga problem med att avstå och har varit nykter i långa perioder bara för att jag inte känt för att dricka, men samtidigt har jag svårt att se varför ett halvt glas vin på en lite festligare middag skulle vara en sån katastrof. För jag pratar inte om att dricka glas på glas, utan en väldigt restriktiv mängd.
Men för att ta upp det som irriterar mig mest så är det att jag tycker att debatten fått helt fel fokus. Att den handlar om mammor som ammar istället för att handla om föräldraskapet i stort, inklusive de föräldrar som inte ammar. Inte att jag menar att “pappor får ju dricka så då ska mammorna också” utan att man har ju lika stort föräldraansvar som pappa/partner och att de också bör tänka på sin alkoholkonsumtion.
Argumentation som att det är klart att man ska avstå för “amningsperioden är ju så himla kort” (och med undertonen att klarar man inte det så har man problem) känns så fel eftersom det för mig inte handlar om själva amningsperioden utan mina tankar om att man bör vara restriktiv med alkohol som förälder gäller för hela barnperioden. Jag kommer bara att amma i ett halvår, men jag kommer att hålla mig till ett enda glas när mitt barn är med i en långt längre tid.
Hade bartendern på Rival bara sagt att “vi serverar inte vuxna som har med sig små barn” hade jag tyckt det var helt ok, jag hade till och med tyckt att det var bra. Men när man vänder det till att handla om själva amningen så känns det fel. Om mamman hade gett sitt barn ersättning istället, hade hon fått beställa glas på glas då?
Jag är kluven. Å ena sidan: Jag tycker att har man ansvar för ett barn ska man inte vara påverkad, och gränsen bör ligga så att barnet aldrig ska behöva känna obehag för att mamma eller pappa är annorlunda. Å andra sidan: Jag vet inte, men just det här med nolltolerans känns så...stelt. Jag har själv inga problem med att avstå och har varit nykter i långa perioder bara för att jag inte känt för att dricka, men samtidigt har jag svårt att se varför ett halvt glas vin på en lite festligare middag skulle vara en sån katastrof. För jag pratar inte om att dricka glas på glas, utan en väldigt restriktiv mängd.
Men för att ta upp det som irriterar mig mest så är det att jag tycker att debatten fått helt fel fokus. Att den handlar om mammor som ammar istället för att handla om föräldraskapet i stort, inklusive de föräldrar som inte ammar. Inte att jag menar att “pappor får ju dricka så då ska mammorna också” utan att man har ju lika stort föräldraansvar som pappa/partner och att de också bör tänka på sin alkoholkonsumtion.
Argumentation som att det är klart att man ska avstå för “amningsperioden är ju så himla kort” (och med undertonen att klarar man inte det så har man problem) känns så fel eftersom det för mig inte handlar om själva amningsperioden utan mina tankar om att man bör vara restriktiv med alkohol som förälder gäller för hela barnperioden. Jag kommer bara att amma i ett halvår, men jag kommer att hålla mig till ett enda glas när mitt barn är med i en långt längre tid.
Hade bartendern på Rival bara sagt att “vi serverar inte vuxna som har med sig små barn” hade jag tyckt det var helt ok, jag hade till och med tyckt att det var bra. Men när man vänder det till att handla om själva amningen så känns det fel. Om mamman hade gett sitt barn ersättning istället, hade hon fått beställa glas på glas då?
fredag 6 maj 2011
Lika barn leka bäst?
Jag har tidigare skrivit om hur makens syskon bägge skulle få barn bara några månader efter oss och hur jobbigt det kändes men att det lättade sen. Nu har det ena paret fått en liten pojke och det är bara så roligt! Både att vi nu är föräldralediga tillsammans, och att vår skrutt faktiskt har fått en jämngammal kusin att leka med.
Men, såklart är det något som skaver lite... Ofta när vi ses nu så pratas det om det tredje parets barn som ska komma väldigt snart (både när de är med och när vi träffats utan dem) och då uttrycker alltid makens bror förhoppningen om att det också ska bli en pojke så att deras lilla inte ska bli så utanför och också ha någon att leka med (eftersom de har varsin flicka sen tidigare och vi också fick en flicka). Jag mår alltid lika dåligt när han säger så där, och vet bara inte hur jag ska konfrontera det. Jag tycker inte att könet ska spela roll för vem som ska leka med vem och min tanke är att vår lilla troligare kommer att leka mer med sina jämngamla kusiner oavsett kön, än med de två år äldre tjejerna. Det kanske låter futtigt att bli så upprörd över en sån kommentar, men jag blir så ledsen över att skrutten redan vid två månaders ålder ska bli definierad och bortvald på grund av sitt kön. Särskilt också som de känns rätt genusmedvetna i övrigt, och deras lilla tjej är allt annat än "tjejig". Nu har det blivit så att den där kommentaren växer inom mig för varje gång den sägs och nu försöker jag bara att komma på något fint sätt att vända det hela nästa gång det kommer på tal. Känns lite fel att inte säga nåt, särskilt när de två äldre barnen sitter med och lyssnar och får höra att lillebror behöver visst en annan pojke att leka med, och det är väl lika bra att börja i tid för det kommer nog att bli en hel de genusstrider för min del å lillans vägnar.
Men, såklart är det något som skaver lite... Ofta när vi ses nu så pratas det om det tredje parets barn som ska komma väldigt snart (både när de är med och när vi träffats utan dem) och då uttrycker alltid makens bror förhoppningen om att det också ska bli en pojke så att deras lilla inte ska bli så utanför och också ha någon att leka med (eftersom de har varsin flicka sen tidigare och vi också fick en flicka). Jag mår alltid lika dåligt när han säger så där, och vet bara inte hur jag ska konfrontera det. Jag tycker inte att könet ska spela roll för vem som ska leka med vem och min tanke är att vår lilla troligare kommer att leka mer med sina jämngamla kusiner oavsett kön, än med de två år äldre tjejerna. Det kanske låter futtigt att bli så upprörd över en sån kommentar, men jag blir så ledsen över att skrutten redan vid två månaders ålder ska bli definierad och bortvald på grund av sitt kön. Särskilt också som de känns rätt genusmedvetna i övrigt, och deras lilla tjej är allt annat än "tjejig". Nu har det blivit så att den där kommentaren växer inom mig för varje gång den sägs och nu försöker jag bara att komma på något fint sätt att vända det hela nästa gång det kommer på tal. Känns lite fel att inte säga nåt, särskilt när de två äldre barnen sitter med och lyssnar och får höra att lillebror behöver visst en annan pojke att leka med, och det är väl lika bra att börja i tid för det kommer nog att bli en hel de genusstrider för min del å lillans vägnar.
onsdag 4 maj 2011
Tacksamhet
Huskurer* i alla ära, men nu är jag rätt nöjd över att ha fått antibiotika utskrivet. Jag tar inte gärna läkemedel i onödan, men just nu skulle jag kunna ta nästan vad som helst bara det här eländet försvann. Dagens förhoppning är bara att det här är någon extremt snabbverkade sort som kan få mig att må bättre redan imorrn.
När jag är sjuk såhär så väcker det alltid tankar om hur tacksam jag är över att få vara frisk resten av tiden. Även om de här två sjukveckorna känns som tid som tagits från mig och som jag kunde varit en rolig mamma åt skrutten, så kommer jag ju att bli frisk snart. Jag tänker på en vän som inte kan jobba heltid pga ryggproblem, och på cancersjuka Linda vars blogg jag följt och som bara fick lite mer än ett år tillsammans med sitt minsta barn. Det är verkligen skrutt att vara sjuk, och mina tankar går verkligen till dem som är mer sjuka än friska.
* Jag är ändå tacksam för era tips om huskurer, men kommer snarare att använda dessa i förebyggande syfte för att inte hamna i den här skiten igen.
När jag är sjuk såhär så väcker det alltid tankar om hur tacksam jag är över att få vara frisk resten av tiden. Även om de här två sjukveckorna känns som tid som tagits från mig och som jag kunde varit en rolig mamma åt skrutten, så kommer jag ju att bli frisk snart. Jag tänker på en vän som inte kan jobba heltid pga ryggproblem, och på cancersjuka Linda vars blogg jag följt och som bara fick lite mer än ett år tillsammans med sitt minsta barn. Det är verkligen skrutt att vara sjuk, och mina tankar går verkligen till dem som är mer sjuka än friska.
* Jag är ändå tacksam för era tips om huskurer, men kommer snarare att använda dessa i förebyggande syfte för att inte hamna i den här skiten igen.
tisdag 3 maj 2011
Skrutt
Jag är fortfarande sjuk, och tillbringar dagarna med att tycka synd om mig själv. Tiden går tyvärr väääldigt långsamt just nu. Var hos läkaren igår eftersom förkylningen verkar satt sig på bihålorna och det gör så sjukt ont, men han var restriktiv med att skriva ut antibiotika och som han sa att "kortisonsprej skulle kunna funka, men det går inte eftersom du ammar". Jag fick Rinexin och läkaren sa att han trodde att det skulle gå över av sig självt, men jag gissar på att det blir ett nytt besök imorrn för det blir bara värre. 38-39 graders feber och jag har så ont så att jag mår illa...funderar just nu hur jag ska orka hålla ihop mig till den öppna mottagningen de har imorgon bitti. Just nu kör jag min mammas tips att blåsa på pannan med en hårtork, det funkar faktiskt sådär, men andra huskurer mottages tacksamt.
Tänkte att jag kunde ta tag i några sitt-sysslor när jag ändå var hemma och passade på att ringa runt till några förskolor för att boka besök och ställa sig i kö. Trodde ändå jag var ute i ganska god tid eftersom skrutten bara är 2,5 månad, men det som hittills verkar vara mitt favoritställe berättade pedagogen att många börjar köa hos dem redan när de är gravida. Suck...
Ingen bra dag alltså. Tur att skrutten är lättroad ändå.
Tänkte att jag kunde ta tag i några sitt-sysslor när jag ändå var hemma och passade på att ringa runt till några förskolor för att boka besök och ställa sig i kö. Trodde ändå jag var ute i ganska god tid eftersom skrutten bara är 2,5 månad, men det som hittills verkar vara mitt favoritställe berättade pedagogen att många börjar köa hos dem redan när de är gravida. Suck...
Ingen bra dag alltså. Tur att skrutten är lättroad ändå.
fredag 29 april 2011
Det här med amning och föräldraskap
Läser det här inlägget i amnigsdebatten och lägger det till alla amningsfunderingar jag har i min hjärna just nu.
Jag ammar på heltid vilket funkat bra hela tiden. Min plan är att amma fullt ut tills lillan är sex månader och maken tar över förälraledigheten. Efter det funderar jag eventuellt på att delamma lite till det "känns nog" vilket jag tänker kan vara nånstans mellan nio månader och ett år. Det känns som en bra lösning samtidigt som jag vrider och vänder på beslutet när jag hör hur andra pratar om att amma länge. Det ger mig lite av en "dålig mamma-känsla", men samtidigt har jag svårt att tro att de pratar om att helamma längre än sex månader.
Jag ville mest skriva att jag är så otroligt delad i den här debatten just kring amning och graviditet. Å ena sidan tycker jag att det är jätteviktigt att även pappor blir bemötta som likvärdiga föräldrar och inte bara någon som är där för att "hjälpa till", å andra sidan är det ändå kvinnan som bär barnet och som föder och som därför hamnar lite mer i fokus. Det måste ju finnas någon gråzon mellan millimeterrättvisa och ett upphöjande av mamman som "den enda rätta för barnet". Man måste ju kunna skilja på de tillfällen som det handlar om att "bli och vara förälder" och där båda föräldrarna är lika viktiga, och de fall där det handlar om kontroller av mammans och barnet i magens fysiska hälsa. Idag känner det mer som om debatten handlar om allt eller inget...
Jag tycker att detta lite tydliggörs av det citat från artiklen i Aftonbladet som fick mig att börja fastna och raljera om detta (och som också Cecilia citerar): "Som när en av oss ville försäkra sig om att inte störa amningen genom att börja ge flaska för tidigt, och därför frågade barnmorskan när det var lämpligt att börja med det. I stället för ett svar kom ett ifrågasättande: 'Varför ge flaska överhuvudtaget?'. Svaret på frågan, att båda föräldrarna ville mata bebisen, bemöttes med en tillrättavisning: 'Barnet ska vara med sin mamma hela tiden'." så stör jag mig både för parets svar och på barnmorskans. Att säga att barnet ska vara hos mamman hela tiden känns så hopplöst förlegat samtidigt som att kommentaren att båda föräldrarna "vill mata bebisen" också känns lite obehagligt, som att barnet bara blir en nickedocka i debatten.
Jag håller inte med om allt som Cecilia skriver i sitt inlägg (är nog inte lika amningsfrälst), men jag tycker attt hon har en poäng i att det här med amning eller inte och hur länge som så många andra frågor kring förälraskap läggs fram som en fråga om vad pappan vill, och att det faktiskt finns andra sätt att dela lika på föräldraskapet. Amma är ju det enda jag kan som inte maken kan, allt annat kan vi ju dela lika på, så min fundering om det verkligen är så viktigt att låsa fast sig vid delad matning som en jämställdhetsfråga? Visst blir man låst som "matnings-maskin", men delar man lika på allt annat så och ser barnet som lika mycket bådas ansvar blir låsningen för en part inte lika definitivt. Och som Cecilia poängterar - graviditeten och amningsperioden är ju en väldigt kort tid och efter det finns alla möjligheter till att dela exakt lika.
För att inte riskera att låta som någon "amma till varje pris tant" måste jag också poängtera att jag kan bli tokig över den hets som finns kring amningen och tycker att vill man ocskå (eller enbart) flaskmata så måste man ju få det utan pekpinnar. För många är ju också flaskmatning eller helamning inte ett val då amningen inte fungerar fullt ut och dessa föräldrar behöver inte skuldbeläggas mer. Det jag vill är istället att vrida och vända på det här med att amma eller inte görs till en jämställdhetsfråga.
Cecilias mening "Är det ett feministiskt framsteg att kvinnor avstår från detta för att mannen inte vill att kvinnan ammar?" sätter lite fingret på en av de saker som gör mig kluven och gör att man kan vrida på det ett varv till. Det är himla svårt att tala om "barnets bästa" när barnet inte själv kan uttalla sig, så vem är det egentligen som ska ha tolkningsföreträde kring vad som är det bästa när det gäller amning? Är det mer fel att pappan tvingar mamman till att sluta amma, än att mamman ammar mot pappans vilja? Mest tycker jag nog synd om par som måste tjafsa om detta... (Samtidigt som jag har svårt att tro att det är ett så stort problem som Cecilia verkar lägga fram det som.)
Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om det här och också säga nåt om ensamstående eller samkönande föräldrar i allt det här om normen nu ska vara millimeterrättvisa mellan en mamma och en pappa, men nu får det vara nog. Inlägget är redan långt (och rörigt) nog. Jag säger "Trevlig helg" istället och hoppas att jag har fått fram nån poäng i alla fall.
Jag ammar på heltid vilket funkat bra hela tiden. Min plan är att amma fullt ut tills lillan är sex månader och maken tar över förälraledigheten. Efter det funderar jag eventuellt på att delamma lite till det "känns nog" vilket jag tänker kan vara nånstans mellan nio månader och ett år. Det känns som en bra lösning samtidigt som jag vrider och vänder på beslutet när jag hör hur andra pratar om att amma länge. Det ger mig lite av en "dålig mamma-känsla", men samtidigt har jag svårt att tro att de pratar om att helamma längre än sex månader.
Jag ville mest skriva att jag är så otroligt delad i den här debatten just kring amning och graviditet. Å ena sidan tycker jag att det är jätteviktigt att även pappor blir bemötta som likvärdiga föräldrar och inte bara någon som är där för att "hjälpa till", å andra sidan är det ändå kvinnan som bär barnet och som föder och som därför hamnar lite mer i fokus. Det måste ju finnas någon gråzon mellan millimeterrättvisa och ett upphöjande av mamman som "den enda rätta för barnet". Man måste ju kunna skilja på de tillfällen som det handlar om att "bli och vara förälder" och där båda föräldrarna är lika viktiga, och de fall där det handlar om kontroller av mammans och barnet i magens fysiska hälsa. Idag känner det mer som om debatten handlar om allt eller inget...
Jag tycker att detta lite tydliggörs av det citat från artiklen i Aftonbladet som fick mig att börja fastna och raljera om detta (och som också Cecilia citerar): "Som när en av oss ville försäkra sig om att inte störa amningen genom att börja ge flaska för tidigt, och därför frågade barnmorskan när det var lämpligt att börja med det. I stället för ett svar kom ett ifrågasättande: 'Varför ge flaska överhuvudtaget?'. Svaret på frågan, att båda föräldrarna ville mata bebisen, bemöttes med en tillrättavisning: 'Barnet ska vara med sin mamma hela tiden'." så stör jag mig både för parets svar och på barnmorskans. Att säga att barnet ska vara hos mamman hela tiden känns så hopplöst förlegat samtidigt som att kommentaren att båda föräldrarna "vill mata bebisen" också känns lite obehagligt, som att barnet bara blir en nickedocka i debatten.
Jag håller inte med om allt som Cecilia skriver i sitt inlägg (är nog inte lika amningsfrälst), men jag tycker attt hon har en poäng i att det här med amning eller inte och hur länge som så många andra frågor kring förälraskap läggs fram som en fråga om vad pappan vill, och att det faktiskt finns andra sätt att dela lika på föräldraskapet. Amma är ju det enda jag kan som inte maken kan, allt annat kan vi ju dela lika på, så min fundering om det verkligen är så viktigt att låsa fast sig vid delad matning som en jämställdhetsfråga? Visst blir man låst som "matnings-maskin", men delar man lika på allt annat så och ser barnet som lika mycket bådas ansvar blir låsningen för en part inte lika definitivt. Och som Cecilia poängterar - graviditeten och amningsperioden är ju en väldigt kort tid och efter det finns alla möjligheter till att dela exakt lika.
För att inte riskera att låta som någon "amma till varje pris tant" måste jag också poängtera att jag kan bli tokig över den hets som finns kring amningen och tycker att vill man ocskå (eller enbart) flaskmata så måste man ju få det utan pekpinnar. För många är ju också flaskmatning eller helamning inte ett val då amningen inte fungerar fullt ut och dessa föräldrar behöver inte skuldbeläggas mer. Det jag vill är istället att vrida och vända på det här med att amma eller inte görs till en jämställdhetsfråga.
Cecilias mening "Är det ett feministiskt framsteg att kvinnor avstår från detta för att mannen inte vill att kvinnan ammar?" sätter lite fingret på en av de saker som gör mig kluven och gör att man kan vrida på det ett varv till. Det är himla svårt att tala om "barnets bästa" när barnet inte själv kan uttalla sig, så vem är det egentligen som ska ha tolkningsföreträde kring vad som är det bästa när det gäller amning? Är det mer fel att pappan tvingar mamman till att sluta amma, än att mamman ammar mot pappans vilja? Mest tycker jag nog synd om par som måste tjafsa om detta... (Samtidigt som jag har svårt att tro att det är ett så stort problem som Cecilia verkar lägga fram det som.)
Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om det här och också säga nåt om ensamstående eller samkönande föräldrar i allt det här om normen nu ska vara millimeterrättvisa mellan en mamma och en pappa, men nu får det vara nog. Inlägget är redan långt (och rörigt) nog. Jag säger "Trevlig helg" istället och hoppas att jag har fått fram nån poäng i alla fall.
onsdag 27 april 2011
Barnsaker
Håller på att rensa lite på skrivbordet på datorn och går därigenom allehanda dokument som antingen ska slängas eller läggas i någon av mina mappar för att sparas. Har märkt att jag tycker att det är svårt att veta vad jag ska göra med vissa dokument som t ex excelarket jag pysslade med innan skruttan föddes. Där jag listade alla saker vi behövde och sedan bockade av allt eftersom. Första delen, där jag skrev upp exakt vad vi hade klädmässigt och i vilken storlek, ska skrivas ut och läggas i lådan med barnkläder på vinden så att vi ser exakt vad den innehåller. Men resten? Min tanke är att publicera den här så kan jag slänga dokumentet sen (så finns det ändå sparat nånstans). Kanske kan nån som går i väntans tider ha glädje av listan dessutom. Det är ju vad vi har känt att vi behöver och framför allt kläder kan väl variera med årstiden och vad man får för typ av bebis (en sån som kissar igenom pyjamsar eller en sån som kräks ner bodys...) men den ger ju en idé ändå. I den här listan har vi räknat med "första året" så därför är även barnmatstol och sådant med.
KLÄDER:
långärmad body 8 st
kortärmad body 2 st
Kofta 1-2 st
byxor/sparkdräkt 4 st
Pyjamas 6 st
Sockor 4 st
Mössa/solhatt 2 st
Overall (beroende på årstid) 1-2 st
ÅKA:
Vagn, inkl:
Skötväska
Åkpåse
Regnskydd
Myggnät
Parasoll
Mobil
Bärsjal/sele
Babyskydd/bilbarnstol
SOVA:
Spjälsäng inkl:
Madrass
Täcke
Kudde
Bäddmadrass
Lakanset 4 st
Mobil
Spjälskydd
Vaxat underlägg
Filtar, 2 tunnare och 2 tjockare
Resesäng att ha hos mormor och saker till den
SKÖTA
Skötbord inkl:
Skötbädd
Tvättlappar och våtservetter
Zinksalva (vi köpte Weledas som var jättebra)
Blöjor (tyg- och engångs)
Handduk (vi köpte en sån med luva med det känns lite onödigt i efterhand även om det är gulligt)
Napp
Febertermometer
ÄTA:
Bröstpump inkl flaskor
Amningskudde
Barnstol
Barnstol resemodell (t ex Sack´n Seat)
Tallrikar, glas och bestick
Haklappar
ÖVRIGT:
Babysitter
Babygym
Babyvakt
Inser dock när jag skriver det här att visserligen har vi nästan allt ovanstående här hemma (saknar barnglas, tallrikar och bestick samt babyvakt) men vi har ju ett landställe också där vi tänkt tillbringa en stor del av sommaren. Blir nog till att använda listan lite mer...
PS. Som lite kuriosa kan jag också berätta att jag antecknat priset på allt vi köpt och nu när jag slog ihop det så blev det 11 746 kr för allt utom barnkläderna och förbrukningsvarorna (engångsblöjor, våtservetter och zinksalvan). Känns inte illa med tanke på att bara vagnen kostade 6000 kr utan tillbehör och att vi lagt 1500 kr på tygblöjor. Det är bra med begagnat och arvegods!
KLÄDER:
långärmad body 8 st
kortärmad body 2 st
Kofta 1-2 st
byxor/sparkdräkt 4 st
Pyjamas 6 st
Sockor 4 st
Mössa/solhatt 2 st
Overall (beroende på årstid) 1-2 st
ÅKA:
Vagn, inkl:
Skötväska
Åkpåse
Regnskydd
Myggnät
Parasoll
Mobil
Bärsjal/sele
Babyskydd/bilbarnstol
SOVA:
Spjälsäng inkl:
Madrass
Täcke
Kudde
Bäddmadrass
Lakanset 4 st
Mobil
Spjälskydd
Vaxat underlägg
Filtar, 2 tunnare och 2 tjockare
Resesäng att ha hos mormor och saker till den
SKÖTA
Skötbord inkl:
Skötbädd
Tvättlappar och våtservetter
Zinksalva (vi köpte Weledas som var jättebra)
Blöjor (tyg- och engångs)
Handduk (vi köpte en sån med luva med det känns lite onödigt i efterhand även om det är gulligt)
Napp
Febertermometer
ÄTA:
Bröstpump inkl flaskor
Amningskudde
Barnstol
Barnstol resemodell (t ex Sack´n Seat)
Tallrikar, glas och bestick
Haklappar
ÖVRIGT:
Babysitter
Babygym
Babyvakt
Inser dock när jag skriver det här att visserligen har vi nästan allt ovanstående här hemma (saknar barnglas, tallrikar och bestick samt babyvakt) men vi har ju ett landställe också där vi tänkt tillbringa en stor del av sommaren. Blir nog till att använda listan lite mer...
PS. Som lite kuriosa kan jag också berätta att jag antecknat priset på allt vi köpt och nu när jag slog ihop det så blev det 11 746 kr för allt utom barnkläderna och förbrukningsvarorna (engångsblöjor, våtservetter och zinksalvan). Känns inte illa med tanke på att bara vagnen kostade 6000 kr utan tillbehör och att vi lagt 1500 kr på tygblöjor. Det är bra med begagnat och arvegods!
tisdag 26 april 2011
Sjukstuga
Vi har haft sjukstuga här hemma de senaste dagarna för både jag och skruttan är sjuka. Tur i oturen är väl att jag är mest sjuk, men fy vad jag känner mig tråkig. Tråkig som mamma som inte orkar underhålla barnet ordentligt och tråkig fru som bara gnäller och tycker synd om sig själv. Samtidigt som jag blir lite sur på maken som "utnyttjar tillfället" att också glida runt i morgonrock hela dagen och inte lagar middag förrän jag bett om det flera gånger. Visst begär jag inte att han ska ta tag i den storstädning vi planerat under påsken helt själv, men nu har vi världens största disk i köket, stopp i avloppet i badrummet och varken bröd eller ost hemma. Fy vad jag längtar efter att bli frisk.
tisdag 19 april 2011
Återbesök
Igår var vi på återbesök på mvc/bb. Vilken märklig känsla att komma tillbaka dit och se alla gravida med stora magar och även ett par med en liten nyfödd. Det sitter så mycket känslor i de där väggarna - all oro i början, overklighetskänslan, lyckan över att få vara gravid och sedan det fantastiska i att faktiskt ha fått sitt lilla barn.
Det var också jättekul att få träffa min barnmorska igen. Hon tyckte skruttisen var sååå fin! Hon lät mig bestämma vad vi skulle prata om så det blev mest lite av varje; förlossningen, sex, sömn och träning. När det kom till preventivmedel accepterade hon direkt att jag tackade nej. Såsmåningom måste jag väl börja igen för endometriosens skull, men så länge jag inte måste så vill jag inte ta något. Som vi fick jobba för skruttan så känns det märkligt att skydda sig mot graviditet, skulle vi bli gravida naturligt så skulle det vara ett mirakel oavsett när.
Det enda som känns lite jobbigt är att nu är jag liksom "släppt" därifrån. Tyvärr har jag ju fortfarande endometriosen som bör hållas koll på, och min bm kunde inte ge mig råd kring vart jag skulle vända mig för det. Jag har gått hos sjukhusets läkare tidigare som var samma som opererade bort min cysta, men det är så bisarrt svårt att få tid där så jag vet inte om jag orkar. Ska nog kolla upp hur det ser ut med den samarbetsklinik där vi gjorde alla undersökningar inför ivf:en, har för mig att de har vanlig gyn-mottagning också och de kan ju ha koll på endometrios i och med att de jobbar med ivf:er även om det inte är exakt samma läkare.
Det var också jättekul att få träffa min barnmorska igen. Hon tyckte skruttisen var sååå fin! Hon lät mig bestämma vad vi skulle prata om så det blev mest lite av varje; förlossningen, sex, sömn och träning. När det kom till preventivmedel accepterade hon direkt att jag tackade nej. Såsmåningom måste jag väl börja igen för endometriosens skull, men så länge jag inte måste så vill jag inte ta något. Som vi fick jobba för skruttan så känns det märkligt att skydda sig mot graviditet, skulle vi bli gravida naturligt så skulle det vara ett mirakel oavsett när.
Det enda som känns lite jobbigt är att nu är jag liksom "släppt" därifrån. Tyvärr har jag ju fortfarande endometriosen som bör hållas koll på, och min bm kunde inte ge mig råd kring vart jag skulle vända mig för det. Jag har gått hos sjukhusets läkare tidigare som var samma som opererade bort min cysta, men det är så bisarrt svårt att få tid där så jag vet inte om jag orkar. Ska nog kolla upp hur det ser ut med den samarbetsklinik där vi gjorde alla undersökningar inför ivf:en, har för mig att de har vanlig gyn-mottagning också och de kan ju ha koll på endometrios i och med att de jobbar med ivf:er även om det inte är exakt samma läkare.
onsdag 13 april 2011
Saker jag gör just nu...
...förutom att stoppa in en napp var femte minut i munnen på damen som inte vill sova trots att hon varit vaken hur länge som helst. Till slut plockade jag upp datorn i sängen för att få något annat att göra än att bara ligga och titta på henne och serva med nappen.
- Planerar en kompis möhippa. Vet inte riktigt hur vi ska få ihop det när vi bägge närmaste kompisar (det är ett jättelitet bröllop så det är bara vi och familjen) nyligen har fått barn. Min tanke är att det blir någon typ av "mini"-möhippa i form av en trevlig middag. Det är ju ett så litet bröllop så jag tycker att det kan funka.
- Planerar namnfest. Stora problemet är lokalen, vi får nog inte plats i vår lägenhet och jag minns från när vi kollade lokaler till vårt bröllop att allt var svindyrt. Ett annat problem är när det ska vara, hade tänkt juni först men det känns plötsligt väldigt nära att hinna fixa allt (framför allt lokalen).
- Kollar dagis.
- Planerar en kompis möhippa. Vet inte riktigt hur vi ska få ihop det när vi bägge närmaste kompisar (det är ett jättelitet bröllop så det är bara vi och familjen) nyligen har fått barn. Min tanke är att det blir någon typ av "mini"-möhippa i form av en trevlig middag. Det är ju ett så litet bröllop så jag tycker att det kan funka.
- Planerar namnfest. Stora problemet är lokalen, vi får nog inte plats i vår lägenhet och jag minns från när vi kollade lokaler till vårt bröllop att allt var svindyrt. Ett annat problem är när det ska vara, hade tänkt juni först men det känns plötsligt väldigt nära att hinna fixa allt (framför allt lokalen).
- Kollar dagis.
måndag 11 april 2011
Mer om sömnen
Tänkte jag skulle återkoppla lite mer kring sömnen efter det här inlägget. Jag tycker att det går hur bra som helst sen jag släppte försöken att skapa rutiner för en tidig läggning och att skruttisen skulle sova i den egna sängen.
Nu får hon vara med oss fram tills jag vill gå och lägga mig (vid 22-23-tiden) och oftast sover hon i soffan eller famnen från 19.30-20.00. Sen vaknar hon visserligen till en stund vid läggdags för jag vill gärna byta blöjan innan natten och sen ammar hon ju också. Men det går lättare och lättare för henne att komma till ro vid det tillfället tycker jag. Visst vill jag gärna att hon ska kunna sova i sin egen säng då och då, men det är väl kanske ingen brådska. Hon sover så bra i sängen med oss, och när hon har ammat på natten så är det bara att lägga ner henne bredvid mig så somnar hon om direkt. Jag vet inte om jag är beredd att offra den goda sovtiden på natten på att vänja henne vid vaggan... Det viktigaste är att vi sover bra tycker jag, sen hur spelar inte lika stor roll.
På dagarna sover hon ju faktiskt nästan alltid själv, så det känns ju ändå som att hon har en trygghet att sova själv också. Hon kommer visserligen inte lika lätt till ro på dagen, men så länge vi sover bra på natten så är det ingen katastrof. Nu har vi dessutom lånat en babysitter av en kompis och hurra vad bra det är! Även om hon inte sover i den längre stunder så somnar hon gärna när det gungar och sen är den också bra när jag behöver göra mig i ordning eller göra frukost. Då sitter hon gärna och "snackar" med leksakerna som hänger i en båge framför. Just precis nu sitter hon faktiskt och sover i den och jag ska gå och fixa lite lunch...
Nu får hon vara med oss fram tills jag vill gå och lägga mig (vid 22-23-tiden) och oftast sover hon i soffan eller famnen från 19.30-20.00. Sen vaknar hon visserligen till en stund vid läggdags för jag vill gärna byta blöjan innan natten och sen ammar hon ju också. Men det går lättare och lättare för henne att komma till ro vid det tillfället tycker jag. Visst vill jag gärna att hon ska kunna sova i sin egen säng då och då, men det är väl kanske ingen brådska. Hon sover så bra i sängen med oss, och när hon har ammat på natten så är det bara att lägga ner henne bredvid mig så somnar hon om direkt. Jag vet inte om jag är beredd att offra den goda sovtiden på natten på att vänja henne vid vaggan... Det viktigaste är att vi sover bra tycker jag, sen hur spelar inte lika stor roll.
På dagarna sover hon ju faktiskt nästan alltid själv, så det känns ju ändå som att hon har en trygghet att sova själv också. Hon kommer visserligen inte lika lätt till ro på dagen, men så länge vi sover bra på natten så är det ingen katastrof. Nu har vi dessutom lånat en babysitter av en kompis och hurra vad bra det är! Även om hon inte sover i den längre stunder så somnar hon gärna när det gungar och sen är den också bra när jag behöver göra mig i ordning eller göra frukost. Då sitter hon gärna och "snackar" med leksakerna som hänger i en båge framför. Just precis nu sitter hon faktiskt och sover i den och jag ska gå och fixa lite lunch...
söndag 10 april 2011
Helgen
I helgen var jag och mamma ute på vårt lantställe. Mamma insisterade på att vi skulle packa med vagnen i bilen, något jag först tyckte var helt onödigt när vi skulle vara där så kort tid. Men mamma ville så gärna att vi skulle kunna gå ut och promenera, vilket vi såklart gjorde. Jag förstod ganska snabbt att promenaden var en uppvisning, och mycket riktigt träffade vi halva byn som alla tyckte att skruttisen var sååå gullig, och mamma fick agera stolt mormor. Jättekul!
När vi kom dit hade min mormor, skruttisens gammelmormor, gjort ordning i vardagsrummet "för fotograferingen". Så nu har vi tagit ett kort på fyra generationer, och jag har mina aningar om att kortet kommer att hamna i Allers såsmåningom. Mormor brukar skicka in foton dit och jag har varit med både en och två gånger som liten.
När vi kom dit hade min mormor, skruttisens gammelmormor, gjort ordning i vardagsrummet "för fotograferingen". Så nu har vi tagit ett kort på fyra generationer, och jag har mina aningar om att kortet kommer att hamna i Allers såsmåningom. Mormor brukar skicka in foton dit och jag har varit med både en och två gånger som liten.
torsdag 7 april 2011
Gratissidor?
Vissa dagar känns det som om jag inte gör annat än sitter framför datorn medan skrutten sover på magen. Kanske skulle utnyttja den tiden lite mer och jag funderar på de "gratissidor" som finns. Har bl a hört om följande:
Gratisbio
Supergratis
Pointshop
Nån som testat dessa? Jag är inte så intresserad av gratis prylar (dvs inte som buzzador) men fyller gärna i undersökningar och klickar på länkar för att samla projekt till t ex presentkort. Är med på en liknande tjänst som heter Panel och där hämtade jag senast ut ett presentkort på 400 kr på Pop. :-)
Gratisbio
Supergratis
Pointshop
Nån som testat dessa? Jag är inte så intresserad av gratis prylar (dvs inte som buzzador) men fyller gärna i undersökningar och klickar på länkar för att samla projekt till t ex presentkort. Är med på en liknande tjänst som heter Panel och där hämtade jag senast ut ett presentkort på 400 kr på Pop. :-)
tisdag 5 april 2011
Saker jag tänker på idag:
Bloggens varande. Jag är en sån som aldrig kan bestämma mig så det kan bli ett evinnerligt ältande. Faktum är att jag behöver en nystart, mitt bloggande här känns alldeles för smetigt på något sätt, jag kan liksom inte komma ifrån allt det sorgliga och jobbiga som "sitter i väggarna". Nu velar jag mest om jag ska inkludera några slags "mammaskriverier" i min vanliga pysselblogg, eller om jag ska göra som Bambis mamma med flera och starta en helt ny "mammablogg". Fördelar med pysselbloggen är ju att allt samlas vilket är smidigt för två bloggar tar ju sin lilla tid, fördelar med en mammablogg är att jag kan fortsätta vara anonym och skriva helt fritt. Svårt val...jag tror jag suger på saken lite till. Och om nån undrar så kommer jag såklart inte bara att försvinna utan ni som läser här blir såklart inbjudna att läsa vidare oavsett i vilken form det blir.
Att passa in. Det känns lite märkligt just nu, en "mittemellan-känsla". Den barnlösa tiden känns plötsligt långt borta (även om den ibland slår en med både sorgsna tankar och tankar om att vi faktiskt varit med om ett mirakel), samtidigt som jag har svårt att ställa in mig i ledet som mamma. Det har varit flera träffar med föräldragruppen den senaste tiden och det känns lite märkligt att vara en del av något som jag längtat efter så länge. Jag trodde att den där "bluffkänslan" skulle försvinna när barnet väl var fött men den sitter fortfarande kvar någonstans. Dessutom känns det märkligt att nu när det är fokus på barnen så kommer inte vår ivf upp på ett naturligt sätt - de andra har ju inte pratat om hur deras barn blev till så det är väl inte så konstigt att jag inte heller har gjort det. Men oj vad det känns konstigt när folk förutsätter att lillan kom till naturligt. Och också lite konstigt att sitta där med en stor grupp som troligtvis inte behövt kämpa för sitt barn. Fast det vet man ju aldrig var de har för bagage - kanske finns fler ivf:are i gruppen.
Syskon. Det är många i min bekantskapskrets som just nu får/blir gravida med sitt andra barn, och många som berör ämnet syskon. Jag känner bara att stopp, det här vill jag inte prata eller ens tänka på just nu. Visst har vi våra förhoppningar om att kunna få högvinsten ännu en gång och vi vet redan nu att vi kommer testa syskonförsök i framtiden. Men vi vet inte när eller hur och så får det gärna vara ett tag till. Just nu måste det få räcka med den plutt vi har.
Att passa in. Det känns lite märkligt just nu, en "mittemellan-känsla". Den barnlösa tiden känns plötsligt långt borta (även om den ibland slår en med både sorgsna tankar och tankar om att vi faktiskt varit med om ett mirakel), samtidigt som jag har svårt att ställa in mig i ledet som mamma. Det har varit flera träffar med föräldragruppen den senaste tiden och det känns lite märkligt att vara en del av något som jag längtat efter så länge. Jag trodde att den där "bluffkänslan" skulle försvinna när barnet väl var fött men den sitter fortfarande kvar någonstans. Dessutom känns det märkligt att nu när det är fokus på barnen så kommer inte vår ivf upp på ett naturligt sätt - de andra har ju inte pratat om hur deras barn blev till så det är väl inte så konstigt att jag inte heller har gjort det. Men oj vad det känns konstigt när folk förutsätter att lillan kom till naturligt. Och också lite konstigt att sitta där med en stor grupp som troligtvis inte behövt kämpa för sitt barn. Fast det vet man ju aldrig var de har för bagage - kanske finns fler ivf:are i gruppen.
Syskon. Det är många i min bekantskapskrets som just nu får/blir gravida med sitt andra barn, och många som berör ämnet syskon. Jag känner bara att stopp, det här vill jag inte prata eller ens tänka på just nu. Visst har vi våra förhoppningar om att kunna få högvinsten ännu en gång och vi vet redan nu att vi kommer testa syskonförsök i framtiden. Men vi vet inte när eller hur och så får det gärna vara ett tag till. Just nu måste det få räcka med den plutt vi har.
måndag 4 april 2011
Sovrutiner
Sitter här med skrutten sovandes på magen, hon har just somnat efter nästan två timmars "övertrötthetsgnäll" där hon nickat till flera gånger och sen blivit klarvaken igen... Knepigt när hon inte förstår själv att hon är trött och att det blir bättre bara hon får sova. Det är inte lätt helt enkelt...
Har läst boken "Somna utan gråt" och vissa saker tycker jag var bra med boken. Det kändes som om jag förstod bättre barns sömn och en hel del har vi tagit till oss, som att skrutten inte alltid ska somna i famnen eller med nappen, och inte vara vaken mer än två timmar i sträck. Samtidigt är frågan om hur mycket råden funkar för oss, dels eftersom skrutten är så liten, dels eftersom hon faktiskt sover rätt bra när hon väl somnar för natten. Problemet är snarare att hon har svårt att komma till ro, både på dagen och när det är dags för nattsömnen. Mycket tid på dagen går åt att motverka övertrötthet hos den lilla och få henne att sova åtminstone ett par gånger.
Vi låter lillan följa våra rutiner så hon får sova sina dagpass i soffan, i famnen eller i vagnen på den dagliga promenaden tills det är läggdags för mig. Det brukar bli vid tiotiden. Då byter vi om till pyjamas, byter blöja och sedan ammas hon i sängen. Jag försöker att tänka "rutiner" och sjunger alltid samma vaggsång så att hon ska förknippa det med läggdags. Ändå tar det oftast uppemot en timme eller mer åt få henne att komma till ro och somna. Jag försöker att varva med att hon ligger bredvid mig i sängen och blir klappad, eller att jag gungar henne på min mage. Det senare är ett säkrare kort, men det första känns bättre i längden. När hon väl somnat sover hon väldigt bra. Hon vaknar oftast med tre timmars mellanrum och ammar, sedan lägger jag henne bredvid mig i sängen och hon somnar om. Det svåra är mer att få henne att komma till ro och somna.
De senaste två dagarna har jag försökt byta ut det sista sovpasset i soffan mot vaggan och att vi kör själva läggdagsrutinen två timmar tidigare. Tanken är väl att hon ska sova bättre och att själva nattningen ska bli kortare, plus att jag och maken får lite egen tid innan sängdags. (Framför allt jag eftersom maken brukar ta över ansvaret efter middagen så att jag kan få göra någonting annat, duscha brukar vara skönt bl a...) Det funkar sådär. Igår somnade hon snabbt men vaknade efter 30 minuter och ville inte somna om förrän en timme senare. Idag sov hon i ca tre minuter innan hon vaknade, jag vyssjade i ca 20 minuter varpå hon sov ett par minuter igen och så vidare. Och här är vi nu över två timmar senare när hon somnat av utmattning på mitt bröst... Den där egentiden är ju bara att glömma för när hon väl somnat är det läggdags för mig med. Kanske är det fel att sucka efter två dagar, kanske är det helt dömt att misslyckas med en tvåmånaders bebis...
Jaha, nu var det vaket igen... Hon sov alltså de 20 min det tog mig att skriva det här inlägget. Vet inte riktigt var jag ville komma men det var nog om någon hade tips och råd kring läggningar. Det vore ju skönt om plutten kunde somna lättare dagtid också, men då är jag oftast lite piggare och har mer tålamod, plus att jag alltid kan köra tricket "barnvagnspromenad" vilket är ett säkert kort.
Har läst boken "Somna utan gråt" och vissa saker tycker jag var bra med boken. Det kändes som om jag förstod bättre barns sömn och en hel del har vi tagit till oss, som att skrutten inte alltid ska somna i famnen eller med nappen, och inte vara vaken mer än två timmar i sträck. Samtidigt är frågan om hur mycket råden funkar för oss, dels eftersom skrutten är så liten, dels eftersom hon faktiskt sover rätt bra när hon väl somnar för natten. Problemet är snarare att hon har svårt att komma till ro, både på dagen och när det är dags för nattsömnen. Mycket tid på dagen går åt att motverka övertrötthet hos den lilla och få henne att sova åtminstone ett par gånger.
Vi låter lillan följa våra rutiner så hon får sova sina dagpass i soffan, i famnen eller i vagnen på den dagliga promenaden tills det är läggdags för mig. Det brukar bli vid tiotiden. Då byter vi om till pyjamas, byter blöja och sedan ammas hon i sängen. Jag försöker att tänka "rutiner" och sjunger alltid samma vaggsång så att hon ska förknippa det med läggdags. Ändå tar det oftast uppemot en timme eller mer åt få henne att komma till ro och somna. Jag försöker att varva med att hon ligger bredvid mig i sängen och blir klappad, eller att jag gungar henne på min mage. Det senare är ett säkrare kort, men det första känns bättre i längden. När hon väl somnat sover hon väldigt bra. Hon vaknar oftast med tre timmars mellanrum och ammar, sedan lägger jag henne bredvid mig i sängen och hon somnar om. Det svåra är mer att få henne att komma till ro och somna.
De senaste två dagarna har jag försökt byta ut det sista sovpasset i soffan mot vaggan och att vi kör själva läggdagsrutinen två timmar tidigare. Tanken är väl att hon ska sova bättre och att själva nattningen ska bli kortare, plus att jag och maken får lite egen tid innan sängdags. (Framför allt jag eftersom maken brukar ta över ansvaret efter middagen så att jag kan få göra någonting annat, duscha brukar vara skönt bl a...) Det funkar sådär. Igår somnade hon snabbt men vaknade efter 30 minuter och ville inte somna om förrän en timme senare. Idag sov hon i ca tre minuter innan hon vaknade, jag vyssjade i ca 20 minuter varpå hon sov ett par minuter igen och så vidare. Och här är vi nu över två timmar senare när hon somnat av utmattning på mitt bröst... Den där egentiden är ju bara att glömma för när hon väl somnat är det läggdags för mig med. Kanske är det fel att sucka efter två dagar, kanske är det helt dömt att misslyckas med en tvåmånaders bebis...
Jaha, nu var det vaket igen... Hon sov alltså de 20 min det tog mig att skriva det här inlägget. Vet inte riktigt var jag ville komma men det var nog om någon hade tips och råd kring läggningar. Det vore ju skönt om plutten kunde somna lättare dagtid också, men då är jag oftast lite piggare och har mer tålamod, plus att jag alltid kan köra tricket "barnvagnspromenad" vilket är ett säkert kort.
Enkät
Gjorde nyss Barnlängtans enkät, som jag tipsats om av miss S.
Det som slog mig när jag fyllde i svaren var att allt kom tillbaka kring hur dåligt jag mådde under tiden vi försökte. Att vi lyckades få plutten har flyttat den där tidsperioden längre bak i huvudet. Visst minns jag att jag mådde dåligt, men de konkreta svarsalternativen fick mig att minnas just hur illa det var och jag fick blinka bort tårarna. Jag levde verkligen på paus, med en ständig rädsla malandes i huvudet kring huruvida vi skulle lyckas eller inte. Fysiskt, psykiskt, ekonomiskt - allt tog stryk liksom karriär, vänskapsrelationer och familjeband. Mer behöver jag ju inte skriva för tyvärr vet nog alla som läser här vad precis hur det är.
Jag hoppas verkligen att Barnlängtan kan öka förståelsen för hur barnlösa mår! Hjälp dem att göra det genom att fylla i enkäten.
Det som slog mig när jag fyllde i svaren var att allt kom tillbaka kring hur dåligt jag mådde under tiden vi försökte. Att vi lyckades få plutten har flyttat den där tidsperioden längre bak i huvudet. Visst minns jag att jag mådde dåligt, men de konkreta svarsalternativen fick mig att minnas just hur illa det var och jag fick blinka bort tårarna. Jag levde verkligen på paus, med en ständig rädsla malandes i huvudet kring huruvida vi skulle lyckas eller inte. Fysiskt, psykiskt, ekonomiskt - allt tog stryk liksom karriär, vänskapsrelationer och familjeband. Mer behöver jag ju inte skriva för tyvärr vet nog alla som läser här vad precis hur det är.
Jag hoppas verkligen att Barnlängtan kan öka förståelsen för hur barnlösa mår! Hjälp dem att göra det genom att fylla i enkäten.
fredag 1 april 2011
Två saker...
...som ingen borde drabbas av - barnlöshet och cancer. Jävla skitsjukdomar. Tänker på Moi idag.
Skrik
Och så hände det som inte skulle hända - liten vaknade med gaser i magen och var otröstlig. Fy så jobbigt, både för plutten och för mig som känner mig helt maktlös och hjärtknipen när det händer. Mantrat vid såna här tillfällen är de som jag läste i en bok: "Alla barn skriker." och "Det är inte alls samma sak att gråta och skrika ensam som i en älskad förälders famn." Det får mig att känna mig lite bättre som förälder trots att jag inte kan ta bort det onda.
Ps. De varade inte så länge som tur var, men även en kort stund känns lång när liten har ont.
Ps. De varade inte så länge som tur var, men även en kort stund känns lång när liten har ont.
En glad dumsnut
Vagnen var inte alls trasig! Det visade sig att jag bara ställt in handtaget fel. Jag hade hört om folk som gjort det misstaget och var övertygad om att jag hade kollat det, men tyvärr hade fästet till skötväskan dolt felinställningen. Dessutom trodde jag inte att ett så litet glapp kunde ge en sån enorm effekt. Gissa om jag kände mig dum när expediten som jag frågat om de sålde chassin, helt enkelt rättade till handtaget. Och gissa om jag kände mig glad!
Nu väntar en ensam hemmakväll för mig och plutten, jag har bunkrat upp med choklad.
Nu väntar en ensam hemmakväll för mig och plutten, jag har bunkrat upp med choklad.
tisdag 29 mars 2011
Nu har vagnen pajjat...
Fy vad jag är irriterad nu! Dagen började bra med att jag och lilla skrutten var på babybio och det var jättetrevligt. Hon sov sig igenom hela filmen så att jag kunde ta det lugnt och bara titta på filmen, jätteskönt. Men när jag skulle rulla hem vagnen så upptäckte jag att hela handtaget var snett! Det var liksom snedbelastat vid fästet så att på ena sidan lutar det inåt och på andra utåt. Jag blir så less för vagnen använder jag ju varje dag och jag vet inte riktigt hur jag ska göra nu. Försöka laga eller köpa nytt? Visserligen går det ju att köra men det känns inte särskilt bra för hela vagnen blir ju sned, så jag vill ju lösa det på något sätt. Men det är verkligen en utgift vi inte behöver och när jag tittade på babyshopparna på nätet verkar det dessutom vara leveranstider på minst fem veckor...
Vi köpte ju vagnen begagnad och har kvitto och sådär men butiksgarantin har gått ut för ett par månader sen. Dessutom såg jag i det finstilta att det anges att garantin endast gäller förstahandsköparen - fy så fult! Vagnen är ju lika gammal oavsett om det är den som först köpte vagnen som använder den eller nån annan. Fabriksagarantin är ju ett år extra, men tyvärr tror jag inte att det här beror på ett fabriksfel utan snarare på att jag drar vagnen upp och ner för vår port-trappa varje dag... Och eftersom porten är så nära trappan så måste man verkligen hålla emot med handtaget för att vagnen inte ska sticka iväg. Samtidigt måste man hålla upp porten vilket gör att det blir en process där man först belastar ena sidan av handtaget och sedan det andra, inte konstigt att det blivit snett... Så frågan är om det ens lönar sig att köpa nytt för risken är ju att samma sak händer igen.
Usch, jag var så himla nöjd med vagnen och särskilt med att vi hittade en så bra begagnad, men nu känns det bara som om luften gått ur mig. Jag är nog lite sliten för jag känner att jag har väldigt nära till tårarna när jag tänker på att det är var ytterligare en grej som behövde fixas.
Vi köpte ju vagnen begagnad och har kvitto och sådär men butiksgarantin har gått ut för ett par månader sen. Dessutom såg jag i det finstilta att det anges att garantin endast gäller förstahandsköparen - fy så fult! Vagnen är ju lika gammal oavsett om det är den som först köpte vagnen som använder den eller nån annan. Fabriksagarantin är ju ett år extra, men tyvärr tror jag inte att det här beror på ett fabriksfel utan snarare på att jag drar vagnen upp och ner för vår port-trappa varje dag... Och eftersom porten är så nära trappan så måste man verkligen hålla emot med handtaget för att vagnen inte ska sticka iväg. Samtidigt måste man hålla upp porten vilket gör att det blir en process där man först belastar ena sidan av handtaget och sedan det andra, inte konstigt att det blivit snett... Så frågan är om det ens lönar sig att köpa nytt för risken är ju att samma sak händer igen.
Usch, jag var så himla nöjd med vagnen och särskilt med att vi hittade en så bra begagnad, men nu känns det bara som om luften gått ur mig. Jag är nog lite sliten för jag känner att jag har väldigt nära till tårarna när jag tänker på att det är var ytterligare en grej som behövde fixas.
måndag 28 mars 2011
Tittar på En unge i minuten...
Det är helt klart en annan dimension att kolla på program som "En unge i minuten" nuförtiden. Tänk att jag faktiskt fött ett barn! Det är många tårar av rörelse och igenkänning som dyker upp när mammorna i programmet får upp barnen på brösten.
Jag träffade en vän häromdagen som nyligen fött sitt andra barn, och hon uttryckte det som att "det måste nog bli en trea också för jag måste bara få vara med om det där fantastiska igen". Och det trodde jag aldrig att jag skulle säga när jag låg där på förlossningen och min tanke var "gör folk verkligen om det här?", men åh vad jag hoppas att vi kan få ett syskon till skruttisen en dag. Jag vill faktiskt vara med om det där miraklet ännu en gång!
Jag träffade en vän häromdagen som nyligen fött sitt andra barn, och hon uttryckte det som att "det måste nog bli en trea också för jag måste bara få vara med om det där fantastiska igen". Och det trodde jag aldrig att jag skulle säga när jag låg där på förlossningen och min tanke var "gör folk verkligen om det här?", men åh vad jag hoppas att vi kan få ett syskon till skruttisen en dag. Jag vill faktiskt vara med om det där miraklet ännu en gång!
Släktdrag
Det är väldigt olika vem folk säger att dottern är lik, det är nog så att är det någon som känner mig bättre så tycker de att hon är lik mig och motsvarande med maken. Jag tycker att hon är sin alldeles egna person och växlar lite kring det där med likheten. I vissa miner ser jag makens syskonbarn, och ofta ser jag min pappas drag i henne. Det är både härligt och väldigt sorgligt. Jag har fortfarande så svårt att förstå att de två aldrig kommer att träffa varandra, och jag känner mig avundsjuk när andra föräldrar pratar om sina barns morfar och farfar.
Dessutom drömmer jag mycket nu. Ibland är det vanliga vardagsdrömmar, där pappa är med helt naturligt, men ofta har drömmarna en sorlig ton över sig med en tydlig känsla av att det vi gör nu gör vi för sista gången. Häromdagen drömde jag att vi skulle resa på semester hela familjen, inklusive vår lilla skrutt, men det var samtidigt en jobbig känsla eftersom vi alla visste att det skulle bli sista semestern tillsammans. Jag har funderat lite om det kan vara så att dessa drömmar är någon slags bearbetning av att det gick så snabbt på slutet - att vi aldrig hade det där avskedet och "sista gången". Visserligen tycker jag att det var skönt att det blev som det blev, men kanske är det något som mitt undermedvetna måste bearbeta. Ibland funderar jag på om jag inte skulle tackat ja till det där erbjudandet om att prata med ett proffs ändå.
Dessutom drömmer jag mycket nu. Ibland är det vanliga vardagsdrömmar, där pappa är med helt naturligt, men ofta har drömmarna en sorlig ton över sig med en tydlig känsla av att det vi gör nu gör vi för sista gången. Häromdagen drömde jag att vi skulle resa på semester hela familjen, inklusive vår lilla skrutt, men det var samtidigt en jobbig känsla eftersom vi alla visste att det skulle bli sista semestern tillsammans. Jag har funderat lite om det kan vara så att dessa drömmar är någon slags bearbetning av att det gick så snabbt på slutet - att vi aldrig hade det där avskedet och "sista gången". Visserligen tycker jag att det var skönt att det blev som det blev, men kanske är det något som mitt undermedvetna måste bearbeta. Ibland funderar jag på om jag inte skulle tackat ja till det där erbjudandet om att prata med ett proffs ändå.
söndag 27 mars 2011
På bara ett år
För ett år sen var jag mitt uppe i att sörja ett missfall, idag kan jag inte sluta le när jag tittar på mitt lilla underverk. Tänk att olycka kan vändas till lycka på bara ett år. Det är fortfarande så ofattbart att jag faktiskt varit mamma i sex veckor nu. Ofta när jag matar skruttisen på natten så tänker jag på allt som vi gått igenom och på det fantastiska att hon kom till oss. Det är som en saga fast det är på riktigt.
fredag 25 mars 2011
Mamma vet bäst
Jag har skrivit det så många gånger till andra mammabloggare och även sagt det till vänner - att det är du som mamma som känner ditt barn bäst, inte bvc-personalen, den "välmenande" tanten på bussen eller din vän fyrabarnsmamman som alltid har råd att komma med. Men tror ni att jag lever som jag lär?
Häromdagen blev jag bjuden på middag hos min mamma och skruttisen var otröstlig. Hon var trött helt klart, kippade med ögonen och gäspade men somnade inte. Ätit hade hon och precis fått ny blöja. Men jag kände att något var fel förutom tröttheten - det lät inte som "tröttskrik" utan som "matskrik". Ändå vyssjade och vaggade jag på, för mamma gick på om att hon var ju sååå trött och det där med att hon hade kräkts en rejäl kaskad efter matningen skulle ju inte spela någon roll säger alla experter, det är bara överskottet som kommer ut och gör inte att man måste mata om. Jag gissar på att jag inte ville visa mig oerfaren som mamma eller nåt, som vill mata igen när ungen redan ätit precis. (Inför min mamma som är världens gulligaste, ni hör ju hur skitlöjligt det låter.)
Till slut kände jag ändå att nu får det vara nog, hon ÄR ju hungrig. Och gissa vem som åt med god aptit och sedan förvandlades till världens gladaste unge som satt i mormors knä och log? Och gissa vilken mamma som aldrig mer ska gå emot sin intuition?
Häromdagen blev jag bjuden på middag hos min mamma och skruttisen var otröstlig. Hon var trött helt klart, kippade med ögonen och gäspade men somnade inte. Ätit hade hon och precis fått ny blöja. Men jag kände att något var fel förutom tröttheten - det lät inte som "tröttskrik" utan som "matskrik". Ändå vyssjade och vaggade jag på, för mamma gick på om att hon var ju sååå trött och det där med att hon hade kräkts en rejäl kaskad efter matningen skulle ju inte spela någon roll säger alla experter, det är bara överskottet som kommer ut och gör inte att man måste mata om. Jag gissar på att jag inte ville visa mig oerfaren som mamma eller nåt, som vill mata igen när ungen redan ätit precis. (Inför min mamma som är världens gulligaste, ni hör ju hur skitlöjligt det låter.)
Till slut kände jag ändå att nu får det vara nog, hon ÄR ju hungrig. Och gissa vem som åt med god aptit och sedan förvandlades till världens gladaste unge som satt i mormors knä och log? Och gissa vilken mamma som aldrig mer ska gå emot sin intuition?
måndag 21 mars 2011
Och det bästa:
Att få ta upp en sömrusig plutt i famnen, alldeles varm och slö, och dessutom få ett leende när ögonen orkar öppnas. Att veta att hon sovit gott och faktiskt är utsövd. Nu har vi ätit bägge två och en promenad väntar!
Lite ljus
Den enda fördelen med de här tuffa perioderna (som jag bl a skrev om i förra inlägget) är att det (nästan) alltid ljusnar så småningom.
Helgen har varit jättehärlig. Maken har visserligen behövt plugga en del, men inte så mycket att det har gått ut över vår tid tillsammans. Vi har faktiskt hunnit umgås lite som familj och dessutom lyckats fixa en del här hemma. Hurra!
Idag är dessutom första dagen på en och en halv vecka som det funkat att lägga ner skruttan när hon somnat och låta henne sova i soffan utan att hon vaknat efter fem minuter. (Ett utvecklingssprång som är över?) Nu har hon sovit snart en och en halv timme och jag har hunnit plocka upp tvätten som vi körde igår, diska (samtidigt som jag lyssnade på Underbara Claras Husmorsskolan) OCH äta lunch utan att amma/gunga bebis samtidigt. Dessutom betyder den här långa tuppluren förhoppningsvis att vi slipper övertröttshet-gnället som dominerat de senaste dagarna. Också hurra!
Sådana här dagar behövs verkligen för att ladda energin. Nu har jag gått från att vara en trött och ledsen mamma till en fortfarande lite trött men väldigt glad mamma.
Helgen har varit jättehärlig. Maken har visserligen behövt plugga en del, men inte så mycket att det har gått ut över vår tid tillsammans. Vi har faktiskt hunnit umgås lite som familj och dessutom lyckats fixa en del här hemma. Hurra!
Idag är dessutom första dagen på en och en halv vecka som det funkat att lägga ner skruttan när hon somnat och låta henne sova i soffan utan att hon vaknat efter fem minuter. (Ett utvecklingssprång som är över?) Nu har hon sovit snart en och en halv timme och jag har hunnit plocka upp tvätten som vi körde igår, diska (samtidigt som jag lyssnade på Underbara Claras Husmorsskolan) OCH äta lunch utan att amma/gunga bebis samtidigt. Dessutom betyder den här långa tuppluren förhoppningsvis att vi slipper övertröttshet-gnället som dominerat de senaste dagarna. Också hurra!
Sådana här dagar behövs verkligen för att ladda energin. Nu har jag gått från att vara en trött och ledsen mamma till en fortfarande lite trött men väldigt glad mamma.
fredag 18 mars 2011
Jämställdhet i vardagen?
Jag blir stressad av alla dessa inlägg om "Jämställdhet i vardagen" som många av de bloggar som jag följer har hakat på. Det är en sån sak som jag tycker är viktig att skriva/läsa om och som jag flera gånger tänkt att jag skulle haka på. Först tänkte jag att problemet var tiden - det blir ju onekligen långa inlägg och jag kan peta med sånt där hur länge som helst. Men jag tror att det mer handlar om att jag mår dåligt över vår situation just nu.
Maken och jag har nämligen aldrig varit så ojämställda som nu (om vi inte räknar en period när maken var "mellan jobb" och skötte hela hushållet som hemmaman). Verkligen en klyscha, jag vet, att när barnen kommer så blir vanligtvis jämställda par helt plötsligt väldigt traditionella och ojämställda. Som det ser ut nu så gör jag tyvärr mestadelen av det hushållsarbete som blir gjort (och är även den som blir mest frustrerad över allt som inte blir gjort), samtidigt som jag tar ett större ansvar för skruttan även kvällar och helger. Ni kan kanske gissa att jag inte är nöjd med den fördelningen? Problemet är att den delkurs som maken läser nu håller så pass högt tempo att studenterna i princip måste plugga tio-tolv timmar om dagen för att ha en chans att bli godkända. Lägg till det att kursstarten sammanföll med vår skrutts födelse så att maken hamnade efter redan från början och är tvungen att plugga extra mycket för att komma ikapp. Och jag som trodde att det skulle underlätta att ha en make som var student!
Det behöver inte vara millimeterrättvist hela tiden. Är det någon som har en tuff period så måste man ju kunna vara flexibel och ta extra ansvar. Så har vi gjort både när jag och maken har haft projekt på jobbet som krävt mycket övertid, och även när jag var nygravid och fick kräkkänningar bara av att vara i köket. Bara det inte är så att det är så hela tiden och alltid samma person som täcker upp för den andra. Men just nu är det bara så sjukt dålig timing. Jag skulle ju vilja att det fanns tid både för att dela på hushållsarbetet och för båda att njuta av skruttan.
Nu längtar jag alltså bara till att det ska bli bättre i skolan för maken för då hoppas och tror jag att det kommer att bli annorlunda. Vi har ju lyckats vara hyfsat jämställda tidigare. Även efter de köriga perioderna när den ena tagit större ansvar har vi kommit tillbaka till att dela relativt lika, och det finns inget som säger att vi inte skulle kunna fixa det nu heller.
Ett tips att ta till om man känner att man tappat fokus, är att sätta sig ner och göra en lista över alla hushållssysslor, gärna uppdelade i dagliga sysslor (som att laga mat, diska, handla etc), veckoliga sysslor (t ex tvätta, dammsuga, vattna blommor, gå med återvinningen) och mer sällan-sysslor (byta lampor, rensa avloppet, frosta av frysen). Ofta hjälper det att bara se alla sysslor uppspaltade och att diskutera igenom vem som brukar göra vad och varför. Får kanske bli en sån lista sen för det kan vara bra att gå igenom allt nu när det kommit nya barnrelaterade sysslor.
Maken och jag har nämligen aldrig varit så ojämställda som nu (om vi inte räknar en period när maken var "mellan jobb" och skötte hela hushållet som hemmaman). Verkligen en klyscha, jag vet, att när barnen kommer så blir vanligtvis jämställda par helt plötsligt väldigt traditionella och ojämställda. Som det ser ut nu så gör jag tyvärr mestadelen av det hushållsarbete som blir gjort (och är även den som blir mest frustrerad över allt som inte blir gjort), samtidigt som jag tar ett större ansvar för skruttan även kvällar och helger. Ni kan kanske gissa att jag inte är nöjd med den fördelningen? Problemet är att den delkurs som maken läser nu håller så pass högt tempo att studenterna i princip måste plugga tio-tolv timmar om dagen för att ha en chans att bli godkända. Lägg till det att kursstarten sammanföll med vår skrutts födelse så att maken hamnade efter redan från början och är tvungen att plugga extra mycket för att komma ikapp. Och jag som trodde att det skulle underlätta att ha en make som var student!
Det behöver inte vara millimeterrättvist hela tiden. Är det någon som har en tuff period så måste man ju kunna vara flexibel och ta extra ansvar. Så har vi gjort både när jag och maken har haft projekt på jobbet som krävt mycket övertid, och även när jag var nygravid och fick kräkkänningar bara av att vara i köket. Bara det inte är så att det är så hela tiden och alltid samma person som täcker upp för den andra. Men just nu är det bara så sjukt dålig timing. Jag skulle ju vilja att det fanns tid både för att dela på hushållsarbetet och för båda att njuta av skruttan.
Nu längtar jag alltså bara till att det ska bli bättre i skolan för maken för då hoppas och tror jag att det kommer att bli annorlunda. Vi har ju lyckats vara hyfsat jämställda tidigare. Även efter de köriga perioderna när den ena tagit större ansvar har vi kommit tillbaka till att dela relativt lika, och det finns inget som säger att vi inte skulle kunna fixa det nu heller.
Ett tips att ta till om man känner att man tappat fokus, är att sätta sig ner och göra en lista över alla hushållssysslor, gärna uppdelade i dagliga sysslor (som att laga mat, diska, handla etc), veckoliga sysslor (t ex tvätta, dammsuga, vattna blommor, gå med återvinningen) och mer sällan-sysslor (byta lampor, rensa avloppet, frosta av frysen). Ofta hjälper det att bara se alla sysslor uppspaltade och att diskutera igenom vem som brukar göra vad och varför. Får kanske bli en sån lista sen för det kan vara bra att gå igenom allt nu när det kommit nya barnrelaterade sysslor.
Mer om det här med kläder
Tycker att "Säg till om jag har sagt det här förut" beskriver saken bra i det här inlägget. Åh vad jag önksar att vår lilla skrutt aldrig ska tvingas in i någon mall om hur hon ska vara. Det är nog tyvärr omöjligt så det gäller väl bara för oss föräldrar att ladda för att ge henne så mycket självständighet och självförtoende som bara går.
måndag 14 mars 2011
Det här med färger...
Häromdagen hade vi lilla skrutts farmor på besök, och hon hade med sig presenter i form av en hög med kläder till skruttan. Jättegulligt såklart, men det fanns ett men... ALLT var rosa.
Jag är väldigt tveksam till det här med rosa kläder till vår lilla. Egentligen har jag inget emot själva färgen, särskilt när den används som en tuff kontrastfärg till något mer neutralt, men det är så mycket symbolik inblandat. De kläder vi fick nu var dessutom inte bara rosa, utan det var rosetter, spetsar och flertalet plagg var klänningar. Farmorn i fråga räckte dessutom över den med en väldigt stolt kommentar om att hon hade valt ut så "flickiga" kläder.
Suck... Egentligen var det ganska väntat eftersom jag hört att makens syskonbarn fått väldigt mycket rosa, men jag trodde faktiskt att vår inställning kring könsneutrala kläder inte gått henne förbi. Vi fick dessutom väldigt neutrala kläder när skruttan föddes, men jag förstår nu att de hade hon köpt innan hon visste könet på barnet. Nu verkar det vara mer "fritt fram" att köpa könsanpassat.
Det hela skapar bara en olustkänsla i magen på mig. Jag vill inte sätta på vår lilla kläder som är så tydliga könsmarkörer (och särskilt praktiskt med klänning till en baby är det ju inte heller), samtidigt känns det fel att ställa krav på presenter. Tror att maken får försöka lägga fram några finkänsliga kommentarer inför framtida paket...
Jag är väldigt tveksam till det här med rosa kläder till vår lilla. Egentligen har jag inget emot själva färgen, särskilt när den används som en tuff kontrastfärg till något mer neutralt, men det är så mycket symbolik inblandat. De kläder vi fick nu var dessutom inte bara rosa, utan det var rosetter, spetsar och flertalet plagg var klänningar. Farmorn i fråga räckte dessutom över den med en väldigt stolt kommentar om att hon hade valt ut så "flickiga" kläder.
Suck... Egentligen var det ganska väntat eftersom jag hört att makens syskonbarn fått väldigt mycket rosa, men jag trodde faktiskt att vår inställning kring könsneutrala kläder inte gått henne förbi. Vi fick dessutom väldigt neutrala kläder när skruttan föddes, men jag förstår nu att de hade hon köpt innan hon visste könet på barnet. Nu verkar det vara mer "fritt fram" att köpa könsanpassat.
Det hela skapar bara en olustkänsla i magen på mig. Jag vill inte sätta på vår lilla kläder som är så tydliga könsmarkörer (och särskilt praktiskt med klänning till en baby är det ju inte heller), samtidigt känns det fel att ställa krav på presenter. Tror att maken får försöka lägga fram några finkänsliga kommentarer inför framtida paket...
söndag 13 mars 2011
En månad idag!
Idag är vår lilla skrutt en månad, det känns verkligen helt galet!
Lillan känns som om hon har kommit in i en utvecklingsfas den senaste tiden. Känns som att vi kände igen de flesta av symptomen som beskrivs: Extra skrikig? Check. Sover sämre? Check. Klängig/Vill ha mer kroppskontakt? Check. Tidigare har jag kunnat lägga ner henne när hon somnat och hon har sovit vidare bra, men nu går det inte alls vilket har gjort de senaste dagarna lite stressiga eftersom det inte går att göra andra saker medan hon sover.
Samtidigt känns det som att hon är mer "med" nu - hon fokuserar blicken stadigare på en och det känns som att hon känner igen oss. Flera gånger har hon tittat rakt på oss och fyrat av ett stort leende. Härligt! Fast maken tror inte på det där med leendet eftersom han läst att bebisar inte ska kunna det förrän efter två månader, men jag tycker verkligen att hon ler nu.
Lillan känns som om hon har kommit in i en utvecklingsfas den senaste tiden. Känns som att vi kände igen de flesta av symptomen som beskrivs: Extra skrikig? Check. Sover sämre? Check. Klängig/Vill ha mer kroppskontakt? Check. Tidigare har jag kunnat lägga ner henne när hon somnat och hon har sovit vidare bra, men nu går det inte alls vilket har gjort de senaste dagarna lite stressiga eftersom det inte går att göra andra saker medan hon sover.
Samtidigt känns det som att hon är mer "med" nu - hon fokuserar blicken stadigare på en och det känns som att hon känner igen oss. Flera gånger har hon tittat rakt på oss och fyrat av ett stort leende. Härligt! Fast maken tror inte på det där med leendet eftersom han läst att bebisar inte ska kunna det förrän efter två månader, men jag tycker verkligen att hon ler nu.
torsdag 10 mars 2011
Snabba vändningar
Vad är det här med att det blir skrik och panik fem minuter innan fikagästen ska komma, och nu när hon har gått hem så ligger en liten ängel och sover så sött på min arm..? Det är inte första gången heller.
tisdag 8 mars 2011
Igår och idag
Igår kollade jag och maken en stund på det nya programmet "En unge i minuten". Vilka känslor det skapade - att få se när barnet kom upp på bröstet på mamman och tänka att det bara var tre veckor sen som vi gjorde det där själva. Gissa om jag började gråta? Roligast var att maken blev så berörd. Han har tidigare inte varit intresserad av liknande program, men nu var det han som propsade på att vi skulle kolla. Känns så härligt att förlossningen var något som vi verkligen gjorde tillsammans, och att det var en lika stor upplevelse för maken som för mig.
Idag skriver vi tackkort - den fina personalen på förlossningen ska få ett kort på skruttan tillsammans med ett stort tack, liksom kliniken som faktiskt hjälpte oss att göra henne. Visst kan man tänka att de bara gjort sitt jobb, och att vi faktiskt betalade kliniken för att de skulle hjälpa oss, men vi är så nöjda med allt och vill gärna uttrycka hur glada och tacksamma vi är.
Idag skriver vi tackkort - den fina personalen på förlossningen ska få ett kort på skruttan tillsammans med ett stort tack, liksom kliniken som faktiskt hjälpte oss att göra henne. Visst kan man tänka att de bara gjort sitt jobb, och att vi faktiskt betalade kliniken för att de skulle hjälpa oss, men vi är så nöjda med allt och vill gärna uttrycka hur glada och tacksamma vi är.
fredag 4 mars 2011
30 och 31
För ett år fyllde jag 30 år. Födelsedagen firades på Carl von Linné-kliniken där vi gjorde vårt första Embryo Transfer. Gissa vad jag önskade mig i födelsedagspresent? Jag tänkte att det måste ju vara något särskilt när ET är på min egen födelsedag, men tyvärr gick det inte hela vägen den gången utan det var två månader senare som vi fick tillbaka "det rätta" embryot.
Det känns helt fantastiskt att bara ett år senare få sitta här och fira sin födelsedag som mamma. Vi har firat med att premiärprova nappen eftersom lillan bestämde sig för att ha en riktig gnälldag med övertrötthet deluxe på mammas födelsedag. Den blev poppis direkt vilket inte var så förvånande med tanke på att hon gärna snuttar på allt som kommer i närheten av munnen. Det känns lite läskigt bara för när hon väl vänjer sig med nappen så går det ju inte att "ta tillbaka" och jag är fortfarande inte helt säker på om det är bra eller dåligt med napp.
Det känns helt fantastiskt att bara ett år senare få sitta här och fira sin födelsedag som mamma. Vi har firat med att premiärprova nappen eftersom lillan bestämde sig för att ha en riktig gnälldag med övertrötthet deluxe på mammas födelsedag. Den blev poppis direkt vilket inte var så förvånande med tanke på att hon gärna snuttar på allt som kommer i närheten av munnen. Det känns lite läskigt bara för när hon väl vänjer sig med nappen så går det ju inte att "ta tillbaka" och jag är fortfarande inte helt säker på om det är bra eller dåligt med napp.
torsdag 3 mars 2011
Tillvaron just nu
Vet inte riktigt vad jag ska skriva om tillvaron nu för tiden; den går ut på att mata plutten, söva plutten, byta blöja, ta tillvara på hennes vakna stunder och däremellan försöka äta själv, se till att hushållet inte faller ihop av stökighet och dessutom försöka följa med i allas bloggar. Nu har jag dessutom kunnat lägga barnvagnspromenader till listan vilket känns jätteskönt, är så trevligt att vara ute och promenera en sväng även om vinterväglaget inte är det bästa. Jag tror att det är bra för plutten dessutom för igår när jag tog en promenad på tidiga eftermiddagen (vilket är hennes "gnälltid" när hon är trött men inte kommer till ro) så sov hon så bra i vagnen och sen var hon gladare på kvällen. Jag ska verkligen försöka att komma ut varje dag framöver.
Idag var vi på BVC och hon hade gått från 52 till 55 cm i längd och från 3880 till 4340 i vikt sedan födseln (2,5 vecka sen). Vikten var dessutom 3780 förra veckan, så det känns ju som om hon äter på sig bra. :-)
Idag var vi på BVC och hon hade gått från 52 till 55 cm i längd och från 3880 till 4340 i vikt sedan födseln (2,5 vecka sen). Vikten var dessutom 3780 förra veckan, så det känns ju som om hon äter på sig bra. :-)
söndag 27 februari 2011
Bh-erbjudande
Btw, så är jag sjukt nöjd med amningsbehåarna jag beställde på nätet. De ger skönt stöd, är lätta att knäppa upp med en hand och storleken verkar faktiskt funka. :-) Det var dessutom väldigt snabb leverans och all kontakt jag haft med företaget, Amoralia, har varit jättebra. De verkar måna rätt mycket om nya kunder och har mailat mig flera gånger om att jag kan få rabatt på nya ordrar, och att eventuella vänner till mig kan få olika rabatter. Nu senast fick jag ett mail där jag kunde lämna e-postadresser till vänner som då ska få en rabattkod på 5 £ att använda vid en beställning. Tänkte att det kan ju vara någon här som är intresserad. Ni kan väl maila till minadrommarsbarn@gmail.com i sådana fall.
Två veckor
Idag är det två veckor sen vi fick vår lilla plutt. Fortfarande är det svårt att ta in att jag faktiskt är mamma nu, att det är vår skrutt som ligger och sover i soffan och inte någon barnvaktsbebis som måste lämnas tillbaka.
Annars så ser status ut så här efter två veckor:
- Magen känns som att den minskar för var dag som går. Nu har jag gått ner 9 kilo av gravidvikten. (Är lite svårt att uppskatta helt med tanke på att jag inte vägde mig de sista fyra veckorna, men jag gissar på att det blev ett par extra kilo så jag räknar med att jag gick upp totalt 18 vilket känns helt galet med tanke på att jag vanligen väger under 50 kilo som ogravid.) Jag kommer dock fortfarande bara i ett par av mammajeansen och mjukisarna, höfterna och låren säger helt enkelt stopp för alla andra byxor. Har hört att det är vanligt att de bredare höfterna kvarstår efter förlossningen, så vi får se om jag kommer i de gamla jeansen över huvud taget. Just nu känner jag mig hur som helst väldigt sunkig - mammakläderna har blivit för stora, men mina gamla kläder passar fortfarande inte så jag glider mest runt i mina mjukisar och en sunk-kofta. Längtar tills jag kan botanisera i min vanliga garderob igen!
- Ömheten och svullnaden i underlivet börjar nu avta rejält och även ontet i svanskotan är bättre. Känns underbart att kunna bli lite mer rörlig! Igår var jag till och med utanför lägenheten vilket var hur skönt som helst även om det bara var för en tripp till affären. Lilla plutten sov dessutom så fint i vagnen hela utflykten vilket känns ännu bättre.
- Med skruttan går det fortfarande mestadels bra. Det tar ju tid att lära känna varandra, men jag tycker att det går framåt på den fronten även om det fortfarande är svårt ibland att veta vad hon vill. Hon både sover och äter bra vilket är skönt. I natt fick vi längsta sovpasset hittills - från kl 24 till 6 utan att vakna en enda gång. Vid sextiden vaknade dock jag av att ena bröstet höll på att sprängas, så då fick jag väcka henne för lite matning innan vi sov ett par timmar till. Hon har dock lite gnälliga/skrikiga perioder under dagen, det verkar vara magen som krånglar lite för efter diverse brak i brallan så brukar det lugna ner sig. Som tur är rör det sig om förhållandevis korta stunder, och jag kan bara föreställa mig hur jobbigt det måste vara för de som har bebisar med riktiga magproblem, för jag får ont i hjärtat bara hon vänder mungiporna nedåt och darrar med underläppen. Tur då att maken är världens bästa på vyssja och lugna även när hon ger upp riktiga illvrål.
- Rutinmässigt så känns det också som att det börja arta sig nu. Det är svårt att hinna med allt, men någon slags ok standard har vi ändå lyckats hålla här hemma. Vi får i alla fall matvarorna handlade, maten lagad och disken diskad och det är ju det viktigaste. Ser fram emot när jag känner att jag har så pass bra koll på läget att jag kan börja ta mig ut och göra saker, skulle vara så skönt att bara få komma igång med lite barnvagnspromenader.
Annars så ser status ut så här efter två veckor:
- Magen känns som att den minskar för var dag som går. Nu har jag gått ner 9 kilo av gravidvikten. (Är lite svårt att uppskatta helt med tanke på att jag inte vägde mig de sista fyra veckorna, men jag gissar på att det blev ett par extra kilo så jag räknar med att jag gick upp totalt 18 vilket känns helt galet med tanke på att jag vanligen väger under 50 kilo som ogravid.) Jag kommer dock fortfarande bara i ett par av mammajeansen och mjukisarna, höfterna och låren säger helt enkelt stopp för alla andra byxor. Har hört att det är vanligt att de bredare höfterna kvarstår efter förlossningen, så vi får se om jag kommer i de gamla jeansen över huvud taget. Just nu känner jag mig hur som helst väldigt sunkig - mammakläderna har blivit för stora, men mina gamla kläder passar fortfarande inte så jag glider mest runt i mina mjukisar och en sunk-kofta. Längtar tills jag kan botanisera i min vanliga garderob igen!
- Ömheten och svullnaden i underlivet börjar nu avta rejält och även ontet i svanskotan är bättre. Känns underbart att kunna bli lite mer rörlig! Igår var jag till och med utanför lägenheten vilket var hur skönt som helst även om det bara var för en tripp till affären. Lilla plutten sov dessutom så fint i vagnen hela utflykten vilket känns ännu bättre.
- Med skruttan går det fortfarande mestadels bra. Det tar ju tid att lära känna varandra, men jag tycker att det går framåt på den fronten även om det fortfarande är svårt ibland att veta vad hon vill. Hon både sover och äter bra vilket är skönt. I natt fick vi längsta sovpasset hittills - från kl 24 till 6 utan att vakna en enda gång. Vid sextiden vaknade dock jag av att ena bröstet höll på att sprängas, så då fick jag väcka henne för lite matning innan vi sov ett par timmar till. Hon har dock lite gnälliga/skrikiga perioder under dagen, det verkar vara magen som krånglar lite för efter diverse brak i brallan så brukar det lugna ner sig. Som tur är rör det sig om förhållandevis korta stunder, och jag kan bara föreställa mig hur jobbigt det måste vara för de som har bebisar med riktiga magproblem, för jag får ont i hjärtat bara hon vänder mungiporna nedåt och darrar med underläppen. Tur då att maken är världens bästa på vyssja och lugna även när hon ger upp riktiga illvrål.
- Rutinmässigt så känns det också som att det börja arta sig nu. Det är svårt att hinna med allt, men någon slags ok standard har vi ändå lyckats hålla här hemma. Vi får i alla fall matvarorna handlade, maten lagad och disken diskad och det är ju det viktigaste. Ser fram emot när jag känner att jag har så pass bra koll på läget att jag kan börja ta mig ut och göra saker, skulle vara så skönt att bara få komma igång med lite barnvagnspromenader.
fredag 25 februari 2011
Två saker jag inte gjort på över nio månader
1. Druckit vin (ett kvarts glas till gårdagens middag)
2. Rensat kattlådan
Det första var roligare än det andra...
PS. Tack för era kommentarer ang mina bloggtankar, blir glad att ni uppskattar mitt skrivande och kan tänka er att fortsätta läsa även om jag bloggar på ett annat ställe. Kram på er!
2. Rensat kattlådan
Det första var roligare än det andra...
PS. Tack för era kommentarer ang mina bloggtankar, blir glad att ni uppskattar mitt skrivande och kan tänka er att fortsätta läsa även om jag bloggar på ett annat ställe. Kram på er!
torsdag 24 februari 2011
Bloggtankar
Det är många bloggare jag följt och fortfarande följer som förändrat sitt bloggande den senaste tiden, av olika anledningar. En del har slutat blogga, andra bloggar på annan plats och vissa har valt att lösenordsskydda.
Som det ser ut nu har jag också kommit till punkten där jag börjat fundera kring hur jag ska göra med bloggandet. Det finns flera anledningar till det. Den första är att jag startade den här bloggen för att skriva av mig kring vår barnlöshet, ivf-behandlingarna och sedan kring graviditeten på ett väldigt öppet och anonymt sätt. Det var ämnen som handlade om mig (och maken till viss del). Det har verkligen varit en stor hjälp för mig och det har varit underbart att vara en del av en gemenskap, men jag vet inte om jag vill blogga om vårt lilla pyre på samma öppna sätt. Jag skulle visserligen kunna ändra fokus, och blogga mer om min vardag och andra intressen, men det känns av någon anledning inte riktigt rätt att göra just här och nu. Kanske är det en känsla av att jag kommer att ha svårt att hålla anonymiteten. Har bland annat fått flera frågor här på bloggen om vad vår lilla ska heta och redan här tycker jag att det är svårt att balansera vad jag ska lämna ut och inte.
Dessutom är det så att jag också har en annan blogg, en hyfsat ickeanonym sådan där jag bloggar om andra intressen. En blogg som blivit lidande under den tid vi fokuserat på att få en till familjemedlem, men som jag mer och mer känner motivation för och vill lägga tid på. Jag tror att de ämnen som jag kommer ha behov av att blogga om i samband med pyret och mitt liv som förälder, kommer att kunna passa in där. Det kommer inte att bli något dagligt bloggande av typen "idag gjorde plutten det och det" men lite tankar kring föräldraskap kommer nog att dyka upp då och då.
Att ha två bloggar har funkat under tiden jag varit gravid och haft gott om tid, men nu känner jag att jag inte riktigt har den tiden längre så det är också en del av det hela. Det är väldigt svårt att fatta ett beslut kring hur jag vill göra, egentligen vill jag nog både äta kakan och ha den kvar... Ska fundera lite till. Hur som helst kommer jag ju inte att slua blogga helt, och blir det så att jag slutar att blogga här kommer ni att få möjlighet att läsa min andra blogg istället. Återkommer i ämnet...
Som det ser ut nu har jag också kommit till punkten där jag börjat fundera kring hur jag ska göra med bloggandet. Det finns flera anledningar till det. Den första är att jag startade den här bloggen för att skriva av mig kring vår barnlöshet, ivf-behandlingarna och sedan kring graviditeten på ett väldigt öppet och anonymt sätt. Det var ämnen som handlade om mig (och maken till viss del). Det har verkligen varit en stor hjälp för mig och det har varit underbart att vara en del av en gemenskap, men jag vet inte om jag vill blogga om vårt lilla pyre på samma öppna sätt. Jag skulle visserligen kunna ändra fokus, och blogga mer om min vardag och andra intressen, men det känns av någon anledning inte riktigt rätt att göra just här och nu. Kanske är det en känsla av att jag kommer att ha svårt att hålla anonymiteten. Har bland annat fått flera frågor här på bloggen om vad vår lilla ska heta och redan här tycker jag att det är svårt att balansera vad jag ska lämna ut och inte.
Dessutom är det så att jag också har en annan blogg, en hyfsat ickeanonym sådan där jag bloggar om andra intressen. En blogg som blivit lidande under den tid vi fokuserat på att få en till familjemedlem, men som jag mer och mer känner motivation för och vill lägga tid på. Jag tror att de ämnen som jag kommer ha behov av att blogga om i samband med pyret och mitt liv som förälder, kommer att kunna passa in där. Det kommer inte att bli något dagligt bloggande av typen "idag gjorde plutten det och det" men lite tankar kring föräldraskap kommer nog att dyka upp då och då.
Att ha två bloggar har funkat under tiden jag varit gravid och haft gott om tid, men nu känner jag att jag inte riktigt har den tiden längre så det är också en del av det hela. Det är väldigt svårt att fatta ett beslut kring hur jag vill göra, egentligen vill jag nog både äta kakan och ha den kvar... Ska fundera lite till. Hur som helst kommer jag ju inte att slua blogga helt, och blir det så att jag slutar att blogga här kommer ni att få möjlighet att läsa min andra blogg istället. Återkommer i ämnet...
onsdag 23 februari 2011
10 dagar
Idag är det tio dagar sedan hon kom till oss - vårt underverk! Känns som att hon alltid har varit här, och jag kan inte längre tänka mig hur livet skull vara utan henne. Bland det härligaste jag vet just nu är at titta på henne när hon ligger i makens famn i soffan på kvällen - min lilla familj. Tänk att man kan älska så mycket!
Förlossningen, del 3 - lite efteråttankar
Generellt sett måste jag säga att jag är nöjd med förlossningen. Förutom den första barnmorskan kände jag stor tillit till personalen och deras kunnande, och jag kände också att jag fick hjälp när jag behövde det, och likaså pepp och stöd. Innan förlossningen hade jag känt viss oro för att något skulle kunna hända med mig eller barnet, men väl där kände jag aldrig oro ens vid de få tillfällen när hjärtljuden går ner på barnet. Kanske för att de gick upp igen direkt när jag vände mig, men jag tror också att det är för att personalen riktigt osade lugn och trygghet.
Det enda som var riktigt riktigt jobbigt, var de där sista timmarna när bebisen inte ville ner och jag faktiskt började misströsta kring att jag skulle klara av att föda ut barnet. Det var verkligen det jobbigaste jag gjort alla gånger, och jag tror att det var den där kombinationen av att ha så ont och inte vet hur lång tid det skulle ta ytterligare som tog knäcken på mig. När hon sedan kommit så var en av mina första tankar att "det här gör jag ALDRIG om", och paniken när jag insåg att jag faktiskt vill att skruttan ska få ett syskon om det nu går och att jag då skulle vara tvungen att föda igen...
På det där första samtalet efter förlossningen sa dock barnmorskan att något sådant kommer inte att hända igen. Nu har vår lilla skrutt "banat vägen" för nästa barn. Om det är helt sant vet jag inte, men jag väljer att tänka så för att orka med tanken att faktiskt gå igenom en förlossning igen. Barnmorskan sa också när vi kom in att "jag förstår att ni har haft det jobbigt; först att ha svårt att bli gravida och sedan nu på förlossningen". Just där och då kände jag att "så jobbigt var det väl kanske inte" samtidigt som det var skönt att bekräftat att man kan faktiskt ha haft det jobbigt utan att det varit "katastrofjobbigt".
Ytterligare en sak som var jobbig var den första tiden efter förlossningen. Jag önskar att vi hade pratat mer om den på föräldrautbildningen, nu blev det mest amning och förlossningsdepression... Jag hade ju förstått att det skulle vara ansträngande att klämma ut en bebis, men att jag skulle vara så totalt slut efteråt hade jag inte förstått. Jag kunde inte stå upprätt på två dagar, och när jag ville duscha av mig allt blod från förlossningen innan vi skulle gå och lägga oss så fick jag stå på alla fyra i badkaret och maken sköta duschandet. För att inte tala om hur underlivet kändes, det är först nu som svullnaden börjar gå ner och jag kan sitta på en vanlig stol. Nu har jag istället sjukt ont i svanskotan och i blygdbenet, framför allt när jag står eller går mer än ungefär en kvart. Känns inte alls kul att inte kunna gå och bära runt på vår lilla skrutt när hon är gnällig, och att vara så bunden till soffan som jag är just nu.
Nu blev det här ett väldigt gnälligt inlägg känner jag, så jag måste ändå skriva att trots allt det kroppsligt jobbiga så vägs det ju upp av våran underbara lilla plutt! Jag är så fruktansvärt tacksam för att få ha henne, det underbaraste som hänt!
Det enda som var riktigt riktigt jobbigt, var de där sista timmarna när bebisen inte ville ner och jag faktiskt började misströsta kring att jag skulle klara av att föda ut barnet. Det var verkligen det jobbigaste jag gjort alla gånger, och jag tror att det var den där kombinationen av att ha så ont och inte vet hur lång tid det skulle ta ytterligare som tog knäcken på mig. När hon sedan kommit så var en av mina första tankar att "det här gör jag ALDRIG om", och paniken när jag insåg att jag faktiskt vill att skruttan ska få ett syskon om det nu går och att jag då skulle vara tvungen att föda igen...
På det där första samtalet efter förlossningen sa dock barnmorskan att något sådant kommer inte att hända igen. Nu har vår lilla skrutt "banat vägen" för nästa barn. Om det är helt sant vet jag inte, men jag väljer att tänka så för att orka med tanken att faktiskt gå igenom en förlossning igen. Barnmorskan sa också när vi kom in att "jag förstår att ni har haft det jobbigt; först att ha svårt att bli gravida och sedan nu på förlossningen". Just där och då kände jag att "så jobbigt var det väl kanske inte" samtidigt som det var skönt att bekräftat att man kan faktiskt ha haft det jobbigt utan att det varit "katastrofjobbigt".
Ytterligare en sak som var jobbig var den första tiden efter förlossningen. Jag önskar att vi hade pratat mer om den på föräldrautbildningen, nu blev det mest amning och förlossningsdepression... Jag hade ju förstått att det skulle vara ansträngande att klämma ut en bebis, men att jag skulle vara så totalt slut efteråt hade jag inte förstått. Jag kunde inte stå upprätt på två dagar, och när jag ville duscha av mig allt blod från förlossningen innan vi skulle gå och lägga oss så fick jag stå på alla fyra i badkaret och maken sköta duschandet. För att inte tala om hur underlivet kändes, det är först nu som svullnaden börjar gå ner och jag kan sitta på en vanlig stol. Nu har jag istället sjukt ont i svanskotan och i blygdbenet, framför allt när jag står eller går mer än ungefär en kvart. Känns inte alls kul att inte kunna gå och bära runt på vår lilla skrutt när hon är gnällig, och att vara så bunden till soffan som jag är just nu.
Nu blev det här ett väldigt gnälligt inlägg känner jag, så jag måste ändå skriva att trots allt det kroppsligt jobbiga så vägs det ju upp av våran underbara lilla plutt! Jag är så fruktansvärt tacksam för att få ha henne, det underbaraste som hänt!
måndag 21 februari 2011
Förlossningen, del 2
Första delen kan läsas här.
När jag nu fått mig lite att äta, passade jag på att vila medan epiduralen verkade. Maken försökte göra detsamma, men det var inte helt lätt för honom som bara fått en hård fåtölj att sitta på... Jag får en knapp att trycka på för att själv kunna "extradosera" smärtstillande och barnmorskan säger åt mig att trycka så fort jag får det minsta ont för att undvika att igen hamna i det panikläge jag befann mig i när jag fick epiduralen . Jag är fortfarande skeptisk till att förloppet ska kunna stanna av, så jag är rätt försiktig med tryckandet ändå även om jag tar möjligheten lite då och då när jag får värkar som är lite kraftigare och som är svåra att andas igenom. Efter en stunds vila och mat börjar jag att känna mig piggare, och försöker försiktigt fråga om det inte vore bra att gå upp lite, men det örat känns det inte riktigt som om barnmorskan vill höra på. Istället blir jag liggande och vilar lite mer.
En timme efter att jag fått epiduralen görs en ny undersökning, och då visade det sig att det varit helt rätt beslut att tacka ja till denna, för nu hade jag öppnat mig till sex centimeter! Tre centimeter på bara den senaste timmen alltså. Vilken glädjekänsla att det gått framåt! Ytterligare tre timmar senare, vid sjutiden, kollas det igen, och då är det 8-9 cm som är budet.
På samma gång är det barnmorskebyte och vi får återigen två helt underbara kvinnor som tar hand om oss; en barnmorska och en student. De är väldigt peppande, och nu får jag stort gehör för min vilja att komma upp vilket ger mig en ny energi. Det hämtas in både gåstol och boll (som jag får sitta på och äta frukost) och förhoppningarna är höga om att den där sista centimetern snart ska vara väck. Tyvärr visar sig det gå lite segare än förväntat, så efter en och en halv timme i oförändrat läge kopplas det på ett värkstimulerande dropp.
Klockan tio visar det sig att vi nått målet med tio centimeter - hurra! Det enda är att den lilla måste ner lite till, men nu säger barnmorskorna att snart snart, och jag är verkligen tokpeppad. Tänk att vi snart ska få träffa vår lilla plutt!
"Snart, snart" verkar dock vara lite väl optimistiskt - tiden går och bebisen vill helt enkelt inte ner. Det värkstimulerande ökas ytterligare samtidigt som epiduralens flöde minskas, och nu börjar det bli jobbigt att hantera värkarna. Jag får prova olika ställningar; sitta på förlossningspallen, på en hink, på knä i sängen och på sidan med benet i en gynmojäng - men det hjälper inte. I det här läget blir det barnmorskebyte igen och jag blir lite irriterad, för jag tolkar det som att det är en bit kvar. Jag börjar misströsta och säger till maken att snart orkar jag inte mer, nu är klockan nästan tre och de har sagt att det är på gång hur många timmar som helst men inget händer ju. Han försöker att peppa och säger att jag orkar visst, och egentligen vet jag att han har rätt fast just då är det fruktansvärt jobbigt.
Den nya barnmorskan är hur som helst jättegullig och hon låter mig börja "provkrysta", när jag börjar få svårt att andas igenom värkarna. Äntligen händer det något! Tyvärr ger krystningarna inte särskilt mycket effekt, inte ens när det börjar bli dags för det mer aktiva krystandet händer det tillräckligt mycket även om barnmorskan försäkrar att jag gör helt rätt och är jätteduktig. Nu kallas ytterligare en barnmorska in som trycker på magen samtidigt som jag krystar, och när inte det heller hjälper kommer läkaren med en sugklocka. Inte så kul, men i det här läget börjar jag ändå känna att nu är det faktiskt dags, och det räcker med att läkaren drar lite i klockan för att få fram barnet, sedan får jag den där extra energin att trycka på hela vägen. Jag vet att det inte är något fel att få hjälp med sugklocka eller liknande, men jag känner ändå lite extra stolhet när jag läser i journalen att "klockan släpps och mamman krystar själv ut barnet".
Klockan 15.44 kommer hon alltså till slut ut. Hon har navelsträngen runt kroppen, men skriker direkt och bajsar. Hur maken lät just i det här ögonblicket glömmer jag aldrig, även om jag inte minns orden. Själv är jag frktansvärt trött och har nästan svårt att förstå vad som händer när hon läggs upp på mitt bröst. Har vi verkligen blivit föräldrar? Det är nästan för ofattbart och helt fantastiskt! Tror att det är barnmorskan som ställer frågan om vi vet vad det är, och först då tittar vi under filten och ser att vi fått en dotter!
Efter fem minuter ungefär får jag en eftervärk, och då åker moderkakan ut när läkaren drar lite lätt i navelsträngen. Känns väldigt skönt att ha eliminerat ytterligare ett problemmoment, hart hört om kvinnor som fått opereras för att den inte släppt. Samma sak när barnmorskan känner på magen och konstaterar att livmodern drar ihop sig bra. Sys måste jag dock, men när läkaren hunnit ungefär halvvägs piper något akut iväg henne och jag får ligga där med benen i vädret och vänta tills hon kommer tillbaka. Jättekul, särskilt som maken flänger runt för att fixa lite grejer och får passera "katastrofområdet" flera gånger. Först efter läkaren sytt klart kan jag komma upp i något sånär ställning för att amma, trots att den lilla visade ganska direkt att hon minsann var redo. Efter det får vi fika och skålar i cider för vår lilla älskling, och sedan åker vi upp på BB. Nu är vi helt plötsligt föräldrar, helt underbart!
När jag nu fått mig lite att äta, passade jag på att vila medan epiduralen verkade. Maken försökte göra detsamma, men det var inte helt lätt för honom som bara fått en hård fåtölj att sitta på... Jag får en knapp att trycka på för att själv kunna "extradosera" smärtstillande och barnmorskan säger åt mig att trycka så fort jag får det minsta ont för att undvika att igen hamna i det panikläge jag befann mig i när jag fick epiduralen . Jag är fortfarande skeptisk till att förloppet ska kunna stanna av, så jag är rätt försiktig med tryckandet ändå även om jag tar möjligheten lite då och då när jag får värkar som är lite kraftigare och som är svåra att andas igenom. Efter en stunds vila och mat börjar jag att känna mig piggare, och försöker försiktigt fråga om det inte vore bra att gå upp lite, men det örat känns det inte riktigt som om barnmorskan vill höra på. Istället blir jag liggande och vilar lite mer.
En timme efter att jag fått epiduralen görs en ny undersökning, och då visade det sig att det varit helt rätt beslut att tacka ja till denna, för nu hade jag öppnat mig till sex centimeter! Tre centimeter på bara den senaste timmen alltså. Vilken glädjekänsla att det gått framåt! Ytterligare tre timmar senare, vid sjutiden, kollas det igen, och då är det 8-9 cm som är budet.
På samma gång är det barnmorskebyte och vi får återigen två helt underbara kvinnor som tar hand om oss; en barnmorska och en student. De är väldigt peppande, och nu får jag stort gehör för min vilja att komma upp vilket ger mig en ny energi. Det hämtas in både gåstol och boll (som jag får sitta på och äta frukost) och förhoppningarna är höga om att den där sista centimetern snart ska vara väck. Tyvärr visar sig det gå lite segare än förväntat, så efter en och en halv timme i oförändrat läge kopplas det på ett värkstimulerande dropp.
Klockan tio visar det sig att vi nått målet med tio centimeter - hurra! Det enda är att den lilla måste ner lite till, men nu säger barnmorskorna att snart snart, och jag är verkligen tokpeppad. Tänk att vi snart ska få träffa vår lilla plutt!
"Snart, snart" verkar dock vara lite väl optimistiskt - tiden går och bebisen vill helt enkelt inte ner. Det värkstimulerande ökas ytterligare samtidigt som epiduralens flöde minskas, och nu börjar det bli jobbigt att hantera värkarna. Jag får prova olika ställningar; sitta på förlossningspallen, på en hink, på knä i sängen och på sidan med benet i en gynmojäng - men det hjälper inte. I det här läget blir det barnmorskebyte igen och jag blir lite irriterad, för jag tolkar det som att det är en bit kvar. Jag börjar misströsta och säger till maken att snart orkar jag inte mer, nu är klockan nästan tre och de har sagt att det är på gång hur många timmar som helst men inget händer ju. Han försöker att peppa och säger att jag orkar visst, och egentligen vet jag att han har rätt fast just då är det fruktansvärt jobbigt.
Den nya barnmorskan är hur som helst jättegullig och hon låter mig börja "provkrysta", när jag börjar få svårt att andas igenom värkarna. Äntligen händer det något! Tyvärr ger krystningarna inte särskilt mycket effekt, inte ens när det börjar bli dags för det mer aktiva krystandet händer det tillräckligt mycket även om barnmorskan försäkrar att jag gör helt rätt och är jätteduktig. Nu kallas ytterligare en barnmorska in som trycker på magen samtidigt som jag krystar, och när inte det heller hjälper kommer läkaren med en sugklocka. Inte så kul, men i det här läget börjar jag ändå känna att nu är det faktiskt dags, och det räcker med att läkaren drar lite i klockan för att få fram barnet, sedan får jag den där extra energin att trycka på hela vägen. Jag vet att det inte är något fel att få hjälp med sugklocka eller liknande, men jag känner ändå lite extra stolhet när jag läser i journalen att "klockan släpps och mamman krystar själv ut barnet".
Klockan 15.44 kommer hon alltså till slut ut. Hon har navelsträngen runt kroppen, men skriker direkt och bajsar. Hur maken lät just i det här ögonblicket glömmer jag aldrig, även om jag inte minns orden. Själv är jag frktansvärt trött och har nästan svårt att förstå vad som händer när hon läggs upp på mitt bröst. Har vi verkligen blivit föräldrar? Det är nästan för ofattbart och helt fantastiskt! Tror att det är barnmorskan som ställer frågan om vi vet vad det är, och först då tittar vi under filten och ser att vi fått en dotter!
Efter fem minuter ungefär får jag en eftervärk, och då åker moderkakan ut när läkaren drar lite lätt i navelsträngen. Känns väldigt skönt att ha eliminerat ytterligare ett problemmoment, hart hört om kvinnor som fått opereras för att den inte släppt. Samma sak när barnmorskan känner på magen och konstaterar att livmodern drar ihop sig bra. Sys måste jag dock, men när läkaren hunnit ungefär halvvägs piper något akut iväg henne och jag får ligga där med benen i vädret och vänta tills hon kommer tillbaka. Jättekul, särskilt som maken flänger runt för att fixa lite grejer och får passera "katastrofområdet" flera gånger. Först efter läkaren sytt klart kan jag komma upp i något sånär ställning för att amma, trots att den lilla visade ganska direkt att hon minsann var redo. Efter det får vi fika och skålar i cider för vår lilla älskling, och sedan åker vi upp på BB. Nu är vi helt plötsligt föräldrar, helt underbart!
lördag 19 februari 2011
Förlossningen, del 1
Här kommer första inlägget om förlossningen, blir en uppdelning för att inte bli så långt.
Som tidigare sagt så ringde vi klockan 12 til förlossningen, bara för att få veta att det var fullt för tillfället. Kändes väldigt snopet, och jag kände mig också lite stressad över att inte veta hur lång tid det skulle kunna ta innan vi skulle få komma in. Vi försökte att vila lite och att fixa de sista sakerna hemma så längre (slänga sopor, packa det sista i väskan och köpa lite extra snacks), men det var ju inte helt lätt med nerverna på helspänn. Klockan tre på lördagen ringde de i alla fall från förlossningen och sa att ni kunde vi komma in för igångsättningen. Maken propsade på att vi skulle äta något "riktigt" innan, så vi lyckades trots all nervositet klämma i oss en sen lunch vilket jag är enormt glad för så här i efterhand.
Väl på förlossningen kände vi oss väldigt förvirrade, vi hade ingen aning om var vi skulle gå, hur det skulle funka och så vidare. Vi blev välkomnade av en barnmorska som kanske inte var den bästa att ta hand om två så förvirrade själar som vi just då. Hon började med att säga att först skulle jag få en nål i handen och sedan skulle det göras en undersökning för att se hur själva igångsättnigen skulle gå till, och blev väldigt ställd när jag (eftersom jag visste att det fanns en chans att det skulle räcka med att sätta igång vattnet) bad att få undersökningen först och nålen sen. Det gick INTE att kompromissa med deras rutiner, men vad jag kunde få var lite emblasalva... som hon sedan lyckades sticka bredvid så att hon fick sticka igen. Suck...
Läkaren som gjorde undersökningen var hur som helst jättegullig och faktiskt all personal på förlossningen som jag träffade efter just den där första barnmorskan. Det visade sig att jag var öppen 1,5 cm, men livmodertappen hade inte kortat sig helt så det blev till att sätta en gel för att mjuka upp den lite mer. Efter det fick vi vänta sex timmar och sedan skulle jag undersökas igen. Vad vi gjorde under de här sex timmarna minns jag inte riktigt, efter en timme vid ctg-maskinen har jag för mig att jag sov lite och även att vi var uppe och gick lite och satt en stund i uppehållsrummet. Jag hade värkar under hela tiden, men de var fortfarande rätt lätthanterliga. Under denna tid var det också barnmorskebyte och vi fick en äldre kvinna som jag först dömde ut som lite barsk och av den "gamla skolan" men som visade sig vara helt fantastisk när det gällde (trots att hon hade sjukt hårda nypor).
Undersökningen sex timmar senare visade att jag var öppen tre cm och då gick det bra att ta hål på vattnet. Det kändes verkligen toppen att det hela tiden gick framåt kände jag. Efter att vattnet gått började det dock gå ännu snabbare. Värkarna kom tätare och var mycket mer intensiva än de tidigare, och jag började känna att nu måste jag faktiskt ha något mot smärtan. Eftersom man nu satt en skalpelektrod på barnets huvud så var tensen utesluten, så vi plockade fram lustgasen istället. Tyvärr infriades inte mina höga förväntningar och lustgasen höjdes både till 75 och 100 procent utan att jag kände någon som helst lindring. Vid det här laget började jag helt att gå in i mig själv, mina enda tankar var hur jag skulle klara av de enormt starka värkarna, och jag blev nära på okontaktbar. Måste dock tillägga att här jobbade jag och maken perfekt som ett team där han höll lustgasen så att jag bara behöver koncentrera mig på själva andningen. Han peppade också och sa hela tiden att jag var sååå duktig - precis det jag behövde höra!
Barnmorskan gör sedan en ny undersökning, och jag fattar redan där och då att det inte hänt så mycket för hon sa inte ens hur mycket öppet det var utan föreslog bara att nu kanske det var dags för en epidural. Min tanke hade ju varit att klara mig bara på lustgas och andning, men vid det här laget stod det rätt klart att det inte skulle funka. Så jag säger ja, men lyckas mitt i alla smärta ändå få fram att jag är orolig för att det ska stanna av. Tyvärr visar det sig, efter att brickan med allt redan rullats in, att det är en på kö före, så jag får vänta 30 minuter. Men när läkaren väl kommer så går det väldigt snabbt och enkelt, och det dröjer inte länge förrän jag känner den fantastiska effekten! Tänk att man kan bli så omvänd från att ha varit väldigt skeptisk, till älska EDA. Jag ska dock säga att det jag framför allt var negativ till; att det kunde fördröja förloppet, och att man blir väldigt begränsad i rörligheten - de två sakerna hade ju redan hänt i och med att jag hade så ont, jag kunde knappt vända mig i sängen, än mindre up och röra mig, och smärtan verkade också göra att kroppen spände sig för mycket för att öppna sig mer.
Nu får vi hur som helst lite andrum och jag ber om att få in något att äta. Sköterskan är lite skeptisk, och påminner mig om att det är väldigt vanligt att man kräks förr eller senare, men jag känner att hellre fylla på med energi nu och ev kräkas senare, än att kräkas senare utan att ha ätit något. Två mackor och lite blåbärssoppa blir det.
Fortsättning följer som sagt...
Som tidigare sagt så ringde vi klockan 12 til förlossningen, bara för att få veta att det var fullt för tillfället. Kändes väldigt snopet, och jag kände mig också lite stressad över att inte veta hur lång tid det skulle kunna ta innan vi skulle få komma in. Vi försökte att vila lite och att fixa de sista sakerna hemma så längre (slänga sopor, packa det sista i väskan och köpa lite extra snacks), men det var ju inte helt lätt med nerverna på helspänn. Klockan tre på lördagen ringde de i alla fall från förlossningen och sa att ni kunde vi komma in för igångsättningen. Maken propsade på att vi skulle äta något "riktigt" innan, så vi lyckades trots all nervositet klämma i oss en sen lunch vilket jag är enormt glad för så här i efterhand.
Väl på förlossningen kände vi oss väldigt förvirrade, vi hade ingen aning om var vi skulle gå, hur det skulle funka och så vidare. Vi blev välkomnade av en barnmorska som kanske inte var den bästa att ta hand om två så förvirrade själar som vi just då. Hon började med att säga att först skulle jag få en nål i handen och sedan skulle det göras en undersökning för att se hur själva igångsättnigen skulle gå till, och blev väldigt ställd när jag (eftersom jag visste att det fanns en chans att det skulle räcka med att sätta igång vattnet) bad att få undersökningen först och nålen sen. Det gick INTE att kompromissa med deras rutiner, men vad jag kunde få var lite emblasalva... som hon sedan lyckades sticka bredvid så att hon fick sticka igen. Suck...
Läkaren som gjorde undersökningen var hur som helst jättegullig och faktiskt all personal på förlossningen som jag träffade efter just den där första barnmorskan. Det visade sig att jag var öppen 1,5 cm, men livmodertappen hade inte kortat sig helt så det blev till att sätta en gel för att mjuka upp den lite mer. Efter det fick vi vänta sex timmar och sedan skulle jag undersökas igen. Vad vi gjorde under de här sex timmarna minns jag inte riktigt, efter en timme vid ctg-maskinen har jag för mig att jag sov lite och även att vi var uppe och gick lite och satt en stund i uppehållsrummet. Jag hade värkar under hela tiden, men de var fortfarande rätt lätthanterliga. Under denna tid var det också barnmorskebyte och vi fick en äldre kvinna som jag först dömde ut som lite barsk och av den "gamla skolan" men som visade sig vara helt fantastisk när det gällde (trots att hon hade sjukt hårda nypor).
Undersökningen sex timmar senare visade att jag var öppen tre cm och då gick det bra att ta hål på vattnet. Det kändes verkligen toppen att det hela tiden gick framåt kände jag. Efter att vattnet gått började det dock gå ännu snabbare. Värkarna kom tätare och var mycket mer intensiva än de tidigare, och jag började känna att nu måste jag faktiskt ha något mot smärtan. Eftersom man nu satt en skalpelektrod på barnets huvud så var tensen utesluten, så vi plockade fram lustgasen istället. Tyvärr infriades inte mina höga förväntningar och lustgasen höjdes både till 75 och 100 procent utan att jag kände någon som helst lindring. Vid det här laget började jag helt att gå in i mig själv, mina enda tankar var hur jag skulle klara av de enormt starka värkarna, och jag blev nära på okontaktbar. Måste dock tillägga att här jobbade jag och maken perfekt som ett team där han höll lustgasen så att jag bara behöver koncentrera mig på själva andningen. Han peppade också och sa hela tiden att jag var sååå duktig - precis det jag behövde höra!
Barnmorskan gör sedan en ny undersökning, och jag fattar redan där och då att det inte hänt så mycket för hon sa inte ens hur mycket öppet det var utan föreslog bara att nu kanske det var dags för en epidural. Min tanke hade ju varit att klara mig bara på lustgas och andning, men vid det här laget stod det rätt klart att det inte skulle funka. Så jag säger ja, men lyckas mitt i alla smärta ändå få fram att jag är orolig för att det ska stanna av. Tyvärr visar det sig, efter att brickan med allt redan rullats in, att det är en på kö före, så jag får vänta 30 minuter. Men när läkaren väl kommer så går det väldigt snabbt och enkelt, och det dröjer inte länge förrän jag känner den fantastiska effekten! Tänk att man kan bli så omvänd från att ha varit väldigt skeptisk, till älska EDA. Jag ska dock säga att det jag framför allt var negativ till; att det kunde fördröja förloppet, och att man blir väldigt begränsad i rörligheten - de två sakerna hade ju redan hänt i och med att jag hade så ont, jag kunde knappt vända mig i sängen, än mindre up och röra mig, och smärtan verkade också göra att kroppen spände sig för mycket för att öppna sig mer.
Nu får vi hur som helst lite andrum och jag ber om att få in något att äta. Sköterskan är lite skeptisk, och påminner mig om att det är väldigt vanligt att man kräks förr eller senare, men jag känner att hellre fylla på med energi nu och ev kräkas senare, än att kräkas senare utan att ha ätit något. Två mackor och lite blåbärssoppa blir det.
Fortsättning följer som sagt...
fredag 18 februari 2011
Måste ju också skriva...
...TACK för alla fina kommentarer vi har fått. Jag kan inte förstå att så många engagerat sig i vår kamp, och jag blir alldeles tårögd över alla er som glädjs med oss nu. Massor av kramar!
Världens finaste fot!
Världens finaste fot!
torsdag 17 februari 2011
Bara en kommentar...
Var för övrigt på efterkontroll efter förlossningen/pku-test för skruttan idag. Kändes lite för tidigt att prata igenom fölossningen redan för mig, men bra för de som vill göra det så fort som möjligt. Jag tar nog hellre detta på återkontollen hos min ordinarie barnmorska när jag fått lite mer tid på att smälta den och tänka igenom ev frågor. Barnmorskan vi träffade nu var jättegulig, men visst störde jag mig lite på att hon sa ang vår ivf att nu när vi en gång lyckats så är det nog bäst att vi skyddar oss för det är ju inte ovanligt att "kroppen nu förstår" och par blir gravida naturligt. Kanske det kanske, men det känns lite fel att säga så utan att ens känna till anledningen till vår ivf. Det känns hur som helst ganska osannolikt för vår det med tanke på att både jag och maken bidrog till att det blev ivf. Dessutom känns inte syskonfrågan som det mest aktuella just nu, först ska vi bara njuta av vår lilla plutt!
tredagarsgråten?
Fyra dagar gammal är hon nu, och här sitter jag och grinar när jag läser ikapp på Underbara Claras blogg och det här inlägget. Samma dag som vi fick ett brev från CvL där de vill att vi ska fylla lite uppgifter om vår graviditet/förlossing. Tänk att det gick, att jag faktiskt sitter här med vår lilla skatt i famnen. Det är ju helt fantastiskt att vi kunde få den hjälpen, jag vill inte ens tänka på alternativet.
PS. Ska läsa ikapp på era bloggar också snart (men nu vaknade skatten skrikandes), är särskilt nyfiken på er som ruvar och håller tummarna så hårt så hårt!
PS. Ska läsa ikapp på era bloggar också snart (men nu vaknade skatten skrikandes), är särskilt nyfiken på er som ruvar och håller tummarna så hårt så hårt!
tisdag 15 februari 2011
Hemma igen med bebis!
13 februari blev vi tre i familjen! Äntligen! Världens finaste lilla plutt som vägde 3880 och var 52 cm. Är fortfarande så ofantligt svårt att förstå att hon faktiskt är här nu!
Kommer att skriva mer om förlossningen senare, nu försöker vi vänja oss vid att ha kommit hem från BB och att anpassa oss till det här nya livet. Gissar på att jag får portionera ut tiden för att skriva ett så långt inlägg... Kan bara skriva kort att allt gick bra, men att det inte alls blev som jag tänkt och att jag känner mig rätt mör och öm men väldigt väldigt lycklig.
Kommer att skriva mer om förlossningen senare, nu försöker vi vänja oss vid att ha kommit hem från BB och att anpassa oss till det här nya livet. Gissar på att jag får portionera ut tiden för att skriva ett så långt inlägg... Kan bara skriva kort att allt gick bra, men att det inte alls blev som jag tänkt och att jag känner mig rätt mör och öm men väldigt väldigt lycklig.
lördag 12 februari 2011
Lite mer tankar om igångsättningen
Tack för alla fina kommentarer på förra inlägget - speciellt roligt att läsa om alla igångsättningar som faktiskt gått snabbt och bra! Vi fick en usel broschyr från Sös där man kunde läsa att "förbered er på att det tar flera dygn" och "om värkarbetet inte kommit igång före natten får din partner åka hem" - vilken motivationshöjare! Efter det var jag lite extra deppad och ville mest bara grina...
Hade hoppas på att något skulle hända under natten bara för att, men inte. Fortfarande de "vanliga" sammandragningarna, men inget vatten eller annat. Idag ringde vi och skulle få en tid bokad, bara för att mötas av att "vi har jättefullt, vi ringer när vi får plats". Känns lite jobbigt att dels få veta med kort varsel när vi ska in, dels att veta att vi kommer att få komma in på ett fullt BB där de redan har väldigt mycket att göra. Lite skillnad mot Södra BB där det är väldigt lugnt och man får en väldigt närvarande barnmorska.
Sedan måste jag nog också skriva att det känns som att min negativa inställning till igångsättningen handlar om mer än bara att vi missar Södra BB, även om jag som sagt hade sett fram mycket att få vara där. En del av det jobbiga har nog med att göra att jag var förberedd på att vi skulle på en kontroll och att "diskutera ingångsättning" skulle vara med som en del av denna - men inte att igångsättningen skulle ske redan dagen efter. Det kom lite som en chock och jag kände mig minst sagt oförberedd. Kom mig inte ens för att fråga något utan vi tog bara broschyren och gick. Önskar nog att läkaren tagit sig lite mer tid att diskutera våra känslor just då, för hon märkte ju att vi blev väldigt förvånade. Och framför allt hade jag önskat att min barnmorska hade varit mer kunnig kring hur de hanterar IVF-graviditeter och förberett oss redan innan på att vi bara får gå till 41+1. Då hade vi redan från början vetat att vi hade mindre chans att få vara på Södra BB, och hela den här veckan hade nog varit annorlunda om vi fått veta att vi haft en annan deadline än vi förberett oss på.
Sedan känns det också lite extra snopet med igångsättning, nu när min kropp faktiskt har reagerat på de värkar jag haft och det känns som att om vi bara hade fått några extra dagar på oss så hade det kanske kunnat komma igång ändå.
Men men - jag ska verkligen försöka att fokusera på målet nu, och inte på vägen dit. Förhoppningsvis går allt bra och lätt, att de är jättegulliga på Sös, och sen är vi ju faktiskt föräldrar och det är ju det som är målet med allt det här!
Hade hoppas på att något skulle hända under natten bara för att, men inte. Fortfarande de "vanliga" sammandragningarna, men inget vatten eller annat. Idag ringde vi och skulle få en tid bokad, bara för att mötas av att "vi har jättefullt, vi ringer när vi får plats". Känns lite jobbigt att dels få veta med kort varsel när vi ska in, dels att veta att vi kommer att få komma in på ett fullt BB där de redan har väldigt mycket att göra. Lite skillnad mot Södra BB där det är väldigt lugnt och man får en väldigt närvarande barnmorska.
Sedan måste jag nog också skriva att det känns som att min negativa inställning till igångsättningen handlar om mer än bara att vi missar Södra BB, även om jag som sagt hade sett fram mycket att få vara där. En del av det jobbiga har nog med att göra att jag var förberedd på att vi skulle på en kontroll och att "diskutera ingångsättning" skulle vara med som en del av denna - men inte att igångsättningen skulle ske redan dagen efter. Det kom lite som en chock och jag kände mig minst sagt oförberedd. Kom mig inte ens för att fråga något utan vi tog bara broschyren och gick. Önskar nog att läkaren tagit sig lite mer tid att diskutera våra känslor just då, för hon märkte ju att vi blev väldigt förvånade. Och framför allt hade jag önskat att min barnmorska hade varit mer kunnig kring hur de hanterar IVF-graviditeter och förberett oss redan innan på att vi bara får gå till 41+1. Då hade vi redan från början vetat att vi hade mindre chans att få vara på Södra BB, och hela den här veckan hade nog varit annorlunda om vi fått veta att vi haft en annan deadline än vi förberett oss på.
Sedan känns det också lite extra snopet med igångsättning, nu när min kropp faktiskt har reagerat på de värkar jag haft och det känns som att om vi bara hade fått några extra dagar på oss så hade det kanske kunnat komma igång ändå.
Men men - jag ska verkligen försöka att fokusera på målet nu, och inte på vägen dit. Förhoppningsvis går allt bra och lätt, att de är jättegulliga på Sös, och sen är vi ju faktiskt föräldrar och det är ju det som är målet med allt det här!
fredag 11 februari 2011
BB imorrn!
Hemma igen från kontrollen, med det överraskande besked att förlossningen kommer att sättas igång imorrn! Tydligen är det rutinen när det gäller IVF, att man räknas som överburen vid 41+0 istället för vid 42+0, och då sätts det igång redan på 41+1.
Det är väldigt blandade känslor måste jag berätta. Det positiva är ju att vi troligen kommer att bli föräldrar i helgen! Och om det ändå måste bli igångsättning är det ju positivt ju tidigare det blir. Nackdelen är ju för det första att vi inte får föda på Södra BB, utan det blir vanliga SÖS. Säkert bra det med, men jag ville ju så gärna vara på Södra BB där vi känner oss hemma nu! Sedan kan det ju också ta extra lång tid (det kan ibland ta flera dygn att få igång förlossningen står det i broschyren vi har fått) och det blir inget "vara hemma så länge som möjligt" som jag hade hoppats på utan det blir i så fall till att vanka runt i korridorerna där.
Kontrollen gick för övrigt bra. CTG-kurvan och ultraljudet visade att allt såg fint ut. Det verkade som om de förvärkar jag haft ändå haft lite effekt, för hon sa att livmodertappen hade "vinklat sig" och kortats (hon visade med sina fingrar hur lång den var nu och det såg ut som ca två cm) och hon kunde få in ett finger och ta på bebisens huvud. Om det imorrn skulle visa sig vara så att det räcker med att ta hål på hinnorna så får vi ändå vara på Södra BB, men läkaren sa att jag inte skulle räkna med det utan ställa in mig på att det blir SÖS. Jag kan ändå inte låta bli att hoppas, eller tänka på att hon faktiskt sa att bara att göra undersökningen och vara där och pilla runt kan göra att förlossningen sätter igång. Skulle ju vara toppen!
Hur som helst - imorrn alltså! Känns spännande och väldigt nervöst. Nu är det senaste veckans väntan som bortblåst och känslan är redan imorrn.
Det är väldigt blandade känslor måste jag berätta. Det positiva är ju att vi troligen kommer att bli föräldrar i helgen! Och om det ändå måste bli igångsättning är det ju positivt ju tidigare det blir. Nackdelen är ju för det första att vi inte får föda på Södra BB, utan det blir vanliga SÖS. Säkert bra det med, men jag ville ju så gärna vara på Södra BB där vi känner oss hemma nu! Sedan kan det ju också ta extra lång tid (det kan ibland ta flera dygn att få igång förlossningen står det i broschyren vi har fått) och det blir inget "vara hemma så länge som möjligt" som jag hade hoppats på utan det blir i så fall till att vanka runt i korridorerna där.
Kontrollen gick för övrigt bra. CTG-kurvan och ultraljudet visade att allt såg fint ut. Det verkade som om de förvärkar jag haft ändå haft lite effekt, för hon sa att livmodertappen hade "vinklat sig" och kortats (hon visade med sina fingrar hur lång den var nu och det såg ut som ca två cm) och hon kunde få in ett finger och ta på bebisens huvud. Om det imorrn skulle visa sig vara så att det räcker med att ta hål på hinnorna så får vi ändå vara på Södra BB, men läkaren sa att jag inte skulle räkna med det utan ställa in mig på att det blir SÖS. Jag kan ändå inte låta bli att hoppas, eller tänka på att hon faktiskt sa att bara att göra undersökningen och vara där och pilla runt kan göra att förlossningen sätter igång. Skulle ju vara toppen!
Hur som helst - imorrn alltså! Känns spännande och väldigt nervöst. Nu är det senaste veckans väntan som bortblåst och känslan är redan imorrn.
v.42 (41+0)
8 dagar över tiden innebär ju också att vi idag går in i vecka 42 och då känns det fel att inte följa mönstret och skriva ett veckoinlägg, även om det inte finns så mycket att säga om just denna vecka. Vårdguiden har stannat på 40+ och Growingpeople inser jag nu inte räknar på samma sätt för där är v.42 två veckor över tiden. De senaste veckorna har dock handlat om samma sak - bebisen är klar och mamman är less och vill att den lilla ska komma ut. Och det stämmer ju!
Kan i alla fall bidra med en magbild:
Eftersom jag fotar jämna veckor så finns det ju ingen chans att det blir en magbild till, men man kan ju dessutom hoppas att det inte behöver bli något inlägg om v.43...
Nu är det dags att dra på kontroll på Sös. Eftersom SL inte behagar att fungera idag (det är ju snö, tänka sig vilken överraskning i februari-Sverige) så ska vi försöka komma iväg så att vi har dubbelt så lång tid på oss i resetid. Håll gärna en tumme eller två för att det visar sig vara nåt som är "på gång" därinne. :-)
Kan i alla fall bidra med en magbild:
Eftersom jag fotar jämna veckor så finns det ju ingen chans att det blir en magbild till, men man kan ju dessutom hoppas att det inte behöver bli något inlägg om v.43...
Nu är det dags att dra på kontroll på Sös. Eftersom SL inte behagar att fungera idag (det är ju snö, tänka sig vilken överraskning i februari-Sverige) så ska vi försöka komma iväg så att vi har dubbelt så lång tid på oss i resetid. Håll gärna en tumme eller två för att det visar sig vara nåt som är "på gång" därinne. :-)
+8 dagar
Ingen bebis än. Har en kompis som trodde starkt på datumet 11-02-11, men jag tror inte att vi får den typ av raketbebis som går från 0 till ute på 14 timmar, så jag räknar dagens datum som kört. Roligt är också att när vännen sa det så var min reaktion typ "Nej! Visst är det ett roligt födelsedatum, men det är ju över en vecka över tiden så då måste väl den lilla ha kommit ut i alla fall." Haha, säger jag nu.
torsdag 10 februari 2011
Ett sista...
...inlägg innan läggdags.
För min egen minnesantecknings skull måste jag ju bara notera att förvärkarna idag har kommit med 8-10 minuters intervall, hela dagen. Ska fråga imorrn på övertidskontrollen om det här är vanligt/normalt, är ju ändå inne på fjärde dagen nu med hyfsat regelbunda sammandragningar som faktiskt ändå gör rätt ont. Visserligen inte så pass ont så att jag måste ta någonting och jag kan ju sova, men ändå. Skulle väl i och för sig dessutom vara typiskt om de försvann lagom till jag ska få på mig det där ctg:t så att jag får känna mig som ett fån när jag står där och pratar om mina återkommande sammandragningar, men vi får väl se.
Godnatt på er allihopa!
För min egen minnesantecknings skull måste jag ju bara notera att förvärkarna idag har kommit med 8-10 minuters intervall, hela dagen. Ska fråga imorrn på övertidskontrollen om det här är vanligt/normalt, är ju ändå inne på fjärde dagen nu med hyfsat regelbunda sammandragningar som faktiskt ändå gör rätt ont. Visserligen inte så pass ont så att jag måste ta någonting och jag kan ju sova, men ändå. Skulle väl i och för sig dessutom vara typiskt om de försvann lagom till jag ska få på mig det där ctg:t så att jag får känna mig som ett fån när jag står där och pratar om mina återkommande sammandragningar, men vi får väl se.
Godnatt på er allihopa!
Räddningen just nu:
- Era fina kommentarer! Ni är faktiskt bäst på att peppa! Är såå glad att jag har er så jag blir alldeles tårögd.
- Att läsa förlossningshistorier/gamla bloggar skrivna av mammor som gått över tiden. Det gör stor skillnad att känna att jag inte är ensam om att vänta och att bli tokig, och dessutom få läsa att de allra flesta jag hittat faktiskt har kommit igång själva någon gång runt dag 10-12, trots att de också trott att bebisen aldrig kommer att komma ut. (Sedan gäller det att försöka undvika alla historier som börjar med "jag fick värkar på natten/vattnet gick dagen före/samma dag/dagen efter bf och sedan var barnet ute mindre än ett dygn senare".)
- Att maken bara är ett telefonsamtal bort och att det faktiskt hjälper lite att ringa och säga "äh du, vi tar en dag i taget fram till förlossningen och så tänker vi på vad som ska hända sen när vi faktiskt är där, det kanske löser sig på nåt bra sätt bara sådär, det är ingen idé att stressa upp sig i förväg".
- Att tänka "folk får tro vad de vill" och att man faktiskt får strunta i att svara på sms som inte innehåller gulliga uppmuntringar.
Nu känns det faktiskt lite bättre, trots att jag snart måste ta mig ut i snöstormen och handla lite mat. En pepp var också att jag besökte Stadsmissionen tidigare idag och köpte en fin tröja som också funkar med amning och Mia Skäringers bok "Dyngkåt och hur helig som helst". Tänker att det kanske är precis den typ av bok som behövs för att fördriva tiden just nu, eller ha med sig på förlossningen som lättläst litteratur.
- Att läsa förlossningshistorier/gamla bloggar skrivna av mammor som gått över tiden. Det gör stor skillnad att känna att jag inte är ensam om att vänta och att bli tokig, och dessutom få läsa att de allra flesta jag hittat faktiskt har kommit igång själva någon gång runt dag 10-12, trots att de också trott att bebisen aldrig kommer att komma ut. (Sedan gäller det att försöka undvika alla historier som börjar med "jag fick värkar på natten/vattnet gick dagen före/samma dag/dagen efter bf och sedan var barnet ute mindre än ett dygn senare".)
- Att maken bara är ett telefonsamtal bort och att det faktiskt hjälper lite att ringa och säga "äh du, vi tar en dag i taget fram till förlossningen och så tänker vi på vad som ska hända sen när vi faktiskt är där, det kanske löser sig på nåt bra sätt bara sådär, det är ingen idé att stressa upp sig i förväg".
- Att tänka "folk får tro vad de vill" och att man faktiskt får strunta i att svara på sms som inte innehåller gulliga uppmuntringar.
Nu känns det faktiskt lite bättre, trots att jag snart måste ta mig ut i snöstormen och handla lite mat. En pepp var också att jag besökte Stadsmissionen tidigare idag och köpte en fin tröja som också funkar med amning och Mia Skäringers bok "Dyngkåt och hur helig som helst". Tänker att det kanske är precis den typ av bok som behövs för att fördriva tiden just nu, eller ha med sig på förlossningen som lättläst litteratur.
Ett surt gnällinlägg
Idag är jag sur som en citron. Är såå less på alla som hör av sig och "undrar hur det går" och svarar man inte på sms eller ringer upp på missade samtal så tror de väl att vi är på bb... Har dessutom lovat att låna ut en grej till en kompis, men orkar bara inte svara på hennes förfrågningar om när hon kan komma förbi... Känner inte för att träffa någon just nu samtidigt som jag klättrar på väggarna här hemma.
Dessutom tjafsar jag med maken som såklart har skitmycket att göra i skolan just nu. En kurs som skulle vara rätt lite schemalagd tid och därmed möjliggöra för maken att vara hemma mycket i samband med barnets födelse har visat sig vara precis tvärtom. Visst har pappan tio dagar att ta ut, men det är ju inte lätt när man pluggar för de poängen han missar då måste han ju ta igen vilket kan bli svårt när det handlar om obligatoriska föreläsningar och seminarium. Så vi har helt enkelt hållit fast vid förhoppningen att maken skulle kunna vara hemma mycket ändå, utan att ta ut de tio dagarna, men nu ser det ju väldigt mörkt ut. Det gör maken stressad såklart och så försöker han få stöd och sympatier från mig kring hur han ska hinna med, vilket gör att jag blir jättestressad över att dels känna hela ansvaret för hemmet och stress kring hur det ska bli när vi dessutom får en liten bebis om jag måste vara hemma själv medan maken har långa dagar i skolan. Plus att det gör mig väldigt stressad inför förlossningen också, känslan av att det inte "passar in" för honom att få barn just nu. Även om jag såklart vet någonstans att när det väl är dags så kommer det att vara högsta prioritet för honom så känns det som att jag är rätt ensam om att ladda just nu och bara det gör mig lite stressad och ledsen. Inte rätt känsla jag vill ha inför förlossningen.
Till råga på allt ringde de från Trygg Hansa medan jag skrev det här inlägget för att de hade en anteckning om att vi skulle fått barn nu. Inget konstigt med det, men att behöva säga igen att vi fortfarande väntar får det att ryka ur öronen på mig.
Usch vad jag känner på mig att jag kommer att sitta och grina och beklaga mig på övertidskontrollen imorrn. Eller så är det bara en "sån" dag idag och så blir det bättre imorrn. Kan inte den lilla bara komma ut nu?
Dessutom tjafsar jag med maken som såklart har skitmycket att göra i skolan just nu. En kurs som skulle vara rätt lite schemalagd tid och därmed möjliggöra för maken att vara hemma mycket i samband med barnets födelse har visat sig vara precis tvärtom. Visst har pappan tio dagar att ta ut, men det är ju inte lätt när man pluggar för de poängen han missar då måste han ju ta igen vilket kan bli svårt när det handlar om obligatoriska föreläsningar och seminarium. Så vi har helt enkelt hållit fast vid förhoppningen att maken skulle kunna vara hemma mycket ändå, utan att ta ut de tio dagarna, men nu ser det ju väldigt mörkt ut. Det gör maken stressad såklart och så försöker han få stöd och sympatier från mig kring hur han ska hinna med, vilket gör att jag blir jättestressad över att dels känna hela ansvaret för hemmet och stress kring hur det ska bli när vi dessutom får en liten bebis om jag måste vara hemma själv medan maken har långa dagar i skolan. Plus att det gör mig väldigt stressad inför förlossningen också, känslan av att det inte "passar in" för honom att få barn just nu. Även om jag såklart vet någonstans att när det väl är dags så kommer det att vara högsta prioritet för honom så känns det som att jag är rätt ensam om att ladda just nu och bara det gör mig lite stressad och ledsen. Inte rätt känsla jag vill ha inför förlossningen.
Till råga på allt ringde de från Trygg Hansa medan jag skrev det här inlägget för att de hade en anteckning om att vi skulle fått barn nu. Inget konstigt med det, men att behöva säga igen att vi fortfarande väntar får det att ryka ur öronen på mig.
Usch vad jag känner på mig att jag kommer att sitta och grina och beklaga mig på övertidskontrollen imorrn. Eller så är det bara en "sån" dag idag och så blir det bättre imorrn. Kan inte den lilla bara komma ut nu?
+7 dagar
En hel vecka! Suck...
Det händer inte så mycket som ni kan förstå. När jag vaknar på natten för att kissa så märker jag att jag ju har förvärkar även då, men jag är så trött så jag somnar bara om. Hoppas varje gång att det ska hända något den lilla stund jag är uppe på väg till och från toaletten, som att vattnet går, som ska tala om att i natt är det kanske dags, men icke.
Nu har jag hur som helst bokat in en övertidskontroll. Först ville hon lägga tiden på måndag, men då sa jag att min barnmorska sagt att vi skulle få tid imorrn pga ivf:en och då fick vi en tid imorgon eftermiddag. Ska bli spännande att se hur det står till med kroppen, hoppas att alla dessa förvärkar åtminstone gjort något positivt så att det ser ganska "moget" ut eller vad man ska säga. Fast bäst skulle ju vara att inte behöva gå på kontrollen utan att det händer något däremllan, men som det ser ut nu så vågar jag inte hoppas på något...
Det händer inte så mycket som ni kan förstå. När jag vaknar på natten för att kissa så märker jag att jag ju har förvärkar även då, men jag är så trött så jag somnar bara om. Hoppas varje gång att det ska hända något den lilla stund jag är uppe på väg till och från toaletten, som att vattnet går, som ska tala om att i natt är det kanske dags, men icke.
Nu har jag hur som helst bokat in en övertidskontroll. Först ville hon lägga tiden på måndag, men då sa jag att min barnmorska sagt att vi skulle få tid imorrn pga ivf:en och då fick vi en tid imorgon eftermiddag. Ska bli spännande att se hur det står till med kroppen, hoppas att alla dessa förvärkar åtminstone gjort något positivt så att det ser ganska "moget" ut eller vad man ska säga. Fast bäst skulle ju vara att inte behöva gå på kontrollen utan att det händer något däremllan, men som det ser ut nu så vågar jag inte hoppas på något...
onsdag 9 februari 2011
Kan inte låta bli
Min tanke idag har varit att låta bli att klocka de där jäkla värkarna som kommer och går, jag blir ju bara frustrerad när att de först blir regelbundna för att sedan trappas av och återgå till att dyka upp mer sporadiskt. Min tanke har istället varit att lita på det som alla säger - att jag kommer att märka när det är dags på riktigt. Antingen kommer väl värkarna med så tätt mellanrum att jag inte kan låta bli att fatta (även om jag aldrig trodde att fyra-fem minuter kunde kännas som så lång tid innan jag började med den här klockningen) eller att smärtan börjar tillta så pass mycket att det inte är någon tvekan.
Men som sagt, även om jag inte har suttit vid värktimern hela dagen så har jag inte kunnat låta bli att klocka när jag ändå suttit vid datorn (och det blir en hel del tid om man bara går hemma...). För minnets skull redovisar jag sifforna nedan:
Förmiddag: 5-30 minuter
Eftermiddag/kväll: 6-8 minuter
PS. Den där slemproppen - hur ser den ut? Var på toaletten för en stund sen och då kom det ut något (ursäkta detaljerna) som lika gärna skulle kunna vara en tjockare flytning, men eftersom jag är på helspänn och letar efter alla tecken så börjar jag ändå fundera...
Men som sagt, även om jag inte har suttit vid värktimern hela dagen så har jag inte kunnat låta bli att klocka när jag ändå suttit vid datorn (och det blir en hel del tid om man bara går hemma...). För minnets skull redovisar jag sifforna nedan:
Förmiddag: 5-30 minuter
Eftermiddag/kväll: 6-8 minuter
PS. Den där slemproppen - hur ser den ut? Var på toaletten för en stund sen och då kom det ut något (ursäkta detaljerna) som lika gärna skulle kunna vara en tjockare flytning, men eftersom jag är på helspänn och letar efter alla tecken så börjar jag ändå fundera...
Något positivt i allt
En sak jag är tacksam över i den här vänte-karusellen är att jag inte oroat mig särskilt mycket för den lillas välbefinnande. Det har nog annars varit min största fasa med att gå över tiden, att något ska hända med skrutten när den är helt leveransklar. Som tur var är det fortfarande livligt därinne (om än att man märker att det är en hel del trängre) och sedan funkar det så fint att maken kan höra pyrets hjärtljud bara genom att lägga örat mot nedre delen av magen. Har varit ett antal gånger när skrutten varit lugn ett tag som jag bett honom att lyssna och då säger han alltid att det "låter precis som vanligt" och då har oron runnit av direkt. För oavsett hur jobbigt det är att gå och vänta så är ju det absolut viktigaste att skrutten mår bra!
Status +6 dagar
Kan säga att räknaren som visar "bara" plus sex dagar och räkningen i min hjärna kommer inte helt överens måste jag säga. Måste säga att jag har verkligen blivit mycket tokigare av det här än vad jag trodde, det är verkligen påfrestande. Känns som att varannan dag ungefär är katastrof när jag inte kan fokusera på annat, och varannan dag är en rätt bra dag när jag ändå tänker positivt och kan få saker gjorda och få tiden att gå. Idag är en bättre dag i alla fall medan gårdagen var riktigt hemsk! Som tur var blev det bättre på kvällen när jag och maken gick och hyrde film och köpte godis.
Försöker hur som helst att bara "gilla läget" och tänka att bebisen kommer när den kommer, men det är inte helt lätt. Vaknade i natt vid tretiden och hade hur ont som helst, men sen somnade jag om och sov ända till kl tio imorse. Har fortfarande förvärkar, men inte med samma regelbundenhet som tidigare. Däremot gör de som kommer mer ont. Vågar inte hoppas på att "idag", och försöker istället att tänka "kanske den här veckan".
Försöker hur som helst att bara "gilla läget" och tänka att bebisen kommer när den kommer, men det är inte helt lätt. Vaknade i natt vid tretiden och hade hur ont som helst, men sen somnade jag om och sov ända till kl tio imorse. Har fortfarande förvärkar, men inte med samma regelbundenhet som tidigare. Däremot gör de som kommer mer ont. Vågar inte hoppas på att "idag", och försöker istället att tänka "kanske den här veckan".
tisdag 8 februari 2011
Nehepp
Vad fina ni är som skriver uppmuntrande kommentarer och peppar! Blir så glad när jag kollar in här!
Tvyärr tror jag inte att det blir någon bebis idag. Börjar känna mig mest förvirrad bara. I morse var ju värkarna (eller förvärkar, sammandragningar eller vad man nu ska säga) nere på fyra minutersintervaller (efter att ha varit tio minuter i söndags och sex igår) och jag tänkte att nu är det nog snart dags ändå. Kändes ju som att det gick i rätt riktning i alla fall.
Ungefär efter jag skrivit förra inlägget kom en kompis förbi och fikade och då var det som att värkarna ersattes av någon slags "mola lite hela tiden känsla" som i kombination med illamåendet/yrheten fick mig att känna lite "magsjukekänsla". Jag kunde känna sammandragningar då och då, men inte med samma regelbundenhet. På eftermiddagen började jag misströsta, grät lite hos maken och började känna mig stressad för att jag "bokat upp en plats" på BB (vilket jag tycker varit en jobbig känsla hela tiden, tror det var därför jag väntade med att ringa i början). Ringde in igen (fjärde gången) och kände mig bara dum, men åh vad personalen där är toppen! Fick prata igen med en jättegullig tjej som sa att det är inte ovanligt att det tar tid eller stannar av till och med under ett par dagar, särskilt när det är första barnet. Jag skulle bara försöka att ta det lugnt och sen var det bara att ringa när det kändes på gång igen. När jag sa att jag kände mig förvirrad så hon bara att du kommer inte att missa det. Gissar på att det bara är att gilla läget så länge.
Uppdatering (17:50): Vet inte vad det är, men den senaste halvtimmen (sedan jag pratade med BB) har värkarna kommit tillbaka med ca fem minuters mellanrum. Snacka om förvirring! Men det är väl som sagt bara att gilla läget och vänta. Ska försöka att inte börja hoppas igen utan bara "hänga med".
Tvyärr tror jag inte att det blir någon bebis idag. Börjar känna mig mest förvirrad bara. I morse var ju värkarna (eller förvärkar, sammandragningar eller vad man nu ska säga) nere på fyra minutersintervaller (efter att ha varit tio minuter i söndags och sex igår) och jag tänkte att nu är det nog snart dags ändå. Kändes ju som att det gick i rätt riktning i alla fall.
Ungefär efter jag skrivit förra inlägget kom en kompis förbi och fikade och då var det som att värkarna ersattes av någon slags "mola lite hela tiden känsla" som i kombination med illamåendet/yrheten fick mig att känna lite "magsjukekänsla". Jag kunde känna sammandragningar då och då, men inte med samma regelbundenhet. På eftermiddagen började jag misströsta, grät lite hos maken och började känna mig stressad för att jag "bokat upp en plats" på BB (vilket jag tycker varit en jobbig känsla hela tiden, tror det var därför jag väntade med att ringa i början). Ringde in igen (fjärde gången) och kände mig bara dum, men åh vad personalen där är toppen! Fick prata igen med en jättegullig tjej som sa att det är inte ovanligt att det tar tid eller stannar av till och med under ett par dagar, särskilt när det är första barnet. Jag skulle bara försöka att ta det lugnt och sen var det bara att ringa när det kändes på gång igen. När jag sa att jag kände mig förvirrad så hon bara att du kommer inte att missa det. Gissar på att det bara är att gilla läget så länge.
Uppdatering (17:50): Vet inte vad det är, men den senaste halvtimmen (sedan jag pratade med BB) har värkarna kommit tillbaka med ca fem minuters mellanrum. Snacka om förvirring! Men det är väl som sagt bara att gilla läget och vänta. Ska försöka att inte börja hoppas igen utan bara "hänga med".
Ny dag
Fortfarande hemma. Har sovit helt ok även om jag vaknat några gånger. Värkarna är nere på ungefär fyra minutersintervaller nu, och jag har börjat känna mig lite illamående/yr. Ringde hur som helst tillbaka till BB nu på morgonen och då frågade de om jag kände att jag ville komma in, men det här läget känns fortfarande helt överkomligt och då känns det bättre att vara hemma - man vet ju aldrig hur lång tid det tar tills det sätter igång på allvar. Har fortfarande känslan av att det kan stanna av när som helst, men hoppas inte. Hoppas så på att idag kanske är dagen då vi får träffa vår plutt!
måndag 7 februari 2011
Samtalet?
Börjar fundera på när man ska ringa det där samtalet egentligen? På vårt BB har de ju sagt att vi ska ringa direkt när det sätter igång så att de kan planera platserna. För mig har tanken inte ens dykt upp, jag har nog hela tiden fastnat på att man ska "veta" när det är på riktigt och vet man inte så är det inte det, och att det här därför bara ska vara förvärkar som stannar av sen. Men nu har det ju hållt på i lite över ett dygn och är fortfarande regelbundet (nu ca 6 minuter mellan), så kanske vore det bra att ringa och "kolla läget" bara. De är ju ändå proffs och det är säkert inte första gången nån "nybörjare" ringer in och undrar om det "kan vara nåt"...
Uppdatering (22:37):
Har ringt nu och pratat med en jättegullig barnmorska. Hon tog mina uppgifter och sa att det fanns plats. :-) Sen sa hon ungefär att "försök och lägg dig och sov ett tag så kanske du vaknar av att värkarna blivit mer intensiva och då kan du ringa igen". Annars skulle jag ringa imorgon bitt och meddela läget så att de har lite koll eftersom de nu antecknat att jag "är på gång hemma" eller vad man ska säga.
Åh vad spännande det här är! Men jag ska ta vara på hennes råd att inte göra som många förstföderskor som blir så exalterade att de inte kan vila, utan verkligen att försöka kunna sova ut i natt. Är mest nervös för att det ska stanna av under natten, hoppas hoppas att det bara blir mer istället!
Uppdatering (22:37):
Har ringt nu och pratat med en jättegullig barnmorska. Hon tog mina uppgifter och sa att det fanns plats. :-) Sen sa hon ungefär att "försök och lägg dig och sov ett tag så kanske du vaknar av att värkarna blivit mer intensiva och då kan du ringa igen". Annars skulle jag ringa imorgon bitt och meddela läget så att de har lite koll eftersom de nu antecknat att jag "är på gång hemma" eller vad man ska säga.
Åh vad spännande det här är! Men jag ska ta vara på hennes råd att inte göra som många förstföderskor som blir så exalterade att de inte kan vila, utan verkligen att försöka kunna sova ut i natt. Är mest nervös för att det ska stanna av under natten, hoppas hoppas att det bara blir mer istället!
En liten uppdatering
Sammandragningarna kom tillbaka ungefär samtidigt som jag skrev föregående inlägg. Har roat mig med att klocka dem på Värktimer.se. Ett bra verktyg, fast det funkar ju sådär när man samtidigt försöker tvätta, diska och göra sig i ordning för en lunchdate. Det finns en mobilvariant, men jag har dels en rätt gammal telefon, dels känns det mer som att det kan vara "klockningsläge" när det börjar vara riktiga värkar och då kanske maken kan ta in den i sin telefon (som iofs är lika gammal den men med större display). Nu är det mer häftigt att kolla statistiken, och att bara känna av hur sammandragningarna känns, att kroppen faktiskt förbereder sig på något sätt även om det inte är dags än. För sakens skull kan jag nämna att sammandragningarna nu pendlat på ett intervall mellan 5 och 11 minuter. Min enda fundering är hur länge det här ska hålla på egentligen, innan det är dags? Kan det vara så illa att det håller på så här ända till igångsättning?
Tji
Tji fick jag som trodde att "tänk om". Nu sitter jag här istället, nästan helt sammandragningslös (kommer lite då och då bara), rätt utsövd efter att bara ha drömt om slemproppar och vattenavgång istället för att få uppleva något av det. 4 dagar över idag. Behöver jag säga mer?
söndag 6 februari 2011
Man kan ju alltid hoppas
...på att i natt är natten med stort N. Har haft sammandragningar hela kvällen (ända sedan vi lagade middag vid 17-tiden) med ca 10 minuters mellanrum, men de har inte blivit mer smärtsamma än att det känns som vanlig mensvärk, eller börjat komma tätare vilket gör att jag är lite skeptisk till att det skulle vara dags nu. Troligen är det bara förvärkar, och tydligen är det ju inte helt ovanligt att man har sådana ett par timmar eller mer och att det sedan helt plötsligt avstannar, så det skulle inte förvåna mig om det inte händer något mer.
Hittade infon nedan på Niomånader.se som jag tyckte var ganska bra info kring "första värkarna":
Hittade infon nedan på Niomånader.se som jag tyckte var ganska bra info kring "första värkarna":
De första värkarna
De första sammandragningarna/förvärkarna känns ofta som intensiva menssmärtor, antingen i nedre delen av buken eller i korsryggen. De kan komma med 10 till 30 minuters mellanrum till en början, men ökar så småning om i intensitet samtidigt som de kommer tätare. Variationerna är dock stora.
En del kvinnor börjar med sammandragningar/förvärkar som kommer med 5 till 10 minuters mellanrum och som fortsätter på samma sätt genom hela öppningsskedet, andra har oregelbundna sammandragningar/förvärkar under några dagar innan de starkare, regelbundna värkarna kommer och några känner knappt sammandragningar/förvärkar alls. Ibland är sammandragningarna/förvärkarna oregelbundna hela förlossningen.
Det är lätt att förväxla sammandragningar/förvärkar med riktiga förlossningsvärkar. När förlossningsvärkarna kommer så brukar livmodern dra ihop sig rytmiskt och med regelbundna mellanrum. Kan du inte avgöra om det är riktiga födslovärkar som du upplever så är det antagligen vanliga sammandragningar/förvärkar.
Ofta pågår sammandragningarna/förvärkarna i några timmar eller mer under dagarna innan förlossningen börjar, för att sedan upphöra några timmar eller tom dagar. Det är ganska vanligt att detta pågår i ett par dagar och kan ses som om livmodern tränar inför förlossningen.
+3 dagar
Tre dagar över tiden är ju ingenting inser jag nu när jag skrev rubriken, men dagarna går så långsamt att det känns som minst dubbelt så lång tid. Inte blir det bättre av att en familj som skulle fått ungefär samtidigt som oss redan har fått sitt barn. "Det är ju ingen tävling" säger maken, men jag blir ju bara sååå avis ändå.
När jag vaknar på natten känner jag ofta att jag har sammandragningar som känns ungefär som lite kraftigare mensvärk, sedan kan dessa komma och gå under dagen men ingenting som tyder på att det är dags ännu. Har läst på nätet att man kan gå med förvärkar lääänge innan förlossningen kommer igång, det känns väldigt upplyftande.
Jag försöker att tänka ungefär som jag gjorde vid all väntan kring ivf:erna - att det spelar ingen roll NÄR vår bebis kommer till oss, bara den gör det. Jag kommer att gråta och vara överlycklig oavsett om det blir imorgon eller om två veckor som jag får träffa pyret för första gången. Fast det vore ju lite trevligare ju tidigare det blir.
När jag vaknar på natten känner jag ofta att jag har sammandragningar som känns ungefär som lite kraftigare mensvärk, sedan kan dessa komma och gå under dagen men ingenting som tyder på att det är dags ännu. Har läst på nätet att man kan gå med förvärkar lääänge innan förlossningen kommer igång, det känns väldigt upplyftande.
Jag försöker att tänka ungefär som jag gjorde vid all väntan kring ivf:erna - att det spelar ingen roll NÄR vår bebis kommer till oss, bara den gör det. Jag kommer att gråta och vara överlycklig oavsett om det blir imorgon eller om två veckor som jag får träffa pyret för första gången. Fast det vore ju lite trevligare ju tidigare det blir.
lördag 5 februari 2011
Så less
Sen Loba länkade till artikeln om förskolan Egalia på Södermalm har jag och maken börjat prata dagis här hemma. :-) Lite tråkigt att det att läsa om att denna förskola benämns som den enda genusförskolan i Stockholm och att den verkar ha rätt lång kö, men ändå motiverande för oss som hela tiden varit inne på att vi vill sätta pyret på en förskola med ett medvetet genustänk.
Lika glad över att läsa den, lika ledsen blir jag över att läsa i dagens Södermalmnsnytt att förskolan nu efter artikeln fått mota väldigt starka reaktioner och till och med hot. Är det verkligen 2011?
Lika glad över att läsa den, lika ledsen blir jag över att läsa i dagens Södermalmnsnytt att förskolan nu efter artikeln fått mota väldigt starka reaktioner och till och med hot. Är det verkligen 2011?
fredag 4 februari 2011
v.41 (40+0)
Nu börjar vecka 41 och vi har alltså officiellt gått över det beräknade datumet. Räknaren har till och med börjat räkna baklänges vilket gör att jag funderar på att ta bort den. Vårdguiden försöker argumentera för att det har sina fördelar att gå över tiden: "Din kropp hinner mogna, din livmodertapp blir mjuk och hormonet relaxin hinner mjuka upp dina bäckenfogar ytterligare. Det kan göra att du får en smidigare förlossning. Livmodermunnen blir mjuk och börjar öppna sig. Din kropp blir bättre förberedd på att föda barn." Ja, man kan ju hoppas på att det finns något bra med det hela.
Annars är det som sagt rätt segt just nu. Jag har ingen lust med någonting egentligen (utom att föda barn), men har ändå försökt att boka in lite saker nästa vecka så att jag har något att göra om den lilla inte behagat att komma ut då heller.
Annars är det som sagt rätt segt just nu. Jag har ingen lust med någonting egentligen (utom att föda barn), men har ändå försökt att boka in lite saker nästa vecka så att jag har något att göra om den lilla inte behagat att komma ut då heller.
torsdag 3 februari 2011
BM-besök (nr 10)
Idag var det dags att träffa barnmorskan igen, för sista gången visade det sig! Känns lite sorgligt, men jag hoppas att hon jobbar när det väl är dags, så kanske vi ses då. Känns som en stor fördel med att ha Mvc och BB ihop. Hon jobbade tydligen både måndag och fredag så vi "bestämde" att det kunde väl vara dags imorrn. När jag svarade "ja" på frågan om jag haft förvärkar så lät det i alla fall som att hon tyckte att det var något positivt.
Har den lilla inte kommit ut om en vecka så ska vi på övertidskontroll, men det görs på ultraljudsenheten, så då blir det inte min barnmorska som jag träffar. Vanligen görs denna i 41+3, men vid IVF är det tydligen 41+0 så lite tidigare blir det i alla fall. Barnmorskan hoppades på att det inte skulle behövas, och det hoppas inte jag heller.
Har den lilla inte kommit ut om en vecka så ska vi på övertidskontroll, men det görs på ultraljudsenheten, så då blir det inte min barnmorska som jag träffar. Vanligen görs denna i 41+3, men vid IVF är det tydligen 41+0 så lite tidigare blir det i alla fall. Barnmorskan hoppades på att det inte skulle behövas, och det hoppas inte jag heller.
BF idag!
Tänk att vi nått till det datumet som skrutten är beräknad att titta ut, det är helt galet hur fort tiden har gått ändå.
Tyvärr har inget annat hänt under natten än att jag sovit sämre än någonsin. Förutom de vanliga uppvakningarna för vändningar och kisspauser, så har jag vaknat både en och två gånger i rena förhoppningar om att det skulle kunna vara något på gång, men icke. Blir nog ingen bebis idag. :-( Det känns som att har det inte hänt något under natten så är det liksom kört, även om jag vet att det faktiskt skulle kunna sätta igång under dagen också. Just nu känns det helt enkelt som om den aldrig kommer att komma ut, och även om det faktiskt finns en deadline på två veckor så känns de sååå långa och jag vill verkligen inte bli igångsatt. Vet att jag måste ställa in mig på att det faktiskt kan ta lite tid till och inte bara gå och vänta, men det är så svårt.
Tyvärr har inget annat hänt under natten än att jag sovit sämre än någonsin. Förutom de vanliga uppvakningarna för vändningar och kisspauser, så har jag vaknat både en och två gånger i rena förhoppningar om att det skulle kunna vara något på gång, men icke. Blir nog ingen bebis idag. :-( Det känns som att har det inte hänt något under natten så är det liksom kört, även om jag vet att det faktiskt skulle kunna sätta igång under dagen också. Just nu känns det helt enkelt som om den aldrig kommer att komma ut, och även om det faktiskt finns en deadline på två veckor så känns de sååå långa och jag vill verkligen inte bli igångsatt. Vet att jag måste ställa in mig på att det faktiskt kan ta lite tid till och inte bara gå och vänta, men det är så svårt.
onsdag 2 februari 2011
Till skrutten
Du vet väl om att du har leveransdatum imorgon? Och att du har en mamma som uppskattar punktlighet? (Hoppas att du brås på mig och inte på din far som har en väldigt optimistisk tidssyn...) Kort sagt, det skulle inte sitta fel med lite vattenavgång eller värkstart under natten, vad sägs om den dealen?
Nu går jag och fixar en kopp hallonbladste och håller tummarna inför morgondagen.
Nu går jag och fixar en kopp hallonbladste och håller tummarna inför morgondagen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)