Gott nytt år!

Måste bara göra ett till inlägg för att tillägga hur fantastiskt det är att det jag skrev förra året kring nyår faktiskt är det jag gör just idag, tänk om jag hade vetat att det faktiskt skulle slå in:

Nu hoppas jag på 2010 istället. Det SKA bli mitt år! Nästa år vid den här tiden ska jag hålla på och rota i garderoben för att se vilka finkläder jag kan få plats i med en stor mage och fundera på vad jag ska dricka istället för champagne. :-)

Om jag har någon önskan inför det nya året är det förutom att allt ska gå bra med pyret och att mina vänner och familj får behålla hälsan, är att riktigt många bloggerskor ska få 2011 som sitt år, med många plus på stickor och positiva besked.

Gott nytt år!

2010 - vilket år...

Sista dagen på 2010 och något ska man väl skriva... 2009 minns jag att jag kallade ett "skitår" i min summering. När väl 2010 stod för dörren var jag bara såå less på alla tråkiga besked kring vår fertilitet, ovisshet om när vi kunde få starta med IVF och om IVF överhuvudtaget skulle funka för oss. Samtidigt fanns där såklart ett litet hopp - kanske skulle 2010 bli "vårt år" - året då vi drog högsta vinsten och lyckades bli gravida. Tänk att det faktiskt blev så! Men samtidigt som 2010 blev året där jag fick uppleva den största av lyckor, så fick jag tyvärr också uppleva den svartaste av sorg när jag snabbt och ganska oväntat förlorade min älskade pappa. Tänk att ett år kan rymma så mycket lycka och sorg på samma gång. Det bästa och det värsta jag varit med om. Det känns nästan surrealistiskt att tänka tillbaka.

Våren, då vi äntligen kom igång med IVF-behandlingen, jag firade min 30-årsdag med en smula optimism (och en spruta puregon i sovrummet) och vi fick plus på stickan för att sedan gå igenom ett tidigt missfall.

Sommaren, som startade med ännu ett plus på stickan, starkare och utan blod den här gången, och vi fick både skriva in oss på mvc och se den lilla på ultraljud. Oron fanns där, men vi började även ta in att vi faktiskt väntade barn och skulle bli föräldrar. Nu skulle vårt positiva liv börja! Samtidigt fick vi bara veckor efter det stora glädjebeskedet veta att pappa drabbats av cancer och innan sommaren var över så var han bara borta. Det känns fortfarande lika ofattbart och tomt.

Hösten blev tung med sorgbearbetning och en massa skit på jobbet, samtidigt som jag gladdes så över det lilla livet som började att sparka i magen och en ljus framtid tillsammans som en liten familj. Vi fick flera gravidbesked bland familj och vänner, men nu började det bli lättare att glädjas för andra, när vi hade ett eget litet glädjeämne.

Och nu är vi mitt uppe i en vinter som bara flutit på och där mer och mer handlar om plutten med täta mvc-besök, föräldragruppsträffar och till och med föräldraledighet. Ändå har jag fortfarande svårt att förstå att snart ska vi vara föräldrar, det känns för fantastiskt på något sätt.

Så, 2010 har alltså bjudit på både stor sorg och stor lycka - nu hoppas jag att 2011 blir ett ännu bättre år! Första året med vår plutt kan väl inte bli annat än bra?! Vill också avsluta med ett stort tack till alla som läser och som lämnar så fina kommentarer. Är så himla glad att jag tog steget att börja blogga om barnlösheten. Hoppas att ni alla ska få era önskningar uppfyllda 2011.

Vi förbereder oss

I och med att jag har gått på föräldraledighet (egentligen är det fortfarande semester i några veckor till men men...) så har förberedelserna tagit ny fart här hemma. Bland annat har vi börjat sova med pyrets filt, det ska vara bra för att den ska få våra dofter och få pyret att känna sig lite tryggare. Maken tyckte att det var lite i tidigaste laget, men man vet ju som sagt inte när den lilla kommer och filten måste väl hänga med ett tag för att dra åt sig lukterna. Imorgon går vi ju faktiskt in i vecka 36 och då är det ju bara två veckor kvar till 37+0 när det faktiskt räknas som normalt om den lilla väljer att komma.

Ikväll satte vi också på liggdelen på vagnen (när vi köpte den var det sittdelen som var på) och nu står den så fin och klar i hallen. Lite meck var det och maken svor lite några gånger, men när vi väl förstått hur det funkade så gick det bra. Är så nöjd med vagnen och längtar tills vi ska få köra lilla plutten i den!

Jag har också satt samman en lista på vad som ska göras under ledigheten (förutom att ta det lugnt och fika) eftersom jag gillar att organisera. Men det blir först i januari, innan vi gör något mer ska vi fira nyår. För första gången på flera år ska vi faktiskt fira ett barnfritt nyår! Känns lite ironiskt när jag mått så dåligt över alla tillställningar med barn i flera år, och sen när vi väl blivit gravida, då blir det barnfritt helt plötsligt. Troligen blir det här dock den sista barnfria tillställningen på ett bra tag framöver, så det känns väldigt bra även av den anledningen. Maken går runt och säger att vi ska på "vuxenfest". Förhoppningsvis blir det jättetrevligt och att jag och maken får möjlighet att tanka lite romantik eller hur man nu ska uttrycka det.

Shopping

Här bifogas en bild på några av gårdagens inköp. De är ju bara fööör söta. Vänster set kommer från Polarn & Pyrets ekokollektion, och bilderna i mitten och till höger är Lindex, men bara den längst till höger är också ekologisk. 50% var det på dessa, vilket jag gillar eftersom jag gillar att fynda. :-) Fast lite svårt är det när jag är van att fynda på Tradera och där är det helt andra fyndpriser...

Skulle verkligen kunna tänka mig att ha dessa i pyrets klädsamling, skulle egentligen kunna ha köpa hela butikerna för allt är ju så sött! Men som sagt har vi ju samlat på oss en hel del kläder så tanken är att dessa ska bli presenter till vänner som får barn nu i vår. (Fast just det där settet är farligt nära att hoppa ner i pyrets låda istället...)

Update: Sådär ja, nu har jag rättat mina felskrivningar av höger och vänster också. Trodde att jag hade kommit över den där förvirringen, men det var visst inte riktigt sant.

BM-besök (nr 7)

Idag var det dags för besök hos barnmorskan igen. Hon mätte magen, lyssnade på hjärtat och tog blodtrycket. Som vanligt med andra ord. SF-måttet var 31 vilket var lite mindre än förväntat med tanke på att det var 30 för två veckor sen och vi tidigare ökat stadigt med en cm i veckan. Hon tyckte dock inte att det var något att oroa sig för med tanke på att vi så nyligen varit på tillväxtultraljud och att allt hade sett normalt ut då.

På vägen hem så "råkade" jag gå förbi på rean... Vi har ju barnkläder så det räcker egentligen, men jag har ju vänner som får barn under våren så jag tänkte att jag kan ju passa på att köpa lite presenter redan nu. Tyckte att det var ganska urplockat för att vara så tidigt efter jul, men några gulliga plagg slank med ner i kassen. Får se vem som ska få vad sen bara.

Andra föräldragruppstillfället

Idag var det dags för föräldragrupp igen, och nu var det dags att gå igenom den aktiva delen av förlossningen samt att prata lite om komplikationer. Det är som jag kanske tidigare skrivit inte så mycket ny information, eftersom jag läst på ganska mycket innan, men det är väldigt trevligt att sitta och prata med de andra blivande föräldrarna. På något sätt gör det det hela mer verkligt tycker jag. Sedan är det också en verklighetsanknytning att vi faktiskt sitter inne i "vardagsrummet" på BB. Idag kom det in en helt nybliven pappa med en liten bebis som bara var en timme gammal, och där mamman låg på uppvaket efter kejsarsnitt. Pappan såg så trött ut (tydligen hade de hållt på väldigt länge innan det blev snitt), men väldigt lycklig. Tänk att vi också kommer att vara där sen, vad häftigt!

Juldagen

Juldagen hemma hos makens mamma var jättetrevlig, men vad jag var trött när vi åkte därifrån. Tänk att två små knattar kan låta så mycket och göra så mycket bus! Är lite overkligt att tänka att snart är det där livet med att hålla reda på barnen också vårt liv, ska bli så spännande.

Självklart fick knattarna en massa paket, men vad som var gulligt var att makens mamma även slagit in flera paket med etiketterna "till J:s och J:s bebis från farmor". Så fint! Det var jag inte alls beredd på.

Idag blir en riktig slappardag. Egentligen skulle vi till makens pappa, men han har blivit sjuk, så vi får roa oss själva här hemma istället. Känns lite oroväckande att jag redan börjat fundera på "jaha, vad ska jag hitta på då...?" med tanke på att det är så här mina dagar ska se ut i över en månad framöver. Fast det är ju inte som att det inte finns saker att göra, har ju bland annat en lång pyssel- och "fixa hemma"-lista som jag kanske ska börja beta av redan idag.

Andra "julafton"

Nu ska vi snart iväg för att julfira igen. Under de år som maken och jag firat tillsammans så har vi lagt upp det så att vartannat år är det julafton med min familj och varannat år med hans, och sedan firat man en liten "julafton" på juldagen med den andra familjen. Eftersom vi i år firade själva julafton hos min familj, så ska vi idag till makens mamma.

Kan inte låta bli att tänka tillbaka på förra året, när jag hade stor ångest över hur det skulle bli att fira med makens syskonbarn och såg juldagen hos min familj som en fristad. I år har jag tvärtom mest sett fram emot juldagen, då jag varit orolig för hur det skulle kännas att fira julafton utan pappa. Visst var det konstigt och någon gång var jag nära gråten, men samtidigt flöt dagen liksom på med mat, kalle anka och julklappsöppning, så även om tankarna på pappa fanns där så blev det liksom aldrig tid till någon sorglig stämning. Är så glad över att jag, mamma och min bror ändå har varandra! Och självklart maken och vår lilla plutt, som gör att jag nu faktiskt ser fram emot att fira juldagen tillsammans med två små busungar! Tänk, att nästa år är det vår egen lilla busunge som springer runt i tomtedräkt!

v.35 (34+1)

Idag går vi in i vecka 35! Känns härligt att komma framåt, men också lite läskigt. Nu är vi så nära, vill bara inte att något ska gå fel nu. Häftigt är att graviditetskalendrarna nu börjar fokusera mer på att det närmar sig, och de informerar bland annat om vad man ska göra om vattnet går. Känns otroligt att även om vi troligen har minst fem veckor kvar, så skulle det funka lika bra om den lilla bestämde sig för att komma till oss nu. Jag är faktiskt själv född i vecka 35, vilket gör detta till en extra rolig vecka.

Om vecka 35 skriver Vårdguiden att bebisen är ca 45 cm lång och väger ca 2600 gram. När jag föddes var jag lite längre, men vikten stämde. De skriver också att "Du har säkert känt av att barnet hickar ibland. Det sväljer fostervatten, kissar och tränar därmed matsmältningen." Det stämmer, vi har till och med börjat kalla barnet för "hickis", för den lilla hickar ofta flera gånger om dagen, och särskilt om jag dricker sött eller kallt.

När det gäller mitt mående så mår jag fortfarande bra. Visst upplever jag det som Vårdguiden skriver, att det kan kännas tungt att andas, sitta, stå och sova, men det är helt överkomligt. Jag älskar fortfarande att vara gravid och att bära på vår lilla plutt! Jag tycker att det märks att den lilla har vänt sig med huvudet neråt, för jag har fått svårare att böja mig framåt t ex och jag kan gissa att det beror på det. Har också börjat känna av det härliga fenomenet "sura uppstötningar" som framför allt uppstår då jag böjer mig framåt.

Som sagt står det en del om förberedelser inför förlossningen och om hur viktigt det är att prata med varandra. Nu i veckan ska vi kolla på profylaxfilm och sedan ska maken läsa på lite mer då det mest är jag som gjort läsandet i familjen. Jag tycker att det är viktigt att han är lika insatt som jag i smärtlindringsmetoder och också vad som händer under förlossningen. Vi ska visserligen gå igenom det på föräldragruppen, men vi har också fått i uppgift att fylla i tankar kring förlossningen till nästa bm-besök så jag vill att vi hinner prata igenom det hemma innan.

Så här ska det enligt Vårdguiden se ut i magen nu:
Häftigt! Tycker att det blir så verkligt när jag ser de där bilderna, det är faktiskt vår lilla bebis som ligger därinne!

God Jul!

God jul allihopa!!!

Bilden är tyvärr snodd från förra årets julinlägg, i år blev det ingen gran för oss. :-( Maken blev sjuk lagom till inköpet egentligen skulle gjorts och när han till slut var ute idag så fick han inte tag på någon. Jag försöker trösta mig med att julstämningen ändå inte är på topp (är lite för påtagligt att vi kommer att sakna en person på julafton) och att en gran varken gör till eller från, men vi har sagt att vi får ta igen det nästa år istället. Då har vi ju en liten en som är värd att fira lite extra för! Nästan så att jag längtar till nästa jul redan nu...

Sista dagen på jobbet

Idag var det alltså sista dagen på jobbet på ett antal månader och nu sitter jag här hemma, ledig. Så härligt att tänka att nu ska jag bara bli mamma! Den första tiden ska jag förbereda, boa och ladda inför förlossningen och bara det ska bli härligt, och sen väntar det underbara i att få ta hand om vår lilla skrutt. Vad jag längtar!

Helt roligt var det dock inte att lämna jobbet. Många känslor av ledsamhet och bitterhet som inte gick att skaka av sig när jag gick genom dörrarna. Känslor som kom bland annat av det faktum att det som jag trodde skulle vara mitt avskedsfika i själva verket var ett möte där det inte nämndes med ett ord att det var min sista dag med kollegorna. Samtidigt som det senare samma dag blev en ordentlig avskedsfika för den extraanställde som slutade efter tre månaders projektanställning, där kollegorna samlat till present. Besvikelsen i att flera kollegor inte ens sa hej då när de hastade hem för att fira jul. Och särskild besvikelse över att den kollega, vars föräldraledighetsavtackning jag själv höll i när chefen inte hann, och som tidigare uttryckt sin uppskattning över att jag bokat in lunch och köpt gulliga bebiskläder i present, visserligen sa hej då men varken mer eller mindre. Jag hade inga krav på en stor baluns för min skull, men när jag har suttit med och sett kollega efter kollega bli avtackad med fina ord och presenter, och sedan själv inte få någon uppmärksamhet alls, det känns lite i hjärtat.

Maken försökte trösta med att folk är uppe i sina julförberedelser, att de bara tänker i termer av vanlig julledighet och inte på att jag faktiskt inte kommer tillbaka efter nyår. Han har kanske rätt, men det hjälper inte mina känslor av att känna mig ouppskattad. Besvikelsen över att ha lagt ner sån kraft och ork i den här gruppen och alltid varit glad och hjälpsam även när det varit riktigt tufft, och sedan inte ändå inte få känna mig som en uppskattad medarbetare. Bara EN kollega uttryckte att hon skulle sakna MIG och inte mina kunskaper på jobbet. Resten har bara pratat om "hur ska vi göra så och så när du är borta?" och "de har väl internet på förlossningen, haha?". Det är inte roligt.

Men nu ska jag försöka att lägga det där bakom mig och se framåt - mot föräldraledigheten och pyret! DET ska bli underbart i alla fall.

Dagens mantra

Sista dagen på jobbet, sista dagen på jobbet. Sista dagen att kliva upp i ottan på ett tag och smyga runt i en kall lägenhet medan maken sover (sen blir det väl att återgå till det men av trevligare anledningar än jobb. :-))

Bytt

Världens veligaste kvinna kan nu meddela att skötväskan är bytt och att det blev en Skip Hop ändå. Den andra kändes så klumpig på vagnen och upphängningen var inte heller så bra som jag hade trott. Så när jag kollade på Blocket och hittade en riktigt bra deal där så blev det ett nytt köp. Och den här väskan hänger mycket bättre på vagnen och känns lite smidigare överlag, så nu är jag äntligen nöjd. Den andra väskan får väl omsättas i en fin filt eller kanske en present till någon av vännerna som ska få barn under våren - som maken sa är det ju inte någon konst att sätta sprätt på ett presentkort på Polarn & Pyret.

Nöjd är jag också över att bara ha två dagar kvar på jobbet! Har så smått börjat avsluta, rensa skrivbordet och lämna över saker. Det känns såå bra.

Shoppat till pyret

Som jag skrivit om tidigare så har jag haft stora problem med valet av skötväska. Har lite svårt med val generellt och i och med att jag vet att den kommer att användas väldigt mycket så vill jag ha den perfekta väskan (som inte finns såklart...). Men, idag slog vi ändå till på den från Polarn & Pyret. Att det till slut blev den var framför allt en ekonomiskt sak - via mitt Medmera-kort fick jag hem en rabattcheck på 20% på en valfri vara hos P.op och tillsammans med att vi hade presentkort där så behövde vi bara betala 50 kr i kontanter. Kändes inte helt fel för även om det såklart skulle blivit billigare att köpa begagnat som vi först tänkt så kunde vi ju lika gärna använda de där presentkorten till att köpa väska (kläder behöver vi faktiskt inte så mycket mer). Så nu ska jag bara testa att hänga på den på vagnen och se hur det känns. Maken tyckte att den verkade bra i alla fall, men har sagt att vi kan alltid byta om jag inte tycker att det blir bra. (Vilket är precis rätt sak att säga om man har en väldigt velig fru...:-) )

Sedan hade vi också en premiecheck hos Coop så då passade vi på att köpa första paketet blöjor. Vi har ju tänkt använda tygblöjor i första hand, men det känns bra att även ha engångs som ett komplement så man inte får panik om man inte har hunnit tvätta. Dessutom tänker jag att det kan vara bra att ha engångsblöjor också om man ska iväg på något och vill ha det lite smidigare.

Två saker till att bocka av på listan alltså, det börjar bli väldigt få luckor nu...

v. 34 (33+1)

Så har ytterligare en vecka gått - tänk att det inte är så lång tid kvar nu, det är verkligen galet. Men som de flesta sa på föräldragruppen; först ska vi fira jul och sedan är det dags att börja förbereda sig på riktigt. Då ska vi tvätta kläderna och packa BB-väskan och sånt som börjar skrivas om i graviditetskalendrarna nu.

Eftersom vi var på ultraljudet i måndags vet vi ju lite mer den här veckan. T ex att Vårdguidens uppskattning om vikten till 2350 gram troligen stämmer för vår bebis. Längden däremot sa sköterskan inget om, men Growingpeople skriver att den är ca 46 cm. Dessutom står på Vårdguiden att "Många barn ligger nu med huvudet nedåt" och det vet vi ju också att vår lilla gör. Nu är i princip allt färdigbildat på barnet, utom lungorna som behöver lite tid till, så som sagt hoppas vi på att den lilla stannar därinne åtminstone till efter årsskiftet. Vi har faktiskt inte börjat fundera på när den lilla kan tänkas att komma ut, om den blir tidig eller sen, men det blir nog fler sådana tankar när det närmar sig ännu mer.

Och så här sedan magen ut nu för tiden:


Orkar inte riktigt fixa en jämförelse för det känns som att det inte är så stor skillnad mot förra gången, men lite växer den ju hela tiden. Ska försöka att få till ett inlägg som visar alla fotade veckor istället, kan nog bli lite roligare.

Hostar

Förkylningen fortskrider och jag hostar och hostar som en tok. Fick ont i magen i morse av allt hostade och började tänka tankar som "kan man hosta ut bebisen"? Alltså inte hosta ut, men påverka miljön därinne på något sätt. Men troligen är det bara i resterna av mina magmuskler som det onda sitter. Jobbigt är det i alla fall, och bion som var inplanerad idag är bara att ställa in. :-(

Gravidbeskeden hopar sig

Idag fick jag ytterligare ett graviditetsbesked från en person som står mig väldigt nära. Nu vet vi om nio par förutom vi som ska ha barn under våren, helt galet att det är så många och att de flesta dessutom finns i vår närmare bekantskapskrets. Gissa om jag är otroligt tacksam över att sitta här med min stora mage, när jag får höra gång på gång om att den och den ska få barn. Även om det sticker ett litet stick av avundsjuka för att det verkar gå så lätt för alla andra, så är just nu faktiskt min största känsla glädje och att det ska bli så roligt att kunna gå runt och vagnpromenera med alla dessa föräldrar. Vilken lyckokänsla det är bara att kunna känna lycka för andras skull!

BM-besök (nr 6)

Idag fick vi gå till en annan barnmorska för att vår egentliga tid krockade med första träffen med föräldragruppen. Den var för övrigt väldigt bra. Vi var sex par som alla skulle ha barn i februari, vi var först och de sista tror jag skulle ha 20:e. Den här gången pratade vi mest lite allmänt och sen fick vi dela upp oss i en tjej- och en killgrupp och diskutera och anteckna utifrån ett forumlär så att barnmorskan som leder gruppen ska kunna se vad vi har för kunskap och vad vi har frågor kring. Jag tror att både jag och maken var mest pålästa i respektive grupp... Hur som helst kändes det trevligt bara att sitta och diskutera även om inte frågorna var exakt desamma.

Kontrollen hos barnmorskan visade följande:
Blodtryck: 105/70
Blodsocker: 5.0
SF-mått: 30 (vilket var exakt enligt kurvan)
Hjärtljud: Idag lyssnade vi både med tratten (och maken hörde faktiskt bra för en gångs skull) och med dopplern och då pendlade hjärtslagen mellan 133 och 136.
HB: 130
Vikt: Ingen vägning

Hon kände också på hur barnet låg och maken fick också känna hur huvudet låg där nere, roligt!

Rapport från sjuksängen

Det var ingen tvekan om att jag skulle vara hemma från jobbet idag - fy vad jag är sjuk! Tänker på den där reklamen med en man som tycker att kvinnors klagan på att föda barn inte är något emot när en kille är riktigt förkyld - att jag snart ska föda barn hindrar tydligen inte förkylningen.

Sov 14 timmar inatt med några enstaka uppvaknanden, och efter en dusch och lite frukost (som maken erbjöd mig att få i sängen) börjar jag känna mig lite som en människa igen. Maken tyckte att jag var så ynklig att han faktiskt stannar hemma och pluggar idag för att kunna ta hand om mig - gulliga gulliga maken.

Tråkigt förutom själva sjukan är att jag missar sista passet på yogan, julfesten på jobbet och allra troligast också vår första träff med föräldragruppen som är imorgon. Hade verkligen sett fram emot den och dessutom ska vi ha besök hos bm direkt efter. Hoppas på att kunna friskna till tillräckligt bara för det besöket. Skönt däremot är att jag faktiskt köpte sista julklappen igår på lunchen (när jag inte hade en aning om att det skulle säga "pang" bara några timmar senare) så julstressen behöver jag inte tänka på. Tänkte bara skriva några julkort, men det är ju en perfekt "från sängen"-syssla.

Sjuk!

Har för mig att jag läste i någon av mina gravidböcker att "nu kan det bli svårt att sova". Jajamensan - senaste nätterna har jag nog klockat in på fyra timmar per natt. I natt gick jag för det första och la mig lite för sent och vaknade sen av 1, sendrag i benet, 2, att jag behövde vända mig, 3, att jag behövde gå på toaletten och 4, att jag var täppt i näsan. Att somna om efter varje gång är ju tyvärr inte det lättaste, många tankar som dyker upp och sen stressen av att veta att klockan sju ringer klockan. Jag sover mycket bättre på helgerna, troligen somnar jag om lättare för att jag vet att jag kan sova lite extra på morgonen om det behövs, så jag hoppas att det blir bättre när jag snart är ledig. Hur som helst, de senaste nätternas sömnbrist gav mig idag halsont och huvudvärk som ett brev på posten. Gick hem tidigare från jobbet, maken tog över matlagningen, och nu ska jag försöka gå och lägga mig supertidigt och hoppas på att jag kan få det hela att gå över. Är inte lockad av att vara sjuk när det är kort tid kvar tills jag ändå är ledig och till jul (men jag tvekar inte att vara hemma imorrn om jag inte mår bra).

TUL

Idag var det dags för tillväxtultraljudet. Tänk att vi kommit så långt redan!

Allt såg bara bra ut, vi fick med oss en lapp hem sen där allt började med "normalt...". Jätteskönt! Däremot fick vi inte med oss någon bild, men det var förståeligt för allt var så stort där inne att det var svårt att se något (men lite trist såklart). Det vi fick se var bland annat att den lilla tränade på andningsrörelser och då sa sköterskan att det brukar betyda att det är en pigg bebis, och det stämmer ju. :-) Redan i väntrummet levde den om så att det syntes rejält även med knäppt tjock kofta. Vad mer ultaljudet visade, var att tvärtom mot tidigare, så var den lilla faktiskt lite större än genomsnittet - 9,8%. De beräknade vikten till 2268 gram. Känns kul att de faktiskt kan säga sånt redan när den ligger därinne.

En sak vi ju inte ville se var om det är en pojke eller flicka därinne, och det hade vi fått tips om att säga till om då det kan vara lätt att se när den är så här stor, så när sköterskan mätte lårbenet så fick vi titta bort. Överraskningsmomentet kvarstår alltså!

Till slut tittade sköterskan även på moderkakans placering eftersom den legat väldigt lågt tidigare. Den hade stigit precis så mycket (plus två millimeter) att det kan bli en vaginal förlossning (och kan tydligen fortfarande stiga ytterligare), så nu får vi chansen att prova på det och jag kan fortsätta läsa förlossningsböcker! Dessutom hade den lilla vänt sig med huvudet nedåt, så den börjar väl också förbereda sig. Det är faktiskt helt ofattbart att nästa gång vi ser den lilla så är det troligen ute i verkligheten! Ultraljudsenheten har samma entré som förlossningen och det var lite smått surrealistiskt att tänka att nästa gång vi är här så är det för att bebisen är på väg. Jag längtar!

Det rullar på

Känns som jag skriver väldigt lite här nuförtiden. Dels beror det på att tiden inte riktigt räcker till ibland, dels för att det känns som att det inte händer så mycket just nu, det flyter liksom mest på. Jag julbakar, köper lite julklappar och pysslar lite hemma. Att förbereda för den lillas ankomst ligger lite på is just nu, det är mer julförberedelser som gäller. Jag tänker att jag har gott om tid i januari när jag ska vara ledig. "Så tänkte vi också" sa en kollega vars barn kom över en månad för tidigt. Man vet ju aldrig, men jag tror att den lilla kommer att dröja, är ju vanligare att gå över tiden än tvärtom vad jag har förstått. Och skulle det nu vara så är skrutten väljer att titta ut lite tidigare, så har vi faktiskt det mesta hemma i lägenheten och på vinden, det ska bara sättas ihop och tvättas och sorteras.

v.33 (32+1)

Om vecka 33 skriver Growingpeople att medellängden är 45 cm och vikten 2200 gram. Vårdguiden skriver att "Bebisen uppfattar ljus och mörker, natt och dag." och att barnet har aktivitet i hjärnan även när den sover vilket kanske är att den drömmer. Growingpeople skriver också att "Visste du att ditt barn som fått en speciell berättelse läst för sig i magen kan skilja den berättelsen från andra berättelser när de sedan är födda." Jättehäftigt! I början tänkte jag mycket på att jag skulle spela särskild musik för barnet och även en speldosa som jag fått, så att den skulle kunna känna igen det sen, men det har helt enkelt inte blivit av. Men pratar gör vi ju, så den lilla lär ju känna igen våra röster i alla fall. :-) Och alla julsånger jag sjunger när jag står i köket.

Det är fortfarande mycket aktivitet i magen, vilket är jättehärligt. Jag har också förstått att det rytmiska jag känt måste vara att den lilla hickar, och det gör den ganska ofta. I morse hickade den när jag vaknade. Jag blir alltid lika glad av att vakna tillsammans.

Enligt Vårdguiden ska den lilla se ut som nedan. Jag har svårt att förstå att det är en nästan klar bebis som ligger därinne. Längtar till vi ska få se vem det är!

Förlossningsförberedelse

Idag var jag och make på den förlossningsförberedande klassen på min yogakurs. Vi fick andas och prova på lite olika ställningar både för att slappna av och att hjälpa till att få ut barnet, och sedan var det lite allmän info om förlossningen. Maken var lite skepisk när vi var på väg dit, men efteråt tyckte han att det hade varit bra. Själv tycker jag det det känns mest overkligt - ska vi verkligen gå igenom en förlossning? Och är det verkligen så kort tid kvar att det är dags att börja förbereda sig? Jag kan helt enkelt inte förstå det, att det inte är så lång tid tills vi ska få träffa den lilla därinne, och längtan bara ökar och ökar.

Skötväska?

Vi har ju haft det mesta klart ett tag nu, men en sak som vi inte skaffat är skötväska. Tycker att det är hur svårt som helst. Å ena sidan tänker jag ekonomiskt och att man faktiskt kan ha vilken väska som helst, å andra sidan är jag ju ett organisationsfreak som gärna skulle se att min vanliga väska hade ett fack för var sak och som hatar att rota runt och leta efter något i botten. Man ska ju ändå använda den där väskan varje dag, så att investera i en som jag gillar och som har sjukt många fack är nog det bästa. Men då kommer jag ju till nästa fråga - vilken väska?

Har kollar på en från Polarn & Pyret som visserligen är dyr men som verkar ha många fack. Annars har jag hört bra om märket Skip Hop. Kollar man runt på olika forum rekommenderar alla väldigt olika tycker jag, och det är väl baserat på olika behov. För mig är det som sagt viktigt med många fack, och att det finns såna där korta band att spänna runt barnvagnshandtaget, har hört att med vår vagn kan det vara svårt att hänga själva remmen över handtaget.

Nån som har några tips?

Brist på fettsyra ger dåliga spermier

Nu skriver bland annat Presskontakt om att brist på Omega 3 och Omega 6 kan ge dåliga spermier hos män. Tydligen ska även små mängder brist påverka negativt.

Tankar

Ju mer jag tänker på inlägget jag skrev igår, om sorgen efter pappa och glädjen för vår nya familjemedlem, ju mer kommer tankarna tillbaka kring att det kanske finns en högre mening med att det blev som det blev. Att vi blev gravida just när vi blev det för att få ha en glädjeglimt i mörkret. Nu blir slutet på året inte bara en avslutning utan nästan mer en början på något nytt och fantastiskt.

Börjat julförbereda

Idag var jag hemma hos min mamma och bakade lussekatter, jättemysigt. Jag älskar verkligen julen och alla förberedelser, och även om vi inte har barnet att fira med i år, så känns det ändå speciellt att få gå runt och pynta och förbereda med en stor mage. Vilken kontrast mot förra året, när vi gick och väntade på att få börja med ivf och jag var sååå avundsjuk på de vänner som hade småbarn att dela högtiden med. Så här skrev jag dagen före julafton förra året: "Hoppas att detta är den sista barnlösa julen för oss allihop. Jag inser att det är lite tight för mig att hinna få fram ett barn till nästa jul, men ligger det en liten en i magen när jag går runt och pyntar nästa år så räcker det så bra så. ;-)" Tänk att min dröm faktiskt gick i uppfyllelse! Och tänk att nästa år så har vi en liten en som kanske till och med går runt. Jag blir tårögd bara jag tänker på det.

Tyvärr är känslan inför jul inte helt odelat glädjefylld. I år kommer det att finnas ett stort tomrum i firandet och jag blir tårögd av en helt annat känsla än lycka när jag tänker på att till pappa behöver jag inte köpa någon julklapp. Det kommer nog att bli en tuff julafton i år, för pappa stod för många av de traditioner vi hade kring jul (t ex hade vi alltid en särskild julklapp som vi gömde så att han trodde att han inte skulle få någon, och det var alltid lika roligt) och hans frånvaro kommer att kännas så tydligt. Men julen är alltid julen, och det blir nog mysigt ändå när vi samlas resten av familjen även om det känns sorligt. Jag får tänka på vår nya familjemedlem istället och hur underbart det är att vi äntligen ska bli en till!

v.32 (31+1)

Barnet är nu enligt Growingpeople ca 44 cm långt och väger ca 2 kilo. Känns lika fantastisk varje gång jag läser siffrorna - det är ju en riktigt stor plutt därinne! Och det märks - jag känner mig anfådd nästan konstant, ofta bara av att ligga i soffan. Dessutom tycker jag att jag är kissnödig oftare och inte heller kan äta lika mycket längre. Det märks också att pyret får mindre plats, det buffas och stökas runt där inne och trycks både åt det ena och det andra hållet. Det är rena rama showen att kolla in magen, det syns tydligt även utanpå kläderna.

Vårdguiden skriver om förvärkar och om läckande bröst. Förvärkarna beskrivs som mensvärk, och det är precis så det känns för mig då och då - gissar på att det alltså är förvärkar som jag har. Men det är ingenting som gör ont eller att det kommer ofta. Läckande bröst har jag inte märkt nåt av alls. Tyvärr skriver de också att vid den här tiden kan man bli förstoppad (igen, jag trodde det bara var i början) och såklart så har jag fått tillbaka min tröga mage. Inte kul! Dessutom undrar jag om jag inte fått hemorrojder... :-(

Nu börjar vecko-dagböckerna också att skriva om att det är dags att förberereda sig inför tiden efter förlossningen. Det står om försäkringar och att planera föräldraledigheten. Skönt att ha sånt klart, även om jag ännu inte fyllt i uppgifterna på försäkringskassans hemsida. Maken har dock börjat prata om att vi skulle kunna fördela föräldraledigheten annorlunda, så att vi t ex skulle kunna dela på vissa veckor så att vi är lediga några dagar i veckan var, men jag vet inte om jag orkar tänka om. Eftersom jag hur som helst ska vara hemma den första tiden så har vi ju lite tid på oss att diskutera.

Och här är magen v.32:

Jobba på?

Jag tycker att det är många bloggare jag följer som skriver att de är less på sina jobb just nu och även flera personer jag känner irl. Inte kul alls. Träffade en kompis häromdagen som gärna vill få barn, men som också har problem med jobbet, och som sa att antingen skulle hon vilja bli gravid nu och bara "stå ut" tills föräldraledigheten eller så skulle det vara lite "dålig timing" att bli gravid direkt om hon lyckas fixa nytt jobb. Fy, vad jag kände igen mig i resonemanget. Jag var less på jobbet redan innan vi började försöka, men slutade söka nytt några månader innan eftersom jag var rädd att det första jag skulle behöva göra på ett nytt jobb var att berätta att jag var gravid (och kanske inte få förlängt efter provanställningstiden). Haha, kan jag bara säga så här i efterhand. Jag hade kunnat byta jobb flera gånger. Mitt enda råd till henne var att inte försöka planera en graviditet efter jobb, eller tvärtom - jobb efter graviditet. Är man less på jobbet måste man byta. Att bli gravid är ju så fantastisk så att "passar" det inte så bra med jobbet så tror jag att glädjen över graviditeten överskuggar alla jobbiga känslor kring att behöva berätta att personen de just anställt snart ska vara ledig.

Hemmajobb

Eftersom BM-besöket låg precis efter lunch så bestämde jag mig för att jobba hemma under eftermiddagen. Skönt, tänkte jag, men hade då missat tre saker:

1. Min kontorsstol är ganska skön ändå om man jämför med skrivbordsstolen hemma...inte kul för ryggen.
2. Hur mycket byggjobbare kan låta. (De håller på att reparera balkongerna som blev illa åtgångna förra vintern. Fråga mig inte varför de börjat med detta precis nu.)
3. Hur kallt det kan bli i en lägenhet på en trappa när porten står öppen hela tiden för att byggjobbare ska springa in och ut. Min halvkassa termometer visar nu 18 grader, men det måste vara kallare för händerna är ju som istappar.

Kan säga att jag hoppas verkligen att de är klara med byggjobbandet tills februari, och helst till januari när jag ska vara hemma och vila upp mig.

Nu går jag och värmer mig med en kopp choklad och en lussebulle istället. Det är i alla fall den stora vinsten med att jobba hemma.

BM-besök (nr 5)

Ytterligare ett BM-besök idag. Tyckte det var lite märkligt eftersom vi var där för bara en vecka sen, men hon sa inget i alla fall.

Blodtryck: 115/60 (Kan inget om sånt med det var tydligen bra)
Blodsocker: Inget prov togs
SF-mått: 28. Vi följer fortfarande vår kurva exakt. :-)
Hjärtljud: Blev bara tratten idag igen så vi fick inget värde, men hon sa att det var bra.
HB: Inget prov togs
Vikt: Ingen vägning denna gång

Totalt var jag därinne ca tio minuter, vilket gjorde att maken (som var lite försenad) för första gången inte fick vara med. Hon frågade som vanligt hur jag mådde och om jag hade några funderingar, men jag mår ju bra och det mesta jag vill veta läser jag i andras bloggar. :-) Hon tyckte i alla fall att vi verkade rätt förberedda och sa att "ni kan ju få barn redan idag", fast tillade att liite längre är det ju bäst om den stannar därinne. Jag håller med - på den här sidan året får den lilla hålla sig inne i alla fall.

Vi fick också ett papper som hon sa att vi kunde fylla i och ta med i besöket kring v.35-36. Det var fyra punkter: Tankar om graviditeten, förlossningen, amning och vilket BVC vi vill ha. Trodde att det skulle vara mer explicita frågor kring förlossningen, men det kanske mer tas upp till diskussion. Jag har i alla fall börjat föra lite anteckningar kring hur jag vill ha det om jag får bestämma...

Under täcket

Beslutet att ta ner extratäcket från garderoben och ha det i soffan istället för den sedvanliga filten var det bästa jag gjort på länge - nu tillbringar både jag och katten slappa kvällar i soffan. Synd bara att det är så uselt utbud på tv och att jag fortfarande inte varit och köpt/lånat nya böcker.

Aaargh

Har roat mig med att läsa på försäkringskassans hemsida nu under kvällen och jag blir verkligen tokig. När det gäller mig känns att klart och fixat, eftersom jag har fast jobb och dessutom fått alla blanketter hemskickade. Nu senast fick jag ett brev om att de fastställt min sgi och eftersom jag också fixat e-legitimation så har jag förstått det som att det är bara är att logga in på försäkringskassans hemsida och börja planera och begära ledigheten.

Men när det gäller maken, som är tjänstledig från sitt jobb för att plugga? För det första måste han väl få tag på blanketter någonstans han också för att kunna fastställa sin sgi (en sån som jag fick hem) och det hittar jag verkligen ingenstans på försäkringskassans hemsida, och sedan måste han säkert komplettera med uppgifter kring sina studier. Egentligen borde vi väl ringa till Försäkringskassan, men jag har hört att man får typ nummer 500 i kö och fy vad jag inte har lust med det. Blir irriterad på att det ska vara så himla krångligt! Plus att det känns också verkligen som att normen är att jag ska ta ut all föräldraledighet. Jämställdhetsbonus i alla ära, men att förenkla så att det är lätt att förstå hur man ska fixa föräldrapengen över huvud taget kunde ju vara första steget. Sedan måste jag ju tyvärr erkänna att det inte hjälper att maken gärna skjuter på den här saken för att han tycker det verkar krångligt, men jag vill gärna få det löst så att vi kan planera bägges ledigheter samtidigt.

Hur har ni andra som ska dela på föräldraledigheten fixat det hela? Och är det någon som har en studerande make i samma sits så får ni hemskt gärna kommentera vad ni behövde fylla i.

Skön dag

Vilken skön dag jag har haft hittills idag! Jag vaknade klockan nio och var helt utsövd, det var en underbar känsla att både få vara uppe hyfsat tidigt och vara pigg. Efter frukost, dusch och en liten stund vid datorn så åkte jag och maken och storhandlade. Nu har vi bunkrat upp både kattmat och allahanda torrvaror, plus att jag fick min efterlängtade chokladkalender. Man är aldrig för stor för adventskalender tycker jag! Väl hemma blev det lite fika och nu funderar jag faktiskt på att sätta mig en stund vid symaskinen innan det är dags att börja med middagen. Har verkligen känt att jag inte orkat med varken att pyssla eller fixa hemma den senaste tiden, men det märks verkligen vad det kan göra att få sova ut ordentligt. Sen ikväll blir det På spåret på SVT Play (var ute och träffade vänner igår så jag missade tyvärr premiären) och jag blev plötsligt väldigt sugen på att göra fruktsallad som "tv-snacks".

v.31 (30+1)

Jag inser att de här veckorna före jul kommer att gå fort, känns som det var igår jag hurrade för v.30 och nu har ytterligare en vecka gått. December är alltid den snabbaste månaden på året, och jag brottas redan (trots goda intentioner om julfrid) med allt jag vill hinna med - julbak, pepparkaksutställningen på arkitektmuseumet, julpyssel, julmarknad och att bara glida runt hemma med en kopp te och en pepparkaka. Jag är i alla fall sååå glad att vi fixat det mesta till bebisen redan så att jag bara kan koncentrera mig på julstöket.

Enligt Vårdguiden väger nu barnet ca 1 800 g, och är ca 40 cm lång, medan Growingpeople anger längden till 42 cm. Dessutom kan den lilla redan ha lagt sig med huvudet nedåt! Jag har faktiskt ingen aning om hur vår skrutt ligger därinne och frågar mig ofta om det är huvudet eller rumpan som skapar en utbuktning på magen. Det känns dock som att den oftare sparkar uppåt nu, tidigare var det mycket mot ljumskarna, och det kanske betyder att den kanske ligger med huvudet oftare nedåt.

Jag mår fortfarande oförskämt bra, även om det känns tyngre och tyngre. Ett par dagar har jag sovit dåligt, men två nätter i rad har jag nu sovit som en stock och imorse vaknade jag av mig själv klockan nio och kände mig helt utvilad! Jag är också mer anfådd och min gångtakt blir mer och mer långsam, men jag tycker samtidigt om känslan av att jag faktiskt inte kan stressa nu. Jag känner mig nog mer i nuet än vad jag gjort tidigare, när jag vankar där längs gatan och tänker att "äh, jag kan ta nästa buss istället". Jag tycker faktiskt att det är hur härligt som helst att vara gravid!

En månad!

Igår var det exakt en månad kvar av min arbetstid. Hurra! Jag har även räknat ner hur många faktiska arbetsdagar som är kvar - 22. Nästan så att jag funderade på att skaffa en adventskalender för att räkna ner dagarna, men det kanske är lite väl överdrivet...särskilt att sätta upp den på jobbet.

Ibland överväger jag mitt beslut att ta ut semestern och vara hemma fem veckor innan bf (bl a när jag tänker att jag säkert går över tiden), samtidigt så tror jag att jag gör helt rätt. Jag är trött, jag har ont i ryggen och jag känner att jag inte har tid att boa och fixa som jag vill här hemma när jag jobbar hela dagarna. Och det kommer inte att bli mindre slitsamt sista månaden, är min gissning.

Jag tror att det som får mig att känna mig tveksam dels är vissas kommentarer, dels frågan om jag gör det här för mitt och barnets bästa, eller om det är för att jag bara vill bort från jobbet. För jag ska inte sticka under stolen med att jag är fruktansvärt less. Less på att ha en chef som inte har tid eller vilja att ens diskutera min överlämning, på kollegor som bara går på lunch utan att fråga om man vill följa med, på att inte få tillräcklig cred för det jag faktiskt styr upp och på att slå huvudet i väggen gång på gång kring saker som behövs göras (och sen få höra från högsta chefen att han "kommit på en sak som vi skulle kunna ta tag i").

Jag tror att jag kommer att vela lite fram och tillbaka kring hur det känns helt enkelt, det är svårt att säga om det är rätt tror jag för att jag inte vet hur det blir. Jag vet inte om jag går över tiden, jag vet inte om jag lyckas fixa nytt jobb under föräldraledigheten, jag vet inte om jag kommer att tycka att det känns tyngre och jobbigare i vecka 35. Men just nu känns det skönt att kunna räkna ner och veta att det bara är en månad kvar!

(Och efter det är det bara lite mer än en månad kvar till bf - tänk vad galet!)

BM-besök nr 4

Idag var vi på vårt fjärde besök hos barnmorskan. Jag tycker verkligen om henne, hon behöver bara säga att allt ser fint ut så blir jag lugn. Och glömmer allt jag tänkt fråga om ska tilläggas, som om de rytmiska småsparkarna som ibland kommer med ett tiotals sekunders mellanrum kan vara att bebisen hickar. Nån annan som har svaret på hur hicka känns? Nästa gång ska jag skriva ner lite frågor innan tror jag. Det mesta läser jag mig till på nätet, men vissa saker kan vara bra att veta hur de tänker just där och sen specifika saker kring vår skrutt. Jag tycker att det är skönt att vi har en barnmorska som förstått att vi är väldigt pålästa och som inte "överinformerar" och föreläser men ibland kan jag tänka att vissa saker skulle vara bra om hon kanske gav liiite mer info.

Det blev inget prat kring förlossningen som jag hade trott (när kommer det egentligen?), men vi fick datum för föräldraträffarna som börjar 16 dec. Sedan frågade jag också kring kallelse för tillväxt UL som vi ännu inte fått, men som skulle vara i vecka 32, och det verkade som att de missat att skicka ut det så det skulle hon fixa. Dock rättade hon mig hela tiden när jag sa "för det är ju bara två veckor till v.32" och menade på att "det är ju v.29 nu" - men vi är ju idag på 29+4 vilket ju ska vara v.30. Snacka om att det här med räkningen är förvirrande...eller så var det bara hon som var lite förvirrad, för hon hade även missat att vi skulle kolla mitt TSH idag, så jag fick bli stucken två gånger - en för blodsocker och en för TSH.

Blodtryck: Minns jag inte som vanligt, men det var bra sa bm.
Blodsocker: 5,4
SF-mått: 27 (jmf 24 sist - det visade sig att vi verkligen följer vår kurva perfekt, lite under medelstrecket)
Hjärtljud: Den här gången lyssnade hon bara via tratten (och maken fick också lyssna). Sen sa hon inte mer än att det såg bra ut, och jag glömde fråga om exakta siffor, men jag gissar på att det låg kring samma som förra gången - och det spelar ju ingen roll så länge det var bra.
HB: Tog hon inte, vilket förvånade mig eftersom jag trodde att de vilja följa upp min "järntablett i veckan", men jag är fortfarande pigg så jag tror att det inte har gått ner mer.
Vikt: Ingen vägning denna gång

Extra glad blev jag idag att maken följde med trots att han varit uppe och pluggat halva natten och vi hade en riktig morgontid. Han har hittills varit med på allt, och jag sa att orkade han inte idag så kunde jag gå själv den här gången, men han ville absolut följa med. Blir så glad att vi verkligen delar på så mycket som möjligt i den här upplevelsen!

Ytterligare en sak som var rolig var att pyret sparkade på barnmorskans hand när hon skulle mäta magen, och hon sa att den rörde sig så fint!

Lugn dag

Idag har skrutten varit lugnare än vanligt därinne, och genast blir jag orolig. Kanske är det faktumet att jag själv varit ganska aktiv under dagen som påverkat, och kanske börjar utrymmet i magen bli lite trängre. Helt tyst har det dock inte varit skönt nog, har ändå känt att den lilla vänt sig och puttat runt, men när han eller hon tidigare kört riktiga gymnastikpass därinne så reagerar jag ju (och sen har jag ju lite extra nära till oro tror jag). Skönt att vi ska till barnmorskan imorrn igen.

v.30 (29+2)

Vecka 30, det känns verkligen som en milstolpe. Tre fjärdedelar av graviditeten ligger nu bakom mig, och bara 10 veckor är kvar (om den lilla kommer på utsatt datum) tills vi får träffa vårt barn!

Barnet är nu ca 41 cm långt och väger ca 1 600 gram, enligt Growingpeople. Det blir trängre och trängre därinne, och jag tycker att det märks mer att det bökas hit och dit och trycks på obehagliga ställen. Fortfarande har vi dock ingen aning om vad för kroppsdel det är som trycker, men vi gissar vilt - är det en hand, en fot, en armbåge? "Många mammor säger att om barnet rörde sig mycket i magen är det aktivt även utanför." skriver Vårdguiden, och stämmer det så har vi ett livligt barn att vänta.

Nu börjar jag få kommentarer hela tiden om hur magen växer. Träffade min mamma igår för första gången på två veckor och hon tyckte att det var sååån skillnad. Roligt tycker jag, jag älskar verkligen min mage! Än har som tur var ingen kommit med kommentarer om att magen är för stor eller för liten (utom makens mamma och henne lyssnar jag inte på), och det känns skönt.


V.20, v.28 och v.30. Här syns verkligen hur magen har växt de sista tio veckorna.

Längtar

Den senaste tiden har jag verkligen känt hur min längtan efter vår lilla skrutt ökat. Vet inte om det är att jag börjat läsa på om förlossningen, att flera personer jag följt i sina graviditeter fått sina barn, eller om det är att dagarna på räknaren faktiskt känns som att det minskar nu. Imorgon går vi in i v.30, det känns fantastiskt, även om det ju såklart är en bit kvar. Tio veckor för att vara exakt. Kanske är det också att vi pratar mer och mer om barnet här hemma, det börjar liksom vara mer verkligt att vi faktiskt ska få barn. Alla förberedelser, vagnen och de små små kläderna ska faktiskt användas av vår egen lilla dotter eller son. Som jag längtar, det är helt otroligt!

Dagens irritationsmoment

Pratade med en annan gravid förra veckan och hon kommenterade att folk är så snälla när man är gravid. Visst har hon rätt tänkte jag senaste idag när jag blev erbjuden den skönaste fåtöljen på fikat, men alltså - folket på tunnelbanan. Jag åker varje dag och det är verkligen dagens irritationsmoment. Jag ser visserligen inte höggravid ut (än), men det syns ju helt tydligt även med jacka på och jag tycker att jag kanske skulle ha kunnat bli erbjuden plats mer än den ynka gång det har hänt. Istället är det stor hets när folk ska kasta sig över de platser som blir lediga. Idag blev jag till och med nästan omkullknuffad av en man i 30-årsåldern som hade väääldigt bråttom att komma fram till en av de lediga platserna.

Sedan blir man ju inte gladare av att läsa här att så pass många tycker att gravida borde ta "konsekvenserna av sitt eget handlande för det finns ju faktiskt abort och preventivmedel" och att "det är ens eget ansvar att fråga om att få plats för att gravida vill ju faktiskt inte sitta (och tänk om hon inte är gravid utan bara tjock)". Ser inte fram emot när jag börjar få riktiga problem med det här med att stå på tunnelbanan, hittills är det mest jobbigt när det går ryckigt och svänger.

Vad är det där inne egentigen?

Har sett flera test på olika bloggar där man ska fylla i olika saker för att se om det gömmer sig en pojke eller flicka där inne i magen. Har tidigare tyckt att det varit för tidigt för att fylla i, men nu hittade jag det här testet hos Popcorn och varför inte. Om inte annat ska det blir kul att se om det stämmer sen.

pojke i magen:
( ) Koppen lyfter du i örat för att dricka
( ) Du har ofta huvudvärk
( ) Du gillar inte citrus eller apelsinjuice
( ) Bebisens hjärtslag är 140 eller färre
( ) Du är sugen på kött och ost
(x) Du har svårt att andas och är ofta snuvig
( ) Brösten har blivit mycket större
( ) Du var knappt illamående i början
( ) Du och din mammas relation är sämre
(x) Pappan går inte upp under graviditeten
( ) På mackan äter du helst kanten
( ) Dina fötter är kallare än vanligt
( ) Du sover med kudden mot norr
( ) Bebisen ligger högt i magen
( ) Håret på dina ben växer ut fortare
(x) Din mage står ut
( ) Magen är klotrund och toppig
( ) Din pigmentrand är stark och markerad
( ) Du visar handryggen när du visar händerna
( ) Ditt hår är tjockt och glansigt
( ) Du sover helst på din vänstra sida
(x) Du känner dig ofta ledsen
(x) Det är synd om dej
( ) Du gick upp lite i början
(x) Tandköttet blöder inte eller bara lite
( ) Du har ingen svamp eller urinvägsinfektion
(x) Bebisen sparkar hårt och ofta (ofta, men inte så hårt)
(x) Bebisen har hicka sällan / aldrig (inte vad jag vet)
( ) Du har enorm utstrålning som gravid
(x) Du känner dig bekväm i din mammakropp
( ) Du har mycket halsbränna

Flicka i magen:
(x) Lite eller ingen halsbränna
( ) Du känner dej oattraktiv
( ) Babyn hickar mycket
(x) Babyn sparkar mindre, bökar gärna
( ) Du har lättare att få urinvägsinfektion
(x) Du har större risk att få svampinfektion
( ) Tandköttet blöder mycket
( ) Vikten går upp mycket i början
( ) Du är ofta irriterad
( ) Du är ofta arg
(x) Du sover helst på din höger sida
(x) Ditt hår är tunnt och matt
(x) Du visar händerna med handflatan upp
(x) Du har en svag pigment rand/ ingen alls
(x) Din mage är bred
(x) Du har en platå på magen
(x) Håret växer som vanligt på benen
(x) Bebisen ligger lågt i magen
( ) Du sover med kudden åt söder
(x) Fötterna känns som vanligt
(x) Du äter gärna mackans mitt
( ) Pappan går upp under graviditeten
(x) Du o din mammas relation är oförändrad
(x) Du var illamående i början
(x) Brösten har blivit lite större
( ) Du kan andas som vanligt
(x) Du är sugen på frukt och sallad
(x) Bebisens hjärtslag ligger över 140
(x) Du älskar citrus frukt och apelsinjuice
(x) Koppen greppar du runt om för att lyfta (min favoritkopp är utan öra)

Pojke: 9
Flicka: 20

Om man ska tro på det här så är det solklart en flicka i magen, men jag vet inte jag. Vissa saker tyckte jag var svårt att svara på, t ex tycker jag att den sparkar och bökar lika mycket, och jag sover varken med kudden åt söder eller åt norr utan åt öster tror jag. Helt vanliga vetenskapliga frågor... ;-) Får se när den lilla kommer ut vad det blir. Nu har vi som tur var haft namndiskussionen, så vi har både flicknamn och pojknamn på lager.

Fars dag

Det är med väldigt blandade känslor jag tar del av DN:s och alla bloggars Fars dags-tips. Å ena sidan är det hemskt att tänka att istället för att ge min egen pappa en bok (som han alltid fick på Fars dag) så satte mamma ett ljus i minneslunden åt mig. Vad jag önskar att jag hade kunnat bara ringa och säga grattis, jag saknar honom så fruktansvärt mycket.

Å andra sidan så är smärtan jag tidigare känt av vännernas fars dag-uppdateringar som bortblåsta - nästa år får jag ju fira maken "på riktigt". Jag hade ju tänkt tjuvstarta i år med att köpa "Hemliga pappan-boken" (Tack för tipsen btw), men då jag inte fått tag på den i någon bokhandel nu i helgen så får jag beställa den på nätet till makens födelsedag istället.

v.29 (28+1)

Nu säger även Pregnologys räkning att vi är i tredje trimestern så då kan vi väl konstatera att det är så, härligt! Ändå kan jag fortfarande ibland (eller snarare ofta) inte förstå att det är sant. Är jag verkligen gravid med ett barn i magen? Vårt lilla mirakel!

Growingpeople anger barnets längd till 39 cm och vikten till 1 400 gram. Tänk att den "lilla" är så stor nu! Barnet blundar när det sover och har ögonen öppna under den vakna tiden. Vårdguiden skriver om att det är normalt att känna mycket sparkar (och under tiden jag skriver det här så är det någon som verkar ha kullerbyttetävling i magen :-)). Det står också att man ska kunna känna av förvärkar, det tror jag inte att jag gjort. Ibland kan jag känna lite som mensvärk i nedre delen av magen, kan det vara något åt det hållet eller någon typ av sammandragning? Annars tycker jag inte att jag alls har haft ont förutom att jag får ont på en punkt på vänster sida av magen när jag går snabbt (vilket jag har en tendens att göra innan jag kommer på mig själv, jag är helt enkelt en snabbgåare vanligtvis och det är svårt att bryta vanan). Det står också att man kan börja samla på sig vatten, och jag tror att jag börjar göra det. Bland annat för att jag väldigt lätt får på mig stövlarna på morgonen, men när jag ska gå hem från jobbet så får jag nästan tvinga ihop dem. Kanske är dags för ett par stödstrumpor?

Hur gravid är man...

...när man nästan börjar gråta på väg hem från jobbet för att tanken dyker upp att den hemlösa killen som sitter vid t-banan också har puffat och buffat i någons mage. Och kanske varit älskad och efterlängtad precis som vårt lilla pyre, eller ännu sorgligare, inte alls varit önskad.

PS. Kändes som att jag ville lägga till att självklart är det alltid sorgligt med hemlösa och andra människor som inte har det bra, men det brukar inte riktigt kännas som att jag är nära till tårarna.

Fars dag

På söndag är det ju Fars dag, och eftersom jag inte har någon egen far att fira i år planerar jag att tjuvstarta firandet för maken. Snart är det han som är pappan i vår familj. :-) Jag skulle gärna vilja ge honom en bok om att bli pappa - någon som har några tips? Böcker som handlar om män som först blir förskräckta över ansvaret och sedan plötsligt genom någon typ av insikt inser att det lilla livet är världens underverk undanbedes.

v.28 (27+3)

Nu har vi kommit till vecka 28 och enligt Vårdguiden betyder det att vi är framme i tredje trimestern! Enligt Pregnologys räknesystem går vi dock inte in i tredje trimestern förrän efter v.28 - någon som vet vilken av dessa som är korrekt?

Barnet ska nu vara ca 38 cm och väga 1200 gram, enligt Growingpeople. Fantastiskt! Fortfarande ska bebisen ha en del plats, men jag gissar på att det börjar bli trängre därinne. Bland annat för att jag oftare än tidigare känner hur barnet mer spänner ut mot magen än sparkar. Det står också att nu trycker livmodern upp mot revbenen och det kan blir svårare att ta djupa andetag. Just det har jag inte tänkt på, men jag tycker att jag oftare blir anfådd och att det inte är lika lätt att ligga på rygg längre.

Growingpeople skriver att nu börjar en del oroa sig för förlossningen. Jag är inte direkt orolig, men funderar på om det kanske är dags att börja läsa böckerna om förlossningen för tankarna om att det faktiskt är något som jag ska gå igenom börjar smyga sig på. Även om jag känner att jag har bra koll på smärtlindring, förlopp etc, så kan det inte vara dåligt att förbereda sig lite mer. Dessutom har jag hört så mycket bra om boken "Att föda" att jag vill läsa den bara för det. Läste också på Growingpeople (och på något annat ställe) att "Forskning har visat att de kvinnor som haft med sin partner i förberedelserna och vid förlossningen får en mindre smärtsam förlossning med färre medicinska ingrepp." Hittills har vi inte diskuterat förlossningen något särskilt, men jag hoppas på att maken ska engagera sig lite mer när det är dags för det.

Jämn vecka betyder magbild, så här ser magen ut v.28:


V.24, 26 och 28. Jag tycker att det syns att det hänt en del på bara de senaste två veckorna. Visserligen är de övriga bilderna fotade på morgonen (vilket kanske syns på ljuset) men nog sticker den ut en bra bit mer än för vecka 26?

Och sen, bara för att det är kul - en jämförelse mellan v.18 och v.28. Så här mycket har alltså magen växt på tio veckor!

Helgen

I helgen var vi ute på landet, jag och mamma. Det var jätteskönt att få lite lantliv och jag tror att mamma tyckte det var roligt att få "visa upp mig" på byn eller hur man nu ska uttrycka det. Fick många glada kommentarer och komplimanger om magen och jag tror att mamma blev lika glad som jag.

På lördagen var vi på kyrkogården och tände ljus för pappa. Kändes fint även om det var riktigt sorgligt. Jag kan bara inte komma ifrån känslan av att det känns så frukansvärt orättvist att han inte får vara med nu när det ändå närmar sig att den lilla ska komma. Även om mamma finns där, så är det dessutom många saker jag skulle vilja fråga just honom om hur det var när mamma var gravid med mig och när jag var liten.

Drömt igen

I natt drömde jag om vårt lilla pyre igen. Först var det en riktig mardröm, jag kände att bebisen inte mådde bra därinne, den tryckte sig mot framsidan av magen så man såg hela kroppen helt tydligt (som om min maghud bara hade varit en tunn hinna) och plötsligt förstod jag att den försökte andas men inte fick luft. "Vi måste till läkaren!" skrek jag till maken men vi hann bara komma in på sjukhusentrén så föddes barnet. Inte den "vanliga" vägen utan den bara gled igenom huden på magen och helt plötsligt hade jag vår lilla skrutt i famnen. Det var en flicka som var sååå fin och som helt plötsligt mådde hur bra som helst! Det som började som en mardröm blev alltså en riktig lyckodröm på slutet.

Intressant är att alla gånger utom en som jag drömt om den lilla, så har det varit en flicka. Undrar vad det är som gömmer sig därinne i magen egentligen? Undrar också om jag kommer att drömma mer om bebisen framöver, tycker redan att jag drömmer oftare än vad jag gjorde tidigare. Kanske kan det vara så att jag omedvetet i sömnen reagerar på att barnet sparkar och att det triggar igång bebisdrömmar. En natt för inte så länge sen drömde jag att både maken och katten höll på och petade mig i magen hela tiden, men jag tror att det var min hjärna som reagerade på att någon höll på att peta inifrån.

Två awards!

Jag har fått två awards! Blir lika glad varje gång någon vill uppmärksamma min blogg, har ibland svårt att tänka att det just jag skriver ska vara något intressant, så det värmer verkligen i hjärtat att få sådana komplimanger. Tyvärr är jag inte särskilt snabb på att skriva dem, men det är för att jag har svårt att få tiden att räcka, inte för att jag inte vill.

Först är det fina Familjecirkus som gett mig en award där man skriver sju saker som sig själv. Eftersom jag skrev en sådan för tre veckor sen och redan då hade svårt att komma på fakta om mig själv så skulle jag helt enkelt vilja hänvisa till det inlägget.

Sedan är det snälla Anna som gett mig en award där man ska visa en favoritbild och skriva tre saker som ligger en varmt om hjärtat.


Svårt att välja en bild när man ska vara anonym och dessutom varit dålig på att fota den senaste tiden, så jag kör lite säkert och kanske tråkigt... Hade annars varit kul att visa en bild från vårt bröllop eller en mysig hemmabild, men den här bilden har jag gått tillbaka och tittat på många gånger, den representerar ju ändå startskottet för vårt nya liv. Jag får fortfarande tillbaka pirret i magen jag hade den där morgonen när jag ser bilden.


Tre saker som ligger mig varmt om hjärtat är (förutom familj, vänner och min underbara lilla kattdam som jag tycker är lite för självklart för att skriva om, de är ju alltid på första plats i mitt liv):
1. Miljön. Miljöfrågor har alltid varit viktigt för mig, kan inte förstå människor som inte tycker att det är en viktig fråga. Tar vi inte hand om jorden har vi ju inget att leva på!
2. Jämställdhet. Också en fråga som jag tycker känns helt onödigt att motivera, det känns helt enkelt självklart. Det här känns dessutom extra viktigt nu när jag ska uppfostra en liten ny individ. Kan berätta att jag redan funderar på om det finns någon genusdagis i närheten av oss...
3. Pyssel. Tyvärr har jag inte riktigt haft orken den senaste tiden, men annars är något av det roligaste jag vet att göra egna grejer. Jag stickar, syr, virkar, klipper och klistrar.

Så var det bara det svåraste kvar, att välja ut bara fem stycken av alla de bloggar jag följer, som är värda att uppmärksammas i denna award. När jag skulle skriva ner bloggarna så "råkade" det dock bli så att jag bara fortsatte att fylla på länkar, och istället för att skära i listan så tänker jag helt enkelt fuska och ge vidare till tio stycken istället. Jag skippar motivationerna för varje blogg och säger helt enkelt att detta är bloggar som skrivs av vad jag tror är jättetrevliga tjejer och som jag inte missar att följa:

Underbar Gåva
Familj Önskas
Jag vill jag kan
Lobas liv
Single mother by choice
Varför inte vi också
Inte ett + i sikte
Varje hjärta har en hemlighet
Amo Ergo Sum
Av längtan till dig

Skitdag på jobbet

Idag har varit en riktig skitdag på jobbet, så pass att jag funderade på att gå hem "sjuk" och hota med att jag ska få barnmorskan att fixa sjukskrivning om inte situationen ändras. Som tur är räckte det med ett möte där jag sa ifrån (på skapen ska tilläggas), men problemet är egentligen lång ifrån löst för det här handlade bara om en specfik del och inte om grunden till problemet. Jag kan inte upphöra att förvånas över att arbetsplatsen inte inser att jag inte kan jobba i ett tempo som är 120 och att den arbetstid som redan är begränsad kan bli ännu kortare om jag inte får möjlighet att jobba i min egen takt och att trappa ner i god tid. Nu vill jag inte bli sjukskriven och egentligen tror jag inte att min arbetssituation räcker för att bli det heller, men det känns lite som att det ordet är det enda som får de på jobbet att fatta. Suck...

Framme i kön

Har helt glömt bort att skriva att vi förra veckan fick ett brev hem som berättade att vi nu är framme i kön för landstingsfinansierad ivf. Den totala kötiden visade sig alltså vara ungefär nio månader. Känns ju väldigt positivt att köerna kortas, även om vi inte behöver använda oss av köplatsen nu.

Jag kan fundera över om vi hade valt att göra våra privatförsök om vi fått veta direkt att kötiden skulle bara skulle vara hälften av den som angavs i papperna. Kanske inte, men jag är fruktansvärt tacksam att vi valde den vägen. De månader av ångest jag sparat är värda allt vi lagt ut i pengaväg, och något som är ännu ovärderligare är att jag fick möjligheten att låta pappa vara med i starten på vårt nya liv. Sedan är det ju faktiskt inte säkert att jag ens blivit gravid med landstingets behandling, de hade kanske valt andra strategier som inte hade fungerat för oss, det går ju inte att veta. Kanske var det ett antal faktorer som samverkade som skapade vår graviditet just där och då.

Jag är i alla fall så glad och tacksam att få vara i v.27 när jag tänker på att jag faktiskt fortfarande hade kunnat vara på den längtande sidan, och i startskottet för att börja med ivf i stället för att vara nära att faktiskt ha en liten hos oss. Sedan blir jag också ledsen för att det ska krävas att man själv har kapital att lägga för att slippa vänta så länge, för även om köerna kortats så tycker jag att över nio månader är lite för lång tid ändå. (Och även om jag tycker att vårt val att betala själva var rätt så ska jag inte sticka under stolen med att de där pengarna skulle kommit väl till pass nu när vi budgeterar för vår föräldraledighet...) Hoppas att köerna kan kortas ännu mer så att alla som behöver kan få snabbare hjälp oavsett ekonomi.

Randig

Det visade sig att det jag ganska länge har trott varit ett avtryck efter sömmen på legginsen i själva verket verkar vara en sån där hormonrand som jag har hört att man kan få. Jag började fundera när randen fanns kvar efter att jag använt leggins utan söm flera dagar i rad, så jag dubbelkollade med maken. Svaret blev att ja, randen finns där även om den är extremt smal, bara som ett streck liksom.

Dagens tacksamhet

Jag är så underbart glad och tacksam för mitt liv just nu.

- Först och främst är ju den lilla skrutten i magen en ständig källa till tacksamhet. Har flera gånger de senaste dagarna pratat en del IVF och då tänkt tillbaka på ruvartiden och all oro för att det inte skulle lyckas för oss, tänk att det gick så bra!

- Min underbara make och det faktum att vi jobbar så bra som ett team. Vilken tur jag haft som träffat just honom.

- Min fina kropp som faktiskt hanterar graviditeten fantastiskt bra. Träffade svägerskan idag, som är tio veckor efter oss och som redan har otroligt ont och fått restriktioner på vad hon får och inte får göra. Hoppas att jag får vara lika besvärsfri många veckor till.

v.27 (26+2)

Blir lika glad varje gång jag får skriva om en ny vecka. Vårdguiden skriver dessutom att nu är överlevnadschansen stor för barnet, hurra! En gravidbok som jag har dristar sig till och med att ge siffran 90%, det är ju toppen.

Barnet ska nu vara 30 cm enligt Vårdguiden, och 36 enligt Growingpeople. Bägge anger 1 kilo som barnets vikt. Tänk att det ligger ett helt litet mjölkpaket därinne! Vårdguiden skriver om hur barnet nu kan ta hårdare spjärn och att det kan börja känas tungt. Visst känns det att magen blivit tyngre, men ännu har jag inte fått några smärtsamma sparkar. Nu veckar det inte hända så mycket nytt i barnets utveckling, mer än att det blir större och jobbar på de färdigheter det redan har. Vårdguiden skriver dock att barnets ögon nu öppnas och att den kan vilja skydda ögonen vid ljus. Jag tycker att det märks att barnet reagerar när jag t ex tar av mig täcket eller drar upp tröjan för att maken bättre ska känna och se sparkarna, då är det som att den lilla blir stilla en stund innan den sätter igång igen. Precis som om den hade reagerat på att det blir ljusare därinne helt plötsligt.

Tänk att det faktiskt är en liten bebis som gömmer sig i magen, och att den faktiskt är så stor som på bilden nedan, det är verkligen häftigt att tänka.

Under 100 och gravidyoga

Äntligen helg efter en väldigt stressig vecka. Inte nog med att jag hade bokat upp mig till tusen efter jobbet, jobbveckan visade sig också bli totalt fullbokad så jag verkligen har fått slita mig från jobbet för att hinna med mina efter jobbet-aktiviteter.

Till och med hade jag missat att vi nu är under 100 dagar kvar till pluttens ankomst! Hurra! Jag som tyckte att tiden segade sig fram förra veckan när det vara hundra och några dagar kvar och riktigt längtade efter milstolpen 100 dagar, och så hängde jag inte ens med på själva dagen.

Veckan har varit trevlig i alla fall. På onsdagen var jag på mitt första gravidyogapass och jag har träningsvärk fortfarande... Det märks helt klart att jag inte tränat ordentligt på sex månader, och särskilt att jag inte har yogat för jag var verkligen stel som en pinne. Skönt var det i alla fall och nog bra inför förlossningen för det handlade en del redan om att andas sig igenom smärta och muskler som är bra att träna. Roligt också att vara så många gravida i ett och samma rum. Först var det bara en kvinna som var i v.32 som hade större mage än jag, men sedan kom några eftersläntrare så till slut var vi flera stycken som var kring v.25. Kursen är åtta veckor och det ska bli jätteroligt att följa allas magar.

PS. Jag går här, och även om den kursen jag går är fulltecknad så verkar det som att finns platser kvar på den som går på måndagar, och som börjar nu på måndag. Känns som att jag kan rekommendera den efter bara en gång...

Uppbokad vecka

Veckan som kommer är jag uppbokad varje dag, måndag till söndag. Roliga saker, men ändå. Känns lite tufft, men jag ska försöka att stjäla till mig lite lugna stunder här och var när jag kan. Kan nog redan på förhand säga att bloggen kommer att bli lidande, och tråkigast av allt - jag får nog svårt att hinna med att uppdatera mig på vad som händer er andra.

Så nu vet ni att det nog blir lite tyst här den här veckan, men sen kommer jag tillbaka!

BM-besök

Idag började jag och maken dagen med ett besök på Mvc. Nummer tre i ordningen om vi inte räknar när jag bara varit där för sköldkörtelboldprov. Det är sex veckor vi var där senast, och då pratade vi i princip bara amning men den här gången var det en massa saker som hände. Kändes inte helt ultimat att ha tid tidigt på morgon för det blev rätt stressigt att försöka ta sig dit i tid och jag funderar på om det är några prover som kan ha påverkats av det.

Bm började med att ta blodtrycket och jag minns inte vad det var (har för mig något med 120) och jag har ingen koll på vad det är som är "bra" men hon sa inget särskilt om det i alla fall så jag gissar på att det var godkänt. Blodsockret var också bra sa hon, det var 5.3. Järnvärdet var fortfarande ganska bra, 124, men i och med att det hade gått ner från 151 vid inskrivningen så tyckte hon att jag kunde börja ta någon järntablett i veckan. Jag hade hoppats på att slippa det, är inte så förtjust i tillskott, och till råga på allt så snubblade jag över den här artikeln om att det faktiskt skulle kunna vara farligt för barnet med högt järnvärde.Jag som var så nöjd över mitt järnvärde vid inskrivningen tycker helt plötsligt att den där nedgången kanske inte är så dålig trots allt. Visst är en järntablett i veckan inte särskilt mycket, men men...känns ju lite onödigt när jag har läst på att jag ändå ligger inom det som räknas som normalt värde.

Vidare mätte hon magen för första gången. Måttet blev 23 vilket var under median men fortfarande inom det "normala". Det känns inte så konstigt eftersom jag är ganska liten, hade var mer märkligt om jag hade haft värsta jättemagen. Ska bli intressant att se hur måttet utvecklar sig. Både jag och min bror misslyckades med att följa kurvan utan bedömdes ha tillväxtproblem. Mig plockade de ut i förtid då de hade svårt att se om det verkligen stämde, men när min bror låg i magen så hade ultraljudstekniken kommit till Sverige så då kollade de honom på det sättet och såg att han var helt lagom stor. Vilket jag också visade sig vara för v.35 när de tog ut mig. Min mamma tror att det beror på att vi låg väldigt lågt i magen, och jag funderar på om samma sak kan gälla för mitt pyre. Dels kommenterade ultraljudssköterskan något sådant när vi var där, sedan jag också fått kommentarer från kollegor att min mage är så väldigt låg och sen alla de här sparkarna i ljumskarna och mot blygdbenet. Ska hur som helst bli spännande att följa den där kurvan.

Sedan fick vi lyssna på hjärtat! Äntligen! Först tog hon tratten och jag tänkte "typiskt" men sen gick hon och hämtade en doppler också så att vi skulle få lyssna. Det var lite svårt att höra för att min mage gjorde så mycket ljud. "Nähä", sa maken och skrattade för det är ju precis det han har sagt. Vi fick i alla fall höra lite och barnmorskan sa att det kommer att bli tydligare ju större barnet blir. 148 mättes hjärtslagen upp till och hon sa att "barnets hjärta slår väldigt fort" vilket gjorde mig lite nojig, men sen förstod jag ju att hon menade jämfört med mitt.

Fick också väga mig och hade gått upp drygt 8 kg. Det känns helt ok även om jag inte jublar sådär. Men som sagt, det viktiga är att allt är bra med barnet, inte mina tjocka lår...

Ett sent uppkommet gravidtecken...

Gråtmild? Check, och en nyfunnen tåröppnare är när det föds barn på tv (och det är inte lite sånt på tv nu för tiden, nyss kollade jag på "Juno", igår bläddrade jag förbi "Nio månader" och för nån vecka sen var det den där "På smällen" och nån av tv-kanalerna såg jag körde både "Han/Hon snackar" för inte så länge sen). Inser att jag troligen kommer gråta som en tok när vårt lilla pyre ska komma till världen.

v.26 (25+1)

V.26! Häromdagen frågade min kollega vilken vecka jag var i och jag svarade då vecka 25, varpå hon sa "det var då min son föddes". Visserligen har de haft en lång resa med många skräckresor till sjukhuset och det var länge inte säkert hur det skulle gå, men idag är han en pigg tvååring även om han kanske aldrig blir någon maratonlöpare. Det är fantastiskt att tänka att barnet som ligger därinne nu faktiskt skulle kunna klara sig här ute.

Growingpeople anger att bebisen nu ska vara ca 35 cm i hellängd och väga ca 900 g. Jag förundras redan nu hur den får plats därinne, och större ska den ju bli. Growingpeople skriver att "Du blir mer och mer medveten om ditt barns personlighet. Är det en lugn och sömnig liten krabat du bär på eller är det en vilde?" Det är en liten vilde kan jag berätta! Det känns dessutom att sparkarna blir starkare och starkare och nu kan man även se utanpå magen hur den lilla flyttar sig från sida till sida. Helst ligger den på magens högra sida, och sparkar mig i vänstra ljumsken. Igår var det en liten fot (är jag ganska övertygad om) som var där och petade, och när jag och maken drog med fingrarna just där, så drog den undan foten för att sen ta tillbaka den och så där höll vi på en stund. Kanske är en liten kittlig bebis! (Vilket h*n i sådana fall har ärvt av maken för jag vet inget bättre än att bli "killad" under fötterna - så skönt!) Nu ska man även kunna uppfatta barnets hicka, men det tror jag inte att jag har känt än. (Å andra sidan är det svårt att veta hur det ska kännas.) Samma sak med sammandragningar, jag tror inte att jag upplevt några sådana. Man kan ju aldrig veta eftersom det är en helt ny upplevelse, men jag tänker att det borde man ju känna.

Både Vårdguiden och Growingpeople skriver nu om olika kroppsliga förändringar. Man kan få strimmor på magen, åderbråck, karpaltunnelsymptom och ont i ryggen som gör att det blir svårare att hitta en skön sovställning. Känns skönt att jag bara kan skriva under på det sista än så länge. Det blir många vändningar i sängen nu för tiden och om jag vaknar på natten tar det sin lilla tid att somna om (vilket också kan bero på att det är någon därinne som också verkar vara vaken och som sagt sparkar allt hårdare). Fast jag måste säga att det finns inget mysigare än det där sällskapet mitt i natten, att ligga vaken i mörkret och känna hur vårt barn lever om i magen. Jag blir överlycklig bara jag tänker på det.

Så här ser i alla fall magen ut nu för tiden:


v. 22, 24 och till sist 26. Det både känns och syns att den växer nu tycker jag!

Tjockis?

När jag var på fest i helgen pratade de andra två gravida om hur tjocka de kände sig. Jag kände inte alls igen mig, visst har jag gått upp 7,5 kilo men det sitter ju på magen (och brösten). Eller? Idag råkade jag titta på mina ben och fick en chock! Är det där verkligen mina lår? Mycket bredare än vanligt, med celluliter och att det liksom hänger ner tjockt ovanför knät? Var kom det ifrån och när? Det var INTE roligt, kan jag berätta. Brukar inte ha någon kroppsångest vanligtvis (är för lat för det tror jag) men fick ändå ett litet psykbryt inför maken som var underbar nog att trösta och säga att jag är fin ändå och att det kommer att försvinna när vi väl fått den lilla. När jag sen drog på min jeansen idag var det ett projekt bara det vilket också kändes lagom kul. Är nog en väldigt begränsad tid kvar som jag kan ha dem.

Gissar på att 25 veckor av icke-tränande har gjort sitt till så idag yogade jag, trots att förkylningen fortfarande inte gått över (är inne på sjätte veckan nu tror jag, ska komma ihåg att ta upp det med min bm). Fy vad stel jag var, men vilken skön känsla. Jag minns verkligen varför jag tidigare yogade flera gånger i veckan. Nu är jag jättepeppad på att hålla igång resten av graviditeten, bara inte förkylningen blir värre och sätter stopp för det hela.

Det här med försäkring...

Den var ett tag sedan jag började fundera på det här med gravid- och barnförsäkring, men fortfarande har jag inte tecknat någon. Jag hade hoppats att kunna få lite tips när DN igår hade delen om barnförsäkringar i sin försäkringsskoleserie, men tyvärr kändes det som om artikeln riktade sig till personer som funderar på om de ska försäkra sina barn över huvud taget. Jag som vill ha råd kring vilken typ av försäkring vi ska ha hade inte så mycket att hämta.

Kort så funderar jag framför allt på om det bästa är att teckna en sån där gratis gravidförsäkring och sedan försäkra barnet direkt när det är fött. Eller om det är bättre att ta en sådan gravidförsäkring som man betalar för och som gäller till barnet är sex månader, och då gå över till barnförsäkring. Sett till premiekostnad så verkar det mest fördelaktigt med det första alternativet, men det kanske är skönt att ha försäkringsbehovet löst för se första sex månaderna.

Någon som gått i samma funderingar som vill dela med sig av hur ni har resonerat?

Sedan uppkommer ju frågan kring vilken barnförsäkring man ska ha och på vilken nivå, men det blir ju en lite senare fråga. Jag tror dock att det kommer att bli barnförsäkring antingen via mitt fack eller hos Trygg Hansa eftersom vi har hemförsäkring därifrån. Känns lite hattigt att ha försäkringarna spridda på tre bolag, så det andra alternativet skulle vara att flytta hemförsäkringen och det vet jag faktiskt inte om jag orkar.

Dagen efter

Igår var jag på fest för första gången sedan jag blev gravid. (Eller rättare sagt, sedan jag vetat om att jag var gravid för jag var faktiskt på några fester under ruvartiden.) Idag känner jag mig nästan bakis, men det beror troligen på att grannarna också hade fest och att jag och maken blev väckta klockan halv fyra av en rejäl volymhöjning och att det sen var sjukt svårt att sova bra. Det här med sömnbrist är egentligen min största erfarenhet av fest-bakfylla, eftersom jag inte tycker att det är så kul med alkohol och extremt sällan dricker mer än ett par glas vin.

Jag har aldrig varit någon festprisse, men igår kändes det ännu mer tydligt. Jag hamnade ganska snabbt i soffan med de två andra gravida i kompisgänget och det var riktigt trevligt att få frossa i gravidsnack för en gångs skull. Däremot hade jag hellre gjort det i ett annat sammanhang än hög musik och röklukt som smet in genom den inte helt stängda balkongdörren. Jag tycker helt klart att fester är trevligare i teorin än i praktiken, och ju tidigare desto trevligare. Igår stannade jag lite för länge och kände mig riktigt sunkig när jag kom hem och märkte att jag faktiskt luktade rök i håret, fy. Roligt ändå var dock att träffa lite vänner som det var länge sen sist, och att de andra gravida sa att självklart måste vi ju ses när vi alla tre är föräldralediga! Väldigt trevligt!

Idag är alltså en seg dag med lätt huvudvärk och en smygande trötthet. Ska dock försöka att få lite städning gjort här hemma, sätter på nya Säkert-skivan så går det lite lättare. :-)

v.25 (24+1)

Ännu en vecka. Tycker alltid att det är lika fantastiskt att jag varit gravid en vecka till, det är helt underbart! En sak som inte känns lika underbart är att nu har jag faktiskt varit gravid längre utan pappa än vad jag fick vara med. Känns så fruktansvärt sorgligt att han aldrig fick se den stora magen, vara med om att den lilla sparkar eller ens att få gratulationer från vänner och kollegor (eftersom vi bara berättade för de nära innan kub-ultrat). Fy, vad jag saknar honom! Mamma berättade däremot att hon fått grattis både till höger och vänster på en konferens i veckan då det spridit sig på jobbets andra avdelningar att hon ska bli mormor. Känns väldigt roligt!

Men nu var det ju så att jag skulle skriva om den här veckan. Bebisen är nu ca 33 cm lång och väger ca 800 gram, enligt Growingpeople . De skriver även att nu kan mamman ha ont i ryggen och kramp i benen. Ont i ryggen har jag ju haft ett tag, och kramp i benen eller sendrag (vet inte exakt vad det är) har jag stött på några nätter och det känns som att det blir oftare nu. Ytterligare intressant är att jag har ont på en punkt precis ovanför magen till höger, på mitten av revbenet ungefär. Ibland känns det som att området bara domnar bort, ibland gör det ont som att det är någon/något som trycker just där. Gissar på att barnet trycker på något sätt som påverkar just den punkten.
Den lilla sparkar på för övrigt och är i full gång största delen av dagen. Jag väntar på att det ska komma någon spark som faktiskt gör ont, men hitills känns det mest lustigt när skrutten rumlar runt där inne. Inte heller har jag vaknat på natten av sparkar, däremot om jag vaknar av något annat så kan jag känna av att den lilla är vaken också och lever om.

Vårdguiden tipsar om att pappan ska lägga örat mot magen (eller lyssna genom en toalettrulle) och försöka höra den lillas hjärtljud. Har inte haft så mycket lycka med att försöka få maken att lyssna. Han har gjort ett par försök men menar att mitt magkurr låter alltför högt för att han ska kunna höra något annat. Är så nyfiken på hjärtljudet, hoppas att barnmorskan inte bara lyssnar med en tratt när vi ska dit om en och en halv vecka. Både Vårdguiden och Growingpeople skriver att i v.25 brukar det vara dags för BM-besök, men vi får vänta till v.26. Ska bli spännande att se vad hon säger nu.