v.34

Tänkte titta in här och lämna en liten uppdatering. Vi är nu i vecka 34 och allt rullar på. Tillväxtultraljudet visade en liten som allt var bra med, vilket känns skönt. Däremot har den lilla inte vänt sig med huvuet nedåt, men enligt barnmorskan är det inte ovanligt att de väntar längre när det är andra barnet. Väntar med spänning på vändningen, nu är det så stor att det borde kännas tycker jag, och det är inte superskönt med en liten unge som ligger på tvären.

Vill ni följa mig på andra bloggen så kan ni fortfarande maila till minadrommarsbarn@gmail.com.

v.23 på andra bloggen

Nu finns ett inlägg om vecka 23 på andra bloggen. Om du har missat att anteckna adressen, så kan du maila mig på minadrommarsbarn@gmail.com.

v.22 på andra bloggen

Jag fick ju inte så mycket respons på om ni ville fortsätta läsa här eller på andra bloggen, men där ville de gärna läsa gravidinläggen också, så nu gör jag så att jag slutar att skriva här och fortsätter där helt enkelt! Det känns lite vemodigt faktiskt, men också skönt att slippa uppdatera två bloggar när tiden är knapp som den ofta är nu för tiden.

Vill du läsa den andra bloggen så maila mig på minadrommarsbarn@gmail.com.

v.21 (20+0)

Så har vi gått upp på tjuotalet även när man räknar fulla veckor. Enligt 1177:s graviditetskalender samlar fostret nu mest på sig fett, kan höra och reagerar på ljus och ljud. Varje kväll när jag sjunger för storasyster så tänker jag att nu sjunger jag för den lilla också, och hoppas att hen hör.

26 cm och 400 gram ska den lilla vara, och mamman har gått upp mellan fyra och sju kilo. Stämmer bra, fem kilo kunde jag väga mig till häromdagen. Känns bra att inte ha gått upp så himla mycket, med storasyster låg jag på den översta av de där intervallerna och det slutade på 18 kilo. För min ryggs skull hoppas jag att det inte blir lika mycket denna gång.

Då här ser magen ut nu:

Och som en jämförelse en bild på magen med stora syster inuti. Dock från v.20, då jag fotade jämna veckor då, och nu fotar jag ojämna. Kanske borde ha tänkt på det när jag började fota...

Mitten!

Enligt gravidtickern har vi nu nått mitten av graviditeten - halva tiden! Men jag tror och hoppas att det dröjer lite till den riktiga mitten nås. Om en vecka och en dag kan jag i alla fall säga att jag gjort mer av graviditeten än vad som är kvar, för mer än två veckor över tiden kommer det inte att bli.

En annan sak som inte har med det att göra, fast ändå, är att jag ju också bloggar på ett annat ställe och den senaste tiden har det känts väldigt svårt att hinna med allt jag vill göra (därav väldigt få inlägg här). Till och med maken, som är en riktig datornörd, klagar på att jag sitter för mycket framför datorn... :-( Ett sätt att minska på tiden vore att bara blogga på ett ställe och eftersom jag skriver mer där så skulle jag isådana fall flytta gravidinläggen dit. Det känns ganska naturligt eftersom jag även skriver om graviditeten då och då där, men inte lika renodlat som här. Vad tycker ni som läser, skulle ni följa med?

Den "andra" magen

Nästan ändå sedan jag plussade så har magen/tarmarna varit i olag. Dålig mat pga illamående (bara vitt bröd t ex) har gjort sitt till, och trots att jag nu kunnat återgå till min normala kost så hänger magen inte med. Jag tror till och med att jag åkt på hemorrojer på grund av det hela, det fick jag också med storasyster, men inte förrän det var ett par veckor kvar. INTE roligt!

Funderar på om det kan vara mina gravidvitaminer som spökar? Förra gången var jag ganska dålig på att ta dem, men eftersom järndepån var sämre nu så har jag försökt att knapra på. Dessutom är de här vitaminerna just för gravida och inte bara för kvinnor, så kanske innehåller de här mer järn? Ska nog ta en paus på ett par dagar och se om det blir bättre.

När jag ändå är på gång och gnäller över intimkrämpor så kan jag väl även avslöja att jag dessutom åkt på en svampinfektion... Något som också tydligen ska vara lättare att få som gravid, och också detta något jag hade med storasyster senast. Hade krämer för båda grejerna kvar, och har försökt att kleta på, och häromdagen tyckte jag att det kändes lite märkligt efteråt. Sprang tillbaka till badrummet, och ja, då hade jag förväxlat krämerna med varandra. Lätt hänt kanske då de är samma storlek, men så gör de ju ingen nytta...

v.20 (19+0) - inte bara ny vecka, RUL också

Jag skulle verkligen kunna börja varje veckoinlägg med "helt otroligt att vi kommit till x vecka", men det är så det känns. Att bara få vara gravid igen känns fortfarande lika overkligt, nästan mer "på låtsas" nu än när vi väntade storasyster. Att vi ska få bli föräldrar igen känns för fantastiskt på något sätt.

Vårdguiden, där jag läser om vad som händer vecka för vecka, skriver nu inte så mycket om fostret. Det verkar växa på sig mest. Om mamman sägs att hon behöver järn, och på den fronten har jag försökt att ligga i den senaste tiden. Jag har boostat min musli men energirika saker och försöker att äta järnrikt i övrigt.

Det största som hänt denna vecka (ja, den enda dag av vecka 20 vi haft...) är dock att vi varit på ultraljud igen! Det var lika roligt att få se den lilla igen och att inse att det faktiskt är en riktigt bebis därinne! Barnmorskan kollade igenom den lilla riktigt ordentligt och allt såg bra ut. Som tur är har jag inte varit så orolig den här gången eftersom jag känt rörelser senast idag, dels för att allt såg bra ut på kub:et och det tydligen ska tillkomma få missbildningar efter den veckan vi var där. Hur som helst var det härligt att få se att det var full rulle därinne och barnmorskan skrattade flera gånger när hon hade svårt att få till mätningarna på grund av alla rörelser. När hon var klar frågade hon om vi "kände oss klara med att titta?". Jag skulle kunna titta hur länge som helst!

Det enda jag kände mig lite nervös för var hur moderkakan skulle ligga, eftersom vi var i riskzonen för kejsarsnitt förra gången, men nu låg den inte alls i närheten av öppningen! Hurra säger jag, även om jag vet att det kan tillkomma andra saker som gör att det blir snitt. (Storasysters kusin vägrade till exempel att vända på sig.) Den här gången låg moderkakan i framvägg och jag undrar om det är därför som rörelserna känns lite "dovare" än vad de gjorde med storasyster, när moderkakan låg i bakvägg. Nu är det mer små buffar och vändningar som känns då och då, medan med storasyster var det både oftare och starkare.

Eftersom vi har en ivf-graviditet så ändrar de hos oss inte vår beräknade datum, men barnmorskan sa att hade hon gjort det så hade hon lagt första januari istället. Känns lite lovande, jag är kanske lite fånig men jag hoppas verkligen på ett 2013-barn istället för ett 2012. Dels för att få födelsedagsfirandet med så lång distans som möjligt till julfirandet, dels för att det måste vara roligare att vara född först i klassen än sist. Kanske lite larvigt, men så känner jag i alla fall.

Sist men inte minst, en bild på underverket!

v.19 (18+0)

Nu går det snabbt tycker jag. Jag som fortfarande har svårt att förstå att jag faktiskt är gravid, trots magen och att jag faktiskt känner den lilla då och då (men fortfarande väldigt sällan). Enligt 1177 (som är det nya Growingpeople där jag läste innan) är fostret nu 22 centimeter långt och väger 280 gram. Inte konstigt att det känns där inne!

På Vårdguiden står att det är viktigt att komma ihåg att röra på sig. Jag promenerar en del och springer efter storasyster så det räcker och blir över, men jag borde också motionera på riktigt. Jag gillar ju yoga men tog en paus när jag mådde så illa. Det är nog dags att ta upp det och jag har också funderat på att simma regelbundet. Jag vet ju att jag hade ont i ryggen förra gången så det är ju bra att förebygga det innan magen blir tyngre.

Om en vecka är det ultraljud - jag längtar!

Veckans magbild:

På andra sidan

Gissa om jag njuter av att få gå runt med min lilla bulle på magen och faktiskt se gravid ut?! Häromdagen träffade jag en kompis som jag inte träffat på x antal månader och hon såg direkt vad som var på gång och blev jätteglad för vår skull. 

Samtidigt är det lite knepigt att vara på den andra sidan. Jag är oerhört lycklig över att kunna svara ja på den tidigare så förhatliga frågan "har du barn?", men jag har inte glömt hur det kunde svida. Det är svårt att glida mellan att å andra sidan vilja visa upp min graviditet och mammaliv på det sätt som jag tidigare var avundsjuk på att andra gjorde, och att hålla låg profil eftersom jag vet att det kan såra andra.

Häromdagen var jag på jobbet för att fixa lite papper, och hade med mig dottern. Vi passade på att luncha med kollegorna och gissa om det blev mycket barnsnack? Många frågor om när dottern ska börja dagis, om hennes utveckling, om det kommande syskonet osv. Och det är klart att jag vill svara, jag är ju så stolt och glad över mina små, samtidigt tar det emot när det sitter en person med i gruppen som är barnlös, singel och över fyrtio (visserligen en man men tiden tickar ju på ändå). Det är inte säkert att det är jobbigt för den personen, men man vet ju inte. Det kan ju vara den personens stora sorg. Jag övervägde om jag borde sagt att "nej, men hörni, nu tar vi och pratar om något annat än barn en stund", men jag är inte riktigt den typen som brukar styra ett samtal så jag förblev tyst...

Hur tänker ni andra fd ofrivlligt barnlösa om såna här situationer?

Nu rör det på sig!

Jag skrev ju tidigare om att jag känt "bubblande" och "hoppande" i magen som jag ändå var osäker på om det var den lilla. Trots att "alla" säger att som omgravid så "vet" man så vågade jag väl ändå inte säga säkert trots att det inte liknade något jag känt. Med storasyster så kom det bara en dag en rejäl spark och sen var hon i full gång. :-)

I måndags kväll när jag skulle sova kände jag dock två tydliga rörelser i sidan, som små knackningar ungefär. Och igår när maken lade handen på magen (eller la och la, han tryckte barnmorskehårt ungefär) så tittade han snabbt upp och sa glatt att "det rör ju sig". Så nu kan vi nog säga hej du lilla, du är så välkommen att sparka mamma lite mer!

Sista gången

Förra gången tänkte jag att jag måste njuta av graviditeten, för det kanske blir den enda gången. Nu tänker jag att jag måste passa på att njuta för att det här är allra troligast sista gången jag är gravid.

När vi planerade vårt FET sa jag till maken att om vi måste göra fler behandlingar och då får embryon över efter att vi lyckas få ett syskon till dottern, så skulle jag nog ha svårt att låta bli att försöka få en trea också. Att däremot göra flera nya behandlingar för ytterligare ett barn, det känner jag inte att jag orkar även om jag gått och drömt om tre barn sen jag började tänka i familjebanor. Maken tänkte nog bara att "det där tar vi sen om det blir aktuellt" och han har hela tiden sagt att han tycker att två barn är perfekt.

Med tanke på hur jag har mått den senaste tiden så känns det också bra. Man blir ju dessutom inte mer fertil med åldern och jag skulle inte våga ge mig in i nya behandlingar och skapa hopp och sedan så kanske det inte går. Bättre då att vara nöjd när vi faktiskt nu får syskon och allt. Men ändå känns det lite sorgligt. Att det här fantastiskt underbara med att vara gravid och få en liten en ska vara slut efter den här gången. Att när jag får packa undan gravidkläderna och de där yttepyttebyxorna för den här gången så är det för gott. Nu när jag packat efter dottern så har det ändå varit med förhoppningen om att en dag få packa upp dem och det har känts så bra.

Samtidigt, vad sitter jag och svamlar om det här nu för? Jag har ju mer än halva graviditeten kvar att njuta av! (Även om jag vet att tiden går snabbare än snabbast.) Och man vet ju aldrig (även om det inte är så troligt), det kan ju dyka upp en hoppsan-graviditet om några år. Och någon gång måste ju vara den sista, det känns säkert sorligt efter fyra barn också.

v.18 (17+0)

Och idag gick vi in i v.18! Tänk att vi snart är halvvägs, helt otroligt.

Den senaste veckan har jag (nästan helt) slutat att må illa, det är helt fantastiskt att kunna äta vad jag vill igen. Imorse blev det yoghurt med müsli, det har jag inte kunnat äta sedan veckan när jag plussade. Så nu ska jag bli lite mer nyttig är tanken och förhoppningsvis kunna äta sådant som boostar mitt järnvärde.

Dessutom tycker jag att jag den här veckan kunnat känna hur det bubblar i magen, och några gånger tycker jag att det liksom "hoppat till" därinne. Varje gång har jag tänkt att "nej, jag misstar mig nog" och oftast har jag inte riktigt haft möjlighet att känna efter då storasyster tagit uppmärksamheten.
Hoppas på att få en riktig spark snart så att jag helt säkert vet att det är ett livstecken från den lilla. Det vore så skönt för det är inte utan att jag är lite orolig för att det inte står rätt till därinne.

Vårdguiden skriver att "Barnet är känsligt för ljus, det kan göra olika grimaser, vinka och reagerar på ljud och buffar.". Så kanske kommer den lilla snart att reagera så att jag märker det.

PS. Glömde skriva att det börjat spänna i brösten också och det känns som om jag fyller ut bh:n lite bättre nu. Och att jag får sura uppstötningar när jag böjer mig ner (vilket görs ganska ofta med en 1,5-åring).

v.17 (16+0)

Ett lite sent inlägg då vi varit på landet hela förra veckan, men eftersom jag vill dokumentera så postar jag i efterhand.

Den här veckan känns det som om jag mest går och väntar på att känna något där inne. På Vårdguidens hemsida står det mest om att fostret nu ökar i vikt och det gör jag med. :-) Det enda som känns att det hänt är att magen har börjat växa. Har jag tighta kläder på mig nu så ser det faktiskt ut som en gravidmage och inte bara lite småhull på magen. Maken har tagit ner mammaklädeslådan från vinden, och det har börjat behövas för jag kan nästan inte ha några nederdelar längre och tröjorna glider bara upp.

v.16 (15+0)

Vecka 16 idag! Enligt Vårdguiden ska vissa, framför allt omföderskor, nu kunna känna sparkar. Åh vad det ska bli kul att få lite livstecken från den lilla därinne. Det enda jag hittills tyckt mig kunna känna är att det blir hårt på vissa delar av magen, och kanske är det att den lilla ligger just där.

11 centimeter ska den lilla därinne vara nu. Inte så stort och ändå ska den lilla se ut som en riktig liten minibebis.

Annars mår jag fortfarande illa då och då, framför allt när jag inte ätit regelbundet, när jag stressar eller när det kommer äckliga lukter. Nu känns det dock hanterbart på ett helt annat sätt än för några veckor sedan. Så himla skönt!

Att berätta

Nu känns det som om jag inte gör annat än "kommer ut" som gravid. Idag träffade jag en bekant och vi pratade om lägenheter och barn och hon sa att "men ni tänker väl inte på fler barn?" och då fick jag ju svara att "jo, det kommer ett litet syskon i december". Gissa om hon blev överraskad. :-)

Ändå måste jag säga att jag precis som jag gjorde när jag var gravid med E, drar mig för att berätta utan det ska nästan till att någon frågar eller hintar så kommer det fram. Det kanske är att det känns för overkligt, och just det här med att jag har haft så svårt med andra som har berättat gör att jag känslan av att "skryta" (inte helt rätt ord men ni förstår säkert hur jag menar). Och det spelar ingen roll att de jag berättar för har två barn själva som kommit till på första försöket, det känns ändå läskigt att yttra de där orden.

Nu har jag i alla fall släppt nyheten på min andra blogg, och då började det droppa in sms från bekanta. Det känns bara roligt. Däremot vet jag inte riktigt vad jag ska tycka om följdfrågan om det var "naturligt" denna gång eller om vi gjort ivf på nytt. Å ena sidan skäms jag inte för att vi gjort ivf och det är ingen hemlighet, å andra sidan tycker jag att varför vill de egentligen veta det och vad är det för fråga att ställa?

Roliga besked

Häromdagen fick jag vet att ett par som vi umgås mycket med också ska få sitt andra barn, bara kort efter oss. Så himla roligt! Deras barn är född några månader efter E, men vi hann inte umgås så mycket som föräldralediga eftersom jag gick tillbaka till jobbet relativt tidigt. Nu får vi en ny chans!  Dessutom ska en annan av mina bekanta få barn några veckor innan, så nu har jag två mammor som kommer att vara föräldralediga samtidigt. Himla roligt!

NU njuter jag!

Känner att det blivit lite väl många "gnäll över att må illa"-inlägg på senaste tiden, men vad ska man göra - det enda fokuset blir att må bättre, sedan finns det inte mycket ork över till att vara lycklig och tacksam.

Men NU mår jag faktiskt bättre (även om jag inte kan tömma soppåsen eller byta en bajsblöja utan att det är på väg upp) och nu börjar jag även njuta av att vara gravid. Nu börjar magen att göra mig påmind om att jag faktiskt är gravid och även om det inte finns några garantier, så har den värsta oron släppt. Jag har inte velat skriva det här, för det känns så fel i en ivf-blogg och vi har faktiskt "planerat" den här graviditeten (så långt som kan kan planera...), men jag har haft tankar om att skruttan blir så liten när hon plötsligt ska bli stor, vi bor i en lägenhet som är på gränsen till och med för ett barn och maken tar examen tre veckor efter BF. Det känns så tabu att säga, men det är tankar som har dykt upp som gör att jag gått och oroat mig extra.

Men nu börjar jag äntligen att fokusera på det som jag gjorde från början - att drömmen om att bli en tvåbarnfamilj faktiskt kommer att bli uppfylld. Allt annat löser sig och det viktigaste är att vi har varandra!

v.15 (14+0)

Har varit tyst på bloggen ett tag på grund av att vi varit på semester. Har varit superhärligt att vara riktigt lediga, solat, badat och ätit gott, men illamåendet har inte direkt gynnats av värmen. Det första som hände när vi kom till hotellet var att jag kräktes riktigt ordentligt. :-( Då hade vi dock gått upp halv fyra på morgonen och fått minimal sömn, och flygplansmaten var inte att hurra. Så för lite sömn och mat och på det en väldigt slingrig bussresa till hotellet så kunde jag ju ana hur det skulle sluta...

Här hemma i det något svalare vädret är det lite bättre, men jag klarar fortfarande inte av vissa lukter och måste äta hela tiden.

Helt otroligt är vad tiden springer fram just nu. Har inte riktigt förstått att vi faktiskt kommit fram till v.15! Enligt vårdguiden kan barnet nu hicka och vissa mammor kan känna detta som tickningar i magen. Ännu känner jag ingenting, men jag längtar efter de där första kännbara rörelserna och lägger handen på magen då och då. Förra gången kände jag inget förrän i v.18, så jag får säkert vänta ett par veckor.

Bildbevis

Tänk att det var en liten en där inne ändå! Lika fantastiskt och overkligt som när vi fick se blivande storasystern som en liten minimänniska därinne. Den lilla låg och sov vilket var bra för sköterskans mätningar, men sen bad hon mig hosta för att se om den vaknade, och då blev det full rulle därinne. Den lilla sträckte på sig och sprattlade runt. :-) Allt såg bara fint ut och vi fick lägsta möjliga siffra för kromosomavvikelserna. Känns superskönt att veta allt såg ut som det ska, enligt Vårdguiden tillkommer väldigt få missbildningar efter den här veckan.

Och så en bild:

Det roliga är att den ser nästan exakt likadan ut som bilden vi fick på storasyster vid samma tillfälle. Undrar om de är lika?

V.13 (12+0) - Första magbilden

Så har vi gått in i den efterlängtade vecka 13 och därmed passerat den största missfallsrisken, hurra! Jag vågar dock inte ta ut allt för mycket i förskott utan väntar med firandet tills vi varit på ultraljud imorgon, hoppas hoppas att allt ser bra ut!

På Vårdguiden står om v.13 att "Du kan märka hur livmodern börjar växa i en jämn takt. Magen börjar rundas lite. Din midja försvinner och du kommer antagligen inte i dina vanliga kläder längre." Idag hade vi tvättid och hade inte tvättat på väldigt länge så garderoben var rätt utplockad, och gissa om det var svårt att hitta något att ta på mig. Testade att ta på mig ett par jeans som brukar sitta löst och slappt och visst kunde jag knäppa knappen, men man ska ju andas också... Kanske blir att plocka fram mammaklädeslådan snart?

Har även tagit första magbilden! Egentligen hade jag tänkt göra det redan förra veckan eftersom jag förra graviditeten endast fotade jämna veckor (dock var det lite si och så i början). Eller om jag ska säga egentligen egentligen så hade jag tänkt börja ännu tidigare men  jag blev feg och tänkte att "tänk om jag jinxar det genom att börja fota magen redan v.5...) så dum man kan vara. Magen var inte platt från början, men ett litet put har det helt klart blivit redan.

Det här med illamåendet

Imorse, medan vi packade ihop för att åka från lantstället, sa jag till maken att det är fantastiskt hur bra jag har mått de senaste dagarna - illamåendet har nästan helt hållt sig borta och bara dykt upp när jag inte ätit på länge. Gissa om jag kände mig som en ny människa!?

Sen kom vi hem, och hela eftermiddagen och kvällen har jag inte gjort annat än att må illa. Jag vet inte om det var den friska luften, det faktum att man kan ställa klockan efter fikapauserna, eller om det är hormonerna som gått upp och ner, men jag hoppas kunna hitta det där igen. Imorrn ska jag försöka vädra ut ordentligt här hemma, nu tycker jag att det liksom luktar unket överallt. Lyckas jag övertala lillskruttan om att dammsugaren och svabben inte alls är läskiga fiender så ska jag försöka få fräscha golv också.

Imorrn går vi för övrigt in i v.13. 12+0 var dagen då mitt illamående försvann med skruttis, men jag vet inte om jag vågar hoppas...

En kortis

Tänkte titta in här en snabbis innan jag ska kasta mig i säng, så jag ska försöka att hålla mig kort.

Har mått förvånansvärt bra nu i två dagar. Nästan så att jag blir lite orolig, men som "tur är" så har illamåendet pockat på uppmärksamhet när jag glömt att äta eller som häromdagen när jag skulle slänga soppåsen och så råkade det ligga en bajsblöja där i...

Nu tar vi semester i lite över två veckor och under den tiden kommer det nog vara tyst här med undantaget att det blir nog en uppdatering när vi varit hemma igen för att göra KUB om 1,5 vecka och kanske försöker jag att skriva när vi går in i nya veckor men det beror lite hur internettillgången ser ut.

Hoppas att ni får sköna veckor och jag håller tummarna både för er som är på gång med behandlingar, för er som är gravida, och för er andra också. 

Stormen är över

Tack för era fina kommentarer på förra inlägget! Det betyder mycket för mig att få höra att vi inte är konstiga eller de enda som har problem med att hantera det här. :-)

Som tur var det en snabb storm. Maken kom hem efter att ha gått en promenad med dottern och då pratade vi lite och vi kunde enas om att båda hade rätt och båda hade fel. Vi är båda trötta och slitna av situationen och då blir det lätt att saker både missförstås och blir förstorade när vi inte kommunicerar ordentligt.

Maken har nu lovat att ägna mindre tid åt datorspelet framöver och att vi på fredag ska ta en heldag tillsammans hela familjen och bara göra något roligt. Så nu  får jag bara hålla tummarna för att jag ska må bra då.


Tack för era tips dessutom. Svarar här istället för i kommentarsfältet. Santosha du frågade om förskola, men E ska inte börja förrän till hösten. Så nu under sommaren är det jag som är föräldraledig och maken ska läsa en sommarkurs som han kan räkna in i sin examen och på så sätt hinna bli klar till skrutten i magen också är färdigbakad vilket känns jättebra. Så det är nog det som tär en del på maken också, stressen inför hur det blir när hans skola drar igång. Vi har diskuterat om det verkligen är rätt prioriterat att jag är föräldraledig nu, för jag har ju blivit erbjuden att vara sjukskriven längre och att maken då skulle vara föräldraledig. Men jag tror ju att det bara är ett par veckor till som jag kommer att må så här, och då är det synd att göra om våra planer för sommaren som annars är perfekta.

Barnvakt och att få möjlighet att göra någonting tillsammans är som ni skriver ett jättebra förslag. Vi hade faktiskt barnvakt över natten för första gången i helgen, och gick ut och åt med ett annat par som också hade barnvakt, och sen på bio. Tyvärr kände jag att det blev lite felprioriterat då det var en dålig dag för mig och jag kämpade med illamåendet och var helt slut efteråt. Det hade nog varit bättre utnyttjad tid att köpt hem pizza och hyrt film istället och bara tagit det lugnt tillsammans. Samtidigt ville jag gärna göra något som vi inte kan göra i vår vanliga vardag men det var som sagt lite fel dag för mig. Det blev nästan mer som ett stressmoment att ha roligt än en avkoppling.

Som sagt, det är som det är just nu, och det är nog bara att härda ut och försöka ha tålamod med varandra och att kommunicera ordentligt. Förhoppningsvis mår jag bättre snart och då blir det också lättare att kunna komma iväg på roliga saker tillsammans också. Nu ikväll har vi i alla fall bestämt att vi ska se på en film när dottern somnat (maken är inne och lägger henne nu) och få lite partid tillsammans.

Låst och besviken

Mer gnäll...

Inte särskilt kul, men samtidigt känner jag att jag måste skriva av min någonstans och då är det lättast här där jag är anonym så ingen (läs maken) kan bli uthängd.

Det är nämligen inte särskilt trevlig stämning här hemma just nu. Maken och jag går mest runt och fräser åt varandra och idag när jag har mått bättre så lades den nyväckta orken på att gräla istället. Superbra val... Jag tror att det hela grundar sig i att maken är trött på jag mår dåligt och att han får göra det mesta. Jag å andra sidan känner mig besviken för när jag inte orkar med hemmet så blir det så tydligt att det är jag som är projektledaren här hemma. Maken gör det nödvänliga och ser till att det kommer mat på bordet, att dottern äter och blir lagd för natten, men resten står och faller. I köket ser det ut som skit medan maken prioriterar att spela datorspel större delen av tiden.

Så när jag som idag mår bättre så får jag lägga tiden på att städa och röja medan maken spelar, istället för att vi kanske skulle kunna göra något trevligt som familj. Känns bara så himla trist och jag blir så besviken på makens prioriteringar. Jag förstår att han behöver sin egna tid också, men samtidigt tycker jag att man måste ju prioritera familjelivet i första hand.

Just nu känner jag att en toppen lösning vore att vi fick lite egen tid bägge två och inte gick och nötte på varandra hela tiden, men det går inte för att jag mår som jag mår. Till exempel har jag en kompis som har bett mig och dottern att komma och hälsa på, och det skulle vara en toppenbra paus från vardagslivet men det går inte för att det kräver en tågresa som jag inte klarar. Längtar ut till lantstället gör jag också, men dit tar jag mig inte heller och dessutom känns det tufft att ensam ta med dottern dit ut när jag mår så dåligt som jag gör vissa dagar. Jag känner mig bara så himla låst och beroende av maken vilket också spär på spänningen här hemma.

Kanske överreagerar jag, och eventuellt tar jag bort det här inlägget när jag får dåligt samvete gentemot maken. Men jag blir bara så besviken. Det är vårt gemensamma efterlängtade barn som gör att jag mår så här och då hade jag önskat att maken mer kunde vara förstående och vilja prioritera familjen. Det är ändå en begränsad tid det handlar om. Och att när jag mår bra, så hade jag önskat att maken skulle se en chans att hitta på något roligt tillsammans, istället för att se chansen att jag hand om hem och barn så att han kan prioritera datorspelet.


Är det jag som är för känslig?

Två skruttdagar

Har haft två riktiga skruttdagar nu. Igår mådde jag illa ända till läggdags och idag var vi iväg en sväng på lunch hos makens pappa och efteråt var jag så trött så jag var tvungen att lägga mig och sova i två timmar. Både jag och maken är rätt trötta på mitt mående just nu, han får ju ta ett rätt stort lass när jag mår dåligt. Just nu sover jag dessutom ständigt på soffan för att jag behöver sova djupt hela natten för att orka dagen, så han får ta alla nattliga uppvaknanden av lillskruttan.

Varje dag är åtminstone en dag avklarad och närmare målet som mer gravid och mindre illamående. Räknar ner till KUB:et då vi ska få se den lilla igen, och jag redan börjat oroa mig för att det ska vara något som inte är bra. Framför allt är jag orolig då jag tyvärr slarvat med folsyran (trodde ju verkligen inte att embryot ens skulle kunna tinas upp), men samtidigt har jag hört att de inte ens rekommenderar vegetarianer att äta extra folsyra då den vegetariska kosten är så folsyrarik, så jag hoppas verkligen att det ska ha räckt.

Vecka 11 - 10+0

10+0 idag! Det känns faktiskt rätt stort att ha kommit upp i tvåsiffrig vecka. Inte långt kvar till vecka 13 när jag hoppas på att må mindre illa, få se den lilla på ultraljud igen och kanske känna mig mindre orolig. För trots att vi sett att den lillas hjärta slår fint och att allt såg bra ut i 8+0 så kan jag inte helt släppa det där med att hen var lite liten och att mycket kan ha hänt sedan vi var där. Jag tittar fortfarande på pappret på toaletten och andas ut när det är ofärgat.

Samtidigt måste jag tänka att det ska gå bra - det såg ju faktiskt bra ut ändå! Så nu ska jag börja skriva om veckorna, gjorde det mycket tidigare med storasyster och någon rättvisa måste det ju vara. Det jag skrev i bloggen om hennes graviditet har jag nämligen sammanställt till en liten bok till henne, och samma sak vill jag ju göra med lillsyskonet. Jag ska också försöka att börja fota magen, för även om den är rätt liten är så länge så känns det som att det ändå hänt något med midjemåttet. Hade en tanke om att ta en bild vid FET:et för att få en "vanlig" mage att jämföra med, men då kändes det så övermodigt att tro att jag skulle bli gravid igen, så det blev tyvärr aldrig av.

På Vårdguidens sida om v.11 står det att embryot nu har blivit foster och att det mest kritiska utvecklingsstadiet är passerat. Hurra!

Det står också att mamman behöver mer kalcium och järn än vanligt. Kan det vara det som gjort att jag ätit pannkaka med mjölk till lunch tre gånger förra veckan, och igår var jag sugen på soppa (som jag också tycker att det passar att dricka mjölk till) till middag. Mina järndepåer var ju låga den här gången, trots bra järnvärde, men jag försöker att äta mina gravidvitaminer och få i mig sådant som jag vet är järnrikt även om vissa livsmedel tar emot.

Så här ska den lilla se ut där inne!

Samtal från BM

Fick samtal från BM idag om mina provsvar. Trodde först att det var tsh-värdet som gjorde att hon ringde, men det var tydligen järndepån som var låg. Märkligt tycker jag eftersom hb var helt ok (142). 13 var järnvärdet, så bm tyckte att jag skulle börja med järntabletter. Hon sa att vanligen gör man det i vecka 20, men att jag kunde ju börja ta en mindre dos redan nu.

Har dock googlat och enligt de siter som anger järnvärden så går gränsvärdet för låg järndepå vid 10 för kvinnor, så då låter det ju inte som att det är så illa ändå. Tills vidare tänkte jag nog därför börja med att vara bättre på att ta mina "gravid-vitaminer" och på att få i mig järnrika livsmedel. Det räckte förra gången i alla fall, och när jag "tappade" lite i hb så såg jag bara till att få mig extra järnrikt och så gick det upp igen. Då var även järndepån bra, men tyvärr kan jag inte hitta att jag skrivit upp i bloggen exakta värdet. (Att jag inte vet att man ska blogga om allt. :-) )

Inskriven

Så var jag inskriven på Mvc också. Kändes lite märkligt att göra det idag, när jag var där för två veckor sen för mitt illamående, men ska det vara ordentligt gjort så ska det.

Märkligt kändes också att vara på mitt "gamla" Mvc och hos samma barnmorska. Fick gå ut i köket för att hämta ett glas vatten och det var ju där vi hade föräldrautbildningen. Känns så länge sen, ett helt annat liv när vi inte var föräldrar. Och samtidigt som alldeles nyss. Kan fortfarande inte fatta att vi är här igen!

Besöket gick för övrigt bra. Glukosen (heter det det?) var 5.3 vilket var helt ok, och järnvärdet var 143. Inte illa för en vegetarian som inte tar några tillskott. :-) Blodtrycket var bra, lågt som vanligt men jag minns inte exakt vad. Vikten visade på tre kilo plus, men då var det med alla kläder (jeans mm) och skor så jag räknar med att det egentligen handlar om ungefär två kilo. (Så blir det väl när man måste äta hela tiden för att slippa må illa.)

Jag blev stucken tre gånger, först blev hon tvungen att sticka om en gång för att kunna fylla alla rör och sedan när hon var klar var jag tvungen att dubbelkolla att hon verkligen tagit TSH-värdet också (för jag såg inte lappen för det), och det hade hon ju självklart glömt så då blev det ett stick till. :-( Superkul när man är svårstucken och rädd... Men nu är alla prov tagna i alla fall.

Nu har vi inte nästa bm-besök förrän i vecka 25 - 15 veckor kvar. Men däremellan är både RUL och KUB-ultraljudet. Vi gjorde KUB förra gången och när vi fick frågan om vi ville göra det igen så sa vi ja. Så inom tre veckor kommer vi att få se den lilla igen! Hoppas bara att allt ser bra ut.

Dagarna går upp och ner

Dagarna går i alla fall, sakta men säkert. 9+0 imorrn!

Vissa dagar är bättre och andra sämre, vad som avgör är framför allt mat och sömn. Igår var en riktig skitdag där jag blev väckt lite för tidigt för mitt välmåendes bästa och slarvade med maten vilket gjorde att jag var gruvligt illamående hela dagen och känslig som få.

Inte blev det bättre av att jag råkade klicka på en länk och hamnade på en blogg skriven av en trebarnsmamma med obotlig cancer. Gissa om tårarna rann när jag läste och tänkte på hennes situation, min egen och sen kom tankarna på pappa lite på köpet.

Inte nog med att jag faktiskt lever och har hälsan, jag har en fantastisk familj som är på väg att utökas med ytterligare en familjemedlem. Livet är faktiskt underbart! Samtidigt är det inte lätt att tänka på allt som är bra när illamåendet tar över, då finns det liksom bara en tanke och det är att klara av stunden.

Idag har i alla fall varit en bra dag, där jag fick sova ut och har varit noga med att äta regelbundet. Var på loppis med svägerskan och sedan middag hemma hos deras familj. Köpte första plagget till plutten därinne. Det kommer nog inte att bli så mycket köpande den här gången för vi har ju det mesta sparat sedan storasyster, men något är roligt att köpa specifikt till den här lilla också.

Ofrivilligt barnlösas dag imorgon

Imorgon är det ofrivilligt barnlösas dag.

Titta här för att se en otroligt modig tjej som berättar om sitt kämpande i tv4.

Nu vet ALLA på jobbet

Började ju berätta i måndags på jobbet då jag var tvungen att låta vissa veta på grund av sjukskrivningen (chefen, hr, nära kollegorna mm), sen rullade det bara på och nu vet ALLA.

Känns både roligt och lite läskigt. Men jag läste någonstans att har det sett bra ut på ett tidigt ultraljud i ca v.8 så är det 95% chans att allt går bra. Det är ju inte dåliga siffror, och ska man vara helt säker så kan man ju inte berätta förrän barnet är ute.

Roligt såklart var att få allas grattis. Förra gången var det lite annorlunda i och med att jag berättade i samband med att jag kom tillbaka efter pappas begravning, och vågade knappt prata om graviditeten då det kändes konstigt. Nu var det däremot roligt att få stå i centrum och säga att "ja, jag är gravid".

Tack för övrigt för kommentarerna på förra inlägget, jag kunde tack vare dessa släppa att plutten var liten. Och jag tänker som så att hade detta varit en "naturlig" graviditet så hade vi inte ens varit och mätt den lilla och då hade vi ju sagt 8+2 idag oavsett. Så jag säger 8+2!

Har sett en liten en!

Tänk att allt var bra! Lilla syskonet fanns där inne och hjärtat slog så fint. Men läkaren gav mig rejäl skrämselhicka när hon kollade både länge och väl innan hon vände skärmen mot mig och visade den lilla. Tydligen var det något knas med apparaten! Gissa om jag hann tänka "det är inget där!" både en och två gånger.

Det enda som var lite jobbigt var att den lilla är lite väl liten. Räknar man efter FET så ska jag idag vara i 8+0, men fostret mätte 7+3 (12 mm). Läkaren sa inget själv om det, men jag reagerade när hon dubbelkollade vårt FET datum och sedan läste jag storlek 7+3 på journalanteckningen och frågade, och då sa hon att det var inte ovanligt när det var just frysåterföring.

Någon som känner igen detta med små embryon efter FET? Kan det vara att det dröjer längre till de fäster eller vad kan det bero på? Jag får väl välja att tro att det inte ska vara någon fara. Läkaren borde ju veta, och hon verkade inte oroad. Jag har hört om andra som fått komma in igenom för en dubbelkoll när fostret varit litet men det verkade hon alltså inte tycka behövdes. Som sagt, det är säkert ingen fara, men det känns ju lite segt när varje dag närmare v.12 känns värdefull.

Nu känner jag dessutom mig förvirrad - ska jag räkna mig som 8+0 eller 7+3? På Mvc så vet jag att de inte omdaterar ivf-graviditeter så enligt dem borde jag ändå vara i 8+0, samtidigt känns det ju som att embryot ju bör utvecklas efter som storlek så då kanske är mer rätt med 7+3. Jag får nog dubbelkolla när jag ska på inskrivning på Mvc nästa vecka.

Efter att allt såg ok ut har jag också börjat berätta på jobbet. Eftersom jag bestämde mig för att bli sjukskriven så var jag ju tvungen. Så nu vet chefen, HR-personalen och delar av min avdelning (alla var inte på plats idag). På grund av att det saknades personer på avdelningen så måste jag komma in en dag till för att överlämna ordentligt, men sen är jag ledig. Ska bli väldigt skönt att slippa morgonstressen och att försöka "spela normal" på jobbet.

Tabletterna hjälper!

Skrev ju igår att jag mådde bättre nu, men frågan är om det var tabletterna eller ledigheten. Svaret kom idag när jag glömde ta tabletterna på morgonen, och fy vad jag har mått. Nu vet jag i alla fall att jag ska vara noga med att få i mig dem på morgonen.

Ska snart iväg och äta lite glass, det brukar slinka ner lätt trots illamående. :-)

1,5 dag kvar

Bara 1,5 dag kvar till VUL nu. Måndag morgon ska vi befinna oss på plats på kliniken och kolla hur det står till därinne. Gissa om jag är nervös?

Oturligt nog läste jag två historier om MA igår, dels i en bok som handlade om något helt annat och dels gick jag in på en blogg jag inte läst på länge. När jag slutade läsa var hon gravid, nu visade det sig att de fått ett MA och måste göra nya ivf-försök. :-( Så sorgligt, och inte direkt lugnande för egen del...

Förutom att jag längtar till VUL:et så ser jag inte fram emot nästa vecka. Har bara tre jobbdagar men funderar ändå på hur jag ska ta mig igenom dem. Då har jag dessutom inte ens tänkt på att vi ska vara på VUL en tid som jag egentligen inte fungerar på morgonen...

De senaste dagarna har jag dock mått bättre, men jag mår fortfarande skrutt större delen av dagen. Nu kanske illamåendet ligger på en skala mellan 2 och 6 och inte som förut mellan 2 och 8 (då räknar jag 10 som "bor på toaletten"). Antingen är det tabletterna som gör det, eller att jag verkligen dragit ner på tempot nu när det är långhelg. (Eller ve och fasa - att gravidhormonerna minskar...) Maken får ta det mesta hemjobbet så koncentrerar jag mig på att äta och tupplura. Ändå mår jag nästan konstant illa, så nu har jag faktiskt tänkt att jag inte ska försöka "bita ihop" och jobba på utan faktiskt tacka och ta emot sjukskrivningen som erbjudits mig den korta tiden innan jag ändå ska vara ledig. Går det bra på VUL:et är min plan att försöka sätta mig ner med chefen samma dag och förklara läget.

Håll gärna en tumme eller två på måndag morgon!

Tabletter uthämtade!

Tack för era fina kommentarer på förra inlägget. Ringde i panik till Mvc igår morse och lyckades få en tid samma dag. Jag har ju samma bm som förra gången och hon kommenterade på en gång att jag inte såg ut att må bra. Hon föreslog också Lergigan Comp och frågade även om jag kände att jag orkade jobba. Jag hade faktiskt inte tänkt i de banorna, utan bara tänkt att jag skulle härda ut den sista tiden innan jag är ledig igen, men vi får väl se hur tabletterna hjälper. I värsta fall får jag bli sjukskriven sista tiden.

Jag tycker att det är lite märkligt att inte barnmorskorna får skriva ut läkemedel eller kanske instruera läkaren att göra det, för trots att besöket hos min bm gick så bra var jag tvungen att gå tillbaka dit idag för att träffa läkaren och få receptet. Märkligt, är det så hos er andra med?

Tabletter fick jag i alla fall och rusade direkt till apoteket och hämtade ut. Även B-vitamin som tydligen ska kunna hjälpa. Har tagit en tablett och tycker faktiskt att jag mått bättre, men kvällarna är bättre generellt så det stora provet blir morgondagen. Hoppas hoppas på att de ska få mig att må bättre.

PS. Det finns dock en positiv sak med det hela - jag är så upptagen med att må dåligt och att ta mig igenom det att jag inte har tid eller ork att oroa mig för hur det ser ut därinne. Bara då och då dyker oron upp, framför allt när jag tänker på de där små blödningarna. Hoppas på att få oron stillad nästa vecka.

6+6 En dag i taget

Det är en dag i taget som gäller här hemma. När jag lägger mig varje kväll skänker jag en tacksam tanke till att jag fått vara gravid ytterligare en dag (vad vi vet) och är en dag närmare den där magiska 12:e veckan när jag beräknar att både den värsta oron och mitt illamående ska släppa.

Illamåendet är för övrigt exakt samma som jag hade med skrutten, jag kan till och med känna smaken av rätter som jag mådde extra dåligt av just då, trots att det är två år sedan. Vad känslominnet är starkt!

Den här gången funderar jag dock på om jag ska kolla upp vad det finns för hjälp att få, annat än att äta konstant. Som det är nu går jag bara på vilja fram till middagen, sedan mår jag bättre resten av kvällen. Det var en sak när det bara var jag och maken och jag kunde dra mig undan när jag ville, småäta hela tiden och sova länge länge på helgerna för att korta ner dagarna. Nu har jag en liten skrutt som vill ha sin mammas uppmärksamhet, och det känns fruktansvärt att inte känna sig där hundra procent. Någon som har råd att ge?

6+3 mår illa

De senaste dagarna har det dykt upp, det där dova illamåendet som gör att det tar emot att äta även om det är det bästa sättet att inte må illa.

Det är inte helt lätt att hantera vardagen som illamående, samtidigt som det känns skönt att det dyker upp nya graviditetstecken. Det måste ju vara bra!

I övrigt räknar jag ner til vul - 1,5 vecka kvar! Hoppas hoppas att det ser bra ut. Är extra orolig tror jag för att jag såg lite blod de där dagarna, och att embryot kommer från samma ivf som när vi fick missfall. Tyvärr googlade jag på MA i hopp om att bli lite lugnad, men det gav snarare motsatt effekt. Hoppas att nästa vecka går snabbt!

En jobbig dag

Precis som jag skrev i förra inlägget så gick jag tillbaka och läste om den första tiden som gravid med vår lilla numra ettåring, tänk om jag hade vetat då i all orossblandad glädje att det skulle gå så här bra!

Något som dock inte var bra var att jag hade "glömt" (eller glömt är inte rätta ordet för glömma kan jag aldrig) att i vecka nio så fick vi beskedet att min älskade pappa fått cancer, och inte ens fyra veckor senare fick vi rusa till sjukhuset mitt i natten bara av att mötas av att det redan var för sent. Min fina pappa fanns inte mer.

Fy vad tungt det var att läsa vad jag skrev då, igår var första natten på väldigt väldigt länge som jag grät i sängen när jag skulle sova. Saknaden, som ändå finns varje dag, blev plötsligt få fruktansvärt stor. Minnena av den sista tiden när han ändå fanns hos oss var så himla starka, det är otroligt att tänka att det ändå gått två år när det känns som igår.

Inför den här behandlingen har jag dessutom tänkt mycket på min pappa. Han var så delaktig när vi försökte få till skrutten, och sista gången vi sågs visade jag honom ultraljudsbilden där man kunde se en liten liten profil. Det smärtade då att han inte kunde följa med hela vägen och få träffa sitt underbara barnbarn, och det smärtar nu, att han inte ens får vara med om beskedet att vi ska bli fyra i familjen.

Ingen rolig dag helt enkelt, hoppas på en bättre vecka nu. Vecka sju dessutom, så det är ju bättre bara det. :-)

Symptom i vecka sex

Eftersom jag då och då är hyfsat orolig känns det bra att det dyker upp nya symptom. De senaste dagarna har det börjas ila/dra i brösten då och då. Spännande! Jag måste nästan gå tillbaka och läsa om första tiden som gravid med dottern för att se hur det var. Jag minns i alla fall att jag började må illa någon gång vecka sex/sju och sedan höll det i sig till och med vecka tolv. Illa mår jag inte än, men ibland har jag olust för mat.

Ett annat symptom som jag har haft kanske en vecka och som jag känner igen är fett hår och hy. Inte kul skönhetsmässigt med kul eftersom det är ett gravidsymptom. Dessutom har jag en förkylning som inte vill gå över och som har suttit i två veckor nu. Den kom på rd 10. Bägge förra graviditeterna blev jag förkyld på rd 7, så det har troligen också med graviditeten att göra. Säkert något med att immunförsvaret gått ner för att inte stöta bort den lilla därinne.

Trots allt det ovanstående och det jag räknat upp i tidigare inlägg (trög mage, känslig för lukter, ofta kissnödig, lättare att bli yr) kan jag gå stunder och "glömma" att jag är gravid. Känns fortfarande så pass overkligt att det känns som att det är något jag bara hittat på.

5+2

Idag är vi på 5+2 och lite över en vecka sedan jag tog det positiva testet. Fortfarande gravid!

Precis när vi plussade så tänkte jag mest att blir det ett plus så vet jag i alla fall att det fäst, och det blir ett ökad hopp till nästa försök. Jag väntade helt enkelt inte barn, jag väntade missfall...

Nu tänker jag tvärtom att det faktiskt kan gå vägen. Det kändes fantastiskt när vi passerade 5+0 och det faktiskt blev ny vecka. Det blev det inte den där gången vi fick missfall. Nu hoppas på många fler veckobyten!

ÄL-test som graviditetstest?

Testsugen som jag är på grund av det tidigare svaga testet kom jag på att jag hade ett äl-test över och jag hade hört att det skulle kunna fungera som graviditetstest, så jag tänkte att "jag testar!".

Det andra stecket kom upp direkt (till vänster på bilden), och var verkligen superstarkt, undrar om det ens kan vara starkare. Så nog var det ett positivt "äl-test". :-) Även om det inte känns lika säkert som ett graviditetstest så är jag ändå lugnare efter att ha testat på det här sättet. Jag gjorde nämligen samma sak i samband med det positiva graviditetstestet och då visade det inte "äl-utslag". Tydligen kan inte "testa tidigt" med äl-test har jag läst i efterhand, men en jämförelse visar ju i alla fall att hormonerna är helt klart starkare nu än för fem dagar sedan.

Tänkte passa på att också visa mina äl-tester från omgången inför FET:en. Dag 14 och 15 fick jag glad gubbe på Clearblues test också.

Jämför man med testet jag tog idag så verkar ju testen helt klart ge samma utslag på ägglossning som graviditet.

Vul ombokat!

Ringde idag och bokade om vul:et. Det var samma sköterska som tog emot samtalet och hon sa att "det är ju inte försent att göra det 9+0, men visst kan vi boka om det". Höll på att börja skratta när hon alltså trodde att jag var orolig för att det skulle vara för sent för ett vul. Trodde ändå att de skulle förstå att man vill ha en så tidig tid som möjligt, men den här kliniken har även vanlig gynmottagning så alla som jobbar där är inte så insatta i ivf. Just den här sköterskan var dessutom tvungen att gå och fråga en kollega hur det fungerade med att boka vul efter ivf.

Nu fick vi istället en tid i 8+0. Hon tittade även på veckan innan, men då var läkaren ledig så det gick inte. Men en vecka tidigare i alla fall, skönt!

Våghalsig som jag är just nu och vågar tro att det ska gå bra så ringde jag även till mvc. Jag ville vara ute i god tid för att vara säker på att inte "min" barnmorska skulle bli uppbokad. Även om det inte var någon "klicka-upplevelse" mellan oss så funkade vi bra ihop och framför allt gick det bra när hon tog mina blodprov. Eftersom jag både är väldigt stickrädd och svårstucken så är det nästan det viktigaste att den biten funkar.

Kan annars berätta att jag är sjukt lockad av att testa igen, bara för att få se ett starkare plus. Hade jag haft fler tester hemma hade jag nog gjort det, men att köpa nya tror jag inte att jag gör. Jag får väl hålla mig till tåls till vul helt enkelt.

Vul bokat!

Just nu unnar jag mig att vara positiv och tro att det här faktiskt går vägen. För varje dag som går sedan jag senast såg blod så ökar hoppet. Fem dagar nu, det känns ganska bra. Vad jag minns det som så var det inget uppehåll när jag fick missfall, eventuellt bara någon halvdag-dag. Jag tittar fortfarande på pappret och det är helt vitt hela tiden. :-)

Jag går annars mest runt och tror inte att det är sant. Kan vi verkligen ha sån här tur? Tänker en del på de i mina bloggkretsar som fått försöka många många gånger innan de lyckats, eller att de fortfarande försöker, och då känns det som vi glidit in på en räkmacka och att det är orättvist att vi ska vinna högsta vinster två gånger när andra får nitlott på nitlott. Fast egentligen är det ju inte vi som glider på en räkmacka utan alla de blir på smällen på första försöket och planerar barn efter årstider.

Ringde kliniken idag och bokade tid för vul. Tror dock att sköterskan tänkte lite fel. Vi fick nämligen tid först 28 maj, när jag kommer att vara i v. 9+0. Är inte det lite sent? När vi vul:ade förra gången var vi där 6+4 men då vet jag att läkaren tyckte att de bokat lite tidigt. Eventuellt ringer jag och bokar om tiden, vet inte om jag kan vänta så länge...

Har för övrigt räknat ut via Pregnology att jag idag är i v.4+3 och att den lilla är beräknad att komma 31 december. Känns fantastiskt bara att skriva! Hurra!

Hur ska jag tänka?

Tack för era fina grattis och att ni håller tummarna för oss!

Jag växlar mellan att tänka positivt och negativt.

När jag tänker negativt tänker jag:
- Jag har ju haft blödningar, det är aldrig positivt
- Strecket var ju himla svagt

På den positiva sidan:
- Jag har inte haft några blödningar sedan i lördags, borde det inte tilltagit om det skulle vara ett missfall istället för att avstanna? Plus att det var inte mycket. Jag använder menskopp (vilket jag förbannat mig själv om det påverkat att jag använt nu när jag trodde att det var mensen) och det var max ett kryddmått blod per dag.
- Ett streck är ju ett streck! Och det kan ju vara svårt att jämföra en naturlig cykel mot ett hormonförsök.
- Jag har vissa symptom som jag känner igen: Kissnödig hela hela tiden, lättare yrslig (t ex av hissen på jobbet), molvärk, stickande känsla under naveln, mer känslig för lukter (t ex när min bordsgranne "tagit luft" på gården) och trög i magen

På det jobbigt positiva sidan tänker jag att går det inte hela vägen så gör det här resultatet att vi borde ha bra utsikter inför ett nytt försök och att det kanske i sådana fall är menopur som gör skillnaden mellan ett missfall och ett barn. Vi har ju faktiskt en bra statistik med tre försök och tre graviditeter. Min kropp vill faktiskt bli gravid!

Ruvardag 13 - en positiv dag

Sitter något darrhänt och försöker få till ett morgoninlägg för en gångs skull. Maken ligger kvar i sovrummet med dottern, men jag har precis hört att de vaknat. Ska gå in och väcka honom med en present tror jag:

Det är svagt, men något är där ju!!!

Nu är bara frågan om det är så svagt (svagare både än jag testade med dottern och med missfallet då jag både testade rd13) för att det är i egen cykel (kan det funka så?) eller om det är för att det inte kommer att stanna. Håll tummarna för att det är det första alternativet!

Kan berätta att den här veckan plötsligt blev klart mer positiv, i två bemärkelser. :-)

Ruvardag 12 - fortfarande förvirrad

Ett kort inlägg innan läggdags, bara för att rapportera att blodet har hållt sig borta idag också. Mycket mycket märkligt. Troligen dyker det upp med en fors mitt i natten. Jag tycker mig minnas att det här med att det tagit någon dag innan mensen kommit igång efter spottings har hänt förut så det kommer nog snart.

Tills dess roar jag mig med att känna efter om det inte känns någonting här eller där...man kan väl drömma lite så länge?

Ruvardag 11 - Förvirring och bitterhet

Så kom ruvardag 11, BIM-dagen, och bara för det så har det inte kommit en enda droppe blod på hela dagen, trots rejäl molvärk. Snacka om att göra en förvirrad!

Det väcker tankar såklart, att tänk om det inte är kört trots allt. Att det var för tidigt att testa på dag 10 (när jag ruvade på missfallet blev det negativt på rd9, men positivt på rd13), att spottingsen inte var förebud om mens utan något annat, att molvärken är växtvärk och inte mens/endometriosvärk.

Det känns inte bra, för allt allt allt pekar på att det är kört och då vill jag liksom inte få upp hoppet igen bara för att på nytt bli besviken.

Dessutom är jag bitter idag, jag som var så okej med det negativa resultatet igår. Bitter över att vissa kan planera när de vill ha ett syskon, säga att det ska vara x år mellan, att "inom sgi-gränsen", att det passar på sommaren för den som studerar, eller på vintern för att då kan lillasyskonet ärva även säsongskläderna - och inte bara planera, utan att det blir så också!

Jag tror jag känner mig extra bitter för att jag tänkte att vi också kunde planera - att vi satsar på ett försök på vårkanten för då blir det precis två år mellan barnen. Och att det när det inte funkade blev så tydligt att vi hör inte till dem som kan planera. Vilket jag visste egentligen, och därför försökte hitta en tid för första försöket som inte var för tidigt för det kunde ju funkat, men samtidigt inte för sent för det kunde ju ta tid (vilket det kanske gör).

Ett hoppsan-barn hade varit en annan sak, och då hade jag varit glad för mindre än två år mellan barnen, men nu blev det ju inte så heller trots att vi försökte pricka ägglossningen ett flertal gånger...

Jaja, en bättre dag imorrn kanske?

Ruvardag 10 - ett tjuvtest

Egentligen kändes det helt meningslöst, så mycket spottings som jag haft igår (även om inte mensen satt igång), men jag bestämde mig ändå för att tjuvtesta. Jag vet egentligen inte varför, kanske för att jag ställt in mig på att testa i helgen och för att jag ändå är på BIM-1 och det borde ge ett korrekt resultat.

Det var negativt, så klart.

Det känns inte riktigt lika jobbigt som jag trott, kanske för att jag förberett mig på resultatet flera dagar. Och framför allt för att jag ju har min fina lilla skrutt, som väntade på mig i vardagsrummet efter testandet.

Så, vi får helt enkelt hoppas på nästa försök.

När jag tänker positivt så tänker jag att detta embryo kom från vår första ivf, där vi använde puregon.  Den behandlingen har alltså resulterat i ett missfall och ett negativt resultat. Dottern kom till vid vår andra ivf, där vi använde menopur. Tyvärr plockades äggen ut för tidigt, så det blev bara två mogna ägg (av åtta) och inget till frysen. Min tanke är alltså att menopur var bättre för mig och producerade bättre ägg, och att förhoppningsvis ett nytt försök med menopur kan göra susen.

När jag tänker negativt så är det mest oron som spelar in. Tänk om vår lyckade ivf bara var ren och skär tur. En engångshändelse. Två år har dessutom gått, tänk om våra förutsättningar försämrats (även om jag fortfarande är "ung" i ivf-sammanhang).

Det värsta är att jag måste vänta fem månader för att få veta... Varför måste klinikerna stänga på sommaren?

Ruvardag 8 - andra färger

Efter rosa kom brunt, så rött. Även om det inte är några mängder utan mer som spottings, så tror jag att jag inser mig besegrad. Det är ju ändå CD26 idag så det är precis rätt timing för spottings. Suck... Kommer nog att tjuvtesta i helgen, bara för att. Mest för att se om den lilla gjort nån ansats att fästa alls.

Nästa försök var det ja. Känns plötsligt väldigt lång till augusti. Försöker att tänka på det positiva som trots allt kommer med att få ett senare syskon. Bättre ekonomi i och med att maken hinner byta plugg mot jobb, vi lättar på stressen att skaffa större lägenhet, jag kan ta ett glas vin till grillningen på lantstället, och så långt blir det ändå inte mellan syskonen bara för att vi väntar lite till. Kan berätta att jag sneglar lite på vinterresor ungefär i tiden där den lilla skulle kommit om den hade blivit. Skulle vara härligt att få resa i väg lite, jag, dottern, maken och förhoppningsvis en liten mage som ändå hinner dyka upp tills dess.

Samtidigt växer oron över om det verkligen ska lyckas då, när det inte lyckades nu?

Ruvardag 7 - vill testa nu!

Nu vill jag bara veta, kan inte dagarna bara gå lite snabbare! Hade jag fler test hemma skulle jag nog tagit ett redan nu, men nu har vi bara två stycken och jag har reserverat det ena för den riktiga testdagen och det andra för tjuvtestade (och bestämt att jag INTE får köpa fler). Och då känns RD7 lite väl tidigt för att vara enda tjuvtesten, risken är så stor att det inte visar något för att det är för tidigt ändå.

Annars är läget oförändrat. Mycket molvärk och ilningar i ljumsktrakten, inga andra symptom vad jag tycker mig känna, och att det är lite ljust ljust rosa på pappret då och då när jag går på toaletten. Även om jag vet att det inte behöver betyda något så känns det inte bra. Jag har bara haft en ruvarperiod med blödningar en gång (även om det visserligen var blod det handlade om då och inte "rosa") och det var ett missfall, och bara en graviditet och under den var det bara lite lite brunt på pappret en gång under ruvartiden och inget rosa alls.

Som det ser ut nu så har vi börjat prata om nästa ivf. Det känns bra att ställa in sig mentalt på att det nog blir en nästa gång också. I sådana fall hinner vi nog inte med en behandling innan sommaren eftersom vår klinik stänger, utan det blir när den öppnar igen. Känns inte så kul med vad ska man göra? Jag försöker tänka positivt att det kommer att vara bra för oss ekonomiskt att påbörja en föräldraledighet i maj istället för i januri, och att vi får lite mer tid på oss att hitta en större lägenhet. För ett syskon det ska det blir - det är en fråga om när, inte om. :-)

Ett beslut

Jag var tvungen att gå tillbaka till mina tidigare ruvarperioder och så här skrev jag förra gången på ruvardag 9:

"Efter att jag kom hem helt ledsen och uppgiven igår bara för att jag sett liiite liiite brunt har jag bestämt mig för att sluta titta på pappret vid toalettbesöken. Det går ganska bra, det gäller bara att blunda och slänga. Det är inte värt att bli nedslagen bara för att ha analyserat ett papper till minsta beståndsdel och då menar jag verkligen analyserat. Det räcker med något så litet att det knappt är synligt för blotta ögat, är det av en avvikande färg så slås jag ner i skoskaften. Sån liten mängd kan jag inte tänka mig någon roll för utgången, och kommer mensen så kommer jag att märka det ändå utan att ha oroat mig i flera dagar innan."

Så nu jag fattat samma beslut - det är bara att blunda och slänga pappret. Inte titta!

Ruvardag 5 - inte en bra dag

Idag är inte en bra dag. När jag gick på toaletten efter att ha anlänt till jobbet var det rosa (!) på pappret. :-( Visserligen ljust ljust ljust, men ändå.

Förmodligen är det kört och jag blev helt kallsvettig och såå ledsen. Det lilla halmstrå jag greppar efter är att jag cyklar till jobbet och vägen är verkligen guppig så att jag känner mig helt omskakad när jag kommer fram. Frågan är om det kan ha påverkat? Jag kollade noga på pappret hela dagen (helt klart tortyr), men det var först nu efter cykelfärden hem som det kunde anas lite lite på pappret igen. Kanske ska åka buss till jobbet imorrn istället?

Det är väl bara att vänta och se antar jag. Ruvardag 5 idag och CD 22. Jag tyckte att det var för tidigt för att få spottings (min cykel är vanligen ca 29 dagar), men det kanske det inte är? Molvärk har jag i alla fall så det räcker och blir över. Frågan är hur tidigt man kan testa? Min plan var ursprungligen att tjuvtesta i helgen, på RD 10 eller 11, men frågan är hur jag ska kunna ut tills dess efter det här...

Ruvardag 3 - dagarna går

45 min kvar av ruvardag tre, snart inne på fyra hurra! Dagarna går sakta men säkert.

Jag har kollat tillbaka på föregående ruvarperioder och upptäckt att jag faktiskt på ruvardag fyra fick ett första symptom - fett hår. Jag vet dock inte hur mycket jag ska jämföra med föregående gånger, för även om det skulle bli ett plus den här gången med så kan symptomen skilja sig åt. Säger i alla fall min vän flerbarnsmamman. Dessutom kör vi ju hormonfritt denna gång så reaktionerna kanske inte är lika kraftiga/tidiga som när man tillför progesteron. Någon som vet?

Ruvardag 1 - hur ska jag leva nu?

Så var det snart slut på ruvardag 1. Så snabbt har den ändå inte gått, men jag har inte tänkt på det hela tiden i alla fall utan mest när jag fått en liten paus på jobbet.

Något som jag däremot har tänkt på är hur jag ska göra nu under ruvarstadiet. Läkaren sa (som tidigare) att det handlar om embryot självt om det går eller inte, och att jag ska leva som vanligt. Till största delen kommer jag att göra det också.

När vi ska på släktmiddag imorgon kommer jag ta ett litet litet (halvt) glas vin, för så tidigt är det ju att embroyt inte ska påverkas. Däremot kommer jag inte ta av de goda ostarna som troligen kommer serveras efter maten, för listeria handlar ju inte om embryots näring utan är en infektion som kan framkalla missfall (om jag har förstått det rätt). Jag kommer också att överlåta kattlåderensandet till maken.

Vad jag däremot kommer att göra är att försöka boosta mig själv och leva nyttigt. Under vår första ivf så tog jag det superlugnt och det vet vi ju hur det gick... Inför nästa försök tränade jag som vanligt och jag fokuserade även lite extra på fertilitetshöjande yogaövningar och det tror jag att jag kommer att göra nu med. Dessutom försökte jag att äta extra mycket av livsmedel som innehåller vitamin E, som också ska vara bra för fertiliteten, och det är väl aldrig fel att få i sig vitaminer. :-)

Troligen spelar det ingen roll för hur det går med det här embryot, men det är ju inte fel att känna att jag gjort det jag kan.

Ruvardag 0 till ända

Tänkte bara uppdatera en snabbis innan läggdags och berätta att jag numera är ruvare!

Återföringen gick så bra så. Embryot hade klara upptiningen bra och till och med börjat dela sig, så det såg väldigt bra ut tyckte läkaren. Fem celler hade det vid införandet, det är lika många som E hade så det känns ju hoppfullt.

Det hela kändes för övrigt väldigt galet. Eftersom vi gått hos en samarbetsläkare för allt utom ÄP och ET så har jag inte varit på kliniken sen vi fick tillbaka E:s embryo och gissa om det var en märklig känsla att gå in genom de där dörrarna. Det som vi upplevt där...både hopp och hopplöshet. Numera är det ju också "stället där E blev till" och som vi alltid kommer att förknippa med stor stor tacksamhet.

När vi gick därifrån tittade jag och maken bara på varandra och skrattade. Tänk att jag kan vara gravid igen om två veckor! Det är faktiskt helt galet. Kan vi verkligen ha sån tur att lyckas på första FET:et? Hoppas hoppas hoppas.

Nu väntar alltså två ruvarveckor. Läkaren sa vi skulle testa på fredag om två veckor, men vi får se vilken veckodag det blir (har ju aldrig kunnat hålla mig från tjuvtestande tidigare). Ska bli spännande att se hur snabbt det går den här gången och hur mycket det kommer att uppta min tid. Det är ju full rulle här hemma vanligtvis så jag hoppas att det blir snabba veckor.

Klockan är 12 och ingen har ringt!

När jag pratade med kliniken i söndags sa de att hade inte embryot klarat upptiningen skulle de ringa mellan 11 och 12. Ingen har ringt!

Helt säker är jag dock inte förrän vi är där och ser embryot på skärmen. Men det känns som om förutsättningarna är bättre i alla fall. Gissa om jag har gått som på nålar nu under morgonen?! Även om det är ca 75% att embryot klarar sig, så har jag ändå tänkt att vi skulle vara bland de där ledsna 25%.

Nu en snabb lunch och sen sticker vi. Klockan 15 ska vi vara på plats, och vi har en bit att åka. Tyvärr måste vi ta med E för det sket sig med barnvakten. Jag ska inte sticka under stolen med att det känns lite roligt att få ta med henne där hon blev till, och visa upp henne för personalen, samtidigt som det känns jobbigt med tanke på alla som sitter där i väntrummet och helst av allt önskar sig det vi har.

Å andra sidan är det ju hoppfullt med alla IVF-barn. Jag minns när vi var där och fick tillbaka E:s embryo, då var där ett par som skulle försöka få syskon och där den lilla sprang runt runt i väntrummet med pappan tillsammans på att mamman skulle kvickna till efter ÄP. Jag minns att jag inte tyckte att det var jobbigt då, utan snarare - hoppas att det där är vi om ett par år. Och tänk att där är vi nu! :-)

Håll tummarna för en lyckad återföring!

...och igen

Det bidde en glad gubbe idag igen! Tror inte att det har hänt mig tidigare, men jag vet faktiskt inte om jag verkligen fortsatt att testa efter utslag. Jag vet att jag gjorde det förra månaden (eftersom jag har bildbevis) och då var det bara en dag och sedan blev strecket svagare. Kan det vara för att det var två ägg den här cykeln som ägglossningen är "starkare"?

Funderar på om jag och maken ska öka chanserna på egen hand. ;-) Tänker följande:
Blir det ingen återföring så har vi i alla fall inte "slösat bort" cykeln.
Fast det spelar troligen ingen som helst roll, vi har ju inte lyckats själva hittills så varför skulle vi göra det just nu.
Och tänk om det blir trillingar (2 ägg + ett embryo)!

Haha, vad galet hjärnan svänger om ibland...från noll till hundra...

Glad gubbe

Imorse dök den glada gubben upp, hurra!

Jag hade det på känn, inte bara för att det är CD14 idag, utan också för att jag haft vissa kroppsliga känningar.

Ovan dagens test. Dels det digitala utslaget, dels den tillhörande stickan som jag matat ut (och som väl är vad gubben utgår ifrån), och till sist testlagrets utslag. Känns ganska lika om man jämför teststickorna.

Så, nu är det bara att hålla tummarna. Första delmålet är självklart att det över huvud taget blir en återförning, sedan är det ett plus på graviditetstestet som gäller. Kommer vi så långt är det sen andra delmål som gäller. :-)

Nervig

Har jag sagt att jag är rätt nervig inför syskonförsket?

På ett sätt är jag väldigt självsäker och tänker "snart är jag gravid igen" och "vi har ju faktiskt lyckats förut, klart att det går bra". I min hjärna är det kritiska bara själva upptiningen, får jag bara tillbaka embryot så är det klart att jag testar positivt, eller...?

Det finns någonstans där inne att "tänk om det inte går", tänk om FET:en inte funkar, oavsett om det beror på tiningen eller något annat, och tänk om vi får försöka och försöka med nya ivf-försök och det inte går. Tänk om det inte blir en gravid sommar?

Å ena sidan tänker jag att jag ska nog vara inställd på att det inte funkar, å andra sidan tänker jag att det är ju bara bra att vara självsäker och tro att det funkar. Jag har oroat mig och varit ledset och tagit ut sorg i förskott tidigare, det är väl lika bra att vara glad nu när jag kan. Skiter det sig så gör det ju det oavsett.

Nej, nu bestämmer vi det. Det blir en gravid sommar. Tanken med att göra FET:en nu var framför allt att om det inte funkar så hinner borde vi hinna med ett försök innan sommaren. Och med två chanser så är det ju klappat och klart, eller hur?! :-)

Och PS. Ingen glad gubbe idag heller, kanske imorrn?

Testar, som sagt

Ja, här testas det friskt.

Av någon anledning har jag blivit rädd för att missa ägglossningen. Trots att jag varje månad jag någonsin testat har testat på morgonen och fått utslag alla månader utom en, så har jag nu testat även under kvällen för att helt vara på den säkra sidan. Dessutom kör jag dubbelt med både Testlagrets och Clearblues. Galet som sagt. Men jag ser det också lite som ett intressant test för att se hur starkt strecket kommer att vara på TL:s test när jag får glada gubben på CB.

Inget utslag än. Får se vad som händer imorgon. Hoppas i alla fall på utslag senast måndag så jag åtminstone har ett besked att lämna på jobbet kring vilken dag jag måste vara ledig.

Utslag måste jag väl få i alla fall, de sa ju på kliniken att det var två fina blåsor på gång...

Testing testing

Som sagt testar jag med ägglossningstickor sedan ett par dagar tillbaka. Inget utslag än dock, men jag testar på. Som sagt är gissningen att det blir på lördag, och då blir det ett besök på kliniken på tisdag. Förhoppningsvis måste jag säga, för allt beror ju på om embryot klarar upptiningen.

Jag tänkte bidra med en bild på förra månadens tester. Jag har testa ändå sedan jag fick tillbaka mensen, men inte tänkt på att fota förrän förra cykeln.


Här började jag testa lite sent, på dag 12 och på CD13 visade testet utslag. Dagen innan syntes inget alls, och dagen efter syns ett litet svagare streck.

Jag hittade för övrigt en superbra blogg om att testa med ägglossningsstickor:
http://teskedinfo.blogspot.se/2010/03/agglossningstester.html
Framför allt bra med en massa bilder på hur det kan se ut, det har verkligen varit till hjälp när jag kollat på stickorna och funderat på om strecken varit tillräckligt starka eller inte. Ett plus också för att hon har skrivit ut när hon har haft ÄL-känningar.

Ett lästips för alla som är intresserade av ÄL-tester alltså.

Läkarbesök

Eftersom läkarbesöket jag skulle haft förra veckan blev uppskjutet så var jag där idag istället.

Den främsta anledningen till att jag ville komma dit var för att jag haft ont i höger sida upprepade gånger den senaste månaden, och jag ville mest kolla hur stor cystan skulle vara och om den skulle sätta käppar i hjulet för vår kommande FET. Döm om min förvåning när det inte var något alls där! Det var skönt både för att jag faktiskt gått tre månader utan p-piller sedan jag fick tillbaka mensen och utan att en cysta uppenbarat sig. Kanske har endometriosen påverkats positivt av graviditeten ändå?

Annars såg allt bra ut och det var superskönt bara att få vara där och få en liten koll. Slemhinnan byggdes på fint och jag hade två äggblåsor på gång (vi har faktiskt anlag för tvillingar i min släkt). Vi räknade att det var CD9 idag, och hon sa utifrån slemhinna och äggblåsor att jag borde nog börja testa för ägglossning. De senaste cyklerna har jag faktiskt testat med Testlagretstickor som jag haft hemma och jag började för ett par dagar sedan att testa igen, för säkerhets skull, men efter besöket gick jag in på Apoteket och säkrade upp med ett digitalt test från Clearblue. Kanske lite överambitiöst för jag har tyckt att Testlagrets stickor funkat bra tidigare, men eftersom vi bara har ett FET-försök så vill jag inte lämna något till slumpen och behöva fundera på om strecken är tillräckligt starka.

Enligt mina beräkningar utifrån mina senaste cykler borde vi få en glad gubbe på Clearbluetestet på lördag eller söndag (CD13 eller 14), men kanske går det snabbare med tanke på vad hon sa om testandet. Innan graviditeten hade jag dels längre cykler, dels ofta ÄL på CD16-18, men kroppen kan ju vara annorlunda nu. Huvudsaken är att allt såg bra ut och verkar stämma överens med kroppen.

Ett tillägg

Apropå mitt senaste inlägg så måste jag ändå lägga till att när jag tagit det där förbannade testet så gick jag ut till E som lekte i vardagsrummet med sin pappa, och när jag satt mig där en stund så var tankarna på testet hyfsat snabbt bortglömda.

För det är ju så, att hur det än går med ett syskon till dottern, så är jag för alltid hennes mamma. Våra försök nu handlar inte om ett liv med eller utan barn. Det är inte alls samma liv eller död-känsla som jag hade då, när jag funderade på hur jag skulle kunna leva om vi inte lyckades. Självklart kommer jag att bli besviken om det visar sig att vi inte kan få ett syskon, och vi kommer att kämpa för att få det, men jag är redan mamma. Den stora skillnaden mot förra försöken är nog att nu är jag lycklig och lever under tiden, förra gången väntade jag bara på att livet skulle börja.

Veckan som gick

Åh vad glad jag blev över era kommentarer och att det faktiskt är folk som tittar in här ändå! Tack tack tack för att ni kommenterar!

Vad har hänt sen sist då?

Jag har tagit ett graviditetstest (mensen var lite lite sen och hoppet väcktes såklart) som visade att jag var totalt ogravid. Jahapp. När jag stod där med den negativa testet i handen svor jag att nästa gång jag tar ett graviditetstest ska det minsann visa positivt. Så måste det bli!

Sen kom den försenade mensen självklart med buller och bång samma dag som jag bokat in ett besök på kliniken för undersökning. Det var turligt nog inga problem att boka om, trots att jag ringde mindre än tre timmar innan den inbokade tiden. Det är snälla på vår klinik!

Anledningen att jag ville boka in ett besök var att jag haft lite ont i sidan den senaste tiden, och jag vill kolla upp att det inte är någon cysta som kan sätta käppar i hjulen inför vår FET. Jag var på kliniken innan jul och undersökte både hur det såg ut på cystfronten och mitt TSH-värde (eftersom det var högt inför förra ivf:en) och då såg allt bra ut, men det är ju fyra månader sedan nu så det kan ju ha förändrats. Jag hoppas bara att allt ser bra ut så att vi kan gå vidare!

Mensen fick mig för övrigt riktigt låg, för första gången sedan vår skrutt föddes. Jag tror att det dels handlar om att tiden går, men framför allt för att det var en så tydlig signal att något hoppsan-barn blir det inte för oss. Dessutom tror jag att det också (kanske mest till och med) handlar om att i och med att vi nu går över till nästa steg så väcks både hoppet och rädslan mer "på riktigt. Vi har bara ett embryo, och jag är livrädd för att det inte ens ska gå att tina upp. Då är nästa steg en "riktig" ivf, och då börjar vi prata hopp och rädsla på allvar. Kommer vi ens att kunna få ett syskon, och hur många försök kommer det i sådana fall att ta?

Kanske är riktig tur att jag bestämde mig för att blogga här igen...

Blogga om ett syskon?

Ibland tänker jag att jag borde skriva här igen. Livet som småbarnsförälder är underbart och dottern är nu en helt fantastisk liten ettåring med en härlig personlighet. När hon säger "mamma" känns det som om jag vunnit högsta vinsten på lotto.

Ändå gapar vi efter mer. Redan när dottern låg där inne i magen och skvalpade började vi prata om ett eventuellt syskon och när och hur. Det var ju inte så lätt att få dottern, så varför våga chansa och vänta länge? Nu tickar tiden närmare och närmare det vi har bestämt, med skräckblandad förtjusning.

Den senaste tiden har många i min bloggomgivning blivit gravida. Just sådana som kämpat för första barnet och nu fått andra barnet som en överraskning. Himla härligt att det kan vara så! Samtidigt har det gått mig att tänka på vårt syskonförsök på ett helt annat sätt, särskilt som många av dem har barn jämngamla med dottern. Det som i mitt huvud var en nästan omöjlighet och ett "haha, säkert" när personalen på BB började prata om preventivmedel, har börjat växa i mitt huvud som ett "varför inte vi också?". Samtidigt dröjde det väldigt länge för min mens att komma tillbaka, nästan elva månader, så vi har ju egentligen inte haft så många försök att tala om.

Jag har en annan blogg nu som jag tycker är jätterolig, men just det här känner jag att jag inte kan skriva om där. Jag vågar helt enkelt inte utelämna mig så mycket där, framför allt för att det är många på jobbet som läser den bloggen.

Vi har ett embryo i frysen, och vi har haft kontakt med kliniken om det skulle funka att sätta in det när vi har tänkt. Frågan är bara om jag ska blogga om det? Klarar jag verkligen att gå igenom allt vad ett FET innebär med nervositeten kring tiningen, ruvningen, och bara återseendet av kliniken, utan att blogg om det?