Välkommen 2010!

Äntligen nytt år. Jag ser verkligen fram emot att lämna skitåret 2009 bakom mig och se framåt istället. Den enda ljusglimten under det gångna året var mitt och makens bröllop. Det var verkligen fint och planeringen av det gjorde att jag orkade med våren trots all barnlängtan. Sedan kom hösten och då fanns det inget som kunde hålla tankarna borta, plus att då fick vi ju också beskedet om att det var kört för vår del att köra vidare på det "naturliga" sättet. Jag hade hoppats så mycket på att 2009 var året som vi både kunde bli gifta och gravida, men så blev det ju inte...

Nu hoppas jag på 2010 istället. Det SKA bli mitt år! Nästa år vid den här tiden ska jag hålla på och rota i garderoben för att se vilka finkläder jag kan få plats i med en stor mage och fundera på vad jag ska dricka istället för champagne. :-) Och jag hoppas på att det är fler bloggerskor som ska få göra detsamma.

Gott nytt år allihopa!

Otålig

Funderar på hur snabbt man kan se effekt av det där levaxinet. Jag har nu ätit tabletterna en vecka och två dagar och jag kan verkligen inte vänta på att få sätta igång med ivf, eller åtminstone få ett datum när vi kan sätta igång med ivf.

Jag kan berätta att jag har väldigt dåligt tålamod även i vanliga fall, men nu är det värre än någonsin. Jag är också mycket medveten om att jag tjatar, men jag kan inte låta bli. Jag är ju såå otålig...

Ett försök att vara social igen

Loggade in på Facebook på första gången på en månad. Kände att jag kanske skulle ge det en ny chans, det är ju trots allt ett rätt bra sätt att hålla kontakten med folk man inte hinner träffa irl.
Antal statusuppdateringar på första sidan som handlade om graviditeter: 5. Det är kul att vara social...

Rean

Idag har jag varit ute en sväng på rean. Tyvärr kunde jag inte undgå att det inte var rea bara på vuxenkläder. Massa små bodysar, sparkdräkter och pyjamasar som bara skrek "köp mig"... Tänk om jag bara visste att det här skulle gå vägen, och tänk vad underbart att kunna gå runt med en stor mage och köpa gulliga kläder. Nu försökte jag bara vända bort blicken och snabbt gå vidare till vuxenavdelningen.

Kan dessutom berätta att det inte blev något köpt alls, vilket nog var lika bra. Jag har dessutom svårt med klädinköpen just nu. Kikar liiite för ofta på kläder med tanken "den här funkar ju även med en växande mage" och undviker att köpa nya jeans för att jag tänker tanken att "snart kanske jag ändå inte kommer i dem". Känns lite som om jag är ute på hal is...

Julen, del 2

Nu har vi firat både del 2 och del 3 av julen och därmed är faktiskt vårt officiella julfirande slut. Mycket skönt kan berättas.

Jag har sjunkit ner i någon slags juldepp, vilket kan bero på flera saker. Det första är ju så klart det här med att vara barnlös på en sån barnens högtid. Det känns i kroppen, det gör det. Dessutom har det under de här dagarna märkts att makens syskonbarn börjar bli så pass stora att de får glädje av varandra. Det känns verkligen hemskt att säga att det är svårt för mig att se. Just för att det binder ihop makens två syskon och gör vårt utanförskap än lite mer tydligt. Plus att det blir så tydligt att vårt barn kommer att halka efter de där två.

Ytterligare en sak som känns tung är ovissheten just nu, jag hade på något sätt hoppats att vi antingen skulle ha kommit igång redan eller åtminstone haft ett datum att gå på. Nu vet jag inte när vi kan komma igång, eller ens om vi kan komma igång över huvud taget... Jag är så fruktansvärt nervös för att de ska säga att det inte ens är någon idé att vi försöker med ivf. En sak som har spätt på den oron att senast jag var på besök hos min vanliga läkare (inte ivf-kliniken alltså) så såg hon cystan lite dåligt och remitterade mig vidare till en specialist på samma mottagning, och jag fick en tid redan 4 januari. Tyvärr säger mig min magkänsla att sånt här händer bara om det är något som är fel... Jag hoppas dock på att det är så att min läkare har dåligt samvete för det här att labbet slarvade bort våra hiv-prover och därmed vill snabba på det hela lite, men det hela gör mig ju nervös. Jag vill ju bara få ett datum när vi kan sätta igång! Det känns som att vi bara går runt och trampar och det är lite tungt just nu.

Men så här är det ju, det går upp och ner. Vissa dagar är jag hoppfull och känner att snart får vi sätta igång med ivf:n och så får vi vårt efterlängtade barn. Andra dagar är jag rådeppig och oroar mig till tusen för att vi aldrig ska få bli föräldrar. Idag är en sådan "andra dagar"-dag. Jag hoppas på att det vänder snart...

Julen, del 1

Nu har vi första delen av julfirande klart, själva julafton med makens mamma och syskon. Det var väldigt trevligt, men också lite som jag befarade; att det skulle kännas lite extra jobbigt med julen när båda makens syskon har barn och inte vi. Det var många tillfällen under kvällen då det kändes lite extra i hjärtat tyvärr. Ett av tillfällena var när jag och svägerskorna satt och tittade på Kalle Anka. De hade varsitt barn i knät och mitt knä kändes som att det verkligen gapade tomt. Som tur är har jag en underbar katt som vet när hon behövs, så hon kom till min undersättning för att fylla ut knäet. Ibland vet jag faktiskt inte vad jag hade gjort utan den där underbara kattdamen, hon har räddat mig många gånger och hindrat ett litet stygn i hjärtan från att övergå till riktig ledsamhet.

Idag väntar andra delen av julfirandet när vi ska till mina föräldrar. Det är lite lättare, för ingen av de medfirande har småbarn.

God Jul!

God jul på er alla läsare! Hoppas att detta är den sista barnlösa julen för oss allihop. Jag inser att det är lite tight för mig att hinna få fram ett barn till nästa jul, men ligger det en liten en i magen när jag går runt och pyntar nästa år så räcker det så bra så. ;-)

Ser fram emot julafton i morgon även om jag är lite nervös också för hur "barnlös" jag ska känna mig när vi firar med makens syskonbarn för första gången. Jag har bland annat förstått att de ska få massvis av paket. Det är inte så att jag är avundsjuk på själva paketen, men det är klart att det kommer att kännas lite när deras föräldrar öppnar paket på paket på sina barns vägnar (barnen är för små för att öppna själva).

Sista gnället innan jul

Hör jag en människa till som säger "julen är ju barnens högtid" så kräks jag!

En smula optismism

Vi har en barnvagnsaffär ganska nära oss, och nu när vi bar hem granen så gick vi den vägen. Jag har länge haft svårt för att gå förbi utan att snegla in, och nu märkte jag att även makens ögon hade öppnats. "Kanske ska vi fråga brorsan om vi kan få köpa deras barnvagn..?" var hans tanke. Jag vågar inte riktigt tänka så långt (inte högt i alla fall), men åh vad jag glad jag är för att han gör det. Ibland är det så himla härligt med en smula optimism.

Vilken dag...

Idag är inte en av mina favoritdagar...

Det började med ett läkarbesök på privatkliniken där maken skulle lämna lite extra prov pga sitt avvikande resultat. Jag var inbokad att följa med, egentligen skulle det inte vara något mer än att jag skulle få levaxin utskrivet. MEN det visade sig att kliniken inte hade fått in våra prover på HIV mm, de hade kontaktat sjukhuset, men där hävdade de att det inte fanns någonting. Så det var bara att knalla till provtagningen igen, för att ta ett prov som vi faktiskt redan har tagit. Det skulle väl inte vara så farligt om det inte var så att jag är extremt svårstucken. Nu fick sköterskan sticka tre gånger för att över huvud taget få ut något och usch vad jag tycker illa om det. Jag blev så yr i huvudet så att jag fick ligga på en brits när de skulle sticka tredje gången. Och som om det inte var nog med det, så ramlade jag i en stor snödriva när vi skulle skynda oss till bussen på väg därifrån.

På grund av provtagningen över huvud taget och på grund av att det var lite problematiskt i synnerhet, så blev jag sen till jobbet. Väl där väntade nästa överraskning. Min kollega, som bland annat avlastar mig väldigt mycket, har blivit sjukskriven för utbrändhet. Väldigt jobbigt för henne givetvis, men också för mig eftersom min möjlighet till avlastning försvinner. Nu ska jag bara akta mig så jag inte går samma väg som kollegan, vilket skulle vara lätt hänt som min arbetsbelastning ser ut just nu. Att det har gått ihop över huvud taget har berott på den snälla och avlastande kollegan som nu alltså har gått in i väggen. Det här känns ju inte särskilt roligt alls, och särskilt inte med tanke på behandlingen. Känns som att det är viktigt att jag har möjlighet att ta det lungt och inte stressa för att öka våra chanser när vi väl börjar. De säger ju att stress inte ska påverka, men då menar de väl "stressen och oron över barnlösheten" och inte stress i bemärkelsen "jag håller på att jobba ihjäl mig".

Sedan var det på eftermiddagen dags för nästa läkarbesök, på sjukhuset. Även min läkare där var väldigt förbryllade över att våra prover inte kommit fram. Hon fick ringa ett antal samtal innan det visade sig att proverna faktiskt fanns, men de hade hamnat fel och inte i datorn. Vi hade alltså kunnat slippa att ta om proverna om de bara hamnat rätt från början. Då hade dessutom remissen redan varit på gång. Nu måste min läkare få provresultatet på sitt bord innan hon kan skicka remissen. Känns som att allting går vår väg just nu...inte riktigt...

För att avsluta med något positivt kan jag berätta att vi har köpt gran. Jag kände mig så himla glad när vi bar hem den och förhoppningsvis kan jag snart lämna jobbet bakom mig för en skön julledighet.

Julkänslor

20 december och bara fyra dagar kvar till julafton. Vi har plockat ner jullådan och förberett för granen och allt börjat kännas lite mer juligt. Det känns jättehärligt eftersom jag älskar julen, men samtidigt är det en dubbel känsla. Barnlösheten känns helt enkelt lite mer än vanligt när vi inte har en liten en att dela detta med. Pulkaåkning, pepparkakshus, gulliga små saker som kläs in i julpapper som ska öppnas av tindrande barnögon på julafton. Jag ser hur vännerna med barn förbereder sig och det skär i hjärtat. Jag vill ju så gärna också.

Julkorten

Nu börjar de droppa in, de "jättegulliga" julkorten på andras barn i tomteluvor. Behöver jag säga att det inte är helt uppskattat hemma hos mig...

Update: Plus vet ni vad det värsta är? Att jag så gärna skulle vilja skicka ett sånt där julkort själv...trots att jag vet hur jobbigt det kan vara att få.

Arg

Ju mer jag tänker på det jag skrev i nedanstående inlägg, desto mer surnar jag till. Tänk om vi hade kunnat få reda på detta med makens simmare redan i våras! Jag har ju ventilerat min oro med min läkare tidigare, men hela tiden blivit avvisad. Jag förstår att man inte gör utredning på gemene man som "oroar sig", men när man har ett par där kvinnan har en sjukdom som ogärna ska vara obehandlad och dessutom cystor som man vet växer så fort de inte är under behandling, så hade sjukvården väl kunnat kosta på sig ett par enkla prover! Inte nog med att vi hade sparat tiden vi försökt själva, och alla tårar vid våra misslyckade försök, jag hade med största sannolikhet inte haft den här cystan som ju inte är positivt inför en behandling.

Jaja, egentligen är det ju dumt att gräma sig över det här. Jag kan ju inte vrida tiden tillbaka, så nu gäller väl det bara att se framåt.

Fler tråkiga besked

Idag pratade med läkaren igen, och det var inte roligt. Inte nog med att mitt prov fortfarande visade på högt sköldskörtelvärde, svaren från makens spermaprov hade också kommit och de var enligt läkarens uttryck "ganska avvikande". Inte nog med att det är fel på mig, nu har vi ytterligare ett problem...

Jag försöker att tänka positivt; läkaren sa att det inte var så illa att det inte skulle gå att göra ivf. Plus att det här är ju ytterligare ett svar på varför det inte har fungerat när vi har försökt på egen hand och det betyder kanske alltså att det inte bara beror på mitt tillstånd. Det är väl ändå lättare om det är mannen som det hänger på, så kanske skulle det räcka för oss att få ett ägg befruktat och sedan kanske min kropp klarar av att göra resten!

Nu ska jag bara hålla kvar den här positiva attityden, det är ju inte så lätt alla gånger. Vi har fått en ny läkartid på måndag då maken ska få göra ett nytt prov och jag ska få levaxin. Hoppas att vi då kan få något besked om hur vi ska gå vidare. Någon annan som fått levaxin - fanns det möjlighet att börja nedreglera samtidigt eller måste man vänta tills sköldkörtelvärdet gått ner?

Svinissprutan, del 2

Lagom till att jag började bli lätt frustrerad över att sprutan mot svinis aldrig blev taget så kom ett trevligt besked - i morgon kommer vår företagshälsovård och vaccinerar alla. Verkligen skönt att få det gjort och att slippa tänka på det. Nu ska jag bara oroa mig för min spruträdsla... men det kanske å andra sidan är bra övning inför ivf.

Hur många barn

I helgen var jag och maken på middag hos ett par vänner till oss som har tre barn, den äldsta är fem år. Det var minst sagt livligt, och när vi var på väg hem sa maken "vi börjar med en va?".

Vi har diskuterat det här med antal barn. Jag har redan storhetsvansinne säger att jag vill ha tre stycken om jag får välja, gärna i rätt snabb takt. Maken är mer realist och säger att vi ska ju vara tacksamma om vi får ett. Jag vet ju att han har rätt, men jag har drömt om en stor familj och har också svårt att inte tänka ett steg längre och att se bilden av min lilla familj framför sig. Men en sak i taget, nu fokuserar vi på att få ett barn över huvud taget.

För övrigt hoppas jag verkligen att läkaren återkommer med provsvaret kring mitt sköldkörtelvärde redan i veckan. Om det nu är så att jag måste medicinera ner det, vilket jag tror, så hopppas att jag att det skulle kunna göras samtidigt som nedregleringen. Om den nu ska vara så pass lång som jag tror så skulle det vara skönt att få komma igång så fort som möjligt.

Och den där jävla sprutan...

...kan jag bara få den nu! Hur skeptisk jag än har varit (och fortfarande är en smula) så vill jag bara ta den. Innan vi går in i behandlingar och förhoppningsvis graviditet. Men allt det här med vem som får och inte får ta sprutan gör mig bara förvirrad, tycker att man hela tiden får höra "inte än, fortfarande bara riskgrupper och barn", men ändå får folk vaccinet hela tiden.

Gravidfrågor på jobbet

Med anledning av att jag har varit iväg mycket på läkarbesök den senaste tiden så är det två av mina kollegor som har frågat om jag är gravid. Jag måste ju erkänna att det vore skönt att berätta varför jag egentligen är borta, men jag har dragit slutsatsen att det inte är särskilt bra att börja prata om barn när man vill byta tjänst. Jag har ju några kollegor som jag står lite närmare, men jag vågar nog inte berätta för någon om jag inte är redo att berätta för alla. Hur har ni andra gjort, är det någon som har valt medelvägen att berätta för någon/några utvalda (förutom chefen)?

Om att tycka till om andras barnskapande

Jag känner mig en smula skeptiskt till det här inlägget om att fotbollsfrun Malin Wollin tycker att modellen Mini ska bli gravid. Visst blir jag sur på folk som tror att de kan "planera barn" efter när det passar i livet, men det här känns mer i klass med kommentarerna på jobbet om att "nu är det väl ändå dags för er!". Tycker dock att det är positivt att så många kommenterar att "vad vet vi om deras situation, de kanske har försökt hur länge som helst men kanske inte vill gå ut med det". Ingen kommenterar dock att man är två som skaffar barn och oavsett vad Mini säger eller tycker så är det faktiskt inte enbart hennes beslut att "Bli-med-barn"...

Rapport

Tack för era synpunkter kring läkarbesöket. Det blev dock inte så mycket frågande, för det visade sig att mitt sköldkörtelvärde inte var så bra... Visserligen låg det i alla fall inom gränsen för det normala sa läkaren, men vid en behandling vill man ändå ha ner det så att man har optimala förutsättningar. Till att börja med ska jag dit imorrn och ta ett nytt prov så får vi se. Jag hoppas verkligen att det höga värdet kan ha varit något tillfälligt så att jag inte behöver behandlas mot det också!

I alla fall så tappade jag lite fokus på de frågor jag förberett. Jag vill ju ha svar på dem innan på vi börjar med en behandling, men det kommer ju att bli minst ett möte till. Svaren känns också inte heller särskilt avgörande för om vi ska göra behandlingen eller inte, det handlar mer om att vi vill veta vad vi kan förvänta oss.

Ska jag vara ärlig känner jag mig en smula nere efter besöket, känns som om vi har tagit ett kliv tillbaka och fått ytterligare ett hinder som vi måste över. Plus att jag känner mig väldigt orolig över våra chanser att lyckas. Maken känner sig dock optimistisk, till den grad att han tror att vi kommer att lyckas på första försöket. Det känns uppmuntrande i alla fall. Och jag försöker att tänka så här, att vi måste ju ha en chans, annars skulle de ju ha avrått oss.

Tips

Imorgon är det dags för det efterlängtande besöket hos kliniken. Jag hoppas verkligen att vi kan få sätta igång så fort som möjligt. Mitt "mål" är att hinna fullfölja en behandling innan sommaren - tänk om jag skulle kunna tillbringa sommaren gravid (*drömmer*).

Ni som har koll - vad är bra att tänka på så här i förväg? Vad är bra att fråga om? Det enda jag kan komma på just nu är frågorna nedan:

• Vad räknar kliniken som en behandling? Om vi inte får tillbaka något ägg t ex, räknas denna gång ändå från det tre-pack vi planerar köpa.

• Hur fungerar det om det blir så att vi inte lyckas vid första försöket, men ändå har fått embryon över i frysen. Kan vi göra en till fullbehandling eller måste vi ta av frysen först?

Fyll gärna på med frågor jag borde ställa...

Tillägg

Nu när jag läste Toncis inlägg om trötthet, kände jag att jag var tvungen att göra ett tillägg till det jag skrev inatt om dopet och festen. Jag hade trevligt också, stundvis, men det som för mig är en den övergripande känslan just nu är att jag hela tiden måste kämpa för det. Jag vet inte vad jag ska prata om längre när jag träffar vänner som inte är bland de allra närmaste. Jag vet inte vad jag ska svara när de frågar hur det är, eller vad som händer i mitt liv just nu. Jag är livrädd för att folk ska börja prata om barn, för jag vill inte höra hur de resonerar kring syskon eller första barnet, och jag vill absolut inte att det ska dyka upp några frågor hur vi tänker. Samtidigt är mitt liv så pass inskränkt just nu, så jag har egentligen inget annat att prata om (inget intressant i alla fall). De som vet och som jag kan prata om min situation med är jag rädd att tråka ut med mitt gnäll och ältande. Ska jag vara ärlig så känner jag mig som världens tråkigaste människa.

Och nästa ex...

Gårdagen förlöpte bra. Det var dock inte utan att jag kände mig en smula utanför på dopet bland alla föräldrar, särskilt när jag och en bekant som satt och pratade om resor fick sällskap av ytterligare en småbarnsförälder och genast slog samtalet om till att bara handla om barn. Sånt är så himla trist. Men det fanns ju lite andra barnlösa där också, och alla föräldrar ville dessutom inte bara prata om sina barn... Det var dessutom ingen som frågade mig om våra barnplaner, jätteskönt. Däremot fick maken frågan fick jag höra efteråt, och han hade berättat bara. Tycker att det är skönt att han har den inställningen att det inte är en så himla stor grej.

Festen var trevlig dessutom. Ett av mina ex var där (inte samma som jag skrev om tidigare), det är inget ovanligt för vi umgås fortfarande i samma bekantskapskrets så vi ses då och då. Tyvärr berättade han för mig att han och hans tjej försöker få barn. INTE vad jag ville höra. Visserligen bättre än att få höra att de redan var gravida, och han sa dessutom "men det är ju inte så lätt", men ändå. Som det ser ut för oss så kommer de säkert också hinna före! Dessutom sade mig min gravidradar att det är en annan i bekantskapskretsen som är gravid. Det var framför allt en känsla jag fick bara, men sådana brukar stämma skrämmande väl nu för tiden.

Wish me luck

Idag ska jag på två event: Makens brorsdottter ska döpas, och på kvällen ska vi på middag/fest hos en par vänner. Roliga grejer, visst, men det kommer även att krylla av småbarn där (särskilt på dopet) och säkerligen kommer någon att visa sig vara gravid som jag inte visste om. Om någon visar sig vara gravid går jag hem! Många av vännerna har jag inte sett sen mitt och makens bröllops i somras, kan tänka mig att det är en hel del som kommer att kasta blickar på min mage dessutom. Jag får väl se till att ta ordentligt av vinet för att undvika eventuella frågor... ;-)

För att tankarna på annat...

...gör jag det här formuläret som jag sett hos många bloggerskor jag läser:

1. Hur gammal är du om fem år? 34, med mindre än tre månader kvar till 35…

2. Vem var den senaste du träffade? Maken sitter i samma rum, annars var det en kollega som jag hade sällskap med på tunnelbanan

3. Hur lång är du? 160

4. Vilken var den senaste film du såg? Tror att det var Transformers som gick på tv förra helgen.

5. Vem ringde du senast? Ringer en hel del på jobbet, tror att det var till vår ekonomiavdelning som jag ville skulle justera lite saker.

6. Hur löd ditt senaste sms och till vem? Igår till mannen där jag bad om ursäkt för att jag varit sur tidigare på dagen.

7. Vad är dagens planer? Soffan och tv. Nya "På spåret" kan jag ju inte missa! (Ja, jag är en tant.)

8. Föredrar du att ringa eller skicka sms? Absolut ringa. Sms brukar ofta leda till långa konversationen kring något som kunde klarat av på tre minuter på telefon.

9. Är dina föräldrar gifta, sambos eller skilda? Gifta.

10. När såg du senast din mamma? Förra helgen när vi var på ikea tillsammans.

11. Vilken ögonfärg har du? Blå.

12. När vaknade du idag? Klockan ringde 07.00, men jag snoozade till halv åtta.

13. Har du någon gång hittat en katt? Nej. Tycker dessutom oftare att katter brukar hitta en, min mormor har fått katter två gånger som stått på trappen och bestämt sig för flytta in.

14. Vilken är din favoritplats? Åh, vad svårt. Hemmet ligger ju bra till, sommarstället likaså. Och Paris.

15. Vilken plats föredrar du minst? Jag är inte så förtjust i hissar…

16. Var tror du att du befinner dig om tio år? Jag vill gärna bo kvar i Stockholm, vilken stadsdel får vi se. Maken har sett ut en särskild skola till våra framtida barn, och jag vill ju gärna slippa sätta dem på tunnelbanan på morgonen...

17. Vad skrämde dig som barn? Jag hade, och har forttfarande om än i en mildare form, cellsträck. Plus att jag sen jag lärde mig läsa tidningen var väldigt rädd för krig.

18. Vem fick dig att skratta senast? Det var ganska roligt på jobbet idag, en kollega beskrev hur hon, 29 år, hade nekats att köpa lättvinsglögg på Konsum.

19. Är du för ung för att äga vinylskivor? Nej. Däremot har vi ingen förstärkare till spelaren, så skivorna befinner sig för tillfället på vinden.

20. Har du stationär eller bärbar dator? Bärbar dator.

21. Sover du med eller utan kläder på dig? Alltid utan.

22. Hur många kuddar har du i sängen? En, sen har maken en också.

23. Har du någon gång spytt på fyllan? Många gånger, men det var åratal sen nu.

24. Föredrar du skor, strumpor eller barfota? Jag gillar barfota egentligen. Tyvärr är jag oftast för frusen, men sköna sommardagar så…

25. Är du social? Det varierar. Jag har förstått att jag är mer social än vad jag tror faktiskt. Sen jag för första gången flyttade ihop med någon (två kompisar i tidiga 20-åren) har jag, som hade ett extremt stor ensamhetsbehov i tonåren, märkt att jag har lite svårt för att vara ensam.

26. Vilken är din favoritglass? Choklad, riktigt mörk ska den vara.

27. Vad skulle du göra om du vann en miljon? Köpa den där tomten som vi håller på att vela om, betala av studielånet.

28. Tycker du om kinamat? Jo, den som kan ätas på Ho’s i Hornstull. Inte det som serveras på random svensk kinakrog.

29. Tycker du om kaffe? Nej, har aldrig kunnat smaka mer än en tesked ungefär.

30. Vad dricker du till frukost? Te, varm choklad eller juice.

31. Sover du på någon särskild sida? Jag växlar friskt. Menar man sängsida sover jag däremot på höger, både i vår säng hemma och på landet. (Och på semester när jag tänker efter.)

32. Kan du spela poker? Jepp, det kunde jag redan som liten när jag spelade om tioöringar med mormor och morfars vänner.

33. Tycker du om att mysa? Det beror väl lite på vad man räknar som att mysa. Att ligga i soffan med ett glas vin och en katt i knät och en make vid sidan är mys för mig, och det tycker jag om.

34. Är du en beroendemänniska? Ja, det tror jag nog.

35. Känner du någon med samma födelsedag som din? Jag har jobbat med två personer födda på samma dag. (Varav en född samma år och på samma sjukhus…) Plus att en annan kollegas dotter föddes samma dag.

36. Vill du ha barn? Ja, hemskt gärna.

37. Kan du några andra språk än svenska? Engelska och Franska. Sen har jag faktiskt börjat påstå att jag kan lite norska och danska, är svårt att undvika i mitt jobb.

38. Har du någonsin åkt ambulans? Ja, när man precis upptäckt min första cysta vred den sig så att jag ramlade ihop på golvet. De trodde att den kunde ha spruckit och så blev det ambulans.

39. Föredrar du havet eller en pool? Havet, alla gånger.

40. Vad spenderar du helst pengar på? Böcker och mat.

41. Äger du dyra smycken? Nej. Jag har några diamanter, men de är av det blygsamma slaget, och vigselringen är slät.

42. Vad var det senaste du stoppade i munnen? Vin.

43. Vem är den roligaste människan du känner? Svårt val, kan nog inte svara.

44. Välj ett ärr på din kropp? Jag har ärren från min titthålsoperation, de skulle jag helst vara utan.

45. Vad har du för ringsignal? En som låter ring-ring.

46. Har du kvar klädesplagg sen du var liten? Det finns rätt mycket, jag hoppas verkligen att jag ska få användning av dem någon gång (och gärna snart).

47. Flirtar du mycket? Inte så mycket, men det händer.

48. Vart togs din profilbild för din blogg? Har ingen.

49. Kan du byta olja på bilen? Jag har inte gjort det, men det borde väl inte svara så svårt.

50. Har du fått fortkörningsböter? Nej.

51. Vilken var den senaste bok du läste? Man kan inte hindra ett litet hjärta från att älska – Claire Castillion (rekommenderas).

52. Läser du dagstidningen? Varje dag.

53. Prenumererar du på någon veckotidning? Nej, men jag har drömmar om inredningstidningar.

54. Dansar du i bilen? Åker väldigt sällan bil.

55. Vilken radiostation lyssnade du på senast? Lyssnar väldigt sällan på radio. Vi har en som står på på jobbet, men jag vet inte vilken kanal.

56. Vad var det senaste du krafsade ner på ett papper? De sista delarna som skulle göras i ett projekt på jobbet.

57. När var du i kyrkan senast? I våras när makens systerdotter döptes.

58. Vad ska du göra nu? Spela lite tv-spel, sen lägga mig.

Journalen

Idag fick jag hem det utdrag ur min journal som vi ska ha med oss till privatkliniken. Usch, det var inte roligt. För det första för att det inte står något om våra prover och jag är både orolig för att det ska vara något fel, och tycker att det är jobbigt att det också kan vara så att makens prov inte är klart. För det andra stod det en massa i journalen som jag inte förstod och som jag tolkar som dåligt. "hö ovarium är litet" och "Liten uterus" kan ju inte vara bra, "litet" måste ju vara dåligt...

Jag tror jag är inne i någon slags oros-flow just nu. Den här veckan har varit jobbig helt enkelt och jag har dels oroat mig för att vi inte ska lyckas alls, även med hjälp av ivf. Dels har jag gått runt och känt "varför just vi" och att det är så himla orättvist att alla runt oss verkar få barn lite hur som helst medan vi bara trampar och trampar. Jag vill bara krypa ner under täcket och komma fram när allting blivit lite lättare.

Och exet också...

Idag fick jag ett besked som jag tror att ingen barnlös vill ha - min förra kille ska ha barn! Det känns hemskt att inte kunna vara glad för någon annans skull, men samtidigt tycker jag att det är lite extra känsligt när det just gäller ett ex. Jag är inte överraskad egentligen, han pratade om barn redan när vi var ihop, men jag hade liksom hoppas att jag skulle hinna före. Usch, det känns snart som jag är den enda barnlösa kvar...

P-piller

Idag var det dags att plocka fram p-pillren igen. Det känns INTE roligt, och dessutom helt fel - knapra piller MOT graviditet när det enda vi vill är att bli gravida.

Jag försöker att se det positiva i det hela; förhoppningsvis kan jag börja med sprayen relativt snart, jag hoppas redan i januari, och det kan ju vara skönt att ha december som en försöksfri månad. Det är tillräckligt mycket ändå utan att försöka klämma in ägglossningsstress. Sedan skulle mensperioden dessutom komma lagom till julafton, och med tanke på den depp som kommit runt de dagarna sedan vi började försöka så vet jag att jag inte kommer att ha lust att vara glad och julig när jag precis fått reda på att vi inte fått världens bästa julklapp.

Ett ps

Nu blir jag dessutom så nervös över att över huvud taget ha skrivit ett inlägg som handlar om jobbet (eller över huvud taget ett inlägg som går utanför den trygga "barnlöshets-sfären") att jag funderar på att ta bort det...

Jobbigt på jobbet

Den senaste tiden har en hel del av mitt liv koncentrerats mot läkevetenskapen, och det går ju tyvärr inte att hålla den delen skild från jobbdelen av mitt liv. Det har varit en del sena mornar pga läkarbesök och många samtal som behöver tas avskilt i konferensrummen. Jag har fått några "hur är det med dig?" men som tur är har jag ju cystan att skylla på...

Just nu är min jobbsituation väldigt knepig, och av den anledningen vill jag väldigt gärna kunna hålla det här för mig själv. Jag står nämligen inför valet att i princip avancera eller gå. Riktigt så har jag inte lagt fram det för min chef, men hon är medveten om att min arbetsroll står inför en förändring som jag inte accepterar och att det finns en chefsposition som jag hemskt gärna vill ha (eller bli erbjuden något likvärdigt). Det hela har dock dragit ut på tiden pga olika projekt som är prio på att slutföra.

Som ni förstår är ju inte det här med att försöka få till en graviditet något som kanske ses positivt i det här sammanhanget. Och det komplicerar ju onekligen saker. Jag som inte varit den som tvekat att ta chanser har nu blivit rädd för att bli arbetslös, vilket onekligen begränsar mig. En gammal kollega till mig menade att jag borde hota att säga upp mig om jag inte får den tjänst jag vill ha. Att jag sitter på en sån nyckelposition inom företaget att de skulle ha svårt att säga nej. Jag ser att hon har en poäng, men är samtidigt rädd för att chansa. Säg att jag blir tvungen att säga upp mig (hotar man så kan man ju inte ta tillbaka sen) och samtidigt blir gravid på första försöket. Oavsett om jag är arbetslös eller ny på ett annat jobb så är det ju inte en särskilt säker sits. Även ur ett behandlingperspektiv känns det tryggare att vara kvar, behandlingen kommer ta kraft och kräva en hel del läkarbesök och på jobbet jag har idag vet jag att jag kan gå tidigare, jobba hemifrån etc om det behövs. Hur skulle det var på ett nytt jobb där man samtidigt måste visa framfötterna? Även om jag ser förslaget att hota med uppsägning som lite väl drastiskt så har jag funderat på att se mig om och i sådana fall inte sluta förrän jag har något annat. Men då finns ju egentligen samma risk där; att gå i behandling eller nygravid som ny på jobbet.

Usch, egentligen finns det ju bara en lösning, och det är ju att det löser sig på jobbet jag har nu. Att byta jobb känns för osäkert, och att jobba kvar på den tjänst jag har idag känns inte heller som något alternativ. Suck...

Hetsig, jag?

Fick idag prata med Octaviakliniken som samarbetar med Carl von Linné och det var glädjande besked. Dels fick vi svar på att det kostar lika mycket som om hela behandlingen görs på CvL vilket var skönt, dels fick vi en tid redan 9 december! Vilket visserligen känns lite väl tight med tanke på att vi ännu inte fått besked om remissen och om resultatet på proverna, så frågan är om jag ska ringa och be om en senare tid. När jag pratade med läkaren blev jag bara så glad att vi inte skulle behöva vänta flera månader så jag sa bara "ja, ja", men det kanske var lite förhastat.

Jag ska inte förneka att jag känner mig lite hetsig, jag vill bara komma igång! Framför allt är det den långs sprayperioden som gör att det känns viktigt att få starta så snart som möjligt, det skulle vara så himla skönt att få till en behandling innan sommaren. Usch, att allting handlar om att vänta...

Kliniker igen...

Jag skrev ju för ett tag sen om hur svårt det var att välja klinik. Efter det inlägget så har jag kollat runt lite och gjort följande upptäckt - den klinik vi valt säljer inte 3-pack IVF. Jag såg att de inte hade denna prisuppgift på hemsidan, men tänkte att de bara kanske inte skrivit ut det och att jag skulle fråga vid själva besöket. Sedan stötte jag på info om att de inte hade det överhuvudtaget, vilket ett samtal med kliniken bekräftade. Jag förstår deras argument; att patienten/kunden inte ska behöva betala mer än vad som behövs och av olika anledningar så kanske man inte behöver/vill göra fler försök än ett. (Förhoppningsvis pga graviditet, men också för att det helt enkelt kanske var för jobbigt med behandlingen.)

Jag känner dock att risken är större att vi får betala mer om vi börjar med ett försök och sen måste göra ett till, och ett till, än om vi köper tre försök redan från början. När jag också har läst att tre försök ökar chanserna med nästan 50 procent mot ett försök så känner jag mig också rätt övertygad att ett 3-pack är det rätta för oss. Det minskar ju också pressen att vi "måste" lyckas på första försöket, när vi vet att vi har en back-up liggande. Lyckas vi på första försöket tror jag att jag kommer att vara för lycklig för att gräma mig över att vi lagt ut pengar i onödan.

Nu ser det alltså ut som att vi kommer att byta klinik. Jag har försökt att göra en översikt över de stockholmskliniker som har 3-pack IVF, men hittade också information om att Carl von Linné-kliniken i Uppsala samarbetar med läkare över hela landet. Vi kan alltså göra alla undersökningar mm i Stockholm utom ÄP och ET som sker i Uppsala. Det låter ju jättebra, särskilt som Linné verkar vara den billigaste när jag har jämfört.

Så här ser prisbilden ut:

IVF-kliniken (S:t Göran): 53 000 (3 IVF+ 1 FET)

Carl von Linné: 44 000 (3 IVF+ 1 FET)

Fertilitetscentrum: Har inga prisuppgifter på hemsidan, men såg på Anna-Bells blogg att de tog 57 000 kr i juni 2008 och det lär ju inte ha blivit billigare...

Det finns dock ett litet "men" - 44 000 för Carl von Linné är om hela behandlingen görs där, ska man göra undersökningar mm hos en av deras samarbetsparners står det på hemsidan att man betalar 34 000 för 3-packet plus en summa till samarbetsdoktorn. Den summan vet jag ännu inte hur stor den är, men jag ska ringa imorrn och kolla. Om någon har denna info på handen får ni dock gärna kommentera. Kommentera gärna också hur ni har resonerat gällande enstaka försök vs 3-pack.

Tankeverksamhet

Det räcker uppenbarligen med att tänka på graviditetstest för att kroppen ska få spatt. Imorse när jag grattade maken tänkte jag att hade det varit senare i cykeln hade jag nog tagit ett test bara för att - tänk vilken fantastisk födelsedagspresent! Nu var det ju inte läge så tanken bara liksom flög förbi, men tror ni inte att när jag gick på toaletten - blod. Tänk om det bara kunde fungera på motsatt sätt...

Alla prover tagna

Nu har vi ju tagit alla prover och remissen är alltså förhoppningsvis på gång. Även om vi vänder oss privat så vill vi ju gärna hamna i kön om vi skulle misslyckas med den privata vägen (vi har ju inte hur mycket pengar som helst).

Privatkliniken vill ju dessutom att vi ska ha genomgått utredningen, så de vill ju också ha denna information. När detta skrivits in i journalen borde man väl kunna plocka ut en kopia på den då, eller ska man också bifoga själva remissen? Någon annan som gjort detta?

Vi ska ju inte till privatkliniken förrän i februari, men om vi får in informationen i god tid har vi ju i alla fall en chans om det skulle dyka upp någon återbudstid, vilket jag såklart hoppas på...

Skön helg!

I helgen har jag varken haft tid att sitta vid datorn eller att tänka på barnlöshet. Verkligen jätteskönt!

Undantaget var i fredags när jag träffade en av de vänner jag har berättat för om våra graviditetsförsök (den av de tre som inte är gravid). Eftersom det var ett tag sedan vi sågs uppdaterade vi varandra med vad som hänt sedan sist och jag berättade då om vårt ivf-besked. Och jag måste bara säga att åh vilken härlig respons! Hon tyckte att det hela lät såå spännande och hon berättade också om en vän till henne som fått en liten son via ivf. Hon tyckte dessutom att jag verkade så lugn och positiv inför det här och det kändes kul att höra, jag som bara tycker att jag ältar och gnäller... Sedan avslutade vi det hela med ett glas vin på krogen och jag kände mig faktiskt lite ungdomlig och rolig igen. Det var verkligen välbehövligt för mitt självförtroende och välbefinnande.

Sedan har helgen fortsatt i samma positiva anda; långpromenad och filmkväll i soffan med maken på lördagen, storstädande och vänfika på söndagen. Nu ska jag bara slå in ett paket till maken som fyller år imorgon och sedan är det nog dags för sängen.

Ny dator?

Jag inser att jag måste skaffa en ny dator när min varken klarar av att visa upp inslaget med en IVF-bloggerska, eller något av de inslag på Tv4 Stockholm som handlar om IVF.

Att välja klinik

Har läst en del på olika bloggar om bemötandet på olika kliniker, och det verkar inte alltid så bra som man skulle kunna önska.

Vi har ju bestämt oss för att vända oss privat för att slippa vänta över ett år i kö, vilket också innebär att vi måste välja klinik vilket känns jättesvårt. Hur har ni andra gjort som ska behandlas/har behandlats privat?

Jag gjorde ett excelark med den information som jag kunde hitta på de olika klinikernas hemsidor och sen tog vi den som vi tyckte verkade ”mest prisvärd”. Men i och med att de har en väntetid på tre månader bara för att få komma dit på ett möte så vet jag inte riktigt om man ska utesluta de andra ännu. Eller så ska jag bara ha tålamod och vänta, men det är ju sååå svårt...

I alla fall skadar det ju inte att läsa på, så; någon som har erfarenhet av de olika stockholmsklinikerna?

Vilken fin vän jag är...

Idag fick jag reda på att en av mina vänner ska flytta ihop med sin kille. Vad tror ni är min omedelbara reaktion? "Å ha vad kul för hennes skull", kanske? Nej, det som poppar upp i min hjärna är såklart "Jaha, ett steg närmare barn. Undrar hur länge de har tänkt bo ihop innan de börjar planera?". Det här är dessutom mina enda nära vän utan barn, och jag känner att jag orkar inte bara bli sist kvar i vänskapskretsen.

Det är lätt nästan jämt det här med barnlösheten, och vilken bra vän man blir...

Äldre föräldrar

Ytterligare en sak som jag är lite kluven inför (apropå förra inlägget) är den här debatten med att föräldragenerationen blir äldre och äldre tas ju upp i media med jämna mellanrum. Läste denna artikel som jag tycker är mindre propagandaliknande än de flesta andra. Även om det finns de som kanske behöver förstå att man inte kan planera in barn när de passar, så finns det många som faktiskt inte har något annat val än att vänta.

Jag är ju ännu "bara" i 30-årsåldern, men ändå finns det en del personer som gärna påpekar att "är det inte dags nu?" och "det är ju inte bra att vänta på för länge"... Egentligen vill jag bara skriva "tror ni inte att jag vet det!" men istället känner jag mig tvungen att spä på deras farhågor med dåliga bortförklaringar om att "vi får se" eller att "maken pluggar ju fortfarande...". Som om jag inte hade nog åldersångest... Ibland tänker jag att jag borde tänkt på barn tidigare, men då hade jag ju varit tvungen att skaffa dem med någon av mina ex, och det hade inte varit så kul.

Sedan blir jag också lite sur på att den här propagandan med att vi inte ska vänta för länge bara riktas till kvinnorna. Man är ju två om att få barn liksom och det är ju inte bara kvinnorna som blir äldre. Även om mannens ålder inte påverkar fertiliteten i samma utsträckning som kvinnans, så blir det ju en bieffekt eftersom många par är i samma ålder eller mannen ett par år äldre. Ett flertal av de jag par jag känner som har väntat har också gjort det för att mannen "inte känner sig redo" medan kvinnan går bredvid och väntar och längtar.

Plus att det kanske skulle underlätta om det var lättare att få lägenhet och jobb, bb-plats, dagisplats och allt annat som är bra att ha när man har barn. Sedan vore det inte dumt om det vore lättare att få till fertilitetsbehandling också.

Apropå gravid...

...så fick jag på AW:n i fredags veta att ytterligare en kollega är gravid. (Alltid ska det vara någon, så fort den ena fött så dyker en annan upp.) I och med att vi inte jobbar på samma avdelning och har ganska lite kontakt med varandra nu för tiden så kändes det inte så jobbigt som jag hade trott. Förrän jag fick se henne stå ute och röka med de andra och dricka sitt "enda glas vin" som hon menade att hon kunde unna sig.

Jag har extremt svårt för det här. Å ena sidan blir jag förbannad över hetsjakten på gravida där kvinnor i princip ska känna dåligt samvete över att de tog det där enda glaset innan de ens fått beskedet. Å andra sidan känns det så hemskt orättvist att hon som inte ens kan tänka sig att avstå cigg och vin blir gravid för andra gången, medan jag som på sin höjd redan nu tar ett glas vin till maten inte kan få barn utan hjälp.

Mina gravida vänner

Det här inlägget om graviditet och skuldkänsla fick mig att fundera lite. Jag har ju tidigare skrivit om att två av de tre vänner jag berättat för nu är gravida. ”Gravida vännen” och ytterligare en vän vi skulle kunna kalla för C. Båda har haft sina graviditetsproblem: Gravida vännen försökte jättelänge innan de lyckades, och C har fått två missfall (ett innan hon fick barn nr 1 och ett nu innan hon blev gravid med nr 2 - och hon har snart gått halvvägs så missfallsrisken bör väl vara liten nu). Trots detta hanterar de mig helt olika. Gravida vännen beter sig som om det inte finns på kartan att jag skulle tycka att det var jobbigt med hennes graviditet, hon överöser mig med gravidinfo, vagndebatter, klädbekymmer mm. C däremot är väldigt försiktig. Hon har sagt att vill jag veta något om hennes graviditet så får jag själv fråga, hon vill inte pracka på mig information jag kanske skulle tycka kändes jobbig.

Är det då inte intressant att om C:s graviditet så vill jag veta allt, men gravida vännens graviditet känns lite knepig att hantera. Det kan ju också bero på att gravida vännen ser mina graviditetschanser som ett ”om” medan C är väldigt peppande och menar att ”det är klart att det kommer att funka”. Oavsett vem som är mest realistisk så måste jag säga att jag föredrar C:s inställning.

Jag vet inte riktigt vad jag ville säga med det här. Kanske att man som gravid vän inte ska känna dåligt samvete över sin graviditet, men att jag som barnlös blir så oerhört hjälpt bara av förståelsen att det kan kännas jobbigt. Jag tror att om man har känt de här känslorna själv så blir det nog lättare att sätta sig in hur ens barnlösa vän mår, och jag hoppas att jag inte kommer att glömma det NÄR jag väl blir gravid.

Sista ÄL på länge

Så var ÄL över för den här gången, och för sista gången på länge eftersom tanken är att jag när mensen kommer ska börja med p-piller igen i väntan på ivf. (Jag har inte ens hopp att skriva ”om” som det känns nu.) Är det bara jag som, varje gång äl är över, går runt med känslan av att inte ha gjort tillräckligt? Inte ha varit tillräckligt aktiva i sängen helt enkelt, men det är så himla svårt när det hela blivit något slags ”måste”.
Å andra sidan försöker jag att tänka att förra månaden hade vi samliv som ett skolboksexempel, och resultatet blev ändå noll. Under semestern låg vi med varandra varje dag i en vecka, med äl där i mitten. Resultat: noll.
Det är ju mycket möjligt att jag inte ens har passage, vilket gör att det inte spelar någon roll hur mycket vi lyckas få till det och när. Eller så har vi helt enkelt bara haft otur, även helt friska personer får ju vänta många månader innan det tar sig.

Visst vore det en härlig solskenshistoria om vi, precis innan vi ska gå vidare med ivf, får ett plus på stickan? Jag tror dock inte att jag ens vågar hoppas på det…

Dags för stickorna igen

Nu är det dags att kissa på stickor igen... Funderade ett tag på att strunta i det, känns ändå inte riktigt som någon idé. Samtidigt är det ju ingenting som säger att jag inte skulle kunna bli gravid trots allt, och det är väl lika bra att kunna känna att vi verkligen försökt in i det sista. Plus att jag har faktiskt ett antal stickor kvar hemma sen jag beställde senast och det är väl lika bra att använda upp dem.

Väntan

Jaha, nu är det snart bara att vänta då. Maken och jag har varsitt prov till kvar att ta och jag måste vänta ytterligare en vecka på att ta mitt. Förhoppningsvis får maken också sitt prov taget inom den tiden. Sedan är det väntan på remissen, på läkarbesök både på sjukhuset och hos privatklinken, och till sist väntan på behandlingsstart.

Behöver jag poängtera att jag är trött på väntan?

Vaccinera sig?

När jag precis slagit över till att tänka att jag ska vaccinera mig, så läser jag den här artikeln och blir velig igen. Nu läste jag i och för sig i dagens DN att vuxna stockholmare utanför riskgrupperna inte kommer att börja vaccineras förrän v.49 så jag har ju lite tid på mig att tänka över saken.

Om inte annat så känner jag mig i alla fall säkrare på att om jag ska vaccinera mig så vill jag göra det innan jag blir gravid (för ja, jag ska bli gravid) och helst innan vi börjar med behandlingen över huvud taget.

Jag orkar inte

På tiden som gått sedan jag var hos läkaren har det utspelat sig flera vänsammankomster som jag har tackat nej till. Jag orkar helt enkelt inte. Jag orkar inte sitta där och spela med i samtalen som om inget har hänt, och jag orkar inte berätta heller. Sedan tillkommer faktumet att jag är hemskt nervös att någon av dessa sammankomster ska vara tillfället då den vän jag vet försöker blir gravid berättar att hon väntar barn. Det skulle jag verkligen inte orka med.

Sedan är det också så att jag inte riktigt orkar träffa gravida vännen heller. Det hör faktiskt inte ihop med hennes graviditet utan beror på det faktum att hon inte har någon lugnande inverkan på mig just nu. Senast vi träffades för ett par veckor sedan så pratade jag om min oro inför läkarbesöket och funderingar kring om det blir ivf eller inte. Hon kontrade då med att berätta om ett par som gjort fem behandlingar och inte lyckats, med kommentaren ”det är ju inte säkert att ivf fungerar”. Stöttande, verkligen. Samt att hon ju, som jag tidigare har skrivit, envisas med att säga ”OM du blir gravid” eller ”men så kanske det inte blir” varje gång det kommer på tal. Visst, det är väl bra att vara medveten om att det inte fungerar för alla, och jag ÄR fullt införstådd med detta faktum. Det är dock ett faktum som jag gärna vill bortse ifrån och absolut inte det jag vill höra när jag vädrar min oro i samtal med en vän. Plus att jag inte kan låta bli att vara bitter och tänka att det är så lätt för henne att säga, som har sitt på det torra liksom.

Samtidigt, jag vill inte att det här gör att vi glider ifrån varandra, och jag vill verkligen inte att hon ska tro att det beror på hennes graviditet. Och jag vill verkligen inte dra mig undan alla mina vänner, men det är bara så svårt just nu.

Det är inte lätt ibland

Idag fick jag reda på att ytterligare en bekant väntar barn. (En som jag minns sagt att hon inte ville ha barn dessutom.) Jag bitter? Nej inte alls...

ps. Det var på facebook denna info nådde mig, vilket verkligen bevisar det jag redan visste - jag bör inte befinna mig på facebook...

Preventivmedel

Hamnade i en preventivmedelsdiskussion idag på jobbet, behöver jag säga att jag kände mig lite malplacé. Ändå är jag ju fast med p-pillren pga endometriosen, så helt ute var jag ju inte. Det kändes dock lite främmande att tänka på att behöva skydda sig mot graviditet, kanske spenderar jag lite väl mycket tid i barnlöshetsdelen av Internet...

Första proverna lämnade

Idag var vi och lämnade prover på sjukhuset. Det kändes skönt att komma ett steg närmare ivf:n, ju snabbare proverna blir klara, desto snabbare skickas ju remissen. Jag var riktigt positiv när vi gick därifrån, trots den långa väntetiden. Nu ska jag bara oroa mig för att proverna ska visa något som gör att vi inte kan få göra ivf…

En annan sak jag gjorde idag (och som fick ner humöret lite) var att ringa till det privata alternativ vi velat kolla upp. Kvinnan jag talade med sade ”det är lite väntetid just nu” och bokade in oss på nästa lediga tid – i februari! FEBRAURI. Alltså tre månaders väntetid för att få komma på ett möte på ett ställe där vi själva betalar för behandlingen. Kvinnan i telefonen var väl medveten om att det var lite länge, och poängterade att man brukar kunna komma igång med själva behandlingen rätt snabbt efter mötet. Men jag ska ju nedreglera i flera månader, då hade det känts så himla bra att få komma igång så snart som möjligt och nu känner jag att jag hade kunnat spraya de där månaderna istället för att bara gå och vänta.

Apropå privatbehandling, så kan jag trots samtalet inte säga att vi har bestämt oss helt för att gå vidare med det alternativet, men det handlar framför allt om att vi inte diskuterat saken tillräckligt. Konstaterat är dock att jag har svårt med tålamodet och även om maken inte känner samma tidsstress så förstår han att jag gör det. Han sade häromdagen att om ett barn ändå kostar en miljon så är 30 000 extra inte så mycket pengar. ☺ Så om det sparar oss en massa väntan så tror jag att det blir så. Plus att det är ju inte bara tid det handlar om utan också om psykisk hälsa... (Min alltså.)

Overkligt och otacksamt

Här växlar känslorna snabbt mellan hopp och förtvivlan. Ytterligare en känsla är overklighet. Även om IVF redan funnits med i tankarna sedan jag fick veta att jag hade endometrios, så har det liksom varit någonstans i bakhuvudet. Nu när vi är där (även om vi bara är i början) så känns det hela en smula overkligt; är det verkligen jag som ska gå igenom det här, med spray och sprutor och äggplock och alltihop? Samtidigt som jag är livrädd för att någonting ska göra att jag inte kan gå igenom det...

En känsla av otacksamhet har också blandat sig in i känslo-cocktailen. Här håller jag på att älta om hur jobbigt det är och hur ledsen jag är, men det här beskedet, och ännu värre, tar ju kvinnor emot hela tiden. Jag ska ju vara (och är) tacksam över att jag lever i en tid och i en världsdel där hjälp finns. Faktiskt har ju genom min bloggläsning sett många exempel på kvinnor som blivit gravida genom IVF och flera av dem har fött fantastiska barn. Det är ju absolut möjligt att jag kan bli en av dem, eller snarare att jag ska bli en av dem.

Nu är det lika bra att jag avslutar det här inlägget medan jag fortfarande är positiv...

Berätta för familjen?

Helgen hittills har trots allt varit väldigt bra, vi har hunnit med både väldigt nyttiga och väldigt trevliga saker. Den är dessutom inte slut än, så lite roligt till ska vi hinna med.

En sak som har känts lite jobbigt är att vi träffat både min och makens familjer de senaste dagarna, och för mig har det har verkligen känts att jag sitter och undanhåller något. Här har vi just fått veta något helt omvälvande för vårt liv och så säger vi inget! Lite samma sak var det när vi började försöka, men då tänkte vi ändå att det är ju resultatet som räknas, och kanske får vi ett sådant besked att lämna inom en inte alltför lång tid. Lite annorlunda känns det nu.

Vi har ju hållit tyst för de flesta att vi önskar bli gravida. Det är bara några av mina närmaste vänner som vet, vilket både haft sina för- och nackdelar. Jag har hela tiden känt, att blir det IVF så är det nog fler jag vill berätta för (även om jag inte vill informera hela bekantskapskretsen). Jag vet att vi har en tuff tid framför oss, och då kan det vara bra att ha lite stöd från familj och vänner. Framför allt vill jag att mina föräldrar ska veta. De har alltid stöttat mig i både upp och nedgångar, och det känns fel att hålla dem utanför det här. Samtidigt så ville jag att maken och jag skulle prata igenom saken först, vilket vi inte hade gjort innan familjesammankomsterna. Han verkar inte ha samma behov av att berätta, men på samma sätt att ser han ingen anledning till varför det här skulle vara nåt hysh-hysh utan tyckte att "det är väl bara att säga som det är". Det gör ju tyvärr inte det hela lättare att ta upp, får se om det blir något bra läge. I och med att vi är i den åldern vi är och relativt nygifta dessutom så tror jag att frasen "vi har något att berätta" lätt kan feltolkas...

Jobbig vecka går mot sitt slut

Den har varit jobbig, den här veckan. Först dagarna innan läkarbesöket då jag har försökt samla mod att våga fråga allt och att ställa krav, och sen ivf-beskedet som fått tankarna snurrat runt. Jag vill bara grina hela tiden. Inte konstigt att jag inte har kunnat koncentrera mig på jobbet. Skönt nog är det halvdag på jobbet imorrn, och sen helg!

Trots allt är det skönt också. Att hamna i den där kön även om den är lång, är ju ett steg närmare ett barn. Jag har bara lite svårt att släppa att vi måste gå igenom en himla jobbig process, både psykiskt och fysiskt, för att nå dit. När vänner och familjemedlemmar blir gravida på löpande band utan att knappt ha behövt anstränga sig...

Dessutom är det lite jobbigt att jag känner ett behov av att prata prata prata, medan maken inte har sagt ett ljud om saken efter själva ivf-diskussionen. Det var som att det räckte för honom att diskutera själva faktan och när vi väl klartgjort vad som ska hända nu så räckte det liksom. Medan för mig är det allt jag tänker på just nu.

Goda råd

Jag brukar undvika de goda råden på diverse siter, men i samband med den här artikeln listas faktiskt en del intressanta råd kring hur man som gravid vän ska handskas med sin barnlösa vän.

IVF

Nu är det klart att det blir IVF för oss. Läkarebesöket visade att cystan på ena sidan hade växt en hel del och när hon började ställa frågor som "hur länge var det nu ni hade försökt nu igen?" och "hur gammal är du?" så förstod jag vad som skulle komma.

Jag känner väldigt blandade känslor inför det här, givetvis är det en stor sorg att få veta att vi inte kan bli gravida själva, samtidigt så är jag jätteglad över att vi kan få hjälp. Jag tror dock att det kommer att bli en rejäl depperiod här närmast, tidigare har jag ändå levt med hoppet att vi kanske skulle lyckas på egen hand "trots allt" vilket har gjort att graviditeten alltid på något sätt har känts som en armlängd bort. Nu när vi fått det här beskedet inser jag att det faktiskt kommer att dröja ett bra tag och att jag kommer att få ett antal gravidtetsbesked under tiden, liksom se barnen i min närhet "växa ifrån" sin blivande kusin och kompis. Egentligen ska jag ju vara glad att (om) vi alls får ett barn, men ni förstår säkert...

När jag skrev om mina känslor inför läkarbesöket var det med en viss skepsism inför min läkare, men vid det här besöket visade hon sig jättebra. Hon fixade fram papper för alla provtagningar direkt, bokade in mig på ett återbesök om två månader och lovade att när alla prover är klara och själva ivf-remissen gått iväg så ska vi få en bekräftelse. Jag tror helt enkelt att hon är typen som behöver ha något konkret att gå efter och inte bara att det "kanske" inte fungerar. Men jag är ju en smula frustrerad över att detta inte gjordes när jag var där för fem månader sedan och det redan då fanns svart på vitt att cystan växer i en viss takt. Då hade vi varit flera månader i kö redan!

Det är ju nästa fråga - ska vi stå i kön och vänta eller kolla på privata alternativ? Jag måste, om en månad när alla prover är tagna, börja med p-piller igen för att hejda cystans framför så den väntan vi har framför oss är verkligen en väntan. Inga egna försök under tiden alltså, och då känns tiden lite extra lång. Min läkare uppgav en kötid på ett år, vilket jag blev nästan gråtfärdig när jag fick höra, trots att det var info jag redan hade. Ytterligare en barnlös jul alltså... Å andra sidan sa hon att jag kommer att behöva börja nedreglera ca ett halvår innan ivf-behandlingen och då skulle vi "bara" tjäna sex månader på att vända oss privat (baserat på att kötiden inom Stockholms landsting verkligen är ett år och inte längre). Tillbaka till "första sidan" igen så är ju ändå sex månaders väntetid faktiskt hälften så lång som ett år... Som ni hör blir det nog en del diskussioner här hemma framöver. Kanske ska jag även ringa några privatklinker och "kolla läget".

Hur har ni andra resonerat som ställts inför detta dilemma?

Btw...

...så fick jag i helgen veta (av en gemensam vän) att ytterligare en vän försöker att bli gravid. Inte nog med att jag brukar sitta som på nålar när vi vänner träffas, nu visar det sig alltså att jag har befogenhet för det.

Namnbyte

Jag har bytt namn. Det blev så knepigt att ha ett vanligt namn som nick eftersom det, som sagt, är så vanligt att det finns flera med samma namn. Ibland har jag gått in på ett inlägg och tänkt "Va, har jag redan kommenterat här?" - men då är det såklart någon annan. Så jag har kommit fram till att jag behöver något mer unikt och då blev det MDB som förkortning av bloggnamnet "Mina drömmars barn". Så märker ni att det är en MDB som har kommenterat på er blogg så är det jag. Kram på er allihopa!

Saker jag gör i hemlighet

När jag läser ett personporträtt eller liknande så spanar jag först efter en faktaruta där det anges om personen har barn. Om hon har det (oftast en hon) så tar jag hennes ålder minus äldsta barnet. Blir svaret över min egen ålder andas jag ut, blir åldern under min så blir jag stressad.

Lika barn leka bäst?

I helgen döps ytterligare en väns barn och vi är inte bjudna... Även om jag inte är överförtjust i dop så känns det lite trist, särskilt som det här känns som en trend bland våra vänner. När det gäller "barnfria" saker som bröllop, examensfester, 30-årsfester etc, då är hela vänskapskretsen bjuden, men när det gäller "barnsaker" som dop eller barnens kalas, då är det plötsligt bara barnfamiljerna som blir bjudna. Det skulle väl vara en sak om det var familjer med barn i samma ålder eller där föräldrar känner varandra väl, men tyvärr verkar det vara bara faktumet att man har barn som gör att man kvalificerar in. T ex var det för ett tag sen en annan väns barns tre-årskalas och då blev en annan vän till mig bjuden som har en sex-månaders baby. Jag tror inte att de bjudits in för att barnen skulle kunna leka och gällande vänskapen så är hon som bjöd in en mycket närmare vän till mig än till den andra vännen.

Usch, jag låter så avundsjuk och det kanske är det jag är. I somras när jag och maken satt och pratade med mina föräldrar om vänskap, så poängterade min far hur viktigt det är att hålla kontakten med sin vänner just i den här åldern. "Särskilt när folk börjar få barn, då är det lätt att man glider ifrån varandra." "Jag försöker verkligen, men det är de som drar sig undan" ville jag säga, för det är så det känns. Som att jag som barnlös inte länge är lika intressant att umgås med. Det är en väldigt trist känsla måste jag säga.

Julen

Nu när det snart är november börjar också snacket om julen bland släkt och vänner. Åh, vad det ger mig ångest! Jag som alltid längtat till julen och verkligen gått in för att pyssla och göra mysigt, men i år vill jag helt enkelt inte. Anledningen är att jag tyvärr börjar inse att jag inte kommer att vara gravid till jul som jag fantiserat om.

Jag har nämligen haft några ”målbilder” där jag i min fantasi föreställt mig som gravid. Det har känts lättare att se det på det sättet än att känna att målet är ”nästa månad”, även om det såklart att svårt att känna det som annat än ett nederlag när ytterligare en månad gått och det inte blivit något.

En av dessa drömbilder är just julen. Förra året var det svägerskan som satt där med en kula på magen, och i och med att vi redan då hade bestämt oss för att satsa i år så kände jag såklart att ”nästa år kanske det är jag”. Jag såg framför mig hur jag gick runt där med min lilla mage och klädde granen och annat julpyssel. Sedan läste jag ett flertal ivf-bloggar där bloggerskorna tänkt samma sak år efter år, och då fick jag lite panikkänsla – tänk om jag har flera år framför mig av sånt där tänkande. Vi ska dessutom fira jul med makens syskonbarn och i och med att fokus kommer att ligga så mycket på dem så kommer det nog att kännas lite extra att vi är barnlösa.

Usch, att något som ska vara en så mysig och härlig högtid ska kännas så jobbigt!

Min endo-historia

Jag fick en fråga om hur jag fick reda på att jag hade endometrios, och tänkte att det är möjligt att det är fler som är intresserade. Jag har ju skrivit lite om mig själv när jag startade bloggen, men inte så utförligt kring just detta. Kanske är det fler som läser här som har endo och tycker att det är intressant.

Jag fick diagnosen för ca tre år sedan, alltså ett bra tag innan vi började försöka bli gravida. Det hela började med att jag fick väldigt ont på ena sidan och min mor trodde att det kanske kunde vara äggledarinflammation, så jag gick till gyn och där upptäckte de en cysta (på andra sidan än där jag hade ont intressant nog). Sedan började ett runtslussande mellan olika gynmottagningar tills jag en dag fick fruktansvärda smärtor och fick åka in akut med ambulans. Det visade sig att cystan vridit sig (eller gjort att äggledaren vridit sig, jag vet inte riktigt) och jag ställdes in på akutoperation. Men smärtorna försvann (tydligen vred cystan sig tillbaka) och då bokades jag istället in på en planerad operation fyra månader senare. Det var efter denna operation (när de analyserade cystan de tagit bort) som de upptäckte att jag hade endo.

Jag hade redan innan detta börjat få tankar på barn. I bekantskapskretsen hade de första bebisarna börjat ploppa upp, och nu när jag fick reda på endon och att det kanske skulle medföra svårigheter att bli gravid så tyckte jag att det kunde väl ändå var dags för oss också. Men det tyckte inte maken (eller då var han pojkvännen), han kände sig inte alls redo och på mitt argument att de kan ta jättelång tid och ev gå till ivf, så menade han på att det kan ju också lika gärna funka på första försöket. Det här var i alla fall för mig en stor kris i förhållandet, men jag väntade och längtade tills han för cirka ett år sedan tillslut sa att också han var redo!

Jag vet faktiskt inte särskilt mycket om min endo för min läkare är så himla fåordig (vilket triggar min fantasi istället), men jag tror inte att jag har en så aggressiv variant. Jag tänker som så att då skulle de väl aldrig låtit oss försöka på egen hand utan några som helst åtgärder eller ytterligare undersökningar? Det jag fick göra medan jag gick och väntade på satt maken skulle bli redo för barn var att äta p-piller och det höll faktiskt endometriosen i schack. Men sedan jag slutat med p-piller så har cystorna på äggledarna växt i vad i alla fall jag tycker är en rätt snabb takt. Nu går jag som sagt och väntar på läkarbesök nästa vecka för att få veta vad om är nästa steg för oss och jag hoppas att vi får något som känns som ett positivt besked för oss oavsett vad det är.

Läkarbesöket

Nu är det en vecka kvar till jag ska till läkaren, och jag börjar fundera på själva besöket. Jag försöker att peppa mig och håller tummarna för att även om cystorna har växt så kan det väl få vara pyttelite. Fast som jag tidigare har skrivit så känns det inte riktigt så, men man kan ju hoppas.

Sedan försöker jag också förbereda mig för vad jag ska säga och fråga. Det känns som att huruvida cystorna har växt mycket eller lite kommer att vara avgörande för besökets art, så jag försöker att förbereda mig så mycket jag kan åt båda hållen. Min gynekolog är en ganska barsk kvinna som inte riktigt känns som en ”people-person” så jag känner att jag behöver morska upp mig lite för att få ut vad jag vill av besöket.

Senast jag var där tog jag upp om det fanns en möjlighet att få en spolning av äggledarna redan i det här stadiet. Jag frågade dels för att det känns så meningslöst att hålla på att försöka medan cystorna blir större, om vi inte ens har möjligheten att lyckas. Men jag hade också läst att många som har endometrios blir hjälpta av en spolning och att små blockeringar som är vanliga vid endo kan spolas bort och att en tredjedel av kvinnorna blir gravida efter detta. Jag har läst på flera ställen på internet där det hävdats att kvinnor med endometrios borde erbjudas spolning direkt. Men min läkare menade att det är ju ändå ett ingrepp, och sådana är ju inte bra att göra i onödan. Hon menar på att jag är ju så ung fortfarande (vilket jag tycker är bisarrt bara det när jag är nästan 30) och att det inte behöver vara några problem för mig och maken att bli gravida trots endometriosen. Nu vet jag inte om det är försent, men det inte är det så är frågan om jag ska ta upp det igen. Det är klart att det känns dumt att gå igenom undersökningar och ingrepp i onödan, men det kan ju också vara så att de måste spara på sjukhusets resurser och att jag bara inte är ”tillräckligt” barnlös än.

Om cystorna inte vuxit så mycket som jag tror skapar det dessutom ytterligare frågor: Hur länge kommer vi att kunna försöka och i vilket skede kommer vi att behöva avbryta? Och vad kommer hända när vi måste avbryta (eller om det visar sig att läget är så redan nu). Blir det automatiskt IVF eller har de nåt annat alternativ? Ska vi ändå utredas? Och hur ska de få ner cystorna i storlek (för de måste väl ner i storlek om det ska bli ivf) - ska jag opereras, eller sättas på någon hormonkur? Hur funkar det med landstingskön och med privata alternativ?

Usch, det är så svårt. Någon som har andra tips om vad jag bör fråga eller säga? Ni som har varit med om det här - hur fungerade det för er?

Omtanke

Idag när jag pratade med gravida vännen så frågade hon lite försiktigt hur det går för oss, med tillägget "om du vill prata om det". (Nästan om hon läst inlägget jag skrev häromdagen...) Jag blev i alla fall så himla glad, bara av det enkla faktum att hon ville veta, att hon inte alls bara gått vidare med sin graviditet eller vad man nu ska kunna säga. Dessutom har jag ju ett outtömligt behov av att prata om saken (i alla fall med folk jag känner förtroende för), särskilt om de som gravida vännen nu, är peppande och tröstande. Nu har jag fyllt på min omtankeskvot irl.

Note to self:

Om boken du just tänker påbörja visar sig handla om en barnlös kvinna och slutklämmen på baksidestexten är "Och varför kommer aldrig mensen?" kanske du ska fundera på om det är en lämplig bok för dig just nu. Boken var visserligen bra men har medfört att jag, efter att ha haft ett par dagar av mindre graviditetsfokus, nu tänker på ämnet mer än någonsin. Inte vad jag önskar med över en vecka kvar till mens...

Ut eller in?

Jag träffade gravida vännen häromdagen. Det var trevligt, men det känns mer och mer detta att vi är på olika spår i livet. Hon är, ganska naturligt, fokuserad på sitt barn och att han/hon ska komma ut, och jag vill i min tur inget annat än att få in en unge. Inte konstigt att det kan gå lite trögt att samtala ibland. Hon vet ju som sagt att vi försöker, men tror att hon är finkänslig nog att inget fråga, och jag känner inte riktigt för att ta upp saken mitt i alla "saker som ska förberedas inför babyns ankomst"-diskussioner. De där samtalsämnena känns lite svåra ibland måste jag dessutom säga, och trots alla diskussioner vi haft om gravida på jobbet som bara pratar graviditet etc, så börjar jag känna att hon kanske inte riktigt har känt det på samma sätt som jag. Eller kan det vara så att man glömmer allt det jobbiga med att vara barnlös i samma stund som man blir gravid?

Växelvis hoppfullhet

Usch, jag kan inte låta bli att hoppas ändå. Sen växlar jag tillbaka och tänker att jag är dum som inbillar mig att det faktiskt skulle kunna vara möjligt att det blev någonting den här gången, och bara kommer att bli ännu mer besviken i slutändan. Inte lätt att veta vilken ben man ska stå på.

Pysselpeppen

En sak jag verkligen längtar till när med att bli gravid, förutom att kräkas dygnet runt och gå upp i vikt, är allt pyssel jag ska göra till vårt barn. Jag har bunkrat med mönster på stickade babytröjor, leksaker, mobiler, och tyg i gulliga mönster, men det känns ju fel att börja pyssla till någon som ännu inte finns. Än värre är det att jag, som vanligen börjar på en tröja eller en mössa så fort jag får ett graviditetsbesked, har väldigt svårt att göra något till någon annan bebis sedan vi själva började försöka. När jag senaste stickade till en väns baby som föddes i våras så tänkte jag att nästa gång jag börjar på en tröja så är det till vår egen lilla bebis. Det är rätt svårt att tvingas inse att det bara blir så om jag håller mig ifrån att sticka., inte för att vi varit näst i tur på barnfronten. Dock har en plan börjat formas i mitt huvud om jag kanske ska pyssla ihop lite julklappar till syskonbarnen och kanske något till gravida vännens barn. Om inte annat kan jag väl se det som övning inför allt som ska tillverkas till vårt lilla pyre.

ÄL

Jag hade inte riktigt väntat mig utslag på ÄL-stickan än, men imorse var det där, det extra strecket. Så istället för att träffa en kompis efter jobbet åkte jag hem och förförde maken. Nu hoppas jag bara att det är ÄL på g och inte att det blir ett ännu starkare streck imorgon bara för att förvirra. Jag har inga ÄL-känningar än, men det kanske kommer, fast jag vet att innan jag började testa med stickor så fick jag inte känningar varje månad och det är därför jag oroat mig lite för ägglosningen. Men nu har jag ju fått utslag tre av fyra månader så då känns det som att jag kan vara lugn.

Jag hoppas extra mycket den här gången, dels för att det kan vara sista gången vi får försöka på egen hand, men också för att det borde vara höger sida som ägglossar (eftersom det var vänster förra månaden) och det är sidan med lilla cystan, så kanske mår äggen på den sidan bättre och kan lättare färdas sin väg. Tänk om det faktiskt skulle kunna fungera!

När eller om?

Jag tycker visserligen att det är bra att vara ödmjuk inför det faktum att alla faktiskt inte kan bli föräldrar, och att man generellt kanske inte ska förutsätta att man kan planera en graviditet med sitt övriga liv, eller överhuvudtaget att allt ska kunna gå som man planerar. Men jag kan inte förmå mig att prata om (eller ens tänka på) en egen gravitet eller ett barn som ett ”om” istället för ett ”när”. För att orka kämpa på så behöver jag en målbild där jag blir gravid och där vi får vårt älskade barn. Jag måste i självbevarelsedrift skjuta bort tanken att det faktiskt finns en risk att det inte fungerar alls för oss. Så åh vad det skar i hjärtat häromdagen när gravida vännen (som tillämpar denna ödmjukhet) upprepade gånger i ett samtal sade att ”om ni blir gravida”. Hon menade säkert inte att förstärka min rädsla för att det inte kommer att blir någon graviditet för oss, men det var svårt att inte känna hur oron steg i kroppen. Åh, vad jag hoppas att det blir ett ”när” för oss och att detta ”när” inte tar allt för lång tid på sig.

Inga nyheter

Middagen i torsdags var jättetrevlig och skönt nog inga nyheter. Det var faktiskt inte bara jag som anade oråd för en annan av gästerna sa skämtsamt när de fick se den fina dukningen "du ska inte berätta att du är gravid igen va?". Värdinnan bara skrattade och sa "nej nej". När jag tänker efter har nog det inte varit särskilt många gånger som en gravidnyhet har berättats på det sättet i min bekanskapskrets. Men det har hänt, och det räcker för att min hjärna ska sätta igång alla möjliga tankar.

I morse började jag med teststickorna igen, även om det säkerligen är några dagar kvar tills det blir utslag. Det här är en period av hoppfullhet och "nu kanske det lyckas" men också nervositet. De gångerna jag har fått bekräftat att jag haft ägglossning har båda varit på vänster sida. Först en gång innan jag testade med stickor som jag inte var helt säker på var ägglossning förrän jag hade exakt samma slags ont när jag två månader senare fick utslag på stickan. Men däremellan, när höger äggstock borde lossat, så var det ju ingenting. Jag blev lugnad av att få besked att det kan vara så ibland, men eftersom jag är rätt duktig på att oroa mig så vore det väldigt skönt att få utslag på stickan nu snart för att få bekräftat att även höger äggstock fungerar som den ska.

Istället för glädje

Hemma en sväng och ska strax iväg på middag. Måste bara kommentera att sådana här middagar skrämmer livet ur mig. Min första tanken när det bjuds in är numera inte bara "vad kul" utan nästan alltid - "vad har de att berätta?". Dessutom är det inte nog med de (numera fåtal) barnlösa paren i bekantskapskretsen, nu börjar de övriga parens barn komma upp i den åldern att folk undrar om det inte ska vara dags för ett syskon. Just nu känner jag bara att jag inte skulle orka med en sån nyhet, att sitta och låtsats vara glad fast jag det jag egentligen känner är avundsjuka till tusen och min egen besvikelse som slungas upp i ansiktet på mig.

Och ytterligare en kommentar - vad negativ jag låter nu för tiden. Det är kanske dags att komma med något positivt här i bloggen. Så nattsvart är faktiskt inte mitt liv, även om det inte är den dans på rosor jag skulle önska mig just nu.

Enkelspårig, vadå?

Jag är verkligen inte en rolig person just nu, varken som vän eller kollega. När andra har tusen järn i elden och kan babbla på om saker de gjort, vill göra eller tänker på, så har jag bara barn och graviditet i hjärnan. Och det kan jag ju inte prata om med vem som helst. Så jag är som sagt jätterolig att umgås med.

Jag har ju berättat för tre vänner att vi försöker, och de få som alltså vet vill jag inte riktigt prata öronen av även om en av anledningarna att jag berättade var att jag ville kunna få råd och stöd och jag visste att dessa personer skulle förstå. När jag berättade var det en av personerna som försökte själv (med partner), och den andra kunde jag ana skulle vara på gång snart även om hon inte sagt det rätt ut. Nu är båda gravida och av någon anledning känns det inte riktigt lika lätt att "prata ut" med dem länge. De har så mycket med sina graviditeter liksom. Den tredje personen har mycket annat i livet och på grund av det så ses vi inte så ofta som jag skulle vilja och de gånger vi ses inte riktigt tillfällen till sådana samtal. Jag vill heller inte dra upp det själv hela tiden och "pracka på dem" mina problem, samtidigt som jag vet att det kan var svårt att fråga för det är ju ett känsligt ämne. Men jag har ju ändå själv valt att berätta, så jag vill verkligen inte att de ska vara rädda för att fråga heller.

Det är tur att jag har er läsare i alla fall som står ut med mig. Jag är så himla glad för att ni finns och för att ni tar er tid att kommentera. Tusen kramar till er!

Oro och värk

Jag har ont. Det är ingen extrem smärta, mer att det trycker och spänner på den sida där den stora cystan sitter. Cystan som enligt mina hobbyberäkningar borde närma sig den storlek där man bestämde sig för att operera förra gången. Jag har känt av det lite då och då, men nu efter den senaste mensen så är det varje dag. Det jobbigaste är egentligen inte att det gör ont, utan allt mitt analyserande och funderande kring detta. När det visade sig att jag skulle behöva vänta över en månad på nästa läkartid så kändes det lite som att vi fick en frist, en månad extra och ett extra försök att lyckas. Nu känns det mer som en extra månad som vi måste vänta på ivf.

(Jag är för övrigt helt övertygad om att det blir ivf när vi inte kan försöka längre, men är det någon som känner till någon annan behandling som skulle kunna funka? De jag läst om, som insemination eller stimulering av ägglossning, funkar väl inte när man har en cysta som inte får bli större.)

Fertila familjen

För att fortsätta på familjetemat: Min familj har ju som sagt inga "förväntningar" på barnbarn, även om de längtar, men det finns ju en familj till i sammanhanget. När makens bror gifte sig så annonserade de en månad efter bröllopet att det var tillökning på gång, och det är inte första gången det händer i den där familjen. Vi har ju varit gifta i några månader nu och jag kan riktigt ana att de funderar på vad som händer - när är det dags? Vi har fått fina hintar om barnkläder, gravidtips mm vilket både känns kul och jobbigt. De vet ju att jag har opererats för cystor på äggstockarna och har lite försiktigt frågat om det kan påverka möjligheten att få barn, men jag tror ändå inte riktigt att de tänker så. De är ju själva så himla fertila, vilket också är sjukt jobbigt. Jag känner mig lite som det svarta fåret i familjen, den som hindrar maken i sin familjebildning. Jag vet att det är dumt att tänka så men jag kan inte låta bli. Tänk vad många problem och ångestmoment som skulle kunna lösas om jag bara kunde bli gravid...

Att längta barnbarn

Häromdagen var jag på loppis med min mamma. De hade jättemycket barnkläder till vrakpriser, och förutom att jag höll på att gå under av längtan efter att få gå runt och shoppa till en egen liten krabat, så såg jag hur min mor kände precis samma sak. När jag shoppade till gravida vännen och makens syskonbarn hejade hon ivrigt på och jag vet att hon funderade vem hon skulle kunna köpa något till. Usch, även nu när jag skriver det här så börjar jag nästan gråta när jag tänker på hur mycket jag längtar efter att kunna berätta för min mamma att hon ska få ett barnbarn. Hur underbart det vore att få gå och handla till pyret tillsammans. Jag märker ju hur mycket hon längtar, och min pappa likaså, utan att säga något. De hade själva svårt att bli gravida, och har berättat hur svårt det var när alla vännerna skaffade barn och det inte blev något för dem. De vet hur det känns och därför skulle de aldrig fråga efter barnbarn.

När jag och maken gifte oss hörde jag hur min svärmor sa till min far att nu kanske det blir barnbarn och det är så himla roligt (makens syskon har alla barn). Jag kunde inte höra min pappas hela svar, men han sade i alla fall att ”vi har ju katten (vår katt som de brukar vara kattvakt åt) och den är lite som ett barnbarn”. Herregud vad det kändes i hjärtat, lite skärande men framför allt en fruktansvärd kärlek och respekt för min pappa. Det kändes som att han verkligen stod upp för oss på något sätt.

Ibland har jag velat berätta för mina föräldrar att vi försöker, liksom för att få dem att veta att ”vi är på gång, ni ska inte behöva vänta så länge till”, men det känns fortfarande för tidigt. Jag hoppas istället fortfarande på att få komma med ett överraskande glatt besked. Jag kan heller inte låta bli att tänka att tänk om det skulle hända något till jul – vilken julklapp det skulle vara! (Men i hemlighet förbereder jag mig egentligen på hur det kommer vara att berätta för dem att vi måste göra ivf för att bli gravida.)

Stressen över att stressa upp sig

På ett sätt är det bra att det är mycket och kaos på jobbet just nu, för när jag är där så rinner tiden förbi och gör att dagarna går fortare. Samtidigt är jag nervös för att stressen ska ha negativ inverkan på mina möjligheter att bli gravid. Jag vet, det sägs överallt att stress inte ska påverka, men samtidigt kan det ju inte vara bra för kroppen och jag tror inte att det egentligen är någon slump att jag fått mellanblödningar just när det varit som stressigast på jobbet. Plus finnar, usch!

När jag sedan läser fina bloggerskan Majas senaste inlägg så känner jag igen mig själv i beskrivningen av kollegan som fått gå hem från jobbet utbränd. Jag är den på jobbet som ses som spindeln i nätet, och folk undrar hur jag kan göra så mycket och hålla så många bollar i luften, och samtidigt hålla humöret uppe när det är kris. Det är inte lätt alla gånger, men jag har hållt ut för att jag hoppats att det ska leda till något bra för mig, och när det varit som jobbigast har jag optimistisk tänkt att kanske skymtar en föräldraledighet där framme någonstans.

Det är heller inte det lättaste att byta jobb när vi försöker bli gravida, då är det skönt att ha den tryggheten. Samtidigt hoppas jag på utvecklingsmöjligheter inom företaget så det är också en anledning för mig att stanna kvar.

Kvällen

Den där drömmen kom som jag skrev om, den kanske var en riktig motsatsdröm; lagom till att jag skulle lämna kontoret för att möta upp vännerna så kom blodet på nytt. Härligt, precis vad jag behövde inför den här träffen - ytterligare ett kvitto på att jag inte är gravid.

Det blev till ganska stor del som jag befarat, ungefär 75 procent av tiden bestod av bebis- och gravidprat. Det växlade mellan att ändå kännas helt ok och att jag kände mig nedslagen och tänkte att "tänk om det där aldrig händer mig, vad gör jag då?". Det värsta var, som jag har skrivit om tidigare, när de som har varit gravida och den som nu är gravid kommer in i nåt slags samtal om hur det är att vara gravid eller förälder - det finns verkligen ingen värre utanförkänsla. Det går verkligen inte att vara med i diskussionen, men det känns ju helt idiotiskt att bara sitta och "uhmma" med. Det var skönt att vi i alla fall idag var två icke-gravida/icke-föräldrar som kunde ha ett eget samtal vid sådana tillfällen. När vi gick därifrån hade jag också en ganska trevligt känsla i kroppen, jag är ändå himla glad att jag gick dit.

I natt jag drömde

I natt drömde jag att jag fick ett plus på stickan. Det var overkligt att se det extra strecket framträda där även i drömmen och herregud vad glad jag blev. Sen vaknade jag... Jag hoppas att det kommer att visa sig vara en sanndröm!

Innan vi började försöka drömde jag ofta om bebisar och graviditet, men det här är faktiskt första gången sedan dess. Märkligt egentligen med tanke på hur mycket tid jag ägnar åt att tänka på det hela för mina drömmar brukar ofta reflektera vad som hänt under dagen och i mitt liv, men jag kanske tänker på det för mycket för att det ska dyka upp i drömmarna.

Skuldkänslor och ångest

Vissa dåliga dagar tänker jag att jag kanske borde skylla mig själv för att vi är i den sitsen vi är i. Visst endometrios är en sjukdom som jag inte kunde veta att jag skulle få, men kanske om jag inte varit så negativ till p-piller så hade den kanske inte brutit ut innan vi börjat försöka. Jag började med p-piller i mitt första förhållande, men sedan dess har jag varit väldigt skeptisk och känt att det inte kan vara bra att proppa sig full med hormoner, samtidigt som jag varit negativ till p-piller för att allt ansvar för att skydda sig mot graviditet i och med det hamnar på mig som kvinna. Men jag kan inte låta bli att tänka att jag om jag fortsatt med pillerna sedan jag fick de utskrivna den där första gången, så hade jag kanske inte haft de här cystorna redan när vi började försöka. P-piller har ju faktiskt fungerat bra för mig för att hålla endometriosen nere under de här åren, men inte tillräckligt bra för att få bort cystorna helt innan försöksstart. Å andra sidan känns det också bra att ha en diagnos redan från start, att veta de förutsättningar vi har redan när vi börjar försöka så att vi kan anpassa oss efter dem. (Och förhoppningsvis få hjälp i god tid.)

Men det är klart att det kanske redan nu medför mer ångest över att det inte ska funka, över att hur mycket vi än själva jobbar på saken så kanske det inte hjälper pga endometriosen; att äggen är för dåliga, att äggledarna är blockerade, livmodern ogästvänlig etc. Plus att jag är så himla orolig för hur sjukdomen ska utvecklas när jag inte behandlar denna på något sätt och vad som händer när cystorna till slut blir för stora. Det värsta är att det är omöjligt att säga just nu, jag hoppas verkligen att tiden fram till mitt läkarbesök ska gå fort. Kanske kan jag få lite svar och bli lite lugnare

Som om det inte vore nog...

...med den intensiva längtan efter ett barn så ska det här påverka ens vänskapsrelationer också. I morgon ska jag träffa mitt "tjejgäng" och jag skäms att säga att jag tycker att det känns lite jobbigt. I detta gäng finns nämligen min gravida vän och jag är rätt säker på att kvällens stora samtalsämne kommer att handla om graviditet och barn. Flera i det här lilla gänget är nämligen småbarnsföräldrar och min erfarenhet säger att när man parar ihop småbarnsföräldrar med gravida eller nyblivna föräldrar, då finns det bara ett samtalsämne. Framför allt för att en av de som är mest "småbarnsmamma" själv inte har träffat den gravida vännen sedan hon offentliggjorde att hon var gravid, och vi har heller inte träffats hela gänget sedan dess. Och jag orkar bara inte! Jag hoppas innerligt att jag ska finna mig överbevisad, vi får helt enkelt se.

Mens vid endometrios - rikligare eller mindre?

...och apropå mens, har jag funderat på en sak. Överallt jag har läst så står det att ett symptom på endometrios är riklig mens, medan jag märkte av redan en tid innan jag fick diagnosen att min mens verkade minska i mängd. Tidsperioden blev kortare och mängden blod mindre. Jag blir nervös för att detta beror på att blodet som annars skulle kommit ut sugs upp i cystorna. Jag har googlat på det här, men informationen jag hittat är så luddig. Usch, vad jag hatar den här sjukdomen!

Tjat tjat tjat

Ni som inte vill läsa mitt tjat om den här månadens mens - sluta läsa här. Nu har nämligen blodet tagit slut och jag börjar fundera om det faktiskt var så att det här som var mensen. Fem dagar av småblödande, inte så att jag behövde använda någon typ av skydd, men blod varje gång jag var på toaletten. Allt sånt här funderande får mig att bli tokig, så tokig att jag gjorde något som jag sagt till mig själv att jag inte skulle göra - jag tog fram ett graviditetstest jag "hade liggande". Jag har nämligen tänkt att jag ska försöka hålla mig i skinnet och inte testa förrän mensen förhoppningsvis till slut är ett par dagar sen. För att bespara mig massa ledsna känslor av negativa besked var så jag resonerat. Men på fjärde dagen av den här sörjan fick jag alltså nog och testade. Det var negativt, så klart. Nu är bara frågan på vilken dag jag ska börja med nästa typ av testande, ägglossningsvarianten - cykeln kan ju uppenbarligen vara hur kort som helst.

Facebook...

Loggade in på Facebook idag efter ett välbehövligt avbrott och möts direkt av ett "grattis till bebisen" från en bekant till en annan. Känner verkligen igen mig i det här inlägget. Jag önskar att jag skulle kunna få en paus från allt vad gravida och bebisar heter, men det är i princip omöjligt utan att isolera mig själv helt. Visst kan jag undvika Facebook, men jag kan inte undvika att gå till jobbet och mina vänner känns ju lite trist att inte träffa eller höra av heller. Men att se folks uppdateringar på Facebook och bloggar om hur stor magen är, vad som är inköpt till den nya familjemedlemmen och folks alla grattismeddelanden får mig att känna att alla andras liv flyter på framåt, medan det känns som att vi står stilla och trampar.

Fjärde dagen...

...med rosa papper och liiite blod. Ska det här föreställa mensen så kan den väl komma igång nån gång! Det är så himla märkligt för min mens har alltid varit regelbunden som en klocka, men nu när vi väl börjat försöka så beter den sig märkligt lite hit och dit.

Den här veckan har över huvud taget varit jobbig. Jag kan inte skaka av mig känslan av att "varför alla andra men inte vi". Tycker att det bara varit gravida och bebisar överallt och att jag har gått runt med en klump i magen. Jag försöker att låta bli att vara pessimistisk och istället tänka att det blir vår tur sen, men jag vill ju NU och tänk om det aldrig händer. Usch vad jag avundas de där paren som kan gulla med vännens bebis, titta på varandra lite romantiskt och "kanske ska vi också" och vips så är de också gravida. Ska jag gulla med en väns bebis så måste jag nästan tröstäta glass sen för att fylla hålet i magen som skriker "jag vill också"...

Stockholmare kan behandlas i Uppsala

Det här var väl en god nyhet. Förhoppningsvis kanske det kan bidra till att korta kötiderna. På Akademiska säger de ju att de inte har någon kötid och klarar av att erbjuda behandling inom vårdgarantin.

Om det fortsätter att se ut som det gör i Stockholm idag så har jag svårt att se att vi inte kommer att vända oss privat om det inte lyckas för oss på egen hand. Jag skulle helt enkelt inte ha tålamod att vänta. Visst skulle det vara surt att bli av med en massa sparpengar, men tid är ju också pengar.

Toalettbesök

Gissa om jag har sprungit på toaletten idag? Många vändor, och varje gång det där rosa. Fy. Det är nog bara naivt att tänka att det skulle kunna vara något annat än en tidig mens, men de säger ju att hoppet är det sista som överger människan...

Är det kört eller inte?

Imorse när jag gick på toaletten var det rosa på pappret! Jaha, så var det kört den här gången också tänkte jag direkt – inte redan! Det har ju bara gått en vecka sedan ägglossning och ytterligare en vecka borde vara kvar tills det är dags för mens. På vägen till jobbet funderade jag fram och tillbaka och väl där kunde jag inte låta bli att googla på ”nidblödning”. Svaren jag fick kändes ganska luddiga. Info fanns om att blödningen kan inträffa allt från 3 till och med 12 dagar efter ägglossning (men de flesta siter skrev 3-8) och det skulle ju passa för jag är på dag 8. Men på Niomånader stod det också att det är väldigt ovanligt att få en sådan blödning, så jag kanske inte ska hoppas på för mycket. Kanske är det helt enkelt mensen som är tidig, eller bara någon typ av mellanblödning. Det är ju såklart det mest troliga. Jag antar att det bara är att vänta som vanligt, skillnaden är väntan känns extra olidlig nu.

Barntankar under helgen

Det kan faktiskt gå ett par dagar utan att jag tänker på barn och graviditet, i alla fall om det är mycket att göra på jobbet och full fart på fritiden. Den här helgen har inte varit en sådan helg. För det första fikade jag med en gammal vän jag inte sett på länge och vi uppdaterade oss vad som hänt i bekantskapskretsen; vilka som gift sig, flyttat, bytt jobb, fått barn etc. Självklart händer då det som numera är vardag i sådana här lägen, att hon ställer frågan "och när tänkte ni skaffa barn då?". Usch, jag kan inte nog poängtera hur jobbig jag tycker att den situationen är, och trots att det känns som att jag fått den frågan tusen gånger så blir jag inte bättre på att slingra mig, snarare sämre. Det känns som att det är så himla uppenbart att vi försöker när jag sitter där och skruvar på mig och "vi får se", "det blir när det blir" bla bla bla.

För det andra så snubblade jag över en alldeles bedårande overall som jag inte kunde låta bli att köpa till gravida vännens bebis. (Den kommer nog att få ett antal presenter från mig den där bebisen...) Men som om det inte var nog med det så "råkade" det slinka med en söt sparkdräkt som jag, istället för att lägga i gravida vännens paket, smusslade ner i en låda här hemma. Det är hemskt, men jag kunde verkligen inte låta bli. Jag kan bara hoppas att bli gravid innan det blir alltför pinsamt, det är nämligen inte första gången det där händer.

Fånig?

Som gravid är det ju en del saker som ska undvikas, men frågan är hur mycket man ska undvika som gravidförsökande. Det kan ju ta hur lång tid som helst att bli gravid och då känns det ju lite trist att undvika saker innan det visat sig att man borde.

Hur gör ni andra? Jag kör på så att veckorna innan ägglossningen så vet jag ju att jag inte är gravid och då gör jag precis som vanligt, men när jag har ägglossat så blir jag en smula nervös och tänker att ”tänk om jag ÄR gravid ändå” – inte så att jag undviker vin och sånt, men jag är lite nervös för sånt som kan orsaka missfall, som de där ostarna man inte ska äta som gravid, eller massage. Samtidigt som jag känner mig så himla fånig.

Vad säger ni, är jag fånig och borde leva på som vanligt?

Läkartider...

Idag ringde jag för att boka ett besök hos min läkare. De vill ju hålla mig under extra uppsikt under den här tiden för att kunna följa hur endometriosen utvecklar sig utan behandling och ha beredskap för att säga stopp. Egentligen ska de skicka ut kallelser till dessa besök, men det går i praktiken till så att jag ringer när kallelsen borde ha dykt upp för ett par veckor sen. Det är ju inte så att jag ser fram emot de här besöken och när jag då inte blir kallad så blir det lätt så att jag drar mig för att själv ringa. Istället tänker jag att "men om jag bara väntar den här cykeln ut så kanske det inte längre finns något behov av besöket...". Optimistiskt.

Men idag tog jag tag i saken i alla fall - och döm om min förvåning när nästa lediga tid var om en och en halv månad! Vilket i och för sig beror på att min läkare är så väldigt upptagen, men det gör ju inte att det känns bättre. Vet inte heller om det är värt att försöka få till att byta läkare, vet ju inte alls vem jag skulle få istället. Och bara för det här så tycker jag att jag känner av mer värk på vänstra sidan (där den större cystan sitter) och oroar mig för att den ska ha vuxit sig för stor den senaste tiden.

Nu är det bara att vänta

Jag tycker det är svårt att veta vilken period som är jobbigast i cykeln (okej, förutom mensen); perioden innan ägglossningen när jag stressar upp mig om och när jag ska ägglossa och om vi kommer att kunna få till det rätt, ägglossningsperioden när jag ska vara förförisk oavsett vad, eller perioden efteråt när det bara är att vänta och se och tillbringa tiden med att grubbla över om vi verkligen gjort vad vi kunnat. Om bara tiden kunde gå lite snabbare...

Optimism eller pessimism på spa

En sak som skulle passa i det positiva inlägget nedan är att jag den senaste tiden träffat den gravida vännen flera gånger, och det har varit så himla trevligt. Det har blivit en del snack om barnvagn och mammakläder, men det har ändå känts ok och vi har även pratat om mycket annat - inte bara graviditetsfokus alltså. Jag hoppas verkligen att det här håller i sig även när hon närmar sig förlossningen och om vi inte kommer någonvart i våra försök.

En sak som kommer bli väldigt trevligt är att vi under senhösten/vintern har bokat in ett besök på spa tillsammans. Hon kommer givetvis att ta någon gravidanpassad behandling. Frågan är hur jag ska göra; ska jag vara optimistisk och tänka att jag också kanske är gravid vid den tidpunkten och boka en behandling där det inte har betydelse - typ ansiktsbehandling. Eller ska jag tänka att det ändå säkert inte blivit något och köra värstingmassagen bara för att. Saken är ju den att behandlingarna alltid brukar bli fullbokade, så det funkar inte riktigt att tänka att jag säkert kan boka om ifall det visar sig att jag är/inte är gravid när det är dags för besöket. Egentligen är det väl bäst att ta det säkra före det osäkra så slipper jag oroa mig.

Ett positivt inlägg...

...i mer än en bemärkelse. I morse när jag testade fick jag utslag på ägglossningsstickan! Eftersom jag oroat mig lite sedan den uteblivna ägglossningen förra månaden blev jag nästan lika glad som om det hade varit ett graviditetstest (men bara nästan). Så jag kröp helt enkelt ner i sängen igen hos maken som inte ännu hade gått upp... Väldigt lägligt att det var söndag vilket brukar innebära segmorgon i sängen hos oss. Nu ska vi bara se om jag kan göra om bedriften i morgon eftersom den bästa chansen till graviditet ska gälla samma dag och dagen efter utslaget.

Nästa positiva sak kom nästan direkt när maken säger att "om det ska bli något får vi nog ligga i lite mer än vad vi gjort hittills" och "även om det blir som ett måste", vilket var väldigt skönt för då slapp jag ta upp det hela. Det kändes lite skönt också att få en bekräftelse på att han var lika motiverad också, för trots att jag vet att han har haft mycket att göra just den här perioden och att det troligen berott på det, så har jag i mina värsta stunder tolkat hans ointresse för sex som att han ångrar sig kring det här med barn. Men nu känns det bra igen!

Man kan inte säga någonting nu för tiden!

Jag nämnde för en kollega att jag skulle till läkaren och att jag trodde att det var uvi pga de symptom jag hade. Hon frågade självklart "du är inte gravid då?".

Det är ett sånt klassiskt exempel på att det är så svårt att hålla sig på "rätt" sida om vad det går att säga utan att tolkas som att jag är gravid, försöker bli gravid eller vill bli gravid. Att säga att man är väldigt trött just nu, extra hungrig, har gått upp lite i vikt, att inte vilja ha vin utan tydliga skäl mm kan gärna feltolkas. Samma sak om man har en bylsig tunika eller gullar lite för mycket med bebisen när föräldralediga kollegan är på besök. Att dessutom sitta inne med så mycket graviditetskunskap utan att själv ha varit gravid gör dessutom att jag måst bita mig i tungan många gånger.

Usch, jag är bara less på att vara en barnlös snart 30-årig kvinna i den här omgivningen.